RH 2020:17

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Anton Segelod) anförde i dom den 2 september 2019 följande.

DOMSKÄL

Norwegian har medgett att betala 250 EUR samt ränta på beloppet. J.M:s talan i den delen ska därför bifallas.

Norwegian är förlorande part och ska därför enligt huvudregeln ersätta J.M. för hans rättegångskostnader. Norwegian har emellertid bestritt att göra så i detta fall och angett att kostnaderna inte är dokumenterade samt hänvisat till etablerad praxis.

Enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken kan ersättning för rättegångskostnader i förenklade tvistemål utgå för bland annat partens kostnad för rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle i varje instans och med ett belopp som högst motsvarar den ersättning som betalas för en timmes rättslig rådgivning enligt rättshjälpslagen. Ersättningen utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt. Annan biträdeskostnad ersätts inte (se NJA II 1973 s. 765 och prop. 1986/87:89 s. 69). En förutsättning för att få ersättning är också att det rör sig om en verklig kostnad. Det innebär att den som vill få ersättning för rättslig rådgivning kan behöva bevisa att det har varit en sådan kostnad (jfr RH 2006:22 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 25 maj 2018 i mål FT 4694-17).

J.M. har anlitat Airhelp som sitt ombud i målet och har hänvisat till punkten 4.2 i avtalet dem emellan för att styrka sin rätt till ersättning för i målet uppkomna rättegångskostnader. I det bifogade avtalet punkt 4.2 framkommer emellertid inte någonting med den innebörden.

– – –

Det framgår dock av avtalets punkt 5.2 att Airhelp tillhandahåller juridiska tjänster utan kostnad såvida Airhelp inte lyckas få ut flygkompensation samt att om ett flygbolag överför av Airhelp utverkade medel direkt till kunden ska denne överföra Airhelps avgifter samt eventuella mottagna rättegångskostnader m.m. till Airhelp.

– – –

Sammantaget har J.M. inte visat att han fått rättslig rådgivning i den bemärkelse som avses i rättshjälpslagen eller i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken från Airhelp. Inte heller har han visat att han själv har haft några kostnader för sådan rådgivning eller någon kostnad för ansökningsavgift. Tvärtom förefaller dessa kostnader ingå i avgifterna för Airhelps tjänst och endast tillfalla Airhelp för det fall att de inflyter. J.M. har därför inte rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i målet.

SLUT

1. Norwegian ska till J.M. utge ett belopp om 250 EUR jämte dröjsmålsränta enligt 4 § samt 6 §räntelagen (1975:636) från den 10 maj 2019 fram till dess att full betalning sker.

2. J.M:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader avslås.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Erik Sundström, hovrättsrådet Tom Madell och tf. hovrättsrådet Emma Granberg, referent) anförde i beslut den 11 september 2020 följande.

SKÄL

Allmänna utgångspunkter

Hovrätten konstaterar inledningsvis att det enligt avtalet mellan J.M. och Airhelp är möjligt för en passagerare att antingen överlåta kravet om flygkompensation till Airhelp eller anlita Airhelp som ombud. J.M. har anlitat Airhelp och Airhelps jurist som ombud. Det är alltså J.M. och inte Airhelp som är part i målet.

Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. I mål som handläggs som förenklade tvistemål enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken är rätten till ersättning för rättegångskostnader begränsad och ersättning får inte avse annat än kostnad för vissa särskilt uppräknade poster, bl.a. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och ansökningsavgift. Ersättning lämnas vidare endast i den utsträckning kostnaden skäligen behövts för att ta tillvara partens rätt (18 kap. 8 a § rättegångsbalken).

En part i förenklade tvistemål har alltså inte rätt till ersättning när det gäller själva processföringen, men ersättning kan utgå för en timmes rättslig rådgivning i varje instans (se prop. 1986/87:89, s. 69 ff. och rättsfallet RH 2005:75). I förarbetena till småmålslagen uttalades att rådgivningskostnad skulle vara ersättningsgill endast i den omfattning som följer av bestämmelserna om rådgivning i rättshjälpslagen (1972:429). Rådgivning ansågs dock kunna vara ersättningsgill även om den inte formellt föll in under definitionen, t.ex. om rådgivningen ingick som ett led i ett biträdesuppdrag. Om en part anlitat biträde för att kontinuerligt bistå honom eller henne i en viss angelägenhet skulle kostnaden således kunna vara ersättningsgill upp till beloppsgränsen för rådgivning i rättshjälpslagen, förutsatt att biträdet hade karaktär av rådgivning (se prop. 1973:87, s. 183). Rådgivning och därmed jämförliga åtgärder kan innebära en första översiktlig information om vad som kan komma att krävas av den enskilde i t.ex. bevishänseende, en ungefärlig uppfattning om kostnaderna, skriftväxling med motparten och upprättande av stämningsansökan (se prop.1996/97:9, s. 106, och rättsfallet NJA 1999 s. 149 I).

En parts rättegångskostnad är ersättningsgill endast i den mån den motsvarar ett verkligt utlägg för parten (se prop. 1973:87 s. 183). I de fall motparten motsätter sig att betala rättegångskostnaderna har den part som yrkat ersättning att visa att det faktiskt förekommit en ersättningsgill kostnad för att få rätt till ersättning för denna (se rättsfallen NJA 2009 s. 441 och RH 2006:22).

Kostnadsfördelningen mellan parterna regleras i 18 kap.rättegångsbalken, medan bestämmelserna inte tar sikte på rättsförhållandet mellan en part och dennes ombud. En eventuell uppdelning av kostnaderna för rättegången kan ske genom ett avtal mellan parten och ombudet. I normalfallet står parten kostnaden för ansökningsavgift och debiteras för arbetet som ombudet utför under rättegången. Om parten vinner målet kan den få ersättning för sina rättegångskostnader av motparten. Det kan dock förekomma att en part och dennes ombud avtalar om en annan ersättningsform för ombudet. Att kostnadsfördelningen mellan en part och dennes ombud avviker från 18 kap.rättegångsbalken hindrar inte att parten kan få ersättning för sina rättegångskostnader i målet. Parten bör i dessa fall kunna få ersättning för de verkliga kostnader som denne har haft i anledning av rättegången. I ett förenklat tvistemål begränsas dock rätten till ersättning i enlighet med uppräkningen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.

Hovrättens bedömning

Avgörande för om J.M. har rätt till ersättning för rättslig rådgivning och ansökningsavgift i målet är om det uppkommit sådana kostnader och vem av J.M. och Airhelp som i så fall slutligen står för dessa.

I målet står klart att Airhelp erlagt betalning för J.M:s ansökningsavgift vid tingsrätten. Vidare bedömer hovrätten att den hjälp i processen som J.M. emottagit av sitt ombud i form av bl.a. upprättande av stämningsansökan är att betrakta som sådan rättslig rådgivning som är ersättningsgill enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken. Fråga är då om det uppkommit någon verklig kostnad för ansökningsavgift respektive rättslig rådgivning för J.M.

Enligt J.M. framgår av avtalet mellan honom och Airhelp att i målet uppkomna rättegångskostnader debiteras honom, antingen genom att Airhelp ställer ut en faktura eller genom att Airhelp avräkningsvis tillgodogör sig beloppet från det klientmedelskonto dit motparten betalar. Det arvode som J.M. är skyldig att betala till Airhelp innefattar således enligt honom kostnader för aktuell rättegång.

På samma sätt som Svea hovrätt har funnit i rättsfallet RH 2018:2 (även i det målet var Airhelp ombud) bedömer hovrätten att avtalet som föreligger mellan J.M. och Airhelp, genom den risk- och kostnadsfördelning för rättsprocessen som regleras i avtalet, har karaktären av ett riskavtal. Avtalet mellan J.M. och hans ombud blir därför styrande för vad som kommer att utgöra J.M:s verkliga kostnader i målet.

I hovrätten har Airhelp lämnat in avtalsvillkoren i svensk version med publiceringsdag den 12 april 2019 medan Norwegian lämnat in avtalsvillkor och prislista i engelsk version som förefaller vara utskrivna i februari 2018. De villkor som hänvisas till nedan förekommer både i den svenska och den engelska versionen av avtalsvillkoren. Numreringen av villkoren är dock inte i alla delar densamma i de olika versionerna och hovrätten kommer i fortsättningen endast hänvisa till numreringen i det svenska avtalet.

Av avtalet mellan Airhelp och J.M. framgår bl.a. följande. Flygkompensation är den totala summa pengar som betalas ut av ett flygbolag till kunden eller Airhelp. Flygkompensation omfattar inte betalning eller ersättning för advokatavgifter, kostnader för rättslig rådgivning eller domstolsavgifter, vilka i sin helhet tillfaller Airhelp (1.12). Airhelp står alla kostnader om rättegången förloras. Om rättegången vinns så täcker Airhelp alla kostnader som uppkommit och som inte täcks av flygbolaget (3.7). Om Airhelp får ut kompensation överförs flygkompensationen till kunden, med förbehåll endast för de avgifter som kan gälla enligt prislistan. Om flygbolaget betalar ut flygkompensation och rättegångskostnader direkt till kunden ska kunden till Airhelp överföra avgifter enligt prislistan samt eventuella mottagna advokatkostnader och rättegångskostnader m.m. (5.2).

Hovrätterna har i fall som det nu aktuella gjort olika bedömningar av frågan det uppkommit någon verklig kostnad för parten. I viss mån kan skillnaderna bero på att olika omständigheter, bevis och underlag kan ha presenterats i målen. I Hovrättens för Västra Sverige ärende Ö 2637-16 konstaterade hovrätten att kostnad för rättslig rådgivning inte ingår i den serviceavgift som Airhelp debiterar kunden. Serviceavgiften bedömdes därför inte rymma kostnad för rättslig rådgivning. Även om klaganden presenterat en kostnadsräkning från Airhelp innefattande arvode för rättslig rådgivning och ansökningsavgift bedömdes räkningen mot bakgrund av innehållet i Airhelps villkor och prislista inte ge tillräckligt stöd för att klaganden haft kostnad för juridisk rådgivning och ansökningsavgift. I rättsfallet RH 2018:2 fann Svea hovrätt att den avgift för rättsliga åtgärder som Airhelp debiterade kunden var avsedd att täcka kostnader som uppkommer med anledning av de rättsliga åtgärderna och att avgiften fick anses innefatta kostnader för ansökningsavgift och rättslig rådgivning. Flygbolaget förpliktades därför att ersätta kunden för rättegångskostnader med ett belopp som motsvarade avgiften för rättsliga åtgärder enligt avtalet och prislistan som gällde mellan kunden och Airhelp (se också Hovrättens för Västra Sverige dom i mål FT 3634-19).

I målet är ostridigt att J.M. vid aktuell utgång i huvudsaken ska betala serviceavgift och avgift för rättsliga åtgärder till Airhelp. Dessa avgifter utgör verkliga kostnader för honom. Liksom i rättsfallet RH 2018:2 bedömer hovrätten att serviceavgiften inte utgör en kostnad som är hänförlig till rättegången. Däremot har avgiften för rättsliga åtgärder sådan koppling till rättegången att den skulle kunna vara ersättningsgill om den innefattar ersättning för sådana kostnader som räknas upp i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.

Av avtalsvillkoren mellan J.M. och Airhelp framgår att eventuell ersättning för rättegångskostnader från flygbolaget inte avräknas de avgifter för service eller rättsliga åtgärder som Airhelp debiterar J.M. För det fall J.M. tillerkänns ersättning för rättegångskostnader och ersättningen betalas ut till honom ska han alltså utöver dessa även betala avgiften för rättsliga åtgärder till Airhelp. Till skillnad från bedömningen i rättsfallet RH 2018:2 kan enligt hovrätten därför inte någon av Airhelps avgifter anses motsvara några ersättningsgilla rättegångskostnader i målet.

Om någon ersättning för rättegångskostnader inte betalas ut till J.M. följer av avtalsvillkoren att Airhelp inte kommer att kräva honom på någon ersättning för rättslig rådgivning eller ansökningsavgift, vilket talar mot hans påstående att han vid aktuell utgång debiteras för sådana kostnader. J.M. bedöms därför inte ha haft någon verklig kostnad för rättslig rådgivning eller ansökningsavgift i målet. Hans överklagande ska därför avslås.

SLUT

Hovrätten avslår överklagandet.