NJA 1999 s. 647
En näringsidkare har dömts till fängelse sex månader för bokföringsbrott, grovt brott, begånget under åren 1995 och 1996. Det har ansetts påkallat från allmän synpunkt - även utan tillämpning av presumtionsregeln i 3 § 2 st lagen (1986:436) om näringsförbud - att näringsidkaren meddelas näringsförbud. Fråga även om brottsligheten skall anses ha utgjort ett eller flera brott samt om den nämnda presumtionsregeln kan tillämpas endast på sådant handlande som ägt rum efter det att regeln infördes i lagen.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Malmö ZR åtal mot F.A. för grovt bokföringsbrott enligt följande gärningsbeskrivning: "F.A. har under tiden d 1 jan 1995-d 31 dec 1996 bedrivit bokföringspliktig verksamhet i form av taxiverksamhet i enskild firma i Malmö. F.A. har under denna tid uppsåtligen åsidosatt bokföringsskyldigheten genom att inte bokföra samtliga intäkter och kostnader. F.A. har i avsikt att krympa verksamheten så att den motsvarar den redovisade omsättningen som underlag för bokföringen framställt eller låtit framställa falska handlingar i form av taxameterrapporter och därvid givit sken av att dessa kommit från bilarnas taxametrar. Till följd härav har rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Skattemyndigheten har beräknat inte bokförd omsättning och kostnader enligt nedan.
Inkomstår 1995
Ej bokförd omsättning Ej bokförda löner Ej bokförda
drivmedelskostnader
1 164 000 kr 534 000 kr 150 000 kr
Inkomstår 1996
Ej bokförd omsättning Ej bokförda löner Ej bokförda
drivmedelskostnader
1 207 000 kr 692 000 kr 109 000 kr
Bokföringsbrottet är grovt då det avsett mycket betydande belopp, skett systematiskt och falska handlingar använts som underlag för bokföringen."
Åklagaren yrkade vidare att F.A. skulle åläggas näringsförbud och anförde: F.A. har såsom enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. Med hänsyn till gärningens art och omfattning är näringsförbud påkallat från allmän synpunkt och bör meddelas för en tid av fem år.
Domskäl
TR:n (ordf chefsrådmannen Staafgård) anförde i dom d 5 okt 1998: Domskäl. F.A. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last.
Hörd över åtalet har F.A. berättat. Han kom till Sverige 1990. I sitt hemland hade han läst företagsekonomi och i Sverige läste han företagsekonomi för invandrare. Han sökte därefter arbete som ekonom, men han fick inte något arbete. I september-oktober 1993 startade han taxiverksamhet. Han började med en bil. Efterhand utökades verksamheten och som mest hade han 6 bilar i trafik. Antalet anställda chaufförer har som mest varit 15. Alla bilarna har inte varit i trafik hela dygnet. Vissa bilar har nästan inte alls varit i trafik. En bil har han haft i reserv. Bilarna har över huvud taget "rullat" olika. Skattemyndighetens beräkning att en bil kör in 47 000 kr i månaden är för hög. Han beräknar själv att en bil kan köra in 30 000 kr i månaden. Alla handlingar som finns i bokföringen kommer från bilarnas taxametrar och är korrekta. Han hade hjälp med bokföringen och han lämnade alla handlingar till sin bokförare. Chaufförerna redovisade till en början dagligen. Redovisningen bestod av rapport från taxametern samt kvitto på inköpt bensin. Senare skedde redovisningen veckovis och fr o m 1996 månadsvis. Chaufförernas ersättning var 40 % på inkört bruttobelopp. Vissa förare hade emellertid fast lön. Han hade bensinkort hos Shell och Statoil. Det var s k kontantkort. Bensinkorten användes också vid privata körningar och hans chaufförer fick också använda korten privat. Det är förklaringen till att bensininköpen som redovisats i bokföringen är lägre än de inköp som gjorts hos bensinbolagen. Att uppgifterna i bokföringen om inkörda belopp inte alltid stämmer med de belopp som framgår av från taxametrarna uttagna totalregisterutdrag kan ha olika förklaringar. Det kan t ex bero på att taxametrarna inte har nollställts vid installation eller att taxametern har slagit fel. Det har förekommit att bilens elektronik har påverkat taxametern. Att som det visat sig rapporten i bokföringen härrör från en annan typ av taxameter än den som funnits i bilen kan ha berott på att en annan typ av taxameter varit tillfälligt installerad i bilen. De installationsprotokoll som upprättades efter installation av en taxameter hade han inte i sin bokföring utan de förvarades hos installatören.
Åklagaren har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med skatterevisorn A.K. vid Länsskattemyndigheten, A.L., som utfört installationer av taxametrar i F.A. tillhöriga taxibilar, samt polismännen L.M. och L.P. som deltagit i flygande inspektioner av taxibilar däribland sådana som tillhört F.A..
Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat installationsprotokoll och kvittenser från L. avseende installationer av taxametrar i F.A:s taxibilar till styrkande av att taxametrarna nollställts vid installation. Vidare har som skriftlig bevisning åberopats uppgifter och handlingar hämtade från F.A:s bokföring i form av bl a månadsrapporter från taxametrarna samt från taxametrarna uttagna s k "Totalregister", vilka innehåller ackumulerade uppgifter om körda kilometrar och inkört belopp sedan taxametern startades första gången. Slutligen har åklagaren åberopat en av Länsskattemyndigheten upprättad revisionspromemoria.
F.A. har åberopat från Digicom AB inhämtade skriftliga uppgifter angående felkällor i taxameterrapporterna.
TR:n gör följande bedömning.
Installationsprotokollen och kvittenserna visar att de taxametrar som L. installerat i F.A. tillhöriga taxibilar har nollställts vid installationen. Dessa uppgifter har L. också bekräftat vid det förhör som hållits med honom.
De uppgifter om inkörda belopp som återfunnits i F.A:s bokföring har i stor utsträckning avvikit från vad som framkommit vid en jämförelse med uttagna totalregister. Det har vidare framkommit att rapporter som återfunnits i bokföringen kommit från en annan typ av taxameter än som varit monterad i taxibilen. Det har också framkommit att kassarapporter, som skrivs ut i löpande nummerordning, saknats eller att de varit i löpande nummerordning trots att vid installation av taxameter denna nollställts.
Vid en samlad bedömning avseende uppgifterna om inkörda belopp har framkommit så stora avvikelser från vad bokföringen innehåller jämfört med vad som framkommit vid granskning av totalregisterutdrag att bokföringen till följd härav inte kan ge en rättvisande bild av verksamheten. Även om vissa fel inte helt kan uteslutas vad gäller taxametrarna kan det inte förklara de stora avvikelser som framkommit vid granskningen av bokföringen. Bristerna och avvikelserna är sådana att det kan hållas för visst att det är fråga om av F.A. framställda oriktiga taxameteruppgifter, vilka han låtit inta i bokföringen i avsikt att krympa verksamheten.
De i bokföringen angivna kostnaderna för drivmedel har visat sig kraftigt avvika från de uppgifter om gjorda drivmedelsinköp som inhämtats från de bensinbolag som F.A. anlitat i verksamheten. Till viss del kan väl tänkas att det har sin grund i att det avsett inköp för privat körning. Det framstår emellertid som orimligt att ungefär hälften av gjorda inköp avsett privatkörning. TR:n finner det därför kunna hållas för visst att F.A. även i detta avseende krympt verksamheten.
På grund av vad ovan anförts och i övrigt framkommit finner TR:n utrett att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Åtalet för bokföringsbrott är därför styrkt. Av skäl som åklagaren angett skall brottet bedömas som grovt.
Påföljden för brott av det slag som F.A. gjort sig skyldig till skall bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar för annat. Några sådana skäl föreligger inte.
Vad gäller frågan om näringsförbud har F.A. bestritt åklagarens yrkande härom. Det brott som F.A. gjort sig skyldig till är i och för sig av den arten att näringsförbud väl kan komma i fråga. TR:n anser sig emellertid inte kunna bortse från att det för F.A:s del är fråga om en engångsföreteelse och att han såvitt visats inte tidigare förfarit otillbörligt i ekonomiska angelägenheter eller i näringsverksamhet. TR:n finner därför att det inte kan anses oundgängligt påkallat med näringsförbud. Yrkandet härom ogillas därför.
Domslut
Domslut. TR:n dömde F.A. enligt 11 kap 5 § andra punkten BrB för bokföringsbrott till fängelse 6 mån.
Yrkandet om näringsförbud ogillades.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Både åklagaren och F.A. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge.
Åklagaren yrkade att HovR:n skulle skärpa fängelsestraffet och meddela F.A. näringsförbud i fem år.
F.A. yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle döma honom för bokföringsbrott av normalgraden och i vart fall bestämma en icke frihetsberövande påföljd.
Parterna bestred varandras yrkanden.
HovR:n (hovrättsråden Lindell, referent, och Nordenson, tf hovrättsassessorn Åhsbergsamt nämndemännen Andersson och Löfgren) anförde i dom d 13 april 1999: Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör ägt rum med F.A., A.L., A.K., L.P. och L.M. Åklagaren och F.A. har i HovR:n åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n.
F.A. har i HovR:n gjort följande tillägg och ändringar i förhållande till vad som antecknats i TR:ns dom. Han hade 15-20 chaufförer anställda i taxirörelsen. Chaufförerna redovisade inkörda medel till honom. Han erhöll inkörda medel kontant i handen från chaufförerna. Samtidigt med pengarna erhöll han passrapporter från chaufförerna. F.A. kontrollerade omedelbart när han erhöll pengar från chaufförerna om de belopp han erhöll stämde med de belopp som angavs i passrapporterna. Chaufförerna fick lön en gång i månaden. Sex eller sju av chaufförerna erhöll fasta löner. Dessa var lägre än 40 % av inkörd omsättning. Chaufförerna betalade drivmedel till taxibilarna av inkörda medel. Han har själv använt företagets kontantkort när han tankat två bilar som han använt privat. Också fyra eller fem av chaufförerna använde företagets kontantkort när de tankade för privat bruk. Chaufförerna hade inget emot att göra på detta sätt. Bilen med registreringsnummer JGX 468, en Honda Shutfe, har F.A. använt mest för privat körning. Trots detta ingår bilen i den beräkning av omsättningen som gjorts vid upprättandet av revisionspromemorian. Bilen har gått totalt 16 308 km, varav 11 755 km avser privat körning. På sju månader har bilen inbringat 14 056 kr. Även beträffande bilarna med registreringsnummer TED 404 och BME 170 har den i revisionspromemorian redovisade omsättningen angetts till ett för högt belopp. Begreppet "antal enheter" i demonteringsprotokollen utgör detsamma som inkört belopp i kr. Bilarna i rörelsen har i genomsnitt körts fem dagar av sju. Fredagar och lördagar har alla bilarna körts dygnet runt. Resten av dagarna har bilarna körts mellan kl 06.00 och kl 24.00. Det har hänt att endast delar av en taxameter bytts ut. Om taxameterns huvudminne inte byts ut nollställs inte taxameterns minne. När en taxameter nollställs skall en remsa tas ut från taxametern som visar att samtliga belopp i taxameterns minne är raderade. A.L. gjorde inte på detta sätt när han installerade taxametrar i F.A:s taxibilar. De två olika sorters taxametrar som F.A. hade installerade i sina bilar är inte längre godkända och används på dispens. F.A. har köpt samtliga bilar i rörelsen på kredit.
A.L. har i HovR:n berättat bl a följande. När han, under den tid som avses med åtalet, installerade en taxameter och nollställde denna tog han inte ut någon remsa från taxametern som utvisade att alla belopp i taxameterns minne hade raderats. Om han i installationsprotokollen har skrivit att han nollställt taxametrarna har detta dock skett. Ibland har han efter en installation fått klagomål bestående i att någon kund påtalat att det funnits belopp kvar i taxameterns minne trots att detta nollställts. F.A. har klagat över sådana fel vid två eller tre tillfällen. A.L. hade sitt plomberingstillstånd indraget mellan d 15 maj 1996 och d 15 maj 1997. Anledningen till detta var att han och Svensk Bilprovning hade olika åsikter om hur installationsprotokollen skulle fyllas i. De installationer av taxametrar som han gjort till F.A. har avsett byte av komplexa taxametrar och inte enskilda delar av dessa. Under rubriken "antal enheter" i demonteringsprotokollen antecknade han den summa som han - muntligen eller genom att ta en utskrift - fick uppgift om utgjorde inkört belopp i kr. Muntlig uppgift fick han i sådant fall då taxametern hade stulits.
A.K. har i HovR:n berättat bl a följande. Bilen med registreringsnummer JGX 468 ingår i beräkningen av omsättningen under den tid som den har varit anmäld för yrkesmässig trafik, dvs under drygt tre och en halv månads tid, trots att det av ett totalregisterutdrag för bilen framgår att denna använts huvudsakligen för privat bruk. Bilen avviker från övriga bilar i F.A:s rörelse på så sätt att det inte är någon småbil utan en minibuss. Med beaktande av totalregisterutdraget skulle bilen inte ha ingått vid beräkningen av omsättningen. I den skatteprocess som följt efter revisionen i F.A:s rörelse har denna bil inte tagits med vid beräkningen av omsättningen. Skäl att i något annat avseende revidera den av honom upprättade revisionspromemorian finns inte.
L.P. har i HovR:n berättat bl a följande. Enligt tillverkaren av de två olika typer av taxametrar som F.A. använde i sina taxibilar skulle "antal enheter" registreras. Det var ett "gammalt krav". Det går inte att av vad som registrerats under denna rubrik utläsa hur mycket som körts in. Räkneverket för "antal enheter" registrerar inte körningar till fastpris eller intäkter för påslag utan endast körningar enligt taxa. - A.L. använde som installationsprotokoll en blankett som tagits fram för en annan typ av taxameter än denne installerade i F.A:s taxibilar.
HovR:ns bedömning.
Med beaktande av de uppgifter A.K. lämnat i HovR:n finner HovR:n att bilen med registreringsnummer JGX 468 inte skall ingå i beräkningen av omsättningen i F.A:s rörelse. I övrigt har inte förekommit något av betydelse som ger anledning att frångå slutsatserna i den revisionspromemoria som ligger till grund för åtalet. HovR:n finner därför liksom TR:n att F.A. skall dömas för bokföringsbrott vilket är att bedöma som grovt.
Skäl att välja annan påföljd än TR:n bestämt föreligger inte. Strafftidens längd är väl avvägd.
F.A. har under två års tid uppsåtligen åsidosatt bokföringsskyldigheten i sin verksamhet. Åsidosättandet har varit systematiskt och bestått i användandet av falska handlingar. Brottsligheten har avsett betydande belopp och har bedömts som grov. Som TR:n funnit är det brott som F.A. gjort sig skyldig till av sådan art att förutsättningar för att meddela honom näringsförbud enligt de efter d 1 juli 1996 gällande reglerna i och för sig föreligger.
F.A. har vid huvudförhandlingen i HovR:n uppgett att han inte längre har något trafiktillstånd, att han påförts stora skattebelopp i anledning av den skatteprocess som följt efter revisionen i hans rörelse och att en konkursansökan lämnats in mot honom personligen. F.A. har bedrivit sin rörelse såväl före som efter den lagändring som trädde i kraft d 1 juli 1996. Den helt övervägande delen av det bokföringsbrott som F.A. nu döms för har emellertid begåtts före lagändringen. På grund av det anförda, och då HovR:n liksom TR:n finner att det bokföringsbrott som F.A. nu gjort sig skyldig till får bedömas vara en engångsföreteelse, föreligger särskilda skäl att inte meddela F.A. näringsförbud.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att F.A. skulle meddelas näringsförbud.
F.A. (offentlig försvarare advokaten S-E.O.) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Wennström, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. F.A. har dömts för bokföringsbrott, grovt brott, till fängelse 6 månader. Domen har i ansvarsdelen vunnit laga kraft. Enligt domen har F.A. under tiden d 1 jan 1995-d 31 dec 1996 uppsåtligen åsidosatt bokföringsskyldigheten på visst sätt. Från d 1 juli 1996 har lagen (1986:436) om näringsförbud ändrats. Fråga är i detta mål om näringsförbud skall meddelas för F.A. och vilken betydelse ändringarna i lagen om näringsförbud skall tillmätas vid denna prövning.
Näringsförbud kan enligt lagen i dess lydelse före d 1 juli 1996 meddelas vid olika typer av otillbörliga förfaranden i näringsverksamhet, och dess tillämplighet är inte beroende av att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott. En förutsättning för tillämpningen av bestämmelserna såväl i deras gamla som deras nya lydelse är att näringsidkaren grovt åsidosatt sina åligganden i sin näringsverksamhet. Om domstolen finner att så är fallet har den att pröva om näringsförbudet är påkallat från allmän synpunkt. Efter lagändringen d l juli 1996 är en förutsättning för tillämpningen av 1 § i lagen att näringsidkaren gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa i sin egenskap av enskild näringsidkare. Vidare anges efter lagändringen i 3 § 2 st att om näringsidkaren gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta straffet är fängelse 6 månader skall näringsförbud anses påkallat ur allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar däremot.
Vid prövningen om det har förekommit grova åsidosättanden i näringsverksamhet bör hänsyn kunna tas till hela det spektrum av åligganden som där kan förekomma. Kravet kan vara uppfyllt genom att näringsidkaren gör sig skyldig till något enstaka åsidosättande av allvarligt slag (jfr prop 1985/86:126 s 421).
Vid bedömningen av om näringsförbudet är påkallat ur allmänsynpunkt är omfattningen av oegentligheterna av stor betydelse. Det är främst personer som ägnat sig åt systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Även vid denna prövning får hänsyn tas till alla åsidosättanden som gjorts. Den skada som åstadkommits och syftet till egen vinning får därvid beaktas (a a s 59 f).
I 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB föreskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den nya lagen leder till frihet från straff eller lindrigare straff skall den lagen tillämpas. Härifrån görs vissa angivna undantag.
Motsvarande gäller beträffande åläggande av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott och den princip som framgår av bestämmelsen tillämpas även för andra ingripande åtgärder av liknande slag.
Från den nu redovisade principen görs vissa undantag. Ett sådant fall är när vid ny lagstiftning genom uttryckliga regler föreskrivs undantag från reglerna i 5 § lagen om införande av BrB.
Till ändringen i lagen om näringsförbud finns en övergångsbestämmelse med följande lydelse: Om näringsförbud meddelas på grund av att någon före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet gäller äldre bestämmelser.
Innebörden av denna övergångsregel är oklar. Den ger inte någon bestämd vägledning om vilka bestämmelser, lagen i dess äldre eller nyare lydelse, som skall ligga till grund för prövningen huruvida näringsförbud skall meddelas eller inte.
Vad gäller frågan om tidsutsträckta brott, där utförandet påbörjats före en lagändring och slutförts efter lagändringen, bör rättssäkerhetssynpunkter leda till att man lägger avgörande vikt vid när ett kontrollerat handlande är avslutat Gärningsmannen bör få ta konsekvensen om han fullföljer ett kontrollerat handlande över tidsgränsen (jfr Berg m fl, Brottsbalken III, 1994 s 552f, Jareborg, Brotten, första häftet, 1984 s 128).
Enligt HovR:ns dom har F.A. under två års tid uppsåtligen åsidosatt bokföringsskyldigheten i sin verksamhet. Åsidosättandet har varit systematiskt och bestått i användandet av falska handlingar. Brottsligheten har avsett betydande belopp och har bedömts som grov. HovR:n har uttalat att det brott som F.A. gjort sig skyldig till är av sådan art att förutsättningar för att meddela honom näringsförbud enligt de efter d 1 juli 1996 gällande reglerna i och för sig föreligger. HovR:n har vidare uttalat att eftersom F.A. inte längre har något trafiktillstånd, har påförts stora skattebelopp i anledning av den skatteprocess som följt efter revisionen i hans rörelse, en konkursansökan har inlämnats mot honom, huvuddelen av bokföringsbrottet ligger före den lagändring som gjorts och bokföringsbrottet får anses vara en engångsföreteelse så föreligger särskilda skäl att inte meddela F.A. näringsförbud.
Riksåklagaren har i HD genmält att de följder som drabbat F.A. är de som normalt drabbar den näringsidkare som handlar så som F.A. har gjort och att dessa omständigheter därmed inte kan anses utgöra särskilda skäl.
Bokföringsbrottet är en tidsutsträckt gärning. F.A:s handlande har slutförts först i och med att bokföringsperioden avslutats. En inte obetydlig del av hans handlande har ägt rum under tiden efter lagändringen. Med beaktande av vad som sagts ovanom tidsutsträckta brott bör prövningen av om näringsförbud skall meddelas F.A. göras med stöd av lagen om näringsförbud i dess lydelse från d 7 juli 1996. Förutsättningar föreligger, som HovR:n uttalat, att meddela F.A. näringsförbud. HD finner, som Riksåklagaren påtalat, att övriga följder, som av HovR:n upptagits i domen som särskilda skäl för att inte meddela näringsförbud för F.A., är sådana som normalt sett följer efter brott av förevarande slag. Dessa omständigheter kan då inte anses utgöra särskilda skäl för att inte meddela F.A. näringsförbud. Några omständigheter som i övrigt kan utgöra särskilda skäl för att inte meddela F.A. näringsförbud föreligger inte heller i målet.
HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Lennander, Westlander, referent, och Blomstrand) beslöt följande dom. Domskäl. F.A. drev under åren 1995 och 1996 bokföringspliktig taxirörelse. Genom HovR:ns dom dömdes han för bokföringsbrott, grovt brott, begånget i rörelsen till fängelse 6 månader. HovR:n fann emellertid att F.A. inte skulle meddelas näringsförbud. Fråga är nu om F.A. skall meddelas sådant förbud och om vilken betydelse det härvid kan ha att lagen (1986:436) om näringsförbud d 1 juli 1996 har ändrats på det sätt som anges i det följande.
Enligt lagen om näringsförbud i dess lydelse före d 1 juli 1996 fick näringsförbud enligt 1 § 1 meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksambet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte var ringa. Det krävdes vidare att förbudet skulle vara påkallat från allmän synpunkt. Vid prövning härav skulle enligt 3 § särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksamhet.
Genom lagändringen d 1 juli 1996 skärptes lagstiftningen. Efter ändringen gäller enligt 1 § att näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, skall meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Vidare har i ett nytt 2 st i 3 § intagits en presumtionsregel enligt vilken näringsförbud skall anses vara påkallat från allmän synpunkt, om näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i 6 månader, om inte särskilda skäl talar mot det.
Enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen gäller äldre bestämmelser, om näringsförbud meddelas på grund av att någon före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. Innebörden av denna regel är inte alldeles klar. Det måste emellertid antas att presumtionsregeln i 3 § 2 st kan tillämpas endast i fråga om brottslighet som förövats efter lagändringen Jr - 5 § lagen om införande av BrB).
Enligt 11 kap 5 § BrB skall den dömas för bokföringsbrott som uppsåtligen eller av oaktsamhet på visst angivet sätt åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Enligt den lagen innefattar bokföringsskyldigheten bl a skyldighet att till upplysning om rörelsens förlopp kronologiskt och systematiskt löpande bokföra uppkomna affärshändelser och i samband därmed se till att det finns verifikationer till bokföringsposterna samt skyldighet att, med vissa undantag, avsluta bokföringen med årsbokslut till upplysning om verksamhetens resultat och ställning.
Frågan vad som skall anses utgöra ett eller flera bokföringsbrott har inte direkt berörts i motiven till lagstiftningen. I brottsbeskrivningen i 11 kap 5 § BrB får emellertid anses ligga att många handlingar kan utgöra ett enda brott. Enligt kommentaren till BrB (Holmgvist m fl, Brottsbalken s 11:54) kunde det synas närliggande att anse allt åsidosättande under en bokföringsperiod - ett räkenskapsår - som ett brott. (Jfr också SOU 1996:30 s 130 ff.)
Det finns alltså skäl att betrakta F.A:s brottslighet under vart och ett av åren 1995 och 1996 som ett bokföringsbrott. Presumtionsregeln i den nuvarande 3 § lagen om näringsförbud kan emellertid, i linje med vad som tidigare har anförts, tillämpas endast på sådant handlande som har ägt rum under andra halvåret 1996.
Genom vad HovR:n funnit utrett om F.A:s brottslighet får det anses att han under åren 1995 och 1996 grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Frågan är då om det från allmän synpunkt är påkallat att F.A. meddelas näringsförbud. Vid prövningen av denna fråga skall, som redan angivits, enligt 3 § lagen om näringsförbud särskilt beaktas bl a om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning eller om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada. Under förarbetena uttalades bl a att förbud borde komma i fråga främst för den som vid återkommande tillfällen åsidosätter de normer som gäller för näringsverksamhet och att det främst var avsett att undanröja en skadehärd och att förhindra att en person kan fortsätta att ägna sig åt näringsverksamhet då detta skulle framstå som stötande med tanke på de oegentligheter som vederbörande har gjort sig skyldig till. Vid bedömningen borde hänsyn också tas till sådant som kan tala till förmån för näringsidkaren. Förbud borde anses vara mindre påkallat om en person under lång tid drivit en seriös rörelse och därefter kommit att ägna sig åt oegentligheter än om han inte har ägnat sig åt annat än oseriös verksamhet (se prop 1985/86:126 s 59f och s 154f).
Den brottslighet som F.A. har låtit komma sig till last utgörs inte av någon enstaka oegentlighet i en i övrigt seriöst bedriven verksamhet. Den har tvärtom pågått under större delen av den tid då F.A. drivit taxirörelsen och har utförts systematiskt och med användande av falska handlingar. Den har också avsett betydande belopp och syftat till betydande vinning för F.A..
Vid en samlad bedömning medför de anförda omständigheterna - även utan tillämpning av presumtionsregeln - att det måste anses påkallat från allmän synpunkt att näringsförbud meddelas F.A.. Tiden för näringsförbudet bör bestämmas till tre år, räknat från dagen för HD:s dom.
Domslut
Domslut. HD meddelar F.A. näringsförbud under en tid av tre år från dagen för HD:s dom.
HD:s dom meddelades d 22 okt 1999 (mål nr B 2061-99).