lagen.nu

NJA 2000 s. 137

Fråga om tillämpning av preskriptionsbestämmelsen i 18 kap. 9 § handelsbalken beträffande skadeståndsanspråk mot advokat.

(Jfr 2000 s 31)

M.M. yrkade efter stämning vid Stockholms TR i juli 1997 å advokaten L.A. förpliktande för L.A. att utge skadestånd med 525 689 kr jämte ränta.

L.A. bestred bifall till käromålet. I första hand gjorde han gällande att han inte orsakat M.M. någon skada. Om han skulle befinnas vara skadeståndsskyldig åberopade han att kärandens krav var preskriberat enligt bestämmelserna i 18 kap 9 § HB.

M.M. bestred att hans talan var preskriberad.

TR:n (rådmannen Barnekow) upptog till avgörande genom mellandom frågan om preskription och anförde i dom d 13 jan 1998: Bakgrund. I samband med en hyrestvist mellan M.M. och Svenska Bostäder där M.M. biträddes av L.A. ingick M.M. och Svenska Bostäder en förlikning som stadfästes genom dom av Stockholms TR d 15 dec 1988. I domen förordnades bl a att Svenska Bostäder skulle erlägga 550 000 kr till M.M. som utgjorde ersättning för dels M.M:s förluster till följd av upphört danstillstånd och begränsat öppethållande, dels för hyresförhållandets upphörande. Enligt M.M. var en förutsättning för att förlikningen ingicks att den nämnda ersättningen skulle vara skattefri. Emellertid har M.M. debiterats 545 807 kr i skatt som han anser vara direkt hänförlig till förlikningslikviden. Han har gjort gällande att L.A. av oaktsamhet lämnat honom ett felaktigt besked beträffande skattskyldigheten för den berörda ersättningen. I det nämnda målet förordnade TR:n att vardera parten skulle bära sina kostnader. L.A:s kostnadsräkning innehöll krav på sammanlagt 44 262 kr efter det att M.M. gjort en a conto betalning på 16 000 kr. Av beloppen som upptagits på kostnadsräkningen avsåg 60 000 kr arvode. Den sista åtgärden som redovisats på kostnadsräkningen var ett sammanträde i januari 1989 med M.M. för avslutande av ärendet.

Parternas utveckling av talan. M.M.: L.A. har inte förvaltat några medel åt M.M.. På grund härav är inte bestämmelserna i 18 kap 9 § HB tillämpliga. Om TR:n ändock skulle finna att L.A. förvaltat medel för M.M:s räkning har L.A. inte avlämnat någon redovisningsräkning i den mening som avses i den nämnda bestämmelsen. Denna är därför inte tillämplig.

L.A.: Han har haft i uppdrag att förvalta M.M:s medel i enlighet med det uppdrag som han erhållit av denne. Han har avgett en redovisning av förvaltningen. Denna redovisning har bestått i en redovisning enligt en muntlig överenskommelse och genom att kostnadsräkningen tillställts M.M. och ett belopp på 505 738 kr betalats enligt M.M:s anvisningar. Efter detta har inte någon anmärkning gjorts.

Domskäl. För att bestämmelserna i 18 kap 9 § HB skall vara tillämpliga måste uppdraget från huvudmannens sida innefatta att sysslomannen anförtrotts pengar. Fristen för preskription börjar sedan löpa från den dag då sysslomannen slutredovisat sin förvaltning. Den nämnda bestämmelsen är däremot inte tillämplig i de fall då en syssloman utfört ett arbete enligt ett uppdrag och härför gottgjort sig ersättning i enlighet med en avgiven arvodesräkning. Den fråga som TR:n således först måste ställa sig är om det aktuella uppdraget som L.A. givits av M.M. innefattat ett anförtroende av medel som skulle förvaltas för huvudmannens räkning. L.A. har åberopat att han erhållit 16 000 kr i förskott samt att han ombesörjt redovisning av de medel som tillkommit M.M. enligt den stadfästa förlikningen med avräkning för resterande arvode eller 505 738 kr. Det uppdrag som L.A. fått innebar enligt TR:ns mening primärt inte något moment av förvaltning av medel som anförtrotts L.A.. Uppdraget har i stället inneburit att L.A. biträtt M.M. i en rättslig angelägenhet för vilket han arvoderats. Inom detta uppdrag har L.A. till M.M. redovisat de medel som tillkommit denne enligt den stadfästa förlikningen samt de medel som L.A. fått i förskott. En dylik förvaltnings- och redovisningsåtgärd är enligt TR:ns mening ett naturligt inslag i varje uppdrag som vid en rättstvist ges till ett juridiskt ombud. Inslaget av förvaltning av huvudmannens medel i det nu aktuella fallet anser TR:n vara så ringa att den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB inte kan anses vara tillämplig. L.A:s invändning om preskription skall därför ogillas.

Domslut. L.A:s invändning om preskription ogillas.

L.A. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n i fråga om preskription.

M.M. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Ehrenkrona och Fridéen, referent, samt tf hovrättsassessorn Bokstedt) anförde i dom d 29 april 1998: Domskäl. Parterna har åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

Någon bevisning har inte åberopats.

Vad som förekommit här ger inte HovR:n anledning att göra någon annan bedömning än den TR:n har gjort. Den överklagade domen skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns mellandom.

L.A. (ombud advokaten Folke Breitbardt) överklagade och yrkade att HD skulle förklara M.M:s krav vara preskriberat.

M.M. (ombud advokaten Peter Holmstedt) bestred ändring.

Sveriges advokatsamfund avgav yttrande i målet.

I samfundets yttrande anfördes (ledamöterna Ramberg, Brännström, Gustafson, Modéer, Linderberg, Hjalmers och Werner): "En utgångspunkt för samfundets yttrande är att preskription inte bör inträffa av skäl eller inom tid som ter sig överraskande för en genomsnittlig icke rättsbildad borgenär utan bör i stället vara något som borgenären typiskt sett kan förutse och därmed ha anledning att åtminstone försöka förebygga. Tillämpningen av bestämmelsen i 18 kap 9 § HB bör därför - liksom tillämpningen av andra preskriptionsbestämmelser - ske med ett visst mått av restriktivitet. Ett särskilt skäl att iakttaga en viss återhållsamhet vid tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen i handelsbalken, utgör stadgandets ålderdomliga prägel och svårtolkade utformning, vilken är ägnad att leda till missförstånd och missuppfattningar och därmed också rättsförluster, framförallt för den icke rättsbildade borgenären.

En andra utgångspunkt för samfundets ställningstagande nedan, är att en advokat i sin roll som syssloman inte alltid gentemot anspråk från en klient kan åberopa preskriptionsbestämmelsen i fråga utan att detta förutsätter att sysslomannaskapet har innefattat att advokaten har anförtrotts förvaltning av penningmedel eller andra klientens tillgångar som advokaten varit redovisningsskyldig för. Det är samfundets uppfattning att den nu redovisade utgångspunkten har stöd i hittillsvarande doktrin och praxis (se Lindskog, Preskription 1989, s 165 samt där anmärkta arbeten och rättsfall).

Enligt samfundets mening kan det ifrågasättas om L.A:s uppbärande av förlikningslikviden från Svenska Bostäder och den därpå följande utbetalningen av likviden till M.M. - med avdrag för ersättningen till L.A. - kan sägas i egentlig mening ha innefattat sådan förvaltning av egendom som anförtrotts honom, som enligt den ovan angivna utgångspunkten krävs för en tillämpning av den ifrågavarande preskriptionsbestämmelsen. I vart fall måste inslaget av medelsförvaltning i L.A:s uppdrag sägas ha varit mycket begränsat. Det har inte varit något framträdande inslag i sysslomannauppdraget och länge under tiden för uppdragets utförande måste det - även om det är sannolikt att varken L.A. eller M.M. har ägnat frågan någon uppmärksamhet - ha framstått som högst osäkert om något inslag av medelsförvaltning överhuvudtaget skulle komma till stånd. Det bör i detta sammanhang framhållas att någon medelsförvaltning från L.A:s sida inte hade ägt rum vid den tidpunkt under uppdragets utförande då den av M.M. påstått skadegörande handlingen från L.A:s sida företogs. Om målet mellan M.M. och Svenska Bostäder inte hade slutat med en förlikning och M.M. i stället hade förlorat målet, hade troligen inte någon medelsförvaltning kommit till stånd och ett åberopande från L.A:s sida av preskriptionsbestämmelsen i handelsbalken gentemot anspråket från M.M. hade därmed varit uteslutet. Och om L.A. - när förlikning kom till stånd - hade valt att uppmana Svenska Bostäder att redovisa förlikningslikviden direkt till M.M., hade det inte heller förekommit någon medelsförvaltning och en tillämpning av preskriptionsbestämmelsen i fråga hade inte kunnat komma i fråga.

Enligt samfundets mening bör en tillämpning av den ifrågavarande preskriptionsbestämmelsen vara förbehållen sysslomannauppdrag där sysslomannen i egentlig mening anförtrotts förvaltning av klientens egendom och där medelsförvaltningen varit ett mera framträdande inslag i uppdraget. Denna situation föreligger inte i det aktuella fallet. Som belysts ovan har det i stället varit från början och länge under tiden för uppdragets utförande ovissa framtida händelser som kommit att inträffa som ett nära nog sista moment av ärendets handläggning och dessutom händelser som L.A. ytterst ensidigt har kunnat påverka, som medfört att det överhuvudtaget kan sägas ha förekommit någon form av medelsförvaltning från L.A:s sida.

Mot bakgrund av de inledningsvis redovisade utgångspunkterna för samfundets yttrande och på grund av vad i övrigt anförts ovan, anser samfundet att preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB inte är tillämplig i förevarande fall."

Skiljaktig mening anmäldes av fyra ledamöter (Ljungholm, Fura-Sandström, Schmidt och Ruben) vilka ansåg att yttrandet borde ha innehållit följande: "18 kap HB om sysslomän eller ombudsmän inleds med en bestämmelse som inskärper den tvåfaldiga uppgift som vanligen ingår i sysslomannaskapet: Sysslomannen har såväl en vårdnads- som en redovisningsplikt. - Den till redovisningsplikten knutna regeln om klander inom natt och år har av lagstiftaren vid återkommande utredningar om preskription lämnats orörd. 120 § 2 st kommissionslagen, vilken fick en översyn senast 1991, ges rentav en direkt hänvisning till HB:s preskriptionsregel genom föreskriften att om kommissionären avgivit en sådan redovisning, som avses i 18 kap 9 § HB, så gäller i fråga om tid för klander av redovisningen vad där finns stadgat.

Rättspolitiskt har det således inte ansetts föreligga skäl att överge eller ändra den i och för sig ålderdomliga bestämmelsen.

I HD:s praxis synes ettårsfristen ha upprätthållits i samtliga fall som kommit under prövning då vederbörlig slutredovisning för omhänderhavda medel avgivits av sysslomannen.

I doktrinen däremot, har på flera håll ifrågasatts bestämmelsens rimlighet i de fall då medelsförvaltningen varit tillfällig eller utgjort endast en underordnad del av sysslomannens uppdrag.

Advokatsamfundet får för sin del framhålla just den föreliggande redovisningsplikten - inte förvaltningens tillfällighet eller större eller mindre omfattning - som avgörande för en regel om korttidspreskription. En på sådan grund vilande regel framstår som särskilt motiverad vid uppdrag av sysslomannakaraktår där slutlig avveckling av fordringsförhållanden bör befrämjas och inte hållas i ovisshet under lång tid. I synnerhet för den som yrkesmässigt handhar medel för andra, är det väsentligt att komma i åtnjutande av en relativt kort preskriptionstid. Det alternativ som står till buds är en tioårig preskriptionstid. För en rörelseidkare kan det vara betungande att långvarigt befinna sig i osäkerhet om eventuella anspråk. Det må påpekas att regler om kortare preskriptionstid även i övrigt mestadels förekommer inom rättsområden präglade av personliga arbetsinsatser eller verksamheter."

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 18 kap 9 § HB skall den som vill föra talan mot en sysslomans förrättning göra detta "inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom". Frågan i målet är om denna preskriptionsbestämmelse är tillämplig på det krav på skadestånd som M.M. har riktat mot L.A..

M.M. har till grund för sitt krav på skadestånd anfört i huvudsak följande. L.A. har genom oaktsamhet i uppdragsförhållandet orsakat M.M. skada. Oaktsamheten har bestått i att L.A. i samband med de förlikningsdiskussioner som fördes mellan M.M. och AB Svenska Bostäder lämnade M.M. felaktigt besked beträffande förlikningslikvidens status i skatterättsligt hänseende, vilket besked var avgörande för M.M:s beslut att acceptera förlikningsbudet från Svenska Bostäder och att låta likviden tillfalla honom personligen i stället för det bolag han ägde. Skadan består dels i att M.M. har tvingats betala inkomstskatt på förlikningslikviden dels i att han har haft kostnader för att driva en skatteprocess.

Såsom har påpekats i skilda sammanhang är bestämmelsen i 18 kap 9 § HB ålderdomlig och svår att tolka. Det torde dock kunna konstateras att den tar sikte på uppdrag i vilka sysslomannen för huvudmannens räkning innehar egendom som det ankommer på honom att inte endast lämna redovisning för utan även att förvalta. Utgångspunkten för den ettåriga preskriptionsfristen är den tidpunkt vid vilken sysslomannen efter att ha slutfört förvaltningsuppdraget lämnat slutredovisning. Om någon slutredovisning inte har lämnats kan 18 kap 9 § inte tillämpas.

L.A. företrädde M.M. i tvisten med Svenska Bostäder från början av 1987. Sedan förlikning träffats mellan M.M. och Svenska Bostäder d 15 dec 1988 uppbar L.A. förlikningslikviden för M.M:s räkning. Kort tid därefter vidarebefordrade L.A. likviden till M.M. sedan han tillgodofört sig ersättning för arvode och utlägg enligt den kostnadsräkning som han upprättat och i vilken den sist angivna åtgärden är ett sammanträffande med M.M. i januari 1989 för avslutande av ärendet.

L.A:s uppdrag för M.M. har varit att föra dennes talan i tvisten mot Svenska Bostäder och att därvid lämna erforderliga juridiska råd. Under huvuddelen av den tid som L.A. företrätt M.M. har han inte innehaft medel som har tillhört M.M.. För det fall Svenska Bostäder hade valt att betala likviden direkt till M.M. hade L.A. inte innehaft några medel alls för M.M:s räkning. Inslaget av förvaltning av egendom som tillhört M.M. har således varit en mycket ringa del av L.A:s uppdrag.

Den kostnadsräkning som L.A. upprättat innehåller en sedvanlig redogörelse för åtgärder han vidtagit som ombud för M.M.. Ingenting sägs i denna om handhavandet av förlikningslikviden. M.M:s talan avser krav på skadestånd till följd av råd som L.A. påstås ha lämnat när förlikningen ingicks och har ingenting att göra med L.A:s befattning med likviden. Vid sådant förhållande är det inte lämpligt att låta den tidpunkt när L.A. presenterat sin kostnadsräkning för M.M. utgöra utgångspunkt för preskriptionsfristen (jfr HD:s dom d 11 jan 2000 i mål nr T 1883-98).

Av det anförda följer att M.M:s krav på L.A. avseende skadestånd inte var preskriberat när talan väcktes.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Danelius, Victor och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. Frågan i målet är om den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB är tillämplig på det skadeståndskrav som M.M. har riktat mot L.A.. Som grund för sitt yrkande om skadestånd har M.M. gjort gällande att L.A., i egenskap av M.M:s juridiska ombud i en tvist med Svenska Bostäder, förfarit oaktsamt genom att lämna felaktiga uppgifter om de skattemässiga konsekvenserna av en förlikning mellan de tvistande parterna. M.M. har uppgett att han genom de felaktiga uppgifterna förmåtts acceptera en för honom oförmånlig förlikning och att han lidit skada genom att han tvingats betala skatt på förlikningslikviden och haft kostnader för att föra en skatteprocess.

L.A. har haft i uppdrag att biträda M.M. i dennes tvist med Svenska Bostäder och har därmed haft ställning som syssloman. Tvisten avslutades med en förlikning av innebörd att Svenska Bostäder skulle betala 550 000 kr till M.M.. L.A. mottog detta belopp för M.M:s räkning och redovisade det senare till M.M. sedan avdrag gjorts för ombudsarvode.

Eftersom L.A. mottagit förlikningslikviden för M.M:s räkning har han varit redovisningsskyldig gentemot M.M.. L.A:s befattning med förlikningslikviden kan emellertid inte anses beröra den väsentliga delen av hans uppdrag som ombud i tvisten med Svenska Bostäder. M.M:s talan mot L.A. gäller det sätt på vilket denne fullgjort sitt uppdrag som juridisk rådgivare och inte hans handhavande av förlikningslikviden. Redovisning av denna lämpar sig därför i detta mål inte som utgångspunkt för den speciella preskriptionsfristen i 18 kap 9 § HB (jfr HD:s dom d 11 jan 2000 i mål nr T 1883:98).1

Av det anförda följer att M.M:s skadeståndsanspråk inte är preskriberat enligt 18 kap 9 § HB.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Pripp var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Frågan i målet är om den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB är tillämplig på det skadeståndskrav som M.M. har riktat mot L.A..

För att ett sysslomannaskap enligt 18 kap HB skall anses föreligga krävs det inte att uppdragstagaren haft att ta hand om eller förvalta penningmedel eller andra tillgångar. Även den som har i uppdrag att företräda huvudmannen i rättsliga angelägenheter är att anse som syssloman (jfr bl a Bengtsson, Särskilda avtalstyper, s 149 och Hellner i juridisk Tidskrift 91-92 nr 4 s 668). L.A. har haft i uppdrag att som ombud biträda M.M. i dennes tvist med Svenska Bostäder. Han har därmed haft ställning som syssloman.

Enligt 18 kap 9 § HB gäller en ettårig preskriptionstid för den som vill klandra en sysslomans förrättning. Olika meningar har kommit till uttryck i doktrinen i fråga om förutsättningarna för att tillämpa denna bestämmelse. Så till vida står det klart att bestämmelsen kan bli tillämplig om sysslomannen på grund av sitt uppdrag innehaft annans penningmedel eller andra tillgångar med skyldighet att redovisa dessa för huvudmannen (jfr bl a Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 3 uppl, 1996 s 212, Heuman, Advokatsamfundets skiljedomsprövning av arvodestvister mellan advokater och klienter, 1986 s 19, Lindskog, Preskription, 1990 s 165 och Tiberg-Dotevall, Mellanmansrätt, 9 uppl, 1997 s 32). Det saknar betydelse när under uppdragstiden som sysslomannen erhållit medlen (jfr bl a Hellner i Festskrift till Hessler, Redovisningsskyldighet i kontraktsrätten s 239, se också NJA 1946 s 493).

Bestämmelsen om klandertid tar enligt sin lydelse sikte på hela uppdraget. Den är tillämplig även om det som huvudmannen har att anmärka mot sysslomannens förrättning går ut på något som inte berörs av redovisningen, t ex krav på skadestånd för att sysslomannen förfarit vårdslöst eller försumligt vid fullgörande av uppdraget (jfr Hasselrot, Juridiska Skrifter, Band 10, 1924 s 158, Hellner, Special Avtalsrätt 11, s 213 f och Rodhe, Obligationsrätt, s 672; se också NJA 1999 s 52).

För en tillämpning av preskriptionsbestämmelsen krävs det att sysslomannens uppdrag är slutfört eller har upphört på annat sätt. Vidare krävs det att sysslomannen har lämnat, med lagens uttryck, "redo och räkning" för sitt uppdrag. I detta ligger att en redogörelse - mer eller mindre fullständig - skall lämnas för vad som har förekommit under uppdragstiden, omhändertagna medel skall redovisas och räkning skall lämnas för sysslomannens och huvudmannens ekonomiska mellanhavanden med uppgift om vad den ene har att fordra av den andre (jfr Hasselrot a a s 145). Det skall vara fråga om en slutlig redovisning.

En preskriptionstid som inte iakttas kan ge upphov till kännbara rättsverkningar. Den i 18 kap 9 § HB föreskrivna klandertiden är kort. Redan på grund härav måste det för en tillämpning av bestämmelsen krävas att redovisningen lämnas på ett sådant sätt att huvudmannen förstår eller bör förstå att det är fråga om en sådan redovisning som bildar utgångspunkt för den ettåriga preskriptionstiden (jfr HD:s uttalande i NJA 1999 s 52).

L.A:s uppdrag är slutfört. Frågan är därför om han lämnat en slutlig redovisning för detta.

Mot M.M:s bestridande är inte visat att L.A. avgett någon slutredovisning enligt muntlig överenskommelse. Däremot är det ostridigt att han lämnat M.M. en kostnadsräkning och till denne betalat ut den förlikningslikvid som han mottagit med avdrag för ett förskotterat belopp.

Det är oklart vid vilken tidpunkt som L.A. anser att slutredovisning skett. Kostnadsräkningen, som också rubricerats som sådan, innehåller en redogörelse för vad som förekommit under uppdragstiden. I räkningen redovisas L.A:s arvode, hans utlägg för ansökningsavgift m m och en av M.M. gjord a conto-betalning samt det belopp som räkningen slutar på. Däremot framgår det inte av räkningen att L.A:s krav på resterande ersättning dragits av eller avsågs bli avdraget från den förlikningslikvid som han uppburit. Räkningen som sådan kan därför inte anses utgöra någon slutredovisning av uppdraget. Ej heller kan det förhållandet att L.A. låtit betala ut förlikningslikviden med avdrag för sitt resterande krav anses utgöra en slutredovisning. M.M:s anspråk på skadestånd var därför inte preskriberat när han väckte sin talan.

HD:s dom meddelades d 22 mars 2000 (mål nr T 2305-98).

1 NJA 2000 s 31.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2000-03-22
Målnummer
T2305-98
Lagrum
18 kap. 9 § handelsbalken (1736:0123 s. 2)
Rättsfall
NJA 1905 s. 175
NJA 1927 s. 570
NJA 1946 s. 493
NJA 1975 s. 603
NJA 1992 s. 16
NJA 1999 s. 52
Litteratur
Sökord
Preskription
Advokat
Syssloman
Skadestånd
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2008 s. 805: En företagsrekonstruktör har i gäldenärens efterföljande konkurs förklarat sig kvitta sitt anspråk på ersättning mot en redovisningsfordran som gäldenären haft mot rekonstruktören. Frågan om...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation