NJA 2001 s. 486

Sedan det genom lagakraftägande dom fastställts att en försäkringsmäklare var skadeståndsskyldig mot sin uppdragsgivare har mäklarens försäkringsgivare utbetalat ersättning ur dennes ansvarsförsäkring till den skadelidande. Försäkringsgivaren har ansetts ha förlorat rätten att åberopa specialpreskription enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Stadshotellet i Södertälje AB drev år 1990 hotellrörelse i Södertälje i en fastighet som ägdes av Södertälje Stadshotells Vänner AB. De båda hotellbolagen uppdrog åt PreAssurans AB, som drev verksamhet som försäkringsmäklare, att företräda dem vid bl.a. upphandling av försäkringar. Detta ledde till att avtal träffades mellan hotellbolagen och Stockholms Stads Brandförsäkringskontor (Brandkontoret) om företagsförsäkring och fastighetsförsäkring.

Tidigt på morgonen d. 9 maj 1990 eldhärjades hotellbyggnaden. Brandkontoret gjorde gällande att något försäkringsansvar inte ålåg Brandkontoret den dag då branden ägde rum, eftersom hotellbolagen då ännu inte hade erlagt avtalade premier. Hotellbolagen väckte talan mot Brandkontoret vid Stockholms TR och yrkade att Brandkontoret skulle åläggas skyldighet att ersätta deras skador. Senare väckte de också talan mot PreAssurans och yrkade förklaring att PreAssurans skulle stå för den skada som hotellbolagen led genom att avtalade försäkringspremier på grund av PreAssurans' försummelse att lämna tillräcklig information inte hade erlagts i tid. Målen handlades gemensamt och avgjordes slutligt genom dom av HD d. 7 dec. 1992. Domen innebar att hotellbolagens talan mot Brandkontoret ogillades, medan deras fastställelsetalan mot PreAssurans bifölls. (NJA 1992 s. 782).

Hotellbolagen försattes i konkurs i mars 1994. Konkursbona överlät sina krav mot bl.a. PreAssurans med anledning av branden till Retriva Kredit AB (Retriva), som var fordringsägare i konkursen. (PreAssurans ändrade sedermera firma till Nya OLAB AB. I detta referat används emellertid den tidigare firman. Red:s anm.)

PreAssurans hade en ansvarsförsäkring som tecknats genom Svenska Försäkringsmäklares Förening. Försäkringsgivare var Trygg-Hansa Försäkrings AB med WASA SAK Försäkrings AB, Folksam ömsesidig sakförsäkring och Länsförsäkringsbolagens AB som co-assuradörer.

Retriva väckte i oktober 1995 vid Stockholms TR talan mot PreAssurans och - med åberopande av att 6 § 2 st. 2 förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare förutsatte rätt för skadelidande i vissa fall att rikta krav direkt mot försäkringsgivare - mot Trygg-Hansa och de andra tre försäkringsbolagen med yrkande att TR:n skulle förplikta i första hand PreAssurans och Trygg-Hansa att solidariskt till Retriva utge 34 284 521 kr. jämte ränta, för Trygg-Hansa med de begränsningar som följde av ansvarsförsäkringen, i andra hand PreAssurans, Trygg-Hansa, Wasa, Folksam och Länsförsäkringar att solidariskt till Retriva utge angivet belopp jämte ränta, för försäkringsgivarna med de begränsningar som följde av ansvarsförsäkringen.

I november 1995 väckte PreAssurans talan mot de fyra försäkringsbolagen med yrkande om fastställelse att PreAssurans, för det fall bolaget skulle åläggas betalningsskyldighet mot Retriva, ägde rätt till ersättning från ansvarsförsäkringen för utdömt belopp jämte rättegångskostnader. Sedan PreAssurans i februari 1996 försatts i konkurs överlät konkursboet bolagets fordringsrätt mot försäkringsbolagen till Retriva, som sålunda övertog PreAssurans' talan i det hänseendet.

Försäkringsbolagen bestred mot dem i de båda målen förd talan och gjorde i första hand gällande att ersättningsanspråken var preskriberade enligt 29 § lagen om försäkringsavtal (FAL). I andra hand hävdade de, såvitt avsåg Retrivas från hotellbolagen övertagna anspråk, att hotellbolagen vid genomförd skadereglering redan hade erhållit ersättning överstigande den ersättning de kunnat få från Brandkontoret om deras försäkringar där varit gällande vid tiden för branden.

TR:n beslöt att genom mellandom avgöra frågan om Retrivas och PreAssurans' ersättningsanspråk var preskriberade enligt 29 § FAL.

Till stöd för sin preskriptionsinvändning anförde försäkringsbolagen: Retriva grundar sin rätt att utfå ersättning från försäkringsbolagen på att PreAssurans' ansvarsförsäkring kan tas i anspråk för den skada hotellbolagen påstås ha lidit på grund av PreAssurans' försummelse att lämna tillräcklig information inför premiebetalningen till Brandkontoret. Retriva har således inte någon annan eller bättre rätt gentemot försäkringsgivarna än PreAssurans kan ha. PreAssurans' ansvarsförsäkring tecknades i början av år 1989. Försäkringsmäklarförordningen trädde i kraft d. 1 jan. 1990 och föreskriver att skadelidandes direktkravsrätt skall intas som försäkringsvillkor. Så har ej skett beträffande PreAssurans' ansvarsförsäkring. Enligt 29 § FAL skall den som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Hotellbolagen och PreAssurans hade kännedom om att det kunde föreligga en fordringsrätt enligt försäkringsavtalet omedelbart i anslutning till branden d. 9 maj 1990. Den 5 okt. 1990 framställde hotellbolagen krav mot PreAssurans och d. 29 okt. ingav hotellbolagen stämningsansökan mot PreAssurans. Försäkringsbolagen anser att den i FAL stadgade treåriga preskriptionstiden börjar löpa från det försäkringshavaren fått kännedom om att förutsättningar för att anhängiggöra talan föreligger och det är då tillräckligt att det finns underlag för att uppta till prövning en fastställelsetalan. Vid tiden för ansökan om stämning d. 29 okt. 1990 fanns emellertid även förutsättningar för fullgörelsetalan. Försäkringsbolagen menar att hotellbolagen och PreAssurans i vart fall inte senare än dagen för stämningsansökan hade kännedom om att det förelåg förutsättningar att anhängiggöra talan och bevaka sin fordringsrätt på grund av försäkringsavtalet. Preskriptionstiden löpte ut d. 29 okt. 1993. Talan har inte väckts dessförinnan. Härigenom har rätten att fordra ersättning enligt försäkringsavtalet gått förlorad. Det har gjorts gällande att skadereglering är preskriptionsavbrytande. Försäkringsbolagen hävdar dock att de i skaderegleringsärendet företagna åtgärderna inte konstituerar något preskriptionsavbrott.

Till bemötande av preskriptionsinvändningen i målet om de från hotellbolagen övertagna anspråken anförde Retriva: Efter att HD meddelat sin dom accepterade Trygg-Hansa att reglera hotellbolagens lidna skador. Redan före avgörandet i HD hade Trygg-Hansa och co-assuradörerna deklarerat att man hade uppfattningen att ansvarsförsäkringen hade ett tak om 15 milj. kr. Vid skaderegleringen kom emellertid frågan upp om hotellbolagen var för sig hade möjlighet att ta i anspråk ett försäkringsbelopp om 15 milj kr. Försäkringsbolagen accepterade hotellbolagens principiella inställning om att 2 x 15 milj. kr fanns till förfogande. Av beloppet har under tiden fram till d. 14 okt. 1993 19 660 638 kr utbetalats till hotellbolagen. - Skadelidande har genom försäkringsmäklarförordningen en lagstadgad rätt att få rikta krav direkt mot försäkringsgivaren oberoende av om villkor härom intagits i försäkringsavtalet. Hotellbolagens anspråk avser skadestånd på grund av den vårdslöshet som PreAssurans svarar för. De skadelidande är inte parter i avtalsförhållandet mellan PreAssurans och försäkringsbolagen. FAL och dess preskriptionsbestämmelse är sålunda inte tillämpliga på det av Retriva från hotellbolagen övertagna kravet. - För det fall TR:n finner att FAL:s bestämmelser är tillämpliga på rättsförhållandet mellan Retriva och försäkringsgivarna hävdar Retriva följande. Av försäkringsvillkoren, punkten 5.1, framgår försäkringsgivarens avtalsenliga skyldighet att bl.a. utreda om skadeståndsskyldighet föreligger. Denna skyldighet har Trygg-Hansa fullgjort genom att bl.a. svara för PreAssurans' ombudskostnader i tvisten med hotellbolagen efter att PreAssurans anmält skadan till Trygg-Hansa. I preskriptionshänseende skall Retrivas anhängiggörande av talan mot PreAssurans likställas med att en talan väckts mot Trygg-Hansa som identifieras med PreAssurans i ansvarsförsäkringsrelationen. Preskriptionsavbrott skedde mot denna bakgrund redan då talan väcktes mot PreAssurans år 1990, varefter den allmänna tioåriga preskriptionen löper. Vidare kan ett erkännande av en fordran från ett försäkringsbolags sida tillerkännas verkan som preskriptionsavbrytande. Försäkringsbolagen har medgivit att 2 x 15 milj. kr fanns tillgängliga för skadereglering. Retrivas fordran är därför inte preskriberad. För frågan om beräkning av utgångspunkten för eventuell preskription är att beakta att Trygg-Hansa efter HD:s dom började att reglera skadorna och i olika poster fram till d. 14 okt. 1993 betalade ut 19,6 milj. kr. Därefter har både före och efter hotellbolagens konkurs förhandlingar och kontakter ägt rum. Någon definitiv och slutlig reglering av skadorna har inte skett. För att fordringen skall kunna bevakas måste den kunna identifieras vilket inte är möjligt förrän skaderegleringen avslutats. I första hand gör Retriva gällande att preskriptionstiden började löpa i och med att försäkringsbolagen meddelade, strax före ingivandet av stämningsansökan mot bolagen i september 1995, att någon uppgörelse i godo inte kunde träffas. Först då kunde nämligen fordringen identifieras. I allt fall kan preskriptionstiden inte börja löpa tidigare än dagen då HD meddelade sin dom d. 7 dec. 1992. Dessförinnan var det inte klarlagt vare sig att PreAssurans gjort sig skyldig till vårdslöshet eller om hotellbolagen lidit skada. Först i och med HD:s avgörande fanns - i det trepartsförhållande som råder vid ansvarsförsäkringar - en fordringsrätt för den skadelidande att bevaka mot försäkringsgivaren. Slutligen gör Retriva gällande att - beträffande direktkravet mot försäkringsgivarna - treårspreskriptionstiden från försäkringsgivarnas sida avtalats bort i förhållande till skadelidande genom punkten 5.1. i försäkringsvillkoren.

Retriva anförde vidare i fråga om den från PreAssurans övertagna talan: Även beträffande PreAssurans' ersättningsanspråk hävdas att preskription inte inträffat. Därvid är följande omständigheter att beakta. I samband med att hotellbolagen ingav stämningsansökan mot PreAssurans anmälde PreAssurans detta till Trygg-Hansa. Av försäkringsvillkoren framgår att försäkringsbolagen åtagit sig att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, att förhandla med den som kräver skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång samt att betala rättegångskostnader och eventuellt skadestånd. Försäkringsbolagen har också betalat såväl PreAssurans' egna som hotellbolagens rättegångskostnader. Vidare har försäkringsbolagen förhandlat med hotellbolagen såväl före som efter HD:s dom d. 7 dec. 1992 samt reglerat delar av hotellbolagens krav och sammanlagt utbetalat 19,6 milj. kr till hotellbolagen. Första gången som försäkringsbolagen kontaktade PreAssurans efter HD:s dom var i september 1995. PreAssurans hade vid den tiden levt i förvissningen om att alla frågor på grund av försäkringsfallet var slutreglerade. - Som grund för påståendet att preskription inte inträffat för PreAssurans' del hävdas att försäkringsbolagen kontraktuellt åtagit sig, vid sidan av FAL, att utreda skadeståndsfrågan och betala skadelidandes skada som ryms inom ansvarsbeloppet. Vidare åberopas i tillämpliga delar de omständigheter som i preskriptionsfrågan anförts beträffande Retrivas talan i målet om hotellbolagens anspråk.

Den åberopade punkt 5.1 i försäkringsvillkoren hade följande lydelse.

Försäkringen omfattar skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada orsakad av fel eller försummelse som den försäkrade, hans arbetsgivare eller underordnade begått.

Vid skadeståndskrav som kan omfattas av försäkringen åtar sig bolagen gentemot den försäkrade att

* utreda om skadeståndsskyldighet föreligger

* förhandla med den som kräver skadestånd

* föra den försäkrades talan vid rättegång och därvid betala rättegångskostnader som den försäkrade åsamkats eller ålagts att betala och som denne inte kan utfå av motpart eller annan, även om försäkringsbeloppet därigenom överskrids

* betala det skadestånd den försäkrade är skyldig att utge enligt gällande skadeståndsrätt.

Försäkringsbolagen anförde ytterligare: Det förhållandet att försäkringsbolagen vid förhandlingar med hotellbolagen lämnat information om att visad skada kan medföra betalning med sammanlagt högst 30 milj. kr innebär inte erkännande att detta belopp skall utbetalas. Det är riktigt att sista utbetalningen skedde d. 14 okt. 1993. I anslutning härtill förekom brevväxling varvid Trygg-Hansa d. 23 okt. 1993 framhöll sitt slutliga ställningstagande om att ytterligare ersättning inte skulle utbetalas. Denna inställning har också sedermera vidhållits. Även PreAssurans har vid muntliga kontakter fått löpande information om förhandlingsläget. Såväl hotellbolagen som PreAssurans har haft rikhaltiga möjligheter att väcka talan inom den enligt 29 § FAL föreskrivna preskriptionstiden. Som tidigare sagts har skadorna kunnat identifieras redan på ett tidigt stadium. Enligt vad som framgår av HD:s dom fanns vid den tiden information om att skadeståndskrav i storleksordningen 40 milj. kr förelåg och att Brandkontoret ansåg att skadorna kunde värderas till 20 milj. kr. -Motpartens tolkning av punkten 5.1 i försäkringsvillkoren bestrids. Villkoret är ett standardvillkor. Åtagandet att bistå försäkringstagaren finns intaget i alla på försäkringsmarknaden förekommande allmänna försäkringsvillkor och gäller under förutsättning att preskription enligt 29 § FAL inte inträffat. Försäkringsgivaren inträder - vilket framgår explicit av texten - inte som part i förhållande till den skadelidande, ej heller i förhållande till försäkringstagaren i fråga om dennes eventuella skyldighet att betala skadestånd. Villkoren, som inte innehåller någon bestämmelse om preskription, innebär således inte heller någon inskränkning i rätten att göra gällande preskription enligt FAL.

Retriva å sin sida gjorde gällande att, om försäkringsvillkoret 5.1 skulle tolkas enligt försäkringsbolagens ståndpunkt, denna tolkning var oskälig och att villkoret därför borde jämkas så att försäkringsgivarna genom i villkoret lämnade åtaganden skulle anses ha avstått från att göra gällande preskription enligt 29 § FAL.

TR:n (rådmännen Berzins, Eriksson och Kinberg) anförde i mellandom d. 12 dec. 1997: Domskäl. De mellan försäkringsbolagen och PreAssurans för ansvarsförsäkringen gällande försäkringsvillkoren innehåller ingen särreglering i fråga om preskription. Därför är de i 29 § FAL upptagna preskriptionsbestämmelserna tillämpliga i detta avtalsförhållande. Den direktkravsrätt i fråga om ersättning enligt försäkringsavtalet vilken till följd av 6 § försäkringsmäklarförordningen må tillkomma den skadelidande kan, såvitt kan utläsas av författningstexten, inte medföra att den skadelidande har någon vidare rätt än försäkringstagaren beträffande talan mot försäkringsgivaren. Detta får anses gälla oavsett om det finns en uttrycklig bestämmelse om direktkravsrätten i avtalsvillkoren eller om denna är, såsom Retriva påstår, en följd av försäkringsmäklarförordningens föreskrifter. FAL:s preskriptionsbestämmelser omfattar således även den skadelidandes talerätt.

Punkten 5.1 i försäkringsvillkoren innebär ett långtgående åtagande av försäkringsgivaren att tillvarata försäkringstagarens rätt, bl.a. i rättegång mot den som påstår sig ha lidit under försäkringen ersättningsgill skada. Åtagandet torde även innebära att försäkringsgivaren fortlöpande skall hålla försäkringstagaren informerad om skaderegleringen och i förekommande fall tillkännage ställningstaganden som har betydelse för försäkringstagarens rätt.

Vid den skadereglering som får anses ha påbörjats efter branden har det mot bakgrund av de omständigheter som åberopats för PreAssurans' del saknats skäl för PreAssurans att före HD:s d. 7 dec. 1992 meddelade dom anhängiggöra fastställelsetalan mot försäkringsgivarna som, i följd av sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet, sannolikt skulle ha medgivit ersättningsskyldighet i och för sig med reservation för utgången av hotellbolagens process mot PreAssurans och Brandkontoret.

Under ovan angivna förhållanden bör den i 29 § FAL avsedda utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden inte anses ha inträffat tidigare än dagen för HD:s dom, då PreAssurans' skadeståndsskyldighet för försummelse fastställdes. PreAssurans' rätt till talan mot försäkringsbolagen om försäkringsersättning med anledning av Retrivas krav är således inte preskriberad. Enligt TR:ns mening är Retriva som skadelidande i samma mån bibehållen sin rätt att göra gällande ersättningsanspråket mot försäkringsbolagen.

Domslut

Domslut. TR:n ogillar försäkringsbolagens preskriptionsinvändning.

Svea HovR

Försäkringsbolagen överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin preskriptionsinvändning.

Retriva, som efter namnändring och fusion hade firma VF Finans ÅE men som i HovR:ns dom alltjämt benämndes Retriva, bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Palmcrantz och Ljungqvist, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Hellberg och Eriksson) anförde i dom d. 16 dec. 1998: Domskäl. Följande omständigheter är ostridiga. Den skadehändelse som aktualiserade ianspråktagandet av den ansvarsförsäkring som Trygg- Hansa i förening med andra försäkringsbolag erbjöd medlemmar i Svenska Försäkringsmäklares Förening, nämligen branden på Södertälje Stadshotell, ägde rum d. 9 maj 1990. Sedan de s.k. hotellbolagen hade riktat skadeanspråk mot försäkringsmäklarbolaget PreAssurans, som omfattades av ansvarsförsäkringen, gjorde detta bolag d. 5 okt. 1990 en skadeanmälan till Trygg-Hansa. Den 29 okt. 1990 ingav hotellbolagen till Stockholms TR en stämningsansökan mot PreAssurans. Målet kom att handläggas gemensamt med ett av hotellbolagen väckt mål mot Stockholms Stads Brandkontor, som erbjudit hotellbolagen försäkringsskydd. I dom d. 24 juli 1991 ogillade TR:n den av hotellbolagen mot PreAssurans förda talan. Sedan målen överklagats till Svea HovR, fastställde HovR:n genom dom d. 17 jan. 1992, med ändring av TR:ns dom, att PreAssurans var skadeståndsskyldigt mot hotellbolagen. HD fastställde i dom d. 7 dec. 1992 HovR:ns domslut. TryggHansa började därefter, från d. 22 dec. 1992, att ur ansvarsförsäkringen betala ut viss ersättning till hotellbolagen. Sista utbetalning till hotellbolagen till följd av det inträffade skadefallet skedde d. 14 okt. 1993. Sammanlagt hade Trygg-Hansa då betalat ut drygt 19,6 milj. kr. Strax därefter underrättade Trygg-Hansa hotellbolagens ombud att ytterligare ersättning inte skulle betalas ut. Sedan hotellbolagen försatts i konkurs och Retriva övertagit konkursbolagens eventuella fordringar mot försäkringsbolagen, väckte Retriva d. 12 okt. 1995 vid TR:n talan mot bl.a. försäkringsbolagen avseende ytterligare ersättning ur ansvarsförsäkringen.

Försäkringsbolagen har med stöd av bestämmelsen i 29 § FAL gjort gällande att Retrivas anspråk på ytterligare ersättning ur ansvarsförsäkringen är preskriberat. Försäkringsbolagen har därvid hävdat att Retriva, eller de bolag från vilka Retriva härleder sin rätt, senast i samband med stämningsansökningens ingivande mot PreAssurans d. 29 okt. 1990 fick kännedom om att fordringen mot försäkringsbolagen kunde göras gällande och att stämningsansökan mot försäkringsbolagen till följd av den treåriga specialpreskriptionsregeln i nämnda lagrum därför skulle ha getts in till TR:n senast d. 29 okt. 1993. Den stämningsansökan som Retriva gav in d. 12 okt. 1995 i nu förevarande mål avser följaktligen en alldeles för sent väckt talan.

Häremot har Retriva sammanfattningsvis anfört följande:

A) Den rätt som Retriva grundar sin talan på utgör en s.k. direktkravsrätt och är självständig i förhållande till FAL:s bestämmelser, eftersom den härrör från bestämmelser i den till lagen (1989:508) om försäkringsmäklare givna förordningen (1989:854).

B) Eftersom Trygg-Hansa kan identifieras med PreAssurans på grund av villkoren i ansvarsförsäkringen, skall talan mot försäkringsbolagen anses väckt när talan mot PreAssurans väcktes d. 29 okt. 1990.

C) Skyldigheten enligt 29 § FAL att väcka talan har alternativt bortfallit, eftersom Trygg-Hansa har medgivit betalningsskyldighet dels genom ett brev d. 26 april 1993 där det bl.a. anges att upp till 30 milj. kr kan disponeras för skadereglering, dels genom gjorda betalningar på 19,6 milj. kr.

D) Om det skulle anses att talan ändå måste väckas, skall treårsfristen räknas från den tidpunkt i oktober 1995 när Trygg-Hansa meddelade att ytterligare ersättning inte skulle betalas, eftersom fordringen först då kunde identifieras.

E) I vart fall skall treårsfristen, såsom TR:n har funnit, räknas från d. 7 dec. 1992, då HD slog fast PreAssurans' skadeståndsskyldighet.

F) Genom bestämmelsen i punkten 5.1 i villkoren för ansvarsförsäkringen har försäkringsbolagen kontraktuellt förbundit sig att reglera skadan, varför bolagen har avstått från att åberopa specialpreskription.

G) Även om villkoren i ansvarsförsäkringen skall tillämpas på sätt försäkringsbolagen har gjort gällande, är det under alla förhållanden oskäligt att i detta fall åberopa specialpreskriptionsbestämmelsen i FAL.

HovR:n gör följande bedömning.

Försäkringsbolagen har bevisbördan för sitt påstående om att Retrivas fordringsanspråk mot bolagen är preskriberat till följd av att Retriva inte har väckt talan mot försäkringsbolagen inom tre år efter d. 29 okt 1990. Någon bevisning har emellertid inte åberopats i målet. HovR:n är därför hänvisad till att lägga de av parterna anförda ostridiga uppgifterna till grund för sin bedömning.

HovR:n finner inledningsvis att det står klart att Retriva inte har någon bättre rätt gentemot försäkringsbolagen än den som de bolag från vilka Retriva härleder sina rättigheter skulle ha haft. Enligt HovR:n står det även klart, såsom TR:n också har funnit, att FÅL:s bestämmelser är tillämpliga på rättsförhållandet mellan parterna i målet. Vad Retriva har anfört om att den i 6 § förordningen om försäkringsmäklare föreskrivna direktkravsrätten skulle leda till att specialpreskriptionsregeln i 29 § FAL inte är tillämplig är inte av beskaffenhet att leda till någon annan bedömning. Inte heller innehållet i villkorspunkten 5.1 i ansvarsförsäkringen kan, enligt HovR:ns mening, medföra att denna regel inte skall tillämpas på parternas rättsförhållande.

I förarbetena till 29 § FAL (NJA II 1927 s. 405) motiverades den treåriga preskriptionstiden med intresset att försäkringsgivaren hade överblick över sin ekonomiska ställning och med svårigheten att verkställa den rättsliga utredningen efter en längre tid. Med hänsyn till att skadeanmälan avseende hotellbolagens ersättningsanspråk mot PreAssurans gjordes till Trygg-Hansa redan i oktober 1990 får i viss mån dessa intressen anses rimligen tillgodosedda. Härtill kommer att det får anses naturligt att viss tid förflyter innan anspråk på ersättning ur en ansvarsförsäkring kan framställas. Fråga är ju i dessa fall om ett trepartsförhållande, där den skadelidandes agerande utgör en inte oväsentlig förutsättning för att försäkringshavaren skall kunna vidta åtgärder gentemot försäkringsgivaren.

Av 29 § FAL framgår att preskriptionstiden räknas från det att försäkringshavaren fick "kännedom om att fordringen kunde göras gällande". Vad som menas härmed är inte helt klart. Förarbetena till lagen ger ingen närmare ledning hur uttrycket skall tolkas. Olika uppfattningar i frågan står att finna i doktrinen.

HovR:n delar TR:ns bedömning att rättsförhållandena, när hotellbolagen stämde Brandkontoret och PreAssurans inför TR:n i oktober 1990, var så oklara att PreAssurans därvid inte kan anses ha haft kännedom om att det förelåg en fordran mot försäkringsbolagen på grund av ansvarsförsäkringen påsätt anges i 29 § FAL. TR:n har för sin del kommit till den slutsatsen att HD:s dom d. 7 dec. 1992, varigenom det blev lagakraftägande avgjort att PreAssurans var skadeståndsskyldigt mot hotellbolagen, innebar att PreAssurans fick sådan kännedom som avses i lagrummet. Genom HD:s dom fastställdes emellertid HovR:ns domslut i domen d. 17 jan 1992. Mot den bakgrunden och med beaktande även av vad som anförs i rättsfallen RH 1994:129 och NJA 1997 s. 97 finner HovR:n att PreAssurans redan i januari 1992 hade sådan kännedom om förhållandena att tillräckliga förutsättningar förelåg för att väcka en fastställelsetalan mot försäkringsbolagen om rätt till ersättning ur ansvarsförsäkringen. Detta skulle kunna leda till bedömningen att Retriva genom stämningsansökan i oktober 1995 väckt talan för sent och att dess fordringsanspråk alltså är preskriberat.

Emellertid har Trygg-Hansa under tiden december 1992-oktober 1993 ur ansvarsförsäkringen betalat ut ersättning till hotellbolagen med ett sammanlagt belopp om 19,6 milj. kr. Annat har inte kommit fram än att denna frivilliga skadereglering har skett som en direkt följd av den skadeståndsskyldighet mot hotellbolagen, som HovR:n och HD har ålagt PreAssurans. Detta leder till den bedömningen att försäkringsbolagen, innan försäkringshavarens anspråk på försäkringsersättning kan anses preskriberade, har medgett ersättningsskyldighet i och för sig. Vid sådant förhållande har det, enligt HovR:ns mening, under pågående skadereglering inte funnits anledning för PreAssurans eller Retriva att anhängiggöra en mot försäkringsbolagen riktad fastställelsetalan. Först när bolagen i oktober 1993 förklarade att ytterligare ersättning inte skulle komma att utges bör preskriptionstiden anses börja löpa (jfr NJA 1971 s. 216 och 1984 s. 747).

På grund av det anförda finner HovR:n att det av Retriva mot försäkringsbolagen framställda anspråket på försäkringsersättning inte är preskriberat på sätt bolagen har gjort gällande. TR:ns domslut i den över klagade mellandomen skall följaktligen stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

HD

Försäkringsbolagen (ombud advokaten S.F.) överklagade och yrkade bifall till sin preskriptionsinvändning. Det antecknades att Länsförsäkringsbolagen ändrat firma till Länsförsäkringar Wasa Försäkrings AB, på vilket bolag WASA SAK Försäkrings AB:s bestånd av kända och okända skador överlåtits.

VF Finans AB (ombud advokaten H.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Svensson och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) skall den som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Denna bestämmelse innebär att preskriptionen inte kan avbrytas genom utomrättsligt krav utan bara genom att talan väcks. Ett försäkringsbolag kan emellertid också anses ha avstått från att åberopa sådan specialpreskription genom att bolaget erkänt sig vara ersättningsskyldigt utan att klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan (se NJA 1971 s. 216, 1984 s. 747 och 1999 s. 232).

Sedan HD genom dom d. 7 dec. 1992 (se NJA 1992 s. 782) fastställt att försäkringsmäklaren var skadeståndsskyldig mot hotellbolagen, har Trygg- Hansa under tiden december 1992-oktober 1993 ur försäkringsmäklarens ansvarsförsäkring betalat ut ersättning till hotellbolagen med ett sammanlagt belopp om 19,6 milj. kr. Försäkringsbolagen har alltså i och för sig medgett ersättningsskyldighet och har härvid inte klargjort att man ville vara bibehållen vid rätten att åberopa specialpreskription enligt 29 § FAL. Genom vad som förekommit får anses att försäkringsbolagen förlorat rätten att göra invändning om specialpreskription både mot försäkringsmäklaren och hotellbolagen. Deras preskriptionsinvändning skall alltså ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Nyström, och JustR Victor var skiljaktiga

JustR Nyström anförde: Den 9 maj 1990 eldhärjades Södertälje Stadshotell. Tvister uppstod angående ersättning för de skador som branden medförde. De bolag, hotellbolagen, som ägde och drev hotellet väckte dels i juli 1990 talan mot ett försäkringsbolag om ersättning på grund av försäkringsavtal, dels d. 29 okt. 1990 fastställelsetalan mot en av bolagen anlitad försäkringsmäklare om att mäklaren skulle svara för den skada som hotellbolagen lider i anledning av att dessa inte senast visst datum till försäkringsbolaget erlagt avtalat försäkringspremie. Målen handlades gemensamt.

I dom d. 24 juli 1991 biföll Stockholms TR talan mot försäkringsbolaget medan talan mot försäkringsmäklaren ogillades. Såväl försäkringsbolaget som hotellbolagen fullföljde talan. I dom d. 17 jan. 1992 ändrade Svea HovR TR:ns dom och ogillade talan mot försäkringsbolaget medan tala, mot mäklaren bifölls. Hotellbolagen och mäklaren fullföljde båda talan HD. I dom d. 7 dec. 1992 fastställde HD HovR:ns domslut. (Se vidare NJA 1992 s. 782.)

Mäklaren hade en ansvarsförsäkring hos de försäkringsbolag som är svarande i de mål som nu föreligger till bedömning. Enligt försäkringsvillkoren omfattar försäkringen, med vissa begränsningar, skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada orsakad av fel eller försummelse som den försäkrade, hans arbetsgivare eller underordnade begått.

Av villkoren framgår vidare att vid skadeståndskrav som kan omfattas av försäkringen åtar sig bolagen att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, att förhandla med den som kräver skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång (med visst särskilt åtagande beträffande rättegångskostnader) samt att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge enligt gällande skadeståndsrätt.

Av villkoren framgår vidare bl.a. att den försäkrade är skyldig att till försäkringsgivaren snarast vidarebefordra skadeståndskrav som framställts till den försäkrade och att försäkringsgivaren är fri från ersättningsskyldighet om så inte skett inom sex månader, att den försäkrade är skyldig att medverka till uppgörelse i godo med den skadelidande om försäkringsgivaren så begär, att den försäkrade inte har rätt att utan försäkringsgivarens tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning samt att försäkringsgivaren om den försäkrade instäms till domstol har rätt att efter samråd med den försäkrade utse rättegångsombud samt lämna denne för rättegången erforderliga anvisningar och instruktioner.

Försäkringsmäklarens talan i det ovan berörda målet har utförts i enlighet med de i ansvarsförsäkringen upptagna villkoren.

Efter HD:s dom påbörjades en skadereglering och viss försäkringsersättning utbetalades till hotellbolagen. Tvist kvarstod dock angående ersättningens storlek. Sedan hotellbolagen gått i konkurs förvärvade VF Finans hotellbolagens fordran och väckte därefter d. 12 okt. 1995 fullgörelsetalan av samma innehåll dels mot mäklaren, dels direkt mot försäkringsbolagen. Som rättslig grund för den senare talan åberopade VF Finans föreskriften i 6 § 2 st. 2 i förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare enligt vilken försäkringsvillkoren för en försäkringsmäklares försäkring skall innebära att den skadelidande får rikta krav på ersättning enligt försäkringsavtalet direkt mot försäkringsgivaren, i den mån han inte fått ersättning av den försäkrade.

Den 24 nov. 1995 väckte försäkringsmäklaren i sin tur talan mot försäkringsbolagen med yrkande om fastställelse av att mäklaren äger rätt till ersättning enligt den med försäkringsbolagen tecknade försäkringen för det fall att mäklaren åläggs betalningsskyldighet gentemot VF Finans (hotellbolagen) i det nyss nämnda målet. Sedan försäkringsmäklaren försatts i konkurs i februari 1996 förvärvade VE Finans mäklarens fordran mot försäkringsbolagen och övertog dennes talan i målet.

På begäran av försäkringsbolagen beslöt TR:n att i mellandom pröva frågorna om framställda ersättningsanspråk är preskriberade enligt 29 § FAL dels i målet angående hotellbolagens, dels i målet angående försäkringsmäklarens anspråk mot försäkringsbolagen.

Samtidigt som besluten om mellandom fattades förklarades målet angående hotellbolagens anspråk mot försäkringsmäklaren för vilande. Det kan i sammanhanget anmärkas att försäkringsbolagen i den sist nämnda tvisten ansett sig, i enlighet med de ovan refererade försäkringsvillkoren, ha rätt att utse rättegångsombud för försäkringsmäklaren samt lämna denne för rättegången erforderliga anvisningar och instruktioner.

De frågor som nu är föremål för HD:s bedömning är de i mellandom prövade frågorna om hotellbolagens respektive försäkringsmäklarens anspråk mot försäkringsbolagen. Parterna har här åberopat samma grunder och omständigheter som i underrätterna. Försäkringsbolagen har förklarat att de i processen inte gör gällande annat än att utgångspunkten för preskriptionsberäkningen enligt 29 § FAL skall anses vara d. 29 okt. 1990, då hotellbolagen väckte talan mot försäkringsmäklaren, även om såväl hotellbolagen som försäkringsmäklaren enligt försäkringsbolagens uppfattning redan tidigare fått kännedom om att fordringarna kunde göras gällande.

Parterna i HD har förklarat att de inte gör gällande annat än att VF Finans anspråk i de här aktuella målen inte skiljer sig från vad som skulle varit fallet om hotellbolagen respektive försäkringsmäklaren själva fört talan. Fortsättningsvis talas därför om hotellbolagen och om försäkringsmäklaren.

HD väljer att först behandla frågan om hotellbolagens anspråk. Inledningsvis skall i den delen anmärkas att försäkringsbolagen här förklarat sig införstådda med att den prövning som ankommer på HD endast gäller i vad mån hotellbolagens eventuella anspråk är preskriberat enligt 29 § FAL och att de invändningar som försäkringsbolagen riktat mot anspråket som sådant således inte skall tas upp till prövning i detta sammanhang.

Enligt 29 § FAL skall den som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Enligt den i målet åberopade föreskriften i 6 § 2 st. 2 i förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare skall den skadelidande kunna rikta krav på ersättning enligt försäkringsavtalet direkt mot försäkringsgivaren, i den mån han inte fått ersättning av den försäkrade. Även krav som den skadelidande riktar direkt mot försäkringsgivaren avser alltså ersättning enligt försäkringsavtalet. Preskriptionsregeln i 29 § FAL är därför tillämplig även på sådana krav.

När hotellbolagen väckte fastställelsetalan mot försäkringsmäklaren d. 29 okt. 1990 stod det klart att försäkringsmäklaren inte var beredd att utge ersättning för hotellbolagens skada. Uppenbart är att det då också förelåg förutsättningar för hotellbolagen att väcka en motsvarande talan direkt mot försäkringsbolagen. I förhållandet mellan hotellbolagen och försäkringsbolagen saknas anledning att trots detta göra den bedömningen att hotellbolagen först senare skulle ha fått sådan kännedom om att fordringen kunde göras gällande som är relevant för preskriptionsberäkningen.

En skadelidandes rätt till ersättning vid direktkrav mot försäkringsgivaren enligt föreskrifterna i 6 § 2 st. i förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare kan skilja sig från försäkringstagarens rätt till ersättning enligt försäkringsavtalet bl.a. på det sättet att den skadelidandes rätt kan kvarstå även om försäkringstagarens rätt upphört till följd av avtalsbrott. Den omständigheten att försäkringsbolagen, efter HD:s dom d. 7 dec. 1992 i målet mellan hotellbolagen och försäkringsmäklaren, som ombud för försäkringstagaren, inlett en skadereglering kan inte anses innebära att försäkringsbolagen härigenom också medgett sig ha ett i förhållande till sitt ansvar gentemot försäkringstagaren självständigt betalningsansvar gentemot hotellbolagen, ett betalningsansvar mot vilket de dessutom skulle ha förlorat rätten att göra invändning om specialpreskription (jfr NJA 1971 s. 216 om förstahandsgrunden samt även NJA 1993 s. 222).

Då talan angående hotellbolagens anspråk mot försäkringsbolagen väckts mer än tre år efter d. 29 okt. 1990 är ersättningsanspråket därför preskriberat i enlighet med 29 § FAL.

HD övergår därefter till att behandla frågan om också försäkringsmäklarens krav mot försäkringsbolagen är preskriberat enligt 29 § FAL.

Den talan som fördes mot försäkringsmäklaren i det första skedet och som avslutades med HD:s dom d. 7 dec. 1992 var en fastställelsetalan. I målet angavs olika belopp rörande omfattningen av de uppkomna skadorna men tvisten avsåg inte fullgörelse av viss ersättningsskyldighet och någon möjlighet att förutse utfallet av en kommande skadereglering fanns inte.

Enligt försäkringsvillkoren åtar sig, som redan angivits, försäkringsgivaren i eget intresse en långtgående samverkan med försäkringstagaren och dennes möjlighet att påverka en mot honom öppnad process är i realiteten liten. I försäkringsbolagets åtaganden enligt försäkringsvillkoren ingår även att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge enligt gällande skadeståndsrätt. Försäkringstagaren har emellertid inte någon garanti mot att försäkringsgivaren avbryter en påbörjad skadereglering eller av någon anledning motsätter sig utbetalning av skadestånd. Ett medgivande av ersättningsskyldighet är inte heller bindande på det sätt, att det kan ersätta det rättsliga förfarandet enligt 29 § FAL. Det kan vidare inte uteslutas att innan en skadereglering slutförts omständigheter uppkommer som förändrar ett tidigare antaget läge och att till följd härav försäkringsgivarens inställning ändras.

För den försäkringstagare som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal står mot denna bakgrund inte annat förfarande till buds än att väcka talan mot försäkringsgivaren enligt 29 § FAL. Detta gäller oavsett process pågår mot försäkringstagaren från den skadelidandes sida och han i denna erhåller stöd av försäkringsgivaren. Talan mot försäkringsgivaren torde i en sådan situation ofta vara enbart en fastställelsetalan men får då ses som det preskriptionsavbrott den avsetts att utgöra och som den av lagstiftaren anbefallda åtgärden för att uppnå syftet med bestämmelsen (jfr NJA 1998 s. 438).

I förevarande mål leder vad nu sagts till att då talan mot försäkringsmäklaren väcktes d. 29 okt. 1990 denne haft anledning att väcka fastställelsetalan mot försäkringsbolagen. Genom att sådan talan väcktes först i november 1995 har preskription inträtt.

JustR Victor anförde: Jag ansluter mig till vad JustR Nyström anfört t.o.m. det stycke vari anges att HD övergår därefter till att behandla frågan om också försäkringsmäklarens krav mot försäkringsbolagen är preskriberat enligt 29 § FAL. I återstående del är jag beträffande utgången enig med majoriteten på följande skäl.

När hotellbolagen väckte fastställelsetalan mot försäkringsmäklaren d. 29 okt. 1990 hade försäkringsmäklaren kännedom om att han för det fall att hotellbolagen skulle ha framgång med sin talan hade en fordringsrätt som kunde göras gällande mot försäkringsbolagen. Sett ifrån denna utgångspunkt skulle det kunna hävdas att försäkringsmäklaren hade samma förutsättningar som hotellbolagen att vid den tidpunkten väcka en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget. Vid tolkningen av vad som krävs enligt 29 § FAL för att avbryta preskription bör emellertid beaktas att rätten till ersättning enligt försäkringsavtalet inte endast förutsätter att försäkringstagaren är skadeståndsskyldig samt att avtalsförhållandet mellan försäkringsmäklaren och försäkringsbolagen, enligt vad som ovan redovisats, angår även parternas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra vid skadeståndskrav mot försäkringstagaren som kan omfattas av försäkringen. Enligt försäkringsvillkoren har försäkringsgivaren när sådana krav riktas mot försäkringstagaren ett helt avgörande inflytande på hur försäkringstagaren får agera om han skall vara bibehållen rätten till ersättning.

I förevarande fall har försäkringsmäklaren anmält det mot honom framställda skadeståndskravet till försäkringsbolaget och försäkringen har därefter utnyttjats i enlighet med villkoren för skadeståndskrav som kan omfattas av försäkringen. Försäkringsbolagen har alltså valt att reglera förhållandet till försäkringsmäklaren utifrån den utgångspunkten att mäklaren inte ådragit sig någon ersättningsgill skadeståndsskyldighet och därför biträtt mäklaren i tvisten med hotellbolagen. Under sådana omständigheter kan försäkringsmäklaren inte i den mening som avses i 29 § FAL anses ha haft kännedom om att fordringen mot försäkringsbolagen på försäkringsersättning för skadestånd kunde göras gällande innan frågan om skadeståndsskyldighet blivit slutligt avgjord. Så har skett först i och med HD:s dom d. 7 dec. 1992. Då försäkringsmäklaren väckt talan mot försäkringsbolagen inom tre år från den tidpunkten är anspråket mot försäkringsmäklaren inte preskriberat.

Under sådana förhållanden saknas anledning att särskilt pröva frågan om försäkringsbolagen genom den skadereglering som skett har medgett ersättningsskyldighet på ett sådant sätt att de därigenom också förlorat rätten att göra invändning om specialpreskription mot försäkringsmäklaren.

HD:s dom meddelades d. 28 juni 2001 (mål nr T 236-99).