RH 2018:2
Fråga om ersättning för rättegångskostnad enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken. Även fråga om begärd ersättning varit en verklig kostnad för parten.
Attunda tingsrätt
J.W. ansökte om stämning i tingsrätten och yrkade att Norwegian Air Shuttle ASA (Norwegian) skulle förpliktas att till honom betala ersättning med visst belopp till följd av en flygförsening. J.W. yrkade även ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten med 2 554 kr. Av beloppet avsåg 900 kr ansökningsavgift och 1 654 kr en timmes rättslig rådgivning inklusive mervärdesskatt.
Norwegian medgav det yrkade kapitalbeloppet men motsatte sig yrkandet om ersättning för rättegångskostnader.
Efter återkallelse från J.W. avskrev tingsrätten målet i beslut den 26 juni 2017 och förpliktade Norwegian att ersätta J.W. för rättegångskostnader med 1 654 kr avseende rättslig rådgivning och 900 kr avseende ansökningsavgift.
Tingsrätten (rådmannen Johan Nordin) anförde i sitt avskrivningsbeslut den 26 juni 2017 följande.
SKÄL
J.W. har återkallat sin talan i huvudsaken. Norwegian har inte invänt mot återkallelsen. Målet ska därför skrivas av.
Eftersom återkallelsen skett först efter att Norwegian fullgjort vad som yrkats i målet i huvudsaken är J.W. att betrakta som vinnande part. Han har därför rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader. J.W:s rätt till ersättning för rättegångskostnader förutsätter dock att han har haft sådana och att dessa varit skäligen påkallade för att han ska kunna ta tillvara sin rätt.
Nu aktuell tvist utgör ett s.k. förenklat tvistemål i vilket särskilda regler för rättegångskostnader gäller. Bestämmelsen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken innebär undantag från huvudregeln att ersättning för rättegångskostnad ska fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud om den varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. I paragrafen anges i stället fem skilda kostnadsposter som kan ersättas i dessa mål, bl.a. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme. Ersättning för rättslig rådgivning inkluderar kontakten med motparten och upprättande av stämningsansökan (jfr NJA 1999 s 149 I). Kostnadsposten för rättslig rådgivning berättigar emellertid inte till någon schablonersättning, utan en förutsättning för att ersättning ska beviljas är att det rör sig om en kostnad som motsvarar ett verkligt utlägg för parten. Den som vill ha ersättning för rådgivningskostnad kan behöva visa att det faktiskt har förekommit en sådan kostnad för det mål som det gäller (jfr RH 2006:22).
I villkoren mellan käranden J.W. (i avtalet betecknad som kunden) och Airhelp (Villkoren) framgår att det är ett avtal dem emellan att driva kärandens anspråk mot flygbolaget avseende ersättning enligt Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 261/2004 (Förordningen). Airhelp kan inom ramen för avtalet med käranden initiera Rättsliga Åt-gärder för att driva kravet vidare om flygbolaget underlåter att betala ersättning enligt Förordningen. I det fall Rättsliga Åtgärder vidtas tilläm-pas avgiften för Rättsliga Åtgärder för att täcka de ytterligare kostnader som de Rättsliga Åtgärderna ger upphov till (Artikel 3.4). Villkoren mellan käranden och Airhelp innebär vidare att käranden, vid framgång med talan, tillgodogör sig det kapitalbelopp som flygbolaget utger, med avdrag för de avgifter som Airhelp debiterar i enligt med Prislistan (serviceavgift och avgift för Rättsliga Åtgärder) som utgör en bilaga till avtalet mellan käranden och Airhelp (Artikel 4.1). Enligt Prislistan uppgår var och en av dessa avgifter till 150 euro.
I målet har J.W:s ombud ingett en kostnadsräkning för utfört arbete och i bilagan till kostnadsräkningen specificerat vilka åtgärder som vidtagits, vilka Norwegian inte har ifrågasatt att de vidtagits. Den rättegångsfullmakt som utställts av käranden följer av kärandens förpliktelse enligt avtalet med Airhelp. Något obligationsrättsligt förhållande mellan käranden och ombudet finns inte, utan de åtgärder som ombudet har ut-fört har skett inom ramen för avtalet mellan käranden och Airhelp.
Enligt tingsrätten utgör merparten av åtgärderna som framgår av bilagan till kostnadsräkningen sådana åtgärder som typiskt sett omfattas av begreppet rättslig rådgivning, bl.a. upprättande av stämningsansökan. Enligt tingsrätten har åtgärder vidtagits som omfattas av begreppet rättslig rådgivning och som uppgått till en timme. Som tingsrätten ovan konstaterat har åtgärderna vidtagits inom ramen för avtalet mellan käranden och Airhelp. Den kostnad som käranden, som vinnande part, drabbas av genom avdraget för serviceavgift och avgift för Rättsliga Åtgärder utgör därmed en faktisk kostnad för käranden som är ersättningsgill enligt 18 kap. 8 a § andra stycket 2 rättegångsbalken.
Käranden kan inte antas ha någon särskild kunskap om Förordningen eller domstolsprocesser och Norwegian har medgett att ersätta käranden först efter att en domstolsprocess inletts. Kostnaden för rättslig rådgivning har därför varit skäligen påkallad för tillvaratagande av dennes rätt. Av Villkoren framgår att käranden därmed kommer att debiteras 300 euro, vilket överstiger den högsta avgiften för rättslig rådgivning enligt rättshjälpslagen. Begärd ersättning för käranden motsvarande en timmes rättslig rådgivning enligt rättshjälpslagen ska därför bifallas. I beloppet ingår mervärdesskatt.
När det gäller ersättning för ansökningsavgift konstaterar tingsrätten att käranden har att erlägga sådan när ett mål inleds vid domstol. Käranden har anfört att Airhelp har betalat ansökningsavgiften för kärandens räkning och Norwegian har inte ifrågasatt partsställningen i målet. Avgiften utgör därför, vid denna utgång i målet, en ersättningsgill kostnad för käranden oavsett hur ersättningen för denna kostnad hanteras obligationsrättsligt mellan käranden och Airhelp. Med hänsyn härtill ska käranden tillerkännas begärd ersättning för rättegångskostnader avseende ansökningsavgift.
SLUT
1. Målet skrivs av.
2. Norwegian ska ersätta J.W. för rättegångskostnader med 2 554 kr, varav 900 kr för ansökningsavgift och 1 654 kr för rättslig rådgivning.
Svea hovrätt
Norwegian överklagade tingsrättens avgörande såvitt avsåg frågan om rättegångskostnader. Norwegian yrkade i första hand att J.W:s (i fortsätt-ningen passageraren) yrkande om ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten skulle ogillas i sin helhet. Norwegian yrkade i andra hand i vart fall att passagerarens yrkande om ersättning för rättslig rådgivning skulle ogillas. Oavsett utgången i hovrätten motsatte sig Norwegian pas-sagerarens yrkande om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.
Passageraren motsatte sig ändring av tingsrättens beslut och yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten med 1 678 kr. Beloppet avsåg ersättning för en timmes rättslig rådgivning inklusive mervärdesskatt.
Norwegian åberopade samma grunder som i tingsrätten och utvecklade sin talan i huvudsak enligt följande. AirHelp har som affärsidé att på uppdrag av passagerare kräva ersättning av flygbolag vid förseningar med tillämpning av förordning (EG) nr 261/2004. Affärsidén går dessutom ut på att initiera en domstolsprocess i ett mycket tidigt skede. Detta medför onödiga domstolsprocesser. Enligt det avtal som AirHelp tillämpar i förhållande till sina kunder, och som även har tillämpats i detta fall, åtar sig AirHelp att utan kostnad driva kundens krav. Om AirHelp når framgång med talan och flygbolaget betalar kompensation till en passagerare debiterar dock AirHelp en serviceavgift och i vissa fall även en avgift för rättsliga åtgärder; allt enligt en särskild prislista. Avgifterna utgår från den kompensation som flygbolaget betalar ut till passageraren. Det framgår varken av avtalet eller den därtill fogade prislistan att det i avgifterna ingår kostnad för rättslig rådgivning eller ansökningsavgift. Passageraren kommer således inte att drabbas av någon faktisk kostnad för rättslig rådgivning eller ansökningsavgift. Därmed föreligger ingen ersättningsgill rättegångskostnad för passageraren. För det fall det anses föreligga en faktisk kostnad har passageraren inte erhållit rättslig rådgivning och Norwegian är därför inte skyldigt att ersätta passageraren för sådan kostnad. I vart fall har passageraren inte visat att rättslig rådgivning uppgår till en timme vid ett och samma tillfälle. Det är i stället AirHelp som självständigt styr riktningen på processen och fattar relevanta beslut. Efter det att passageraren blivit kund hos AirHelp, genom att registrera sig på AirHelps webbplats, hanteras fordran på ett automatiserat sätt.
Passageraren har åberopat samma grunder som i tingsrätten och utvecklat sin talan i huvudsak enligt följande. AirHelp åtar sig att driva passagerarens talan och står processrisken. Om talan är framgångsrik debiterar emellertid AirHelp passageraren en avgift. Avgiftens storlek varierar beroende på det kompensationsbelopp som betalas av flygbolaget och om rättsliga åtgärder har initierats eller inte. AirHelp debiterar passageraren för rättegångskostnaderna då avgiften dras av från flygkompensationen. Ansökningsavgiften har erlagts av AirHelp för passagerarens räkning. Den utgör således en kostnad för passageraren vilket denne debiteras för genom avräkning från klientmedelskontot vid eventuell framgång med talan i den delen. Rättslig rådgivning har ägt rum på så sätt att passagerarens ombud för passagerarens räkning har tillställt Norwegian ett kravbrev samt värderat ett eventuellt svar. Därefter har passagerarens ombud gjort en rättslig värdering av omständigheterna och kontaktat passageraren om slutsatsen samt upprättat en stämningsansökan. Rådgivning behöver inte ske under en och samma timme för att vara ersättningsgill.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Kenneth Nordlander, referent, Marianne Lishajko och Charlotte Edvardsson) anförde i beslut den 18 oktober 2017 följande.
SKÄL
Allmänna utgångspunkter
Fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna regleras i 18 kap.rättegångsbalken. Utgångspunkten är att den part som förlorar ett dispo-sitivt tvistemål ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader (18 kap. 1 § rättegångsbalken). Har den vinnande parten inlett en onödig rättegång kan dock den vinnande parten få bära sina egna rättegångskostnader eller åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 3 § rättegångsbalken). Om ett mål avskrivs på grund av att part återkallat sin talan ska parten ersätta motparten för dennes rättegångskostnader, om inte särskilda omständigheter talar för en annan fördelning av rättegångskostnaderna (18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken).
Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken utgår ersättning för rättegångskostnad motsvarande kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. I mål som har handlagts som ett förenklat tvistemål är rätten till ersättning för rättegångskostnader begränsad i olika hänseenden, framför allt i fråga om kostnader för ombud och rättslig rådgivning (se 18 kap. 8 a § rättegångs-balken).
Vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnad gäller som en allmän utgångspunkt att det är den verkliga kostnaden som ska ersättas (se NJA 2009 s. 441 och RH 2006:22). Möjligheten till ersättning för rättegångskostnader är alltså begränsad till att motsvara parts verkliga kostnad. Den som vill ha ersättning för rättegångskostnader måste därför, om motparten motsätter sig att betala, visa att det faktiskt har förekommit en kostnad.
18 kap.rättegångsbalken reglerar kostnadsfördelningen mellan parterna men inte rättsförhållandet mellan en part och dennes ombud. En eventuell uppdelning av kostnaderna för rättegången kan ske genom ett avtal mellan parten och ombudet (se t.ex. Henrik Bellander, Rättegångskostnader, 2017, s. 233). I normalfallet står parten kostnaden för ansökningsavgift och debiteras för arbetet som ombudet utför under rättegången. Om parten vinner målet kan den få ersättning för sina rättegångskostnader av motparten. Det förekommer dock att en part och dennes ombud av olika anledningar avtalar om ett annat upplägg och en annan ersättningsform för ombudet. Genom ett sådant avtal kan ombudet åta sig en del av risken med en process. Sådana riskavtal är ovanliga i svensk rätt eftersom advokater som utgångspunkt inte får ingå sådana avtal (se p 4.2 i Advokatssamfundets vägledande regler om god advokatsed).
Att en part och dennes ombud träffat avtal om en kostnadsfördelning som avviker från 18 kap.rättegångsbalken hindrar inte att parten kan få ersatt sina rättegångskostnader i målet. Parten bör även i dessa fall ha möjlighet att erhålla ersättning motsvarande de verkliga kostnader som parten har haft i anledning av rättegången. I ett förenklat tvistemål förutsätter detta dock att rättegångskostnaderna för parten innefattar sådana kostnader som berättigar till ersättning enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.
Ersättning i förenklade tvistemål kan utgå för bland annat ansökningsavgift och rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle i varje instans. Att ombudet har betalat ansökningsavgiften har ingen avgörande betydelse för om ansökningsavgiften kan betraktas som en kostnad för parten. Avgörande blir i stället om ombudet kräver ersättning av parten och vem som slutligen står kostnaden för ansökningsavgiften. Parten har rätt att som rättslig rådgivning få ersatt kostnader för att han vänder sig till en advokat eller annan jurist för att få råd framför allt angående det materiella rättsläget. Även upprättandet av stämningsansökan kan innefattas i begreppet rättslig rådgivning (se NJA 1999 s. 149 I). Parten har däremot inte rätt till ersättning när det gäller själva processföringen (se prop. 1986/87:89 s. 70 och RH 2005:75).
Hovrättens bedömning i detta fall
Innan talan väcktes skickade passageraren genom AirHelp ett kravbrev till Norwegian. Genom kravbrevet uppmanades Norwegian att tillmötesgå passagerarens krav inom 14 dagar. I annat fall skulle passageraren väcka talan mot Norwegian. Det har inte framkommit att Norwegian betalat eller på annat sätt tillmötesgått kravet innan talan väcktes. Under sådana förhållanden kan inte passageraren anses ha inlett en onödig rättegång. Med hänsyn till att passageraren har återkallat sin talan först efter Norwegians medgivande finns det skäl att ålägga Norwegian att ersätta passagerarens rättegångskostnader (se t.ex. NJA 2006 s. 599 och 2016 s. 1169).
Norwegian har gjort gällande att passageraren med hänsyn till den avtalade risk- och kostnadsfördelningen med AirHelp inte har haft några verkliga kostnader för ansökningsavgift eller rättslig rådgivning. Eftersom parterna är överens om att AirHelps allmänna villkor och prislista (avtalet) tillämpas mellan passageraren och AirHelp får det enligt hovrättens mening betydelse vad som regleras om kostnader i detta avtal.
Enligt avtalet driver AirHelp passagerarens talan utan kostnad för pas-sageraren. Om AirHelp lyckas erhålla flygkompensation från flygbolaget har dock AirHelp rätt att dra av vissa avgifter enligt en särskild prislista innan flygkompensationen betalas ut till passageraren. Av prislistan framgår att AirHelp alltid debiterar en serviceavgift som motsvarar ca 25 procent av flygkompensationen. Vidare har AirHelp rätt att ta ut en avgift för rättsliga åtgärder som motsvarar ytterligare ca 25 procent av flygkompensationen om sådana åtgärder krävs. Det anges vidare att om målet förloras ska AirHelp ersätta passageraren för eventuella kostnader. Avtalet har således karaktären av ett riskavtal.
Norwegian har inte ifrågasatt att AirHelp kommer att dra av avgifter om sammanlagt 300 euro (150 euro i serviceavgift och 150 euro i avgift för rättsliga åtgärder) från den förseningsersättning som Norwegian ska betala till passageraren. Dessa avgifter innebär att passageraren har haft verkliga kostnader för anlitandet av ombudet som uppgår till 300 euro.
Passagerarens kostnader är dock endast ersättningsgilla om de är hänförliga till rättegången (se 18 kap.8 och 8 a §§rättegångsbalken). Kostnaderna består enligt avtalet av en serviceavgift och en avgift för rättsliga åtgärder. Av avtalet framgår vidare att AirHelp har rätt att ta ut serviceavgiften i de fall då AirHelp lyckas erhålla flygkompensation från ett flygbolag. Med "flygkompensation" avses den totala summan pengar som betalas till AirHelp eller passageraren av ett flygbolag i ett ärende om anspråk på förseningsersättning oavsett om pengarna utgör ersättning, förlikning, tecken på god vilja eller annat. Avtalet måste tolkas så att serviceavgiften debiteras oavsett i vilket skede flygbolaget betalar ut flygkompensation. Passageraren hade alltså debiterats serviceavgiften även om Norwegian tillmötesgått passagerarens krav innan ärendet togs vidare till domstol. Det har i målet inte närmare framkommit vad serviceavgiften ska täcka för kostnader eller att den har någon direkt koppling till rättegången. Enligt hovrättens mening synes den snarare vara att jämställa med en administrativ avgift som inte är hänförlig till rättegången. Under sådana förhållanden har passageraren inte visat att serviceavgiften utgör en ersättningsgill rättegångskostnad.
Enligt avtalet debiteras avgiften för rättsliga åtgärder om sådana åtgärder har vidtagits i målet. Med rättsliga åtgärder avses bland annat att lämna in krav till domstol. Syftet med avgiften är enligt avtalet att täcka ytterligare kostnader som uppkommer i anledning av de rättsliga åtgärderna. Avgiften är således ett sätt att fördela kostnaderna för rättegången mellan passageraren och AirHelp. Genom avgiften överförs en del av kostnaderna från AirHelp till passageraren. Enligt hovrättens mening får passageraren därför anses ha haft en verklig kostnad i anledning av rätte-gången motsvarande avgiften för rättsliga åtgärder med 150 euro.
Frågan är då om dessa kostnader är ersättningsgilla enligt 18 kap.
Ansökningsavgiften är en sådan kostnad som omfattas av nämnda be-stämmelse och som passageraren har möjlighet att få ersättning för. Air-Help har betalat avgiften för passagerarens räkning. Av avtalet framgår att AirHelp kommer att debitera passageraren med 150 euro i avgift för rättsliga åtgärder, vilket enligt hovrättens mening får anses innefatta kostnaden för ansökningsavgift. Passageraren har därmed rätt till ersättning för ansökningsavgift.
När det sedan gäller den yrkade ersättningen för rättslig rådgivning, som kan ersättas enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken, konstaterar hovrätten att Norwegian inte har ifrågasatt att ombudet har vidtagit de åtgärder som tagits upp i den vid tingsrätten ingivna kostnadsräkningen. Av kostnadsräkningen framgår att ombudet har vidtagit sådana åtgärder som kan berättiga till ersättning för rättslig rådgivning, bl.a. upprättande av stämningsansökan (jfr NJA 1999 s. 149 I). Enligt hovrättens mening har passageraren erhållit ersättningsgill rättslig rådgivning. Även kostnaderna för dessa åtgärder får anses innefattade i avgiften för rättsliga åtgärder. Kostnaden har, med hänsyn till målets karaktär, varit skäligen påkallad för tillvaratagande av passagerarens rätt. Passageraren har därmed rätt till ersättning för rättslig rådgivning. Passageraren kan dock inte få ersättning för mer än sin verkliga kostnad. Eftersom hovrätten redan tillerkänt passageraren ersättning för ansökningsavgift kan ersättning för rättslig rådgivning endast utgå med resterande belopp av avgiften för rättsliga åtgärder.
Sammanfattningsvis ska passageraren tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten avseende ansökningsavgift och del av kostnaden för rättslig rådgivning med totalt 150 euro.
Rättegångskostnader i hovrätten
Vid denna utgång får parterna anses ha ömsom vunnit och förlorat. Vardera parten ska därmed stå för sina rättegångskostnader. Passagerarens yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför avslås.
SLUT
1. Med ändring av tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnader förpliktigar hovrätten Norwegian Air Shuttle ASA att till J.W. betala ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten med 150 euro.
2. Hovrätten avslår J.W:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.
Hovrättens beslut meddelat: den 18 oktober 2017.
Mål nr: Ö 6675-17.
Lagrum: 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.
Rättsfall: NJA 1999 s. 149 I; NJA 2006 s. 599; NJA 2009 s. 441; NJA 2016 s. 1169; RH 2005:75; RH 2006:22.
Litteratur: Prop. 1986/87:89 s. 70; Henrik Bellander, Rättegångskostnader, 2017, s. 233; Advokatssamfundets vägledande regler om god advokatsed, punkten 4.2.