NJA 2016 s. 1143

B.M. dömdes vid tingsrätten för 26 fall av bedrägeri, för 24 fall av stöld samt för narkotikabrott och ringa narkotikabrott. Bedrägeribrotten avsåg uttag eller inköp med ett stulet bankkort till ett belopp om drygt 265 000 kr. Narkotikabrotten bestod i innehav av 3,72 gram kokain och 19 tabletter som innehöll klonazepam samt bruk av cannabis. Åklagaren hade gjort gällande att 23 av stölderna skulle rubriceras som grova. Den stöld som åklagaren ansåg inte vara grov avsåg en plånbok som innehöll bl.a. kontanter.

Vid de stölder som enligt åklagarens mening är grova tillgrep B.M. på tåg handbagage som målsägandena hade placerat på bagagehyllan, ovanför eller snett ovanför den plats där de satt. Tillvägagångssättet var likartat. B.M. hade med sig en eller två egna väskor som han placerade nära målsägandens bagage. Han flyttade målsägandens väska intill sin egen. Målsägandena uppmärksammade inte tillgreppen när de skedde. Stölderna ägde rum under en tremånadersperiod.

Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse i två år och tre månader och förklarade villkorligt medgiven frihet helt förverkad. Tingsrätten beslutade också att B.M. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit före den 7 april 2026. B.M. avgav nöjdförklaring som avsåg påföljden och förordnandet om utvisning.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom beträffande de 23 stölderna och vidhöll att de skulle bedömas som grova. Åklagaren yrkade också att fängelsestraffet skulle skärpas.

Hovrätten har dömt B.M. för grov stöld i 23 fall och ändrat påföljden för den samlade brottsligheten till fängelse i tre år och sex månader.

Inledningsvis har HD att ta ställning till om yrkandet i utvisningsfrågan kan prövas och om de justeringar av gärningsbeskrivningarna som riksåklagaren har gjort i HD kan beaktas. I övrigt gäller målet frågan om rubricering av de 23 stölderna och hur långt fängelsestraff som ska dömas ut.

B.M. har avgett nöjdförklaring angående utvisningen men därefter överklagat utvisningsbeslutet och uppgett att han ändrat sig.

En nöjdförklaring som avser ett utvisningsbeslut innebär att den dömde förklarar att han eller hon avstår från att överklaga domen eller beslutet i den delen, se 15 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka (15 kap. 3 §). B.M:s överklagande ska därför avvisas i den delen.

De justeringar av gärningsbeskrivningarna som riksåklagaren har gjort i HD innebär inte att åtalet ändras till att avse andra gärningar. Det rör sig således om tillåtna justeringar av åtalet (45 kap. 5 § RB). En annan fråga är om justeringarna kan beaktas med hänsyn till begränsningsregeln i 51 kap. 23 a §, som är tillämplig också i HD (55 kap. 15 § första stycket 2).

Den situation som begränsningsregeln tar sikte på är att en fällande dom överklagas beträffande endast annat än om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Då får skuldfrågan prövas bara om något s.k. genombrottsrekvisit är tillämpligt, dvs. när det finns grund för resning eller undanröjande på grund av domvilla eller det föreligger något annat liknande förhållande. Någon grund för ett sådant genombrott finns inte i detta fall.

Begränsningsregeln avser skuldfrågan i hela dess vidd, vilket innebär att den omfattar det objektiva händelseförloppet liksom subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt inverkande omständigheter hänförliga till skuldfrågan. Däremot inbegrips inte rubriceringsfrågan. Syftet med regeln är främst att av processekonomiska skäl begränsa prövningen i högre instans. (Se prop. 1988/89:95 s. 36 f., 93 f. och 99.)

En konsekvens av att skuldfrågan enligt begränsningsregeln inte får omprövas är att en ny omständighet som avser den frågan i princip inte ska beaktas. Åklagaren får alltså, när situationen är sådan som begränsningsregeln tar sikte på, inte lägga till ytterligare moment till själva gärningspåståendet. (Se t.ex. NJA 1995 s. 226, NJA 1999 s. 25 och NJA 2004 s. 646.)

Beträffande omständigheter som ligger utanför skuldfrågan förhåller det sig annorlunda. Som utgångspunkt bör en redan prövad omständighet, som kan påverka rubriceringen eller påföljdsbestämningen, kunna omprövas förutsatt att den inte ingår som ett moment i det för skuldfrågan relevanta händelseförloppet. Följaktligen bör begränsningsregeln inte hindra att en ny omständighet som inte är att hänföra till skuldfrågan förs in i processen.

Det är emellertid inte alltid möjligt att tydligt skilja omständigheter hänförliga till skuldfrågan från omständigheter hänförliga till rubriceringsfrågan eller påföljdsfrågan, eftersom frågorna beroende på situationen kan vara mer eller mindre sammankopplade (jfr Lars Welamson i Process och Exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 347 ff., jfr även NJA 1999 s. 215 och NJA 2004 s. 840). Vad som då gäller bör bestämmas med beaktande av det processekonomiska syftet med begränsningsregeln och av intresset av att denna tillämpas på ett sätt som leder till ett förnuftigt resultat. Mot den bakgrunden bör omständigheter som utgör slutsatser och andra allmänna bedömningar grundade på händelseförloppet i regel kunna beaktas utan hinder av begränsningsregeln.

De omständigheter som riksåklagaren nu har lagt till i gärningsbeskrivningen - att gärningarna skulle kunna leda till särskilda olägenheter och att de skett systematiskt och varit planerade - utgör slutsatser som skulle kunna dras med ledning av händelseförloppen enligt de ursprungliga gärningsbeskrivningarna. Tilläggen innefattar inte något ytterligare gärningsmoment. Begränsningsregeln utgör därför inte något hinder mot att pröva de omständigheter som riksåklagaren i HD har fört fram till stöd för att brotten ska bedömas som grova.

Den som olovligen tar något som tillhör någon annan med uppsåt att tillägna sig det döms, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år (8 kap. 1 § BrB). Är brottet grovt döms den tilltalade för grov stöld till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid prövningen av om en stöld är grov ska domstolen göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt 8 kap. 4 § BrB ska dock ett antal uppräknande förhållanden särskilt beaktas, nämligen ”om tillgreppet skett efter intrång i bostad, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada”.

Lagens exemplifiering innebär varken att det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när någon av dessa omständigheter föreligger eller att det är uteslutet att göra det i andra fall. För att ett brott ska bedömas som grovt bör emellertid i princip krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som lika försvårande som normalt är fallet vid sådana förhållanden som anges i lagen. Legalitetsskäl talar också för att domstolen bör vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning enbart till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning (jfr Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 29, jfr även NJA 1994 s. 732, NJA 1999 s. 25 och NJA 1999 s. 380).

Riksåklagaren har gjort gällande att brotten ska bedömas som grova med hänsyn till att B.M. har visat särskild hänsynslöshet i sitt agerande. Till stöd för det har han anfört att stölderna avsåg resgods som resenären av praktiska skäl förvarade på bagagehyllan i sin omedelbara närhet ombord på ett kollektivt färdmedel och att stölderna medförde eller kunde förväntas medföra särskilda olägenheter.

Bestämmelsen om grov stöld kompletterades år 1976 med ett rekvi­sit som tar sikte på att gärningen är av särskilt hänsynslös art. Ändringen skedde i syfte att i större utsträckning markera betydelsen av den personliga integriteten och hemfriden. Som exempel på gärningar av särskilt hänsynslös art nämns i förarbetena tillgrepp hos gamla eller sjuka personer och tillgrepp där gärningsmannen utnyttjar det förhållandet att en person på grund av handikapp eller annan omständighet över vilken han eller hon inte själv kan råda befinner sig i en situation som upplevs som särskilt utsatt eller som på annat sätt är besvärlig (prop. 1975/76:42 s. 21).

Tillgrepp av det slag som är aktuellt i målet riskerar att försvåra trygga resor med kollektiva färdmedel, eftersom det är svårt att vid sådana resor ha full kontroll över sitt bagage. Detta kan ur ett allmänt samhälleligt perspektiv sägas vara allvarligt, särskilt när det rör sig om brottslighet av större omfattning. Den aspekten har emellertid inte närmare aktualiserats i målet. I förevarande fall är det i stället fråga om att bedöma ifall tillgreppen har varit av särskilt hänsynslös art.

Förlust av handbagage kan naturligtvis vara mycket besvärande för en resenär, men resenärer i allmänhet kan inte anses befinna sig i en sådan utsatt situation att det ger anledning att mera generellt beteckna stölder av detta slag som särskilt hänsynslösa i den mening som avses i 8 kap. 4 § BrB (jfr SOU 2013:85, Stärkt straffrättsligt skydd för egendom). Vad riksåklagaren har anfört i denna del utgör därför inte skäl för att rubricera stölderna som grova.

Riksåklagaren har också gjort gällande att brotten ska bedömas som grova med hänvisning till att de har utgjort ett led i en systematisk och planerad brottslighet som har förövats fortlöpande under en tid av tre månader.

Att ett brott har utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller föregåtts av särskild planering är omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde (29 kap. 2 § 6 BrB). Brottslighet anses systematisk när ett visst tillvägagångssätt upprepas många gånger av samma gärningsman, t.ex. ett antal butiksrån som alla utförs på ett likartat sätt. Med särskild planering avses sådan planläggning som har gått utöver vad som typiskt sett krävs för att ett brott av det aktuella slaget ska kunna genomföras. (Se prop. 2009/10:147 s. 43 f.)

Vad riksåklagaren gjort gällande i det aktuella hänseendet har alltså betydelse för brottslighetens straffvärde. Eftersom varje grad av ett i svårhetshänseende indelat brott är att anse som en egen brottstyp ska emellertid straffmätningen föregås av en bedömning av gradindelningsfrågan.

När det gäller att bedöma brott som grova med hänvisning till att de har skett systematiskt eller föregåtts av särskild planering framträder i praxis en tydlig återhållsamhet (se t.ex. NJA 2007 s. 973, jfr även NJA 1985 s. 444). För att sådana förhållanden ska föranleda en gradhöjning bör det därför normalt krävas att brotten har en frekvens och präglas av en förslagenhet som klart går utöver vad som gäller för annan, i och för sig upprepad och likartad, brottslighet.

Visserligen har B.M. under en tremånadersperiod vid ett stort antal tillfällen tillgripit egendom och vid varje tillfälle gått till väga på likartat sätt. I de upprepade tillgreppen ligger viss planmässighet och systematik. Dessa inslag har dock inte varit av så påtagligt slag att stölderna på denna grund ska bedömas som grova.

De ovan anförda omständigheterna är inte heller sammantagna sådana att var och en av gärningarna ska bedömas som grov stöld. Den förslagenhet som B.M. har visat prov på och de i viss mån planmässiga och systematiska inslagen får beaktas inom ramen för straffmätningen. Brotten ska sålunda bedömas som stöld enligt 8 kap. 1 § BrB.

B.M. ska dömas för stöld enligt 8 kap. 1 § BrB vid 24 tillfällen, bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB vid 26 tillfällen samt narkotikabrott och ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen. Tingsrätten har bestämt påföljden till fängelse i två år och tre månader samt förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad till en tid av två månader och tio dagar. HD instämmer i tingsrättens bedömning.