NJA 2016 s. 1143

Grov stöld? Fråga om rubricering av ett stort antal stölder av handbagage på tåg. - Även fråga om tillämpning av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken vid justering av gärningsbeskrivningen i högre rätt.

Malmö tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Malmö tingsrätt mot B.M. för 26 fall av bedrägeri enligt 9 kap. 1 § andra stycket BrB, för 23 fall av grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB, för ett fall av stöld enligt 8 kap. 1 § BrB samt för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) och narkotikabrott, ringa brott, enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen. Bedrägeribrotten avsåg uttag eller inköp med ett stulet bankkort till ett sammanlagt belopp om 265 767 kr 80 öre. Narkotikabrotten bestod i innehav av 3,72 gram kokain och 19 tabletter som innehöll klonazepam samt bruk av cannabis.

Beträffande de 23 grova stölderna, åtalspunkterna 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen), 2-6 och 8-24, påstod åklagaren att B.M. ombord 
på Öresundståg med tillägnelseuppsåt hade tagit bagage tillhörande andra passagerare, vilket hade inneburit skada för respektive mål­sägande. Brotten var grova med hänsyn till att B.M. visat särskild hänsynslöshet i sitt agerande, då stölden avsåg resgods som resenären av praktiska skäl förvarat på bagagehylla i sin omedelbara närhet ombord på ett kollektivt färdmedel. I 21 fall, där det i gärningsbeskrivningen angavs vad bagaget hade innehållit, påstods att brottet var grovt också då stölden medfört särskilda olägenheter för målsäganden som resenär. Det stöldbrott som enligt åklagaren inte var grovt (åtalspunkt 7) bestod i att B.M. ombord på Öresundståg med tillägnelseuppsåt hade tagit en plånbok med ca 1 500 kr i kontanter, id-kort, uppehållstillstånd, bankkort och busskort tillhörande K.O. som denne lämnat kvar på bordet vid sin plats medan han gått på toaletten.

Det framställdes enskilda anspråk i anslutning till de flesta åtalspunkterna.

B.M. erkände tillgrepp av en plånbok och påstådda tillgrepp av bagage i samtliga fall utom två. Han gjorde gällande att samtliga tillgrepp skulle bedömas som stöld av normalgraden. Vidare erkände han narkotikabrotten.

Beträffande de enskilda anspråken medgav B.M. skadeståndsskyldighet men han vitsordade inga belopp.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Lennart Strinäs) meddelade dom den 7 april 2016.

Domskäl

Tingsrätten fann samtliga åtal styrkta. Beträffande rubriceringen av de gärningar som åklagaren hade betecknat som grov stöld noterades att tingsrätten relativt nyligen - i en dom den 18 mars 2016 i mål nr B 12-16 - haft att bedöma hur gärningar av detta slag, innefattande exakt samma modus operandi, borde rubriceras. Tingsrätten fortsatte:

Tingsrättens slutsats i den domen var att gärningarna bör bedömas som stöld av normalgraden. I domskälen anförde tingsrätten följande. ”Vid bedömningen av om en stöld är grov ska särskild hänsyn bland annat tas till om målsäganden har burit den stulna egendomen på sig eller om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös art. Samtliga väskor som NN har stulit har legat på hatthyllan. Även om väskorna har varit i närheten av målsägandena så har de inte funnits så nära att det kan jämställas med att målsägandena har burit dem på sig. Ingen av målsägandena har, enligt vad som framgått av utredningen, märkt när NN tog deras väskor. Under sådana förhållanden kan stölderna inte anses ha inneburit ett sådant angrepp på målsägandenas integritet att de ska betraktas som särskilt hänsynslösa (jämför rättsfallet RH 1995:125). Att målsägandena har haft med sig viktiga eller värdefulla föremål och drabbats av olägenheter på grund av stölderna medför inte heller att gärningarna kan anses ha varit av särskilt hänsynslös art. Sammanfattningsvis är det därför tingsrättens uppfattning att stölderna är allvarliga men att de inte ska betecknas som grova.”

Till det sagda kan läggas att gärningar av nu aktuellt slag - vid en jämförelse med de för grov stöld typiska gärningarna fickstöld och inbrott i bostad - generellt sett får anses ha ett något lägre straffvärde. Även detta är en omständighet som talar emot att bedöma gärningarna som grov stöld.

Tingsrätten finner vid en samlad bedömning inte skäl att i detta mål göra någon annan bedömning i rubriceringsfrågan än den som gjordes i den ovan refererade domen. Tillgreppsbrottet under åtalspunkten 1 är därmed att bedöma som stöld av normalgraden.

I fråga om påföljden anförde tingsrätten följande.

B.M. har uppgett att han tidigare inte är dömd i något annat land än Sverige.

I det svenska belastningsregistret förekommer B.M. under tre avsnitt. Den senaste domen är från den 28 november 2014 då Hovrätten över Skåne och Blekinge dömde honom för egenmäktigt förfarande och tre fall av stöld till fängelse tre månader samt förklarade tidigare villkorligt medgiven frihet helt förverkad. Från denna påföljd blev B.M. villkorligt frigiven den 13 mars 2015 med en återstående strafftid om två månader och tio dagar. Prövotiden utgick den 13 mars 2016.

Det är - med hänsyn till straffvärdet och till att fråga är om återfall i tillgreppsbrott - inte aktuellt med någon annan påföljd än fängelse. Tingsrätten bedömer att de gärningar som B.M. nu döms för har ett samlat straffvärde som motsvarar fängelse i två år och tre månader. Det finns vid straffmätningen inte tillräckliga skäl att avvika från straffvärdet.

Vidare finns skäl att förordna om undanröjande av den villkorligt medgivna friheten enligt ovan.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde B.M. för stöld (24 tillfallen) enligt 8 kap. 1 § BrB, bedrägeri (26 tillfällen) enligt 9 kap. 1 § andra stycket BrB, narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen och narkotikabrott, ringa brott, enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen. Påföljden bestämdes till fängelse 2 år 3 månader. Villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad. Den tilltalade utvisades ur riket enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och förbjöds att återvända hit före den 7 april 2026.

Tingsrätten ålade B.M. att betala skadestånd till 17 målsägande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle bedöma 23 av stöldgärningarna som grov stöld i enlighet med åtalet samt, under alla förhållanden, skärpa fängelsestraffet och förlänga återreseförbudet.

B.M. motsatte sig ändring.

Den 9 april 2016 avgav B.M. nöjdförklaring, vilken avsåg även förordnandet om utvisning.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Lars Henriksson, referent, och två nämndemän) anförde följande i dom den 15 juni 2016.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom ska B.M. dömas för stöld, bedrägeri vid 26 tillfällen, narkotikabrott och narkotikabrott, ringa brott.

Det är vidare genom tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom fastslaget att B.M. har gjort sig skyldig till gärningarna under åtalspunkterna 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen), 2-6 och 8-24. Den fråga hovrätten har att ta ställning till är hur dessa stöldgärningar ska rubriceras; som stöld eller grov stöld.

Om en stöld är att anse som grovt brott ska, enligt 8 kap. 4 § BrB, dömas för grov stöld till fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt ska särskilt beaktas, om tillgreppet skett efter intrång i bostad, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. HD har i rättsfallet NJA 2009 s. 559 uttalat att nämnda uppräkning innefattar exempel på omständigheter som ska beaktas och är lika lite som andra motsvarande exemplifieringar avsedd att vara bindande eller uttömmande. HD framhöll i avgörandet att bedömningen av om brottet ska anses vara grovt således ska göras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Åklagaren har gjort gällande att B.M. har visat särskild hänsynslöshet i sitt agerande, då respektive stöld avsåg resgods som resenären av praktiska skäl förvarat på en bagagehylla i sin omedelbara närhet ombord på ett kollektivt färdmedel och, utom beträffande åtalspunkterna 2, 21 och 23, då respektive stöld medfört särskilda olägenheter för målsäganden som resenär. Åklagaren har till stöd för sin inställning i rubriceringsfrågan åberopat en dom från denna hovrätt den 12 december 2013 i mål B 2952-13 och en dom från Hovrätten för Västra Sverige den 24 mars 2014 i mål B 1691-14. B.M. har till stöd för sin inställning åberopat en dom från denna hovrätt den 26 maj 2016 i mål B 900-16. Här kan även nämnas ytterligare en dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge den 29 juli 2014 i mål B 1685-14 där hovrätten bedömde fem stölder ombord på tåg av bagage, som funnits i målsägandens omedelbara närhet, som stöld av normalgraden.

Av utredningen i målet framgår att målsägandena har haft sitt bagage placerat på bagagehyllan i sin omedelbara närhet. Bagaget har antingen legat omedelbart ovanför den plats där de satt eller snett ovanför den platsen. B.M. har gått tillväga på så sätt att han kommit in i tågvagnen, gått fram till en sittplats och lagt en eller ibland två egna väskor på bagagehyllan en bit ifrån målsägandens väska. Han har stått upp en kort stund, ibland har han tagit av sig sin jacka, och dragit målsägandens väska längs med bagagehyllan så att den hamnat intill hans egen. Någon gång har han behövt sträcka sig över den plats där målsäganden satt för att kunna flytta målsägandens väska intill sin egen. Vid en del tillfällen har han flyttat målsägandens väska över en tvärgående metallskena, som delade bagagehyllan i olika sektioner. Han har därefter satt sig ner en kort stund och sedan rest sig upp igen och gått därifrån och då tagit med sig sitt eget bagage och målsägandens väska. Han har ibland, när han avlägsnade sig från platsen, passerat alldeles intill målsäganden och dolt den tillgripna väskan med sin kropp. Vid ett tillfälle har B.M. när han rörde sig genom tågsättet efter en stöld (åtalspunkten 1) stannat vid en annan målsägande och, när denne blev upptagen med att byta blöjor på sitt barn, tagit målsägandens väska (åtalspunkten 23) och då gått tillväga på exakt samma sätt som tidigare.

B.M. har inte haft något annat syfte med sina tågresor än att utföra stölder av bagage. De 23 närmast yrkesmässiga stölderna har utförts på Öresundståg under tiden den 18 oktober 2015-14 januari 2016. Vissa dagar har han begått två eller tre stölder på tågen. Målsägandena har försökt att skydda sig mot tillgrepp genom att placera resgodset i sin omedelbara närhet. Men B.M. har på ett förslaget sätt utnyttjat att resenärer för samfärdselns skull i praktiken förutsätts placera sitt bagage på en bagagehylla där deras tillsyn och kontroll över godset begränsas.

B.M. har dessutom insett att de bestulna befann sig på resande fot och han har haft att räkna med att särskilda olägenheter skulle kunna uppstå för dem som resenärer. Målsägandena har blivit bestulna på saker som t.ex. pengar, pass, digitalkamera, laptop, kreditkort, id-kort, visumhandling, hygienartiklar, läsplatta, glasögon, mobilladdare och nycklar.

En samlad bedömning av omständigheterna i förevarande fall leder till att de brott som B.M. har gjort sig skyldig till under åtalspunkterna 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen), 2-6 och 8-24 ska rubriceras som grov stöld.

Enligt hovrätten motsvarar den samlade brottslighetens straffvärde fängelse i tre år och sex månader. Av skäl tingsrätten angett ska påföljden bestämmas till fängelse. I utvisningsfrågan och beträffande tiden för återreseförbudet till Sverige gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten. B.M. kan inte anses lida sådant men av utvisningen att det ska påverka straffmätningen. Inte heller finns det av något annat skäl anledning att vid straffmätningen avvika från straffvärdet. B.M. ska därför dömas till fängelse i tre år och sex månader.

Hovrätten är av samma uppfattning som tingsrätten när det gäller frågorna om förverkande av villkorligt medgiven frihet -  -  -.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bedömde gärningarna under åtalspunkterna 1 (första stycket i gärnings­beskrivningen), 2-6 och 8-24 som grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB samt bestämde fängelsestraffets längd till 3 år 6 månader. I övrigt skulle tingsrättens domslut gälla.

Hovrättslagmannen Cecilia Gilljam och tf. hovrättsassessorn Josefine Wendel var skiljaktiga i ansvarsdelen och anförde följande. Vi gör samma bedömning som tingsrätten i fråga om rubriceringen av de aktuella stöldbrotten samt i fråga om återreseförbudets längd och fängelsestraffets längd. Enligt vår mening ska således tingsrättens dom i ansvarsdelen fastställas.

Högsta domstolen

B.M. överklagade och yrkade att gärningarna under åtalspunkterna 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen), 2-6 och 8-24 skulle bedömas som stöld samt att fängelsestraffets längd skulle sättas ned. B.M. yrkade vidare att tingsrättens förordnande om utvisning skulle upphävas.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Riksåklagaren justerade i HD åtalet avseende grov stöld så att det i samtliga fall påstods att B.M. visat särskild hänsynslöshet i sitt agerande även med beaktande av att stölderna kunde förväntas medföra särskilda olägenheter för de bestulna. Vidare gjorde riksåklagaren följande tillägg beträffande samtliga åtalspunkter rörande grov stöld. Brottet ska också bedömas som grovt eftersom gärningen utgjort ett led i en systematisk och planerad brottslighet som förövats fortlöpande under en tremånadersperiod.

B.M. invände att riksåklagarens justeringar av åtalet utgjorde otillåten ändring av talan och att tilläggen därmed inte kunde läggas till grund för HD:s prövning.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anders Lundmark, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Domskäl

Punkterna 1-5 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-8 i HD:s domskäl.

Åtalsjusteringen

6.

De av riksåklagaren nu i HD gjorda tilläggen till gärningsbeskrivningen är sådana som enligt 45 kap. 5 § tredje stycket RB är tillåtna. Det förhållandet att tilläggen skett i högre rätt saknar i sig betydelse för tillåtligheten av justeringen.

7.

Av 51 kap. 23 a § RB följer att om tingsrätten funnit att den tilltalade ska dömas för gärningen och domen överklagas bara beträffande annat än denna fråga, ska hovrätten pröva frågan endast om något av de i bestämmelsen uppställda genombrottsrekvisiten föreligger. Något genombrottsrekvisit är inte tillämpligt i detta fall. Bestämmelsen är enligt 55 kap. 15 § RB på motsvarande sätt tillämplig i HD. Detta innebär att om överklagandet, såsom nu är fallet, enbart gäller frågor om påföljd och rubricering, den högre domstolen är förhindrad att pröva nya omständigheter som har relevans för bedömningen av skuldfrågan. Till skuldfrågan hör bl.a. om den tilltalade begått en viss gärning, med vilket uppsåt han eller hon handlat och effekten av brottet.

8.

Bestämmelsen inskränker dock inte möjligheterna för den högre domstolen att bedöma rubricering, straffvärde eller göra andra bedömningar av rent rättslig karaktär, beträffande de faktiska omständigheter som den lägre domstolen funnit utredda vid prövningen av skuldfrågan (se prop. 1988/89:95 s. 82 och 93 f.). Till kategorin bedömningar av rent rättslig karaktär hör exempelvis att gärningen är av farlig art eller liknande (se rättsfallet NJA 1995 s. 226. Jfr NJA 1999 s. 25 och NJA 2004 s. 646).

9.

En slutsats om att en viss gärning utgjort ett led i en systematisk och planerad brottslighet kan vara ett sådant rättsligt omdöme om gärningen som inte har anknytning till bedömningen av själva skuldfrågan. En sådan bedömning kan alltså göras i högre rätt, så länge den inte baseras på en i den högre domstolen tillkommande faktisk omständighet med anknytning till det åtalade händelseförloppet.

10.

Vad avser det gjorda tillägget av innebörden att gärningen typiskt sett kan medföra olägenheter för den bestulne måste det anses vara en omständighet med anknytning till det åtalade händelseförloppet. Av tingsrättens dom framgår visserligen att den vid den rättsliga bedömningen - på grund av åklagarens gjorda påstående om en faktiskt sådan effekt i några av fallen - inte ansåg att denna omständighet hade någon betydelse för bedömningen av till vilken grad var och en av stölderna hör. Emellertid går det inte att utläsa av tingsrättens dom huruvida tingsrätten prövade B.M:s uppsåt i förhållande till någon sådan faktisk eller typisk effekt av brotten. Omständigheten bör således inte beaktas av HD.

Allmänt om gradindelning av brott

11.

I ett flertal straffbestämmelser finns uttryckligen angivet omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt. Sådana uppräkningar av omständigheter är tänkta att vara vägledande och ska varken verka uteslutande eller obligatoriska. Som en allmän utgångspunkt gäller att bedömningen av till vilken svårhetsgrad ett brott hör ska bero på samtliga omständigheter vid brottet.

12.

Det finns ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett brott hör och bedömningen av brottets straffvärde. De objektiva omständigheter som enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB ska beaktas vid straffvärdesbedömningen - den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit - är också av direkt relevans för gradindelningen av brottet. Utgångspunkten för denna bedömning bör kunna tas i den specifika straffbestämmelsens lydelse (brottsinterna faktorer). De i 29 kap. 1 § angivna omständigheterna av mer subjektiv art är dock normalt av underordnad betydelse för gradindelningen.

13.

Även de straffvärdespåverkande omständigheter av försvårande slag som uppräknas i 29 kap. 2 § BrB kan ha betydelse för gradindelningen. Dessa omständigheter är dock avsedda att fungera som preciseringar av straffvärdesbegreppet och de beaktas normalt efter det att placering i svår­hetsgrad har gjorts. Det är således primärt en bedömning av de brottsinterna omständigheterna som har betydelse för frågan vilken grad ett visst brott hör till. Om en sådan omständighet som upptas i 29 kap. 2 § är av särskild styrka bör den emellertid kunna få betydelse även för gradindelningen.

Regleringen om grov stöld

14.

Enligt 8 kap. 4 § andra stycket BrB ska vid bedömningen av om en stöld är grov särskilt beaktas, om tillgreppet skett efter intrång i bostad, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

15.

Såsom gäller generellt vid alla brott ska vid gradindelningen av en stöld en allsidig bedömning göras av samtliga omständigheter vid brottet och de i bestämmelsen upptagna exemplen som särskilt ska beaktas är varken uteslutande eller obligatoriska för att bedöma en stöld som grovt brott. För att andra försvårande omständigheter ska medföra att en stöld bedöms som grov bör dock krävas att omständigheterna är av påtagligt försvårande art. Detta markeras i bestämmelsen bl.a. genom att de allmänna kvalifikationsrekvisiten farlig och hänsynslös art föregås av förstärkningsordet 
särskilt.

16.

Bestämmelsen om grov stöld fick sin huvudsakliga utformning i samband med 1942 års reform av dåvarande strafflagen. Rent generellt ger förarbetena vid handen att betoningen på vad som då ansågs kvalificerat försvårande, som av eljest särskilt farlig art, låg i huvudsak på tillvägagångs­sättet som sådant. Som exempel anger motiven om gärningen ådagalägger särskild förslagenhet eller synnerligen brottslig företagsamhet. Fickstöld ansågs vara ett sådant förfarande som därför uttryckligen i lagtexten upptogs med rekvisitet bar på sig. (SOU 1940:20 s. 106).

17.

Med rekvisitet bar på sig avses även tillgrepp av och ur handväskor. Kravet är dock att egendomen på ett alldeles särskilt sätt befinner sig i den bestulnes vård och utanför faller stölder av sådan egendom som inte står i sådan fysisk direktkontakt med den bestulne, exempelvis egendom placerad på en bagagehylla. Även om en stöld av det sistnämnda slaget i viss mån kan anses försvårande, bl.a. utifrån hänsyn taget till att den bestulne förutsätts placera egendomen på en plats där tillsynen över densamma inskränks, talar det dock inte med självständig styrka för att gärningen ska vara grov (se SOU 1940:20 s. 106 och 108).

18.

I senare ändringar av bestämmelsen för grov stöld har en viss intresseförskjutning skett på så sätt att tonvikten på bedömningen av brottets allvar har lagts på förekomsten av integritetskränkande inslag, i stället för som tidigare tillvägagångssättet som sådant. Rent konkret kom detta till uttryck genom att kvalifikationsrekvisitet särskilt hänsynslös art infördes genom en lagändring 1976 (se prop. 1975/76:42 s. 21 f.).

19.

Förfaranden som innebär allvarliga angrepp på den kroppsliga och personliga integriteten och som beaktas som särskilt straffvärda bör alltså kunna få genomslag vid bedömningen av vilken grad stölden hör till. Exempel på sådana kvalificerat försvårande stölder är förutom tillgrepp efter inbrott i bostad, tillgrepp som sker hos gamla, sjuka eller handikappade personer samt tillgrepp från andra personer som befinner sig i en särskilt utsatt situation, exempelvis nattetid hos sovande personer (prop. 1975/76:42 s. 22). Även en person som är långväga resande bör under vissa förhållanden kunna anses vara i en utsatt situation (se rättsfallet NJA 1979 s. 354).

20.

Någon i straffrätten enhetlig definition av begreppet systematisk brottslighet saknas. I förarbetena till bestämmelsen för grov stöld nämns inte heller systematik såsom en omständighet av särskilt farlig eller hänsynslös art. I förarbetena till 29 kap. 2 § 6 BrB anges att med brottslighet som utövats systematiskt avses i regel brottslighet där ett tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av antingen en gärningsman eller av flera personer i samförstånd (se prop. 2009/10: 147 s. 43).

21.

Det saknas i regel anledning att vid förmögenhetsbrott tillmäta inslag av systematik i brottsligheten, i den meningen som nu avses, en självständig betydelse för placeringen i svårhetsgrad (se exempelvis rättsfallen NJA 2006 s. 524, NJA 2007 s. 973 och NJA 2008 s. 359, jfr dock tidigare rättsfall NJA 1982 s. 645 och NJA 1985 s. 444).

22.

För att en brottslighet ska anses planerad krävs att gärningen går utöver vad som typiskt sett krävs för att gärningen ska kunna genomföras, exempelvis att det finns en i förväg noga genomförd planläggning för att övervinna hinder för brottets genomförande (se exempelvis prop. 2009/10: 147 s. 43 f.).

Bedömningen i detta fall

23.

B.M. har utnyttjat att passagerarna av praktiska skäl lämnat bagage utan uppsikt och haft en viss metod i det att han, för att undgå upptäckt bl.a. flyttat runt bagage på bagagehyllan och även lämnat kvar medhavda väskor. Tillvägagångssättet kan emellertid inte anses präglat av en sådan förslagenhet och inövad skicklighet som t.ex. utmärker en typisk fickstöld. Inte heller är de integritetskränkande inslagen vid stölderna sådana att detta talar för att gärningarna ska anses särskilt hänsynslösa. Omständigheten att den bestulne befunnit sig på ett kollektivt färdmedel bör inte tillmätas sådan betydelse att gärningen ska anses vara av särskilt hänsynslös art.

24.

Var och en av dessa försvårande omständigheter talar således inte med särskild styrka för att rubricera brotten som grova stölder. Inte heller vid en samlad bedömning får dessa omständigheter anses vara av så kvalificerat försvårande slag att var och en av gärningarna bör bedömas som grov stöld.

25.

Även om B.M:s tillvägagångssätt präglats av en viss förslagenhet och inövad skicklighet kan inte en slutsats dras om att tillgreppen har föregåtts av någon särskilt avancerad brottsplan. Brottsligheten har förvisso inslag av systematik men det saknas i det här fallet skäl att tillmäta denna omständighet en självständig betydelse för bedömningen av till vilken grad var och en av stölderna hör.

26.

Den sammantagna bedömningen leder således till att tillgreppen ska rubriceras som 23 fall av stöld.

Påföljd

27.

Vid denna bedömning i rubriceringsfrågan instämmer HD i tingsrättens bedömning vad avser fängelsestraffets längd. Påföljden ska därför för B.M. bestämmas till fängelse i 2 år och 3 månader.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut bedömer HD gärningarna under åtalspunkterna 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen), 2-6 och 8-24 som stöld enligt 8 kap. 1 § BrB och bestämmer fängelsestraffets längd till 2 år 3 månader. I övrigt ska hovrättens domslut bestå.

HD avvisar B.M:s yrkande om att tingsrättens förordnande om utvisning ska upphävas.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Agneta Bäcklund, referent, Anders Eka och Sten Andersson) meddelade den 22 december 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1.

B.M. dömdes vid tingsrätten för 26 fall av bedrägeri, för 24 fall av stöld samt för narkotikabrott och ringa narkotikabrott. Bedrägeribrotten avsåg uttag eller inköp med ett stulet bankkort till ett belopp om drygt 265 000 kr. Narkotikabrotten bestod i innehav av 3,72 gram kokain och 19 tabletter som innehöll klonazepam samt bruk av cannabis. Åklagaren hade gjort gällande att 23 av stölderna skulle rubriceras som grova. Den stöld som åklagaren ansåg inte vara grov avsåg en plånbok som innehöll bl.a. kontanter.

2.

Vid de stölder som enligt åklagarens mening är grova tillgrep B.M. på tåg handbagage som målsägandena hade placerat på bagagehyllan, ovanför eller snett ovanför den plats där de satt. Tillvägagångssättet var likartat. B.M. hade med sig en eller två egna väskor som han placerade nära målsägandens bagage. Han flyttade målsägandens väska intill sin egen. Målsägandena uppmärksammade inte tillgreppen när de skedde. Stölderna ägde rum under en tremånadersperiod.

3.

Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse i två år och tre månader och förklarade villkorligt medgiven frihet helt förverkad. Tingsrätten beslutade också att B.M. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit före den 7 april 2026. B.M. avgav nöjdförklaring som avsåg påföljden och förordnandet om utvisning.

4.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom beträffande de 23 stölderna och vidhöll att de skulle bedömas som grova. Åklagaren yrkade också att fängelsestraffet skulle skärpas.

5.

Hovrätten har dömt B.M. för grov stöld i 23 fall och ändrat påföljden för den samlade brottsligheten till fängelse i tre år och sex månader.

Vad HD har att pröva

6.

Inledningsvis har HD att ta ställning till om yrkandet i utvisningsfrågan kan prövas och om de justeringar av gärningsbeskrivningarna som riksåklagaren har gjort i HD kan beaktas. I övrigt gäller målet frågan om rubricering av de 23 stölderna och hur långt fängelsestraff som ska dömas ut.

Utvisningsyrkandet ska avvisas

7.

B.M. har avgett nöjdförklaring angående utvisningen men därefter överklagat utvisningsbeslutet och uppgett att han ändrat sig.

8.

En nöjdförklaring som avser ett utvisningsbeslut innebär att den dömde förklarar att han eller hon avstår från att överklaga domen eller beslutet i den delen, se 15 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka (15 kap. 3 §). B.M:s överklagande ska därför avvisas i den delen.

Åtalet kan prövas enligt de justerade gärningsbeskrivningarna

9.

De justeringar av gärningsbeskrivningarna som riksåklagaren har gjort i HD innebär inte att åtalet ändras till att avse andra gärningar. Det rör sig således om tillåtna justeringar av åtalet (45 kap. 5 § RB). En annan fråga är om justeringarna kan beaktas med hänsyn till begränsningsregeln i 51 kap. 23 a §, som är tillämplig också i HD (55 kap. 15 § första stycket 2).

10.

Den situation som begränsningsregeln tar sikte på är att en fällande dom överklagas beträffande endast annat än om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Då får skuldfrågan prövas bara om något s.k. genombrottsrekvisit är tillämpligt, dvs. när det finns grund för resning eller undanröjande på grund av domvilla eller det föreligger något annat liknande förhållande. Någon grund för ett sådant genombrott finns inte i detta fall.

11.

Begränsningsregeln avser skuldfrågan i hela dess vidd, vilket innebär att den omfattar det objektiva händelseförloppet liksom subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt inverkande omständigheter hänförliga till skuldfrågan. Däremot inbegrips inte rubriceringsfrågan. Syftet med regeln är främst att av processekonomiska skäl begränsa prövningen i högre instans. (Se prop. 1988/89:95 s. 36 f., 93 f. och 99.)

12.

En konsekvens av att skuldfrågan enligt begränsningsregeln inte får omprövas är att en ny omständighet som avser den frågan i princip inte ska beaktas. Åklagaren får alltså, när situationen är sådan som begränsningsregeln tar sikte på, inte lägga till ytterligare moment till själva gärningspåståendet. (Se t.ex. NJA 1995 s. 226, NJA 1999 s. 25 och NJA 2004 s. 646.)

13.

Beträffande omständigheter som ligger utanför skuldfrågan förhåller det sig annorlunda. Som utgångspunkt bör en redan prövad omständighet, som kan påverka rubriceringen eller påföljdsbestämningen, kunna omprövas förutsatt att den inte ingår som ett moment i det för skuldfrågan relevanta händelseförloppet. Följaktligen bör begränsningsregeln inte hindra att en ny omständighet som inte är att hänföra till skuldfrågan förs in i processen.

14.

Det är emellertid inte alltid möjligt att tydligt skilja omständigheter hänförliga till skuldfrågan från omständigheter hänförliga till rubriceringsfrågan eller påföljdsfrågan, eftersom frågorna beroende på situationen kan vara mer eller mindre sammankopplade (jfr Lars Welamson i Process och Exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 347 ff., jfr även NJA 1999 s. 215 och NJA 2004 s. 840). Vad som då gäller bör bestämmas med beaktande av det processekonomiska syftet med begränsningsregeln och av intresset av att denna tillämpas på ett sätt som leder till ett förnuftigt resultat. Mot den bakgrunden bör omständigheter som utgör slutsatser och andra allmänna bedömningar grundade på händelseförloppet i regel kunna beaktas utan hinder av begränsningsregeln.

15.

De omständigheter som riksåklagaren nu har lagt till i gärningsbeskrivningen - att gärningarna skulle kunna leda till särskilda olägenheter och att de skett systematiskt och varit planerade - utgör slutsatser som skulle kunna dras med ledning av händelseförloppen enligt de ursprungliga gärningsbeskrivningarna. Tilläggen innefattar inte något ytterligare gärningsmoment. Begränsningsregeln utgör därför inte något hinder mot att pröva de omständigheter som riksåklagaren i HD har fört fram till stöd för att brotten ska bedömas som grova.

Gradindelningen vid stöld

16.

Den som olovligen tar något som tillhör någon annan med uppsåt att tillägna sig det döms, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år (8 kap. 1 § BrB). Är brottet grovt döms den tilltalade för grov stöld till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid prövningen av om en stöld är grov ska domstolen göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt 8 kap. 4 § BrB ska dock ett antal uppräknande förhållanden särskilt beaktas, nämligen ”om tillgreppet skett efter intrång i bostad, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada”.

17.

Lagens exemplifiering innebär varken att det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när någon av dessa omständigheter föreligger eller att det är uteslutet att göra det i andra fall. För att ett brott ska bedömas som grovt bör emellertid i princip krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som lika försvårande som normalt är fallet vid sådana förhållanden som anges i lagen. Legalitetsskäl talar också för att domstolen bör vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning enbart till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning (jfr Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 29, jfr även NJA 1994 s. 732, NJA 1999 s. 25 och NJA 1999 s. 380).

Tillgreppen kan inte anses ha varit av särskilt hänsynslös art

18.

Riksåklagaren har gjort gällande att brotten ska bedömas som grova med hänsyn till att B.M. har visat särskild hänsynslöshet i sitt agerande. Till stöd för det har han anfört att stölderna avsåg resgods som resenären av praktiska skäl förvarade på bagagehyllan i sin omedelbara närhet ombord på ett kollektivt färdmedel och att stölderna medförde eller kunde förväntas medföra särskilda olägenheter.

19.

Bestämmelsen om grov stöld kompletterades år 1976 med ett rekvi­sit som tar sikte på att gärningen är av särskilt hänsynslös art. Ändringen skedde i syfte att i större utsträckning markera betydelsen av den personliga integriteten och hemfriden. Som exempel på gärningar av särskilt hänsynslös art nämns i förarbetena tillgrepp hos gamla eller sjuka personer och tillgrepp där gärningsmannen utnyttjar det förhållandet att en person på grund av handikapp eller annan omständighet över vilken han eller hon inte själv kan råda befinner sig i en situation som upplevs som särskilt utsatt eller som på annat sätt är besvärlig (prop. 1975/76:42 s. 21).

20.

Tillgrepp av det slag som är aktuellt i målet riskerar att försvåra trygga resor med kollektiva färdmedel, eftersom det är svårt att vid sådana resor ha full kontroll över sitt bagage. Detta kan ur ett allmänt samhälleligt perspektiv sägas vara allvarligt, särskilt när det rör sig om brottslighet av större omfattning. Den aspekten har emellertid inte närmare aktualiserats i målet. I förevarande fall är det i stället fråga om att bedöma ifall tillgreppen har varit av särskilt hänsynslös art.

21.

Förlust av handbagage kan naturligtvis vara mycket besvärande för en resenär, men resenärer i allmänhet kan inte anses befinna sig i en sådan utsatt situation att det ger anledning att mera generellt beteckna stölder av detta slag som särskilt hänsynslösa i den mening som avses i 8 kap. 4 § BrB (jfr SOU 2013:85, Stärkt straffrättsligt skydd för egendom). Vad riksåklagaren har anfört i denna del utgör därför inte skäl för att rubricera stölderna som grova.

Stölderna har inte skett så systematiskt och planerat att det motiverar att de bedöms som grova

22.

Riksåklagaren har också gjort gällande att brotten ska bedömas som grova med hänvisning till att de har utgjort ett led i en systematisk och planerad brottslighet som har förövats fortlöpande under en tid av tre månader.

23.

Att ett brott har utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller föregåtts av särskild planering är omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde (29 kap. 2 § 6 BrB). Brottslighet anses systematisk när ett visst tillvägagångssätt upprepas många gånger av samma gärningsman, t.ex. ett antal butiksrån som alla utförs på ett likartat sätt. Med särskild planering avses sådan planläggning som har gått utöver vad som typiskt sett krävs för att ett brott av det aktuella slaget ska kunna genomföras. (Se prop. 2009/10:147 s. 43 f.)

24.

Vad riksåklagaren gjort gällande i det aktuella hänseendet har alltså betydelse för brottslighetens straffvärde. Eftersom varje grad av ett i svårhetshänseende indelat brott är att anse som en egen brottstyp ska emellertid straffmätningen föregås av en bedömning av gradindelningsfrågan.

25.

När det gäller att bedöma brott som grova med hänvisning till att de har skett systematiskt eller föregåtts av särskild planering framträder i praxis en tydlig återhållsamhet (se t.ex. NJA 2007 s. 973, jfr även NJA 1985 s. 444). För att sådana förhållanden ska föranleda en gradhöjning bör det därför normalt krävas att brotten har en frekvens och präglas av en förslagenhet som klart går utöver vad som gäller för annan, i och för sig upprepad och likartad, brottslighet.

26.

Visserligen har B.M. under en tremånadersperiod vid ett stort antal tillfällen tillgripit egendom och vid varje tillfälle gått till väga på likartat sätt. I de upprepade tillgreppen ligger viss planmässighet och systematik. Dessa inslag har dock inte varit av så påtagligt slag att stölderna på denna grund ska bedömas som grova.

Sammantagen bedömning

27.

De ovan anförda omständigheterna är inte heller sammantagna sådana att var och en av gärningarna ska bedömas som grov stöld. Den förslagenhet som B.M. har visat prov på och de i viss mån planmässiga och systematiska inslagen får beaktas inom ramen för straffmätningen. Brotten ska sålunda bedömas som stöld enligt 8 kap. 1 § BrB.

Påföljd

28.

B.M. ska dömas för stöld enligt 8 kap. 1 § BrB vid 24 tillfällen, bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB vid 26 tillfällen samt narkotikabrott och ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen. Tingsrätten har bestämt påföljden till fängelse i två år och tre månader samt förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad till en tid av två månader och tio dagar. HD instämmer i tingsrättens bedömning.

Domslut

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att domstolen bedömer gärningarna under åtalspunkterna 1 första stycket, 2-6 och 8-24 som stöld enligt 8 kap. 1 § BrB och bestämmer fängelsestraffets längd till 2 år 3 månader.

HD avvisar B.M:s yrkande om att tingsrättens förordnande om utvisning ska upphävas.

Skiljaktig

Justitierådet Göran Lambertz var skiljaktig i fråga om motiveringen för att den justerade gärningsbeskrivningen kan beaktas utan hinder av 51 kap. 23 a § RB. Enligt hans mening borde punkterna 12-15 lyda som följer.

12.

En konsekvens av att skuldfrågan enligt begränsningsregeln inte får omprövas är att en ny omständighet som avser den frågan i princip inte ska beaktas. Åklagaren får sålunda inte tillföra något moment som innebär att åtalet utvidgas. Om detta ändå sker, ska någon hänsyn inte tas till omständigheten i fråga. (Se NJA 1999 s. 25 och NJA 2004 s. 646.)

13.

Det är emellertid inte alldeles klart vad som närmare bestämt innefattas i skuldfrågan. Brottsrubriceringen omfattas som sagt inte, och detsamma gäller frågan om rättslig kvalificering (se NJA 1999 s. 215). Moment som avser det åtalade händelseförloppet omfattas naturligtvis, men också sådana omständigheter som kvalificerar eller på annat sätt karakteriserar gärningen utan att anknyta till händelseförloppet. Av det senare slaget är sådana omständigheter som att gärningen är ett led i systematisk brottslighet, att den är integritetskänslig, att den typiskt sett leder till skada eller att den är farlig.

14.

Begränsningsregeln bör tillämpas så att syftet med den tillgodoses, samtidigt som tillämpningen måste leda till ett förnuftigt resultat. I rättsfallet NJA 1995 s. 226 har sådana omständigheter som har anknytning till det åtalade händelseförloppet skilts ut från andra. Om den tilltalade visserligen överklagar bara i fråga om rubriceringen men gör gällande att en viss omständighet som hör till händelseförloppet inte föreligger, måste sålunda skuldfrågan prövas i hela dess vidd. Av rättsfallet bör den slutsatsen dras att någon sådan omprövning inte behöver göras när den tilltalade framställer en invändning angående en omständighet som visserligen hör till skuldfrågan men som saknar anknytning till händelseförloppet.

15.

I konsekvens med detta bör högre rätt kunna beakta en ny omständighet som åklagaren åberopar och som visserligen hör till skuldfrågan men som inte anknyter till händelseförloppet. Så är fallet beträffande de omständigheter som riksåklagaren nu har infört i gärningsbeskrivningen. Begränsningsregeln utgör därför inte något hinder mot att HD beaktar dessa omständigheter.

HD:s dom meddelad: den 22 december 2016.

Mål nr: B 3380-16.

Lagrum: 8 kap. 1 och 4 §§ BrB samt 51 kap. 23 a § RB.

Rättsfall: NJA 1985 s. 444, NJA 1994 s. 732, NJA 1995 s. 226, NJA 1999 s. 25, NJA 1999 s. 215, NJA 1999 s. 380, NJA 2004 s. 646, NJA 2004 s. 840 och NJA 2007 s. 973.