NJA 1999 s. 380

Allmän åklagade yrkade vid Köpings TR ansvar å M.L., född 1958, för olovlig körning enligt följande: M.L. har d 8 maj 1997 fört personbil på E 18 inom Arboga kommun utan att vara berättigad till det. Brottet är grovt eftersom M.L:s körkort omhändertagits.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle döma M.L. för olovlig körning, grovt brott, och därvid bestämma påföljden till ett högre bötesstraff.

M.L. lät sig inte avhöra.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Bergkvist, referent, samt tf hovrättsassessorn Riberdahl, anförde i dom d 29 okt 1998: Domskäl. Åklagaren har till utvecklande av sin talan anfört bl a följande: M.L:s körkort var vid tidpunkten för den aktuella bilkörningen omhändertaget men inte återkallat. M.L:s körkort återkallades dock d 30 maj 1997 och beslutet delgavs honom omkring en vecka senare. - Olovlig körning efter det att körkortet har återkallats skall enligt lagtexten bedömas som grovt brott. Omhändertagande är ett förstadium till återkallande och bedöms i huvudsak på samma material. Det som kan tillkomma torde huvudsakligen vara omständigheter av personlig natur. I det övervägande antalet fall torde också omhändertagandet följas av ett återkallande, varför man vid ett omhändertagande i praktiken kan tala om en presumtion för återkallelse. Det finns ytterligare den likheten att man medvetet bryter mot ett myndighetsbeslut. - Vidare är enbart några av de omständigheter som kan föranleda återkallelse grund för ett omhändertagande och det rör sig då om sådana som typiskt sett utgör en särskilt stor fara för trafiksäkerheten. Vid ett omhändertagande grundas alltså beslutet enbart på misstankar om omständighet som medför allvarligare fara för trafiksäkerheten, medan en återkallelse även kan grundas på omständigheter av kanske mindre allvarlig karaktär. - Bland övriga omständigheter som kan föranleda att olovlig körning bedöms som grovt brott kan nämnas att gärningsmannen fört motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet. Man kan hävda att ett omhändertagande av körkortet visar att personen är uppenbart olämplig.

HovR:n gör följande bedömning.

Straffet för olovlig körning var enligt 30 § i 1936 års motorfordonsförordning dagsböter. I den bestämmelse om olovlig körning som infördes i 1951 års trafikbrottslag markerades en strängare syn på brottet än tidigare genom att fängelse kunde ådömas vid återfall. Den möjligheten utsträcktes genom lagstiftning år 1958. Fängelse kunde härefter komma i fråga om den olovliga körningen ägt rum vanemässigt eller företagits av den som haft körkort men fått detta återkallat eller om brottet eljest var att anse som grovt. Denna reglering gäller alltjämt men 3 § i trafikbrottslagen har i andra hänseenden varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet i tiden efter år 1958.

Olovlig körning där det olovliga består i att körkortet är omhändertaget men inte återkallat, är alltså inte enligt lagtextens ordalydelse en omständighet som kan konstituera ansvar för grovt brott. Fråga blir följaktligen om denna omständighet kan föranleda att brottet eljest är att anse som grovt. Denna formulering tillkom år 1958 på lagrådets initiativ. Bland de omständigheter som kunde föranleda att den strängare straffskalan vann tillämpning nämnde lagrådet att gärningsmannen hade fört motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet eller att det varit fråga om olovlig körning i större omfattning utan att det kan sägas ha skett vanemässigt. - Det förhållandet att körkortet varit omhändertaget vid körningen nämns inte som en kvalificerande omständighet i samband med 1958 års lagstiftning.

Varken lagtextens ordalydelse eller förarbetena till 3 § 1 st trafikbrottslagen ger alltså något egentligt stöd för att omständigheten "omhändertaget körkort" skulle kvalificera en olovlig körning till grovt brott. Det skall härvid anmärkas att begreppen återkallat körkort respektive omhändertaget körkort är etablerade inom trafiklagstiftningen sedan lång tid tillbaka; båda instituten är utvecklade redan i 1936 års motorfordonsförordning. Det är alltså inte så, vilket möjligen skulle ha varit av betydelse vid en systematisk tolkning av straffbestämmelsen, att begreppet omhändertaget körkort efter 1958 års lagstiftning skulle ha tillkommit som en interimistisk form av återkallelse.

HovR:n finner mot den angivna bakgrunden och då det är viktigt att legalitetsprincipen upprätthålls vid tillämpning av straffbud att enbart den omständigheten att M.L:s körkort var omhändertaget vid tidpunkten för bilkörningen, inte bör föranleda att brottet bedöms som grovt.

TR:ns dom skall följaktligen stå fast.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att M.L. skulle dömas för olovlig körning, grovt brott, och att antalet dagsböter skulle höjas.

M.L. som förelagts att inkomma med svarsskrivelse lät sig inte avhöra.

Riksåklagaren anförde: Svea HovR har ansett att M.L:s brott inte bör bedömas som grovt mot bakgrund av att det är viktigt att legalitetsprincipen upprätthålls när begreppet "omhändertaget körkort" inte nämns i 3 § trafikbrottslagen (1951:649) eller i förarbetena till den bestämmelsen.

Ett omhändertagande av körkort är ett förstadium till återkallande och medför i huvudsak samma rättsverkan som ett beslut om återkallelse d v s personen i fråga har berövats en rätt att föra fordon. I de övervägande antalet fall torde omhändertagandet också följas av ett återkallande. Den som fört ett körkortspliktigt fordon trots att körkortet varit omhändertaget bryter, i likhet med när körkortet återkallats, mot ett myndighetsbeslut. Jag anser att det brottet måste anses vara lika straffvärt som när ett fordon förts då körkortet varit återkallat. Lagrådets uttalande i prop 1958:69 s 127 utgör enligt min mening endast en exemplifiering av sådana omständigheter som kan inrymmas under rekvisitet "eljest att anse som grovt". Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser jag till skillnad från HovR:n att M.L:s brott bör bedömas som grovt och att detta väl är förenligt med hur rekvisiten för grovt brott i 3 § 1 st andra meningen trafikbrottslagen (1951:649) är utformade.

Fråga uppkommer då om legalitetsprincipen innefattar ett hinder mot en sådan slutsats. Mina överväganden i denna fråga innebär följande.

För att en handling skall utgöra brott och således kunna leda till utdömande av en straffrättslig påföljd krävs ett stadgande i lag eller i en annan författning. Denna grundsats, legalitetsprincipen, ingår som en väsentlig beståndsdel i alla civiliserade länders rättssystem. I svensk rätt finns denna princip fastslagen i 2 kap 10 § regeringsformen och numera också uttryckligen i 1 kap 1 § BrB. Enligt denna sistnämnda bestämmelse är brott en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan lag eller författning och för vilket straff är föreskrivet.

Bestämmelsen skall innefatta ett förbud mot s k analogisk lagtolkning men däremot inte förbud mot en traditionell lagtolkning i avsikt att utröna ett straffbuds reella innehåll (se vidare prop 1993/94:130 s 13 ff).

I detta mål gäller den påstådda brottsliga gärningen att M.L. har fört ett körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra ett sådant fordon. Att döma M.L. för detta strider uppenbarligen inte mot legalitetsprincipen. Hans handlande ryms direkt under straffbudet utan att någon form av tolkning av detsamma krävs. Av vad som framgår ovan anser jag vidare att kriterierna för grovt brott genom utformningen av stadgandet är uppfyllda genom en enkel och traditionell tolkning av andra meningen samma lagrum.

Jag anser vidare att det finns starka motiv för att hävda att den straffbelagda gärningen som är beskriven i trafikbrottslagen (1951:649) är att ha fört fordonet utan tillstånd och att det i detta sammanhang saknar betydelse att brottet är gradindelat. Stöd för en sådan slutsats kan sökas bl a i en del uttalanden i den straffrättsliga doktrinen (se t ex Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995, s 203).

HD har i rättsfallet NJA 1993 s 718 ansett att olovlig körning är att bedöma som grovt brott när körkortet varit omhändertaget. Det står dock inte alldeles klart i vilken utsträckning den rättsliga bedömningen i det rättsfallet är tillämplig på situationer som den nu aktuella. HD:s bedömning har i alla händelser inte vunnit genomslag i rättstillämpningen. I praxis råder det skillnader i fråga om hur brottet skall rubriceras då någon fört körkortspliktigt fordon när körkortet varit omhändertaget.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Wetterstrand, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Som domstolarna har funnit har M.L. fört bil vid en tidpunkt då hans körkort var omhändertaget man ännu inte återkallat. Han har därigenom gjort sig skyldig till olovlig körning enligt 3 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649). Frågan i målet är om gärningen skall bedömas som grovt brott eller som olovlig körning av normalgraden.

Enligt 3 § l st andra meningen trafikbrottslagen är olovlig körning att anse som grovt brott om gärningsmannen tidigare har innehaft körkort som återkallats eller om brottet har skett vanemässigt eller om det eljest är att anse som grovt. Som exempel på sistnämnda nämns i förarbetena (prop 1958:69 s 127) att gärningsmannen fört motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet eller att det varit fråga om olovlig körning i större omfattning utan att det kan sägas ha skett vanemässigt.

Den uppräkning av omständigheter som medför att brottet är att betrakta som grovt omfattar inte det. förhållandet att körningen skett då körkort är omhändertaget, vilket kan ske under de förutsättningar som anges i 5 kap 7 § körkortslagen (1998:488). Frågan är om nämnda omständighet kan föranleda att brottet eljest är att anse som grovt. Ett omhändertagande är i detta sammanhang närmast jämförbart med körkortsåterkallelse. Beslut om omhändertagande fattas av polismyndighet eller åklagare. Länsstyrelsen prövar därefter om ett omhändertaget körkort skall återkallas. Så länge länsstyrelsen inte har fattat beslut vet man således inte med säkerhet om återkallelse kommer att ske eller ej. Av den anledningen bör vid tillämpningen av 3 § 1 st andra meningen trafikbrottslagen omhändertagande inte bedömas på samma sätt som återkallelse. Enbart den omständigheten att förandet av fordonet skett då M.L:s körkort var omhändertaget bör således inte medföra att brottet är att anse som grovt.

På grund av det anförda skall M.L. fällas till ansvar för olovlig körning enligt 3 § 1 st första meningen trafikbrottslagen.

Det saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Westlander, Victor, Pripp och Håstad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. M.L. har av underrätterna dömts till 40 dagsböter för olovlig körning enligt 3 § 1 st första meningen trafikbrottslagen. Riksåklagaren har med hänvisning till att M.L:s körkort var omhändertaget vid tillfället gjort gällande att gärningen skall bedömas som grovt brott enligt andra meningen i bestämmelsen och att antalet dagsböter skall höjas.

Enligt 3 § 1 st första meningen trafikbrottslagen är straffet för olovlig körning böter. Enligt andra meningen får dömas till fängelse i högst sex månader om gärningsmannen tidigare innehaft körkort som blivit återkallat eller om brottet skett vanemässigt eller om brottet eljest är att bedöma som grovt.

Bestämmelsen om grovt brott avviker från vad som normalt gäller vid gradindelade brott genom att någon särskild straffskala inte är uttryckligen föreskriven utan att det endast anges att det får dömas till fängelse i högst sex månader om brottet är att bedöma som grovt. Trots detta bör olovlig körning som är grov betraktas som en särskild brottstyp med de konsekvenser detta medför när det gäller exempelvis rätten till användning av tvångsmedel (jfr prop 1958:69 s 121 och 128 samt även prop 1964:10 s 324). Straffminimum för denna typ av olovlig körning får anses sammanfalla med allmänna bötesminimum även om det får förutsättas att ansvar för brott som bedöms som grovt regelmässigt leder till ett förhöjt bötesstraff. I underrättspraxis torde straffet för olovlig körning som bedöms som grov i allmänhet inte sättas under 50 dagsböter.

I likhet med vad som gäller vid andra gradindelade brott skall frågan om en olovlig körning är att bedöma som grovt brott avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. De exempel som anges i lagen innebär varken att det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när dessa omständigheter föreligger eller att det är uteslutet att göra det i andra fall. För att ett brott skall bedömas som grovt bör emellertid i princip krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exemplifiering.

Som fall av detta slag har i lagens förarbeten (prop 1958:69 s 127) angivits att gärningsmannen har fört motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet eller att det varit fråga om olovlig körning i större omfattning utan att körningen kan sägas ha skett vanemässigt.

Att ett körkort omhändertagits är uppenbarligen en omständighet som kan tala för att brottet bör bedömas som grovt. Beaktas bör emellertid att skälen för och omständigheterna kring ett omhändertagande kan växla i hög grad liksom att omhändertagande normalt utgör en provisorisk åtgärd som företas i avvaktan på att beslut skall fattas i frågan om körkortet skall återkallas. Enbart den omständigheten att körkortet omhändertagits kan därför inte anses vara tillräcklig för att bedöma en olovlig körning som grovt brott.

Åklagaren har i detta fall inte anfört några andra omständigheter kring brottet än att körkortet varit omhändertaget vilka skulle kunna ge anledning att bedöma brottet som grovt. Det saknas därför underlag för att göra någon annan bedömning än den som HovR:n gjort.

M.L. skall alltså dömas för olovlig körning enligt 3 § 1 st första meningen trafikbrottslagen. Under sådana omständigheter finns det inte skäl att frångå HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan.