NJA 1999 s. 232

Den 24 april 1990 blev en av T.B. förd personbil påkörd bakifrån, varvid T.B. drabbades av en s k whiplashskada. T.B. gjorde samma dag skadeanmälan hos bilens trafikförsäkringsgivare, Ansvar, ömsesidig sakförsäkring för helnyktra. I brev till T.B. d 26 april 1990 anförde Ansvar inledningsvis: "Du har rätt till trafikskadeersättning för Din personskada." I brevet anmodades T.B. att specificera sina ersättningskrav och inge viss utredning. Härefter förekom ytterligare skriftväxling mellan parterna och i juni 1991 betalade Ansvar viss ersättning till T.B..

Den 3 mars 1995 väckte T.B. vid Göteborgs TR talan mot Ansvar och yrkade ersättning för ideell skada på grund av trafikolyckan med 385 000 kr.

Ansvar bestred yrkandet och åberopade i första hand att T.B. inte hade väckt talan inom tre år från det att han fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande, dvs från skadedagen d 24 april 1990, varför hans talan enligt 28 § trafikskadelagen var förlorad.

T.B. bestred påståendet om preskription och anförde: Ansvar har gjort en utfästelse att utge trafikskadeersättning, korresponderat med T.B. i frågan och utbetalat viss ersättning. Fordran grundas på Ansvars utfästelse och erkännande av T.B:s rätt till trafikskadeersättning, som har trätt i stället för trafikskadelagens ersättningsbestämmelser. För denna fordran gäller tioårspreskription.

TR:n beslöt att ta upp preskriptionsfrågan till avgörande genom mellandom.

I mellandom d 29 febr 1996 anförde TR:n (rådmannen Wester): Parterna har till utveckling av sin talan anfört.

T.B: Sedan T.B. efter trafikolyckan d 24 april 1990 anmält skadan, erkände Ansvar i brev d 26 april 1990 hans rätt till trafikskadeersättning för skadan. Ansvar har i tio brev under tiden juni 1990 januari 1992 med T.B. diskuterat ersättningsfrågor och sänt skriftligt material. Ansvar har vidare i juni 1991 utbetalat 9 979 kr, avseende inkomstförlust, utlägg för läkarbesök m m samt ett acontobelopp för ideell skada. Mot av T.B. efter d 24 april 1993 framställda ersättningsyrkanden har Ansvar invänt, att preskription inträtt från denna dag.

T.B. var sjukskriven för whiplashskadan från d 24 april 1990 till d 30 nov 1992. Fr o m december 1992 erhöll han sjukbidrag och d 1 nov 1994 blev han förtidspensionerad.

Ansvars utfästelse d 26 april 1990 innebär, att ersättningsskyldighet medges med skäliga belopp, som senare skall fastställas. När beloppen skall fastställas beror på förloppet av tillfrisknandet: akut sjukdomstid, konvalescens, fastställande av eventuella kvarvarande men och invaliditetsgrad, utredning rörande inkomstförhållanden för eventuell livränta, fastställande av storleken av ideell ersättning av Trafikskadenämnden etc. Detta tar oftast längre tid än tre år. Den som utsatts för skada på halskotpelaren vid påkörning bakifrån är mycket sällan genast på det klara med att han skadats allvarligt och i vilken omfattning. En sådan skadelidande har därför inte haft kännedom alltsedan olyckstillfället om att han har kunnat göra gällande en fordran och framför allt inte storleken. Att fastställa utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden enligt trafikskadelagen är därför inte enkelt vid skador på nackkotpelaren, som vanligen har en progredierande utveckling.

I Trafikskadeutredningens betänkande Trafikskadeersättning (SOU 1974:87) med förslag till trafikskadelag uttalades i specialmotiveringen till preskriptionsbestämmelsen följande (s 337 ff): I likhet med vad som gäller f n enligt 9 § 1 st lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik kan preskription avbrytas endast genom att den skadelidande väcker talan vid domstol. Det räcker alltså inte att han gör gällande sitt anspråk hos försäkringsgivaren. Men om han har gjort det och försäkringsgivaren i brev till den skadelidande eller på annat liknande sätt har gjort en klar och entydig utfästelse att utge ersättning enligt lagen, torde den skadelidande kunna grunda sitt anspråk på utfästelsen, som får anses ha trätt i stället för lagens ersättningsbestämmelser såsom grund för den skadelidandes anspråk. Hans krav preskriberas då först tio år efter dagen för utfästelsen och preskriptionen kan avbrytas genom en enkel påminnelse.

Ansvar. Det vitsordades att T.B. d 24 april 1990 stannat sin bil som påkörts bakifrån. Skadeanmälan inkom d 26 april 1990. Skadereglering vidtogs och T.B. har ersatts för akuttiden om sex veckor och för sveda och värk med sammanlagt 12 669 kr. Skadan avslutades i brev till T.B. d 22 nov 1991, vari han underrättades om att han ansågs till fullo tillgodosedd med vad som utbetalats och att sveda och värk beaktats samt erinrades om att preskription inträder efter d 14 april 1993. Sedan ytterligare förekommit i ärendet, underrättades han i brev d 2 okt 1992 till sitt dåvarande ombud om att Ansvar vidhöll sitt besked d 22 nov 1991.

Den medicinska problematik T.B. gör gällande härrör från trafikolyckan 1990 och har varit känd sedan olyckan. Han har haft den kännedom som erfordras för att han skall kunna göra fordran gällande och har också gjort det. Skaderegleringen har avslutats och T.B. har erinrats om preskriptionsfristen. Skadan har inte haft en progredierande utveckling.

Brevet d 26 april 1990 är inte ett erkännande av en förpliktelse att betala ett bestämt belopp. Det är inte fråga om en novation varå något självständigt fordringsanspråk kan göras gällande. Brevet bryter inte heller preskription. Det är endast en bekräftelse på att T.B. kommit till rätt adressat med sina anspråk. Uttalandet i Trafikskadeutredningens betänkande saknar motsvarighet i propositionen till trafikskadelagen. Regleringen vad gäller preskription i försäkringssammanhang är likalydande i trafikskadelagen, försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen. Den senare lagen innehåller även en bestämmelse om att den skadelidande skall ha sex månader på sig att väcka talan från det att försäkringsbolaget tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. Det finns inte anledning till särbehandling vad avser trafikskadelagstiftningen. T.B:s resonemang skulle innebära, att preskriptionsregleringen inte kan tillämpas, då ett försäkringsbolag, efter bekräftelse om att ersättning skall utges, beslutat att ersätta en skadelidande men tvist uppstår om omfattningen av skadan, vilket inte år rimligt. Det aktuella bekräftelsebrevet, som följts av skadereglering och betalning, borde även ha spelat ut sin roll, då skadereglering och betalning genomförts.

Domskäl. Parterna har som bevisning åberopat, T.B. de av honom i det föregående nämnda breven från Ansvar till styrkande av att hans rätt till ersättning erkänts samt Trafikskadeutredningens uttalande, och Ansvar Ansvars brev d 22 nov 1991 och d 2 okt 1992 till styrkande av att Ansvar tagit slutlig ställning i skadeärendet.

T.B. har inte väckt talan inom den i 28 § trafikskadelagen föreskrivna tiden.

Ansvar har i brevet d 26 april 1990 medgett rätt till trafikskadeersättning, härefter utgett viss ersättning och underrättat T.B. om att han ansågs fullt tillgodosedd samt erinrat honom om preskriptionsbestämmelsen. Ansvar kan härigenom inte anses ha lämnat en utfästelse avseende ersättning härutöver, vilken kan utgöra ny grund för ersättningsskyldighet och utgöra utgångspunkt för tioårspreskription.

Med hänsyn till det anförda är T.B:s talan preskriberad.

HovR:n för Västra Sverige

T.B. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle förklara honom vara bibehållen sin talerätt.

Ansvar bestred ändringsyrkandet.

HovR:n (hovrättsråden Rosendahl, referent, och Krantz Westerberg samt hovrättsassessorn Ahlquist) anförde i dom d 29 dec 1997: Domskäl. I HovR:n har parterna åberopat samma omständigheter, grunder och bevisning som vid TR:n. T.B. har därutöver åberopat Trafikskadenämndens cirkulärreferat nr 2/1996.

I målet är ostridigt, att trafikolyckan d 24 april 1990 gav upphov till en rätt för T.B. att erhålla trafikskadeersättning från Ansvar. För en fordran som denna gäller en preskriptionstid av tre år räknat från den dag då olyckan inträffade. Preskriptionsavbrott sker genom att talan väcks i laga ordning. Sedan Ansvar utan rättegång utbetalat viss ersättning, har T.B. efter treårstiden väckt talan om ytterligare ersättning. Huvudfrågan i HovR:n är huruvida Ansvar genom sitt brev från d 26 april 1990, som måste anses innefatta ett erkännande av grunden för förpliktelsen utan att ställning tagits till beloppsfrågan, avskurits från rätten att åberopa den treåriga specialpreskriptionen. Vilken verkan ett erkännande av preskriptionsgrunden skall ha i fall då beloppsfrågan är oklar anses vara beroende av bl a syftet med bestämmelsen om specialpreskription, se prop 1976/77:5 s 187. Då det gäller fordran på skadestånd eller på försäkringsersättning uttalas i propositionen att ett erkännande i allmänhet från gäldenärens sida bör ha samma verkan i preskriptionshänseende som anhängiggörande av talan. I rättsfallen NJA 1971 s 216 och NJA 1984 s 747 ges exempel på att praxis intagit denna ståndpunkt då det gäller ansvarighetsförsäkringar. I det förra fallet uttalade HD sålunda att en försäkringsgivare som vitsordar ersättningsskyldighet i allmänhet förlorar rätten att åberopa specialpreskription. I det andra fallet fann HD det vara naturligt och välgrundat att, om ett försäkringsbolag som har meddelat ansvarsförsäkring, medger skadeståndsskyldighet, detta betraktas som ett avstående från en rätt att göra invändning om specialpreskription. I det av T.B. åberopade rättsfallet från Trafikskadenämnden fann nämnden att samma princip är att tillämpa på fordran på trafikskadeersättning.

HovR:n finner mot bakgrund av nu angiven rättspraxis att T.B. skall vara bibehållen sin talerätt gentemot bolaget. TR:ns mellandom skall därför ändras.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns mellandom förklarar HovR:n T.B. bibehållen sin talerätt angående trafikskadeersättning gentemot Ansvar.

SalusAnsvar Sakförsäkringsaktiebolag, som i egenskap av successor inträtt i målet i stället för Ansvar, (ombud försäkringsjuristen O.L.) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns mellandom. T.B. (ombud advokaten F.B.) bestred ändring. SalusAnsvar åberopade ett rättsutlåtande av jur dr U.K.N.. Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Danelius, referent, Thorsson och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Sedan T.B. gjort anmälan till Ansvar om att han skadats i en trafikolycka d 24 april 1990, förklarade Ansvar i brev d 26 april 1990 till T.B. att denne hade rätt till trafikskadeersättning för sin personskada. Ansvar uppmanade vidare T.B. att precisera sina anspråk på ersättning och att inge viss dokumentation. Frågan är nu om Ansvar genom det besked som bolaget lämnade i brevet d 26 april 1990 kan anses ha förlorat rätten att göra gällande specialpreskription enligt 28 § trafikskadelagen (1975:1410).

I rättsfallet NJA 1971 s 216 ingav Svenska försäkringsbolags riksförbund ett responsum, i vilket förbundet upplyste att det i de former av ansvarighetsförsäkring som dominerade på den svenska marknaden var vanligt förekommande att försäkringsbolaget, efter att ha tagit del av utredningen angående det händelseförlopp som resulterat i en skada, gentemot den skadelidande fann sig i princip böra medge eller erkänna ersättningsskyldighet. Förbundet angav att detta enligt stadgad försäkringspraxis ansågs utgöra ett åtagande från bolagets sida att utbetala skälig ersättning och att det enligt denna praxis inte ansågs finnas något utrymme för att senare åberopa specialpreskription. I anslutning härtill uttalade HD i rättsfallet NJA 1984 s 747 att det fick anses vara naturligt och välgrundat att, om ett försäkringsbolag som har meddelat ansvarsförsäkring medger skadeståndsskyldighet, detta betraktas som ett avstående från rätten att göra invändning om specialpreskription.

I det nämnda rättsfallet NJA 1971 s 216 fann emellertid HD att det där rörde sig om en speciell försäkringstyp - Protection & Indemnityförsäkring - på vilken de angivna rättsverkningarna i fråga om preskription inte var tillämpliga. Något skäl att på motsvarande sätt särbehandla den i nu förevarande mål aktuella trafikförsäkringen kan inte anses föreligga.

Sveriges Försäkringsförbund har i sitt yttrande upplyst att trafikförsäkringsbolagens inställning till specialpreskriptionen med tiden har undergått förändringar. Den praxis som tillämpades i början av 1990-talet innebar sålunda att ett bolag som mottagit en skadeanmälan skriftligen underrättade den skadelidande om att man mottagit denna anmälan. Avsikten med underrättelsen var att bolaget ville dels bekräfta att skaderegleringen skulle påbörjas, dels peka på vad som behövdes för själva skaderegleringen, och bolaget avsåg inte att genom underrättelsen frånhända sig rätten att åberopa specialpreskription. Jur dr U.K.N. har likaledes i ett annat yttrande pekat på de förändringar som inträtt i branschpraxis och framhållit bl a att det hos trafikförsäkringsbolagen numera finns ett starkt intresse av att hålla fast vid specialpreskriptionen, eftersom detta möjliggör en avveckling av ärenden inom rimlig tid och är ägnat att eliminera de utredningssvårigheter som kan uppkomma när lång tid förflutit sedan själva olyckstillfället.

Den förändrade praxis som beskrivits av Sveriges Försäkringsförbund har emellertid inte kommit till uttryck i förevarande fall, där Ansvar genom brevet d 26 april 1990 inte har nöjt sig med att bekräfta mottagandet av T.B:s skadeanmälan utan får anses ha erkänt sig vara ersättningsskyldigt gentemot T.B.. Ett sådant erkännande kan inverka på försäkringstagarens möjlighet att avbryta specialpreskriptionen genom att väcka fastställelsetalan angående försäkringsgivarens ersättningsskyldighet (jfr NJA 1998 s 438), eftersom en talan av det slaget enligt 13 kap 2 § 1 st RB förutsätter att det råder ovisshet om rättsförhållandet. Om bolaget hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription, hade det, mot bakgrund av den tidigare praxis som beskrivits i NJA 1971 s 216 i förening med HD:s allmänna uttalande i NJA 1984 s 747, kunnat förväntas att bolaget på ett eller annat sätt skulle i brevet klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan. När så inte skett, har T.B. haft grundad anledning att räkna med att bolagets erkännande av ersättningsskyldighet också innefattade ett avstående från rätten att göra gällande specialpreskription enligt trafikskadelagen. Det förhållandet att Ansvar senare, i ett brev d 22 nov 1991, upplyst T.B. om att bolaget genom då gjorda utbetalningar ansåg skaderegleringen avslutad och erinrat om att preskription skulle inträda efter d 24 april 1993 kan inte ha medfört att den treåriga preskriptionstiden på nytt blivit tillämplig.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 5 maj 1999 (mål nr T 516-98).