NJA 1999 s. 52

Makarna M. och L.H. väckte vid Halmstads TR talan mot Svenska Handelsbanken och yrkade förpliktande för banken att till dem utge 10 552 255 kr jämte ränta. Som grund för sin talan åberopade makarna H att det mellan dem och banken hade förelegat ett d 4 aug 1984 träffat uppdragsavtal, vilket på grund av bankens försummelse inte hade fullföljts, samt att detta hade förorsakat dem skada uppgående till det yrkade beloppet.

Svenska Handelsbanken väckte å sin sida talan mot makarna H och yrkade förpliktande för dem att till banken utge 3 594 506 kr jämte ränta. Som grund för sin talan åberopade banken att makarna H inte hade fullgjort betalningsskyldighet enligt ingångna kreditavtal.

TR:n förordnade om gemensam handläggning av de båda målen. Makarna H bestred bankens talan och åberopade sitt skadeståndsanspråk som en kvittningsgin motfordran.

Banken bestred makarna H:s talan i första hand på den grunden att påstått uppdragsavtal aldrig hade ingåtts. I andra hand gjorde banken gällande att makarna H:s rätt att väcka talan hade preskriberats enligt 18 kap 9 § HB och att preskriptionen omfattade även deras eventuella rätt till kvittning.

Till utveckling av sin talan anförde makarna H bl a: Under sommaren 1984 förhandlade de med det finska företaget Mamre Oy om inköp av ett större parti finskt virke för vidareförsäljning i Sverige. De rådgjorde därvid med bankdirektören J-E.D. vid Svenska Handelsbankens kontor i Stattena, Helsingborg. Den 4 aug 1984 slöts avtal mellan makarna H och Mamre Oy. Enligt avtalet skulle Mamre Oy bl a lämna en bankgaranti för virkesleveransen och makarna H samtidigt lämna en accepterad växel på köpesumman. Skedde inte detta skulle avtalet förfalla. Makarna H kontaktade D. samma dag och informerade honom om affären och bad honom granska och godkänna bankgarantin från Finland samt upprätta en växel och vidarebefordra den accepterade växeln till Mamre Oy eller till en bank som Mamre Oy anvisade. Banken åtog sig att utföra uppdraget. J-E.D. kallade dem till banken d 9 aug 1984 för att underskriva växeln, vilket också skedde. Mamre Oy fullgjorde sin del av avtalet men banken översände inte växeln till Finland d 9 aug, varför avtalet förföll. Genom denna bankens underlåtenhet att översända växeln har makarna H förorsakats stora ekonomiska förluster. Först d 19 aug 1985 återsändes växeln till makarna H genom bankens halmstadskontor.

Banken anförde bl a: Banken har haft visst uppdrag av makarna H. Enligt ett kvitto som utfärdades av banken d 9 aug 1984, i samband med att makarna H undertecknade den växel som skulle översändas till Finland, deponerades växeln hos banken "i avvaktan på instruktioner från uppdragsgivaren". Makarna H underlät emellertid att ge några vidare instruktioner. Banken fick inte heller den motprestation som var en förutsättning för att översända växeln. Växeln återställdes till makarna H d 19 aug 1985. Genom att återställa växeln har banken redovisat för uppdraget och klargjort att växeln inte översänts till Finland och utväxlats mot bankgarantin. Makarna H torde ha erhållit växeln någon dag eller några dagar efter d 19 aug 1985, från vilken tidpunkt ettårsfristen skall räknas. Makarna H som väckt talan först d 4 maj 1988 har inte följt bestämmelsen i 18 kap 9 § HB och har således förlorat rätten att tala mot sysslomannauppdragets utförande.

Makarna H gjorde följande invändningar mot bankens påstående om preskription av deras skadeståndsanspråk:

TR:n beslöt att preskriptionsfrågan och frågan huruvida makarna H:s fordran var kvittningsgill även om preskription inträtt skulle avgöras genom mellandom.

Banken förklarade sig inte kunna vitsorda att uppdraget hade haft det innehåll som makarna H gjorde gällande men godtog att rätten vid mellandomsprövningen - men enbart vid denna - utgick från vad makarna H hade påstått om uppdragsförhållandet.

Målet i denna del avgjordes slutligt av HD, som i dom d 8 jan 1992 fastställde att preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB i och för sig var tillämplig på det uppdrag som banken hade erhållit av makarna H. HD förklarade vidare att det ankom på TR:n att behandla de ytterligare invändningar som makarna H hade gjort mot bankens påstående om preskription av deras skadeståndsanspråk. (NJA 1992 s 16.)

Sedan målet återupptagits i TR:n beslöt TR:n på parternas begäran att i ny mellandom pröva makarna H:s kvarstående invändningar (punkterna 2-6) mot bankens påstående att deras skadeståndsanspråk var preskriberat och inte heller kvittningsbart.

Till utveckling av sin talan rörande invändningarna 2 och 3 anförde parterna i TR:n bl a följande.

Invändning 2. Makarna H: Den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB skiljer sig från de allmänna reglerna om preskription. En helt avgörande förutsättning för regelns tillämpning är att ett uppdragsförhållande verkligen kommit till stånd. En uppdragsgivare som grundar ett anspråk på ett påstått uppdragsavtal måste således först styrka att ett uppdragsavtal föreligger. Av uppdragsförhållandets karaktär av prejudiciellt rättsfaktum följer att så länge uppdragstagaren bestrider uppdrag äger han inte åberopa preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB. Och omvänt gäller, att så länge uppdragstagaren bestrider uppdrag över huvud taget, skall uppdragsgivaren inte till undvikande av rättsförlust behöva väcka klandertalan utan kan nöja sig med att först styrka existensen av påstått uppdrag. För en sådan fastställelsetalan - att ett uppdragsförhållande består eller bestått - och för uppdragsgivarens anspråk rent generellt mot sysslomannen finns inga andra preskriptionsregler än vad som följer av allmän fordringspreskription; när som helst kan talan väckas och materiellt prövas inom ramen för tioårspreskriptionen. Den ettåriga preskriptionstiden i 18 kap 9 § HB kan sålunda inte komma ifråga förrän ett uppdragsförhållande är ostridigt eller ett sådant förhållande, mot gäldenärens bestridande, blivit prejudiciellt fastställt av domstol.

När det gäller det muntliga avtalet d 4 aug 1984, på vilket talan helt grundas, har banken alltjämt bestritt dess existens, ehuru påstått att preskription drabbat makarna H:s anspråk även för detta fall av uppdragsavtal. Intill dess att det i målet blivit fastställt att det är avtalet d 4 aug som reglerar parternas förhållande, har således inte ens den första förutsättningen i lagregeln blivit uppfylld för att preskriptionsfristen skall börja löpa. Det är vidare så att en uppdragstagare, som under lång tid bestritt uppdrag över huvud taget, inte äger - sedan uppdrag slutligen vitsordats eller blivit prejudiciellt fastställt - göra gällande att preskriptionstiden börjat löpa dessförinnan och att preskription därmed inträtt till och med innan uppdraget vitsordades eller blivit fastställt. - Intill d 1.5 mars 1988 har banken bestritt allt sysslomannaskap. Det var först då som banken, genom brev till makarna H:s ombud, medgav ett uppdragsförhållande över huvud taget - dock endast enligt villkoren i kvittot d 9 aug 1984 - och åberopade dels återsändandet av växeln som slutredovisning av uppdraget, dels preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB.

Banken: Bankens preskriptionsinvändning har gjorts med avseende på det fall att makarna H förmått styrka det av dem påstådda uppdraget. Om detta uppdrag måste de rimligtvis äga total kunskap. Detta förhållande påverkas inte av att banken fortlöpande hävdat att uppdraget haft det villkorade innehåll som kvittot av d 9 aug 1984 anger. Det av makarna H påstådda uppdraget har inneburit ett uppdrag åt banken att senast d 9 aug 1984 utväxla accepten ifråga mot en av banken granskad och godkänd finsk bankgaranti samt i anslutning till utväxlandet vidarebefordra accepten till rätt mottagare. Uppdraget har med andra ord avsett genomförandet av en viss bestämd åtgärd inom viss bestämd tidsrymd. Eftersom makarna H sålunda inte kan anses ha svävat i ovisshet om innehållet i det påstådda uppdraget och då preskriptionstidens början, enligt 18 kap 9 § HB, inte är knuten till annan tidpunkt än slutredovisnings avgivande, bör de omständigheter som makarna H anfört i detta avsnitt inte tillmätas någon betydelse.

Invändning 3. Makarna H. Det är ostridigt att växeln d 19 aug 1985 tillsändes makarna H från bankens halmstadskontor, att detta ombesörjdes av dess direktör eller kamrer O.L., att försändelsen åtföljdes av ett vanligt följebrev enbart med upplysningen att accepten bifogades samt att första gången banken efter översändandet refererade till accepten var i brevet till ombudet d 15 mars 1988, då banken åberopade återsändandet av accepten såsom slutredovisning och utgångspunkt och grund för sin först då framställda preskriptionsinvändning.

Banken borde i augusti 1985 ha angett att återsändandet av växeln var en slutredovisning, såsom sedermera skett i bankens brev d 15 mars 1988. Mot bakgrund av att banken vid sina kontakter med makarna H först d 15 mars 1988 åberopade översändandet av accepten som en slutredovisning genom L. - som över huvud taget inte varit engagerad i 1984 års uppdrag - har det säkerligen inte ens varit bankens egen avsikt att därmed avge en slutredovisning. Åberopandet av accepten som en slutredovisning är således en ren efterhandskonstruktion. Under inga förhållanden har makarna H ens bort uppfatta översändandet av accepten som en slutredovisning enligt 18 kap 9 § HB med tanke på rättshandlingens otillräcklighet. Denna oklarhet skall gå ut över banken.

Banken känns inte vid något annat uppdrag än "kvittouppdraget" d 9 aug 1984. Översändandet av växeln kan därför inte gärna avse något annat uppdrag än kvittouppdraget, ett uppdrag vars existens makarna H bestrider. Eftersom banken inte vitsordar förekomsten av uppdraget d 4 aug 1984 kan banken inte gärna slutredovisa i ett uppdrag, vars existens banken bestrider. Därför kan inte heller översändandet av växeln tillgodoräknas banken som en slutredovisning.

"Knäckfrågan" är huruvida översändandet av växeln utgjort en slutredovisning enligt 18 kap 9 § HB. Knut Rodhe anför i Obligationsrätt (1956) s 672 att det krävs en verklig slutredovisning; så är det t ex inte tillräckligt med en ren arvodesräkning som inte tillika är en redogörelse för förvaltningen av omhänderhavd egendom. Från praxis kan nämnas NJA 1905 s 175 (HovR:ns domskäl, medan HD synes ha kommit till samma domslut via ett resonemang om vilseledande) och NJA 1927 s 570.

Bertil Bengtsson anför i Särskilda Avtalstyper 1 (1976) s 167 att ett strängt krav åvilar huvudmannen: "Inte ens vid betydande brister i redovisningen - t ex när vissa verifikationer eller rentav vissa tillgångar utelämnats - går han fri från skyldigheten att väcka klandertalan". Bengtsson exemplifiering säger dock inget om vilka krav som skall ställas på en slutredovisning. Redan lagtexten utgör emellertid ett tillräckligt stöd för makarna H:s ståndpunkt, i och med att lagtexten innehåller ett skärpt krav: "redo och räkning gjord är av honom." Regelns syfte och konstruktion innebär ett strängt krav på slutredovisningens form. Å ena sidan utgör regeln en "stupstock" för huvudmannen och uppställer ett mycket strängt krav på denne. Han kan inte ens avbryta regelns förödande verkan genom en vanlig rättshandling; det krävs till och med att han väcker talan. Detta är ett strängt krav, inte minst mot bakgrund av den korta fristen jämfört med både allmänpreskription och betydelsefull specialpreskription, t ex i 54 § 1905 års köplag. A andra sidan föreligger kravet på slutredovisning för sysslomannen. Mot bakgrund av ovannämnda krav på huvudmannen är det rimligt att kravet på sysslomannen sätts på samma nivå som gäller för huvudmannen, och detta i all synnerhet som det är sysslomannens rättshandling som utlöser huvudmannens handlingsplikt.

Syftet med preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB är att bringa eventuella anspråk i anledning av uppdraget till upphörande inom begränsad tid, i första hand till sysslomannens fromma. Men då måste också kunna krävas att även sysslomannen verksamt bidrar till förverkligandet av detta syfte, nämligen att sysslomannen lämnar en slutredovisning som är så uttrycksfull att huvudmannen verkligen får anledning att förstå att det är en sådan som avses. Stöd för ett strängt krav, på sysslomannens slutredovisning ger även bestämmelsen i 18 kap 1 § HB jämte de allmänna kraven på sysslomannen att vara lojal och noggrann. Det finns vidare anledning att ställa större krav på vissa sysslomän än andra. Härvid åberopas bestämmelsen i 18 kap 4 § HB. Av en bank, särskilt en ledande affärsbank som Svenska Handelsbanken, måste man kunna kräva att den klargör att en åtgärd innebär en slutredovisning.

Det finns också anledning att lägga avtalsrättsliga aspekter på "knäckfrågan". Slutredovisning är en mycket kvalificerad rättshandling. Den kan uppfattas som ett anbud som antingen kan antas av huvudmannen eller som blir bindande för huvudmannen, om denne inte förkastar budet genom att väcka talan inom natt och år. Brister sysslomannen i klarhet så till vida att en åtgärd från hans sida, som av honom varit avsedd som slutredovisning, inte med fog uppfattas som en sådan av huvudmannen, skall detta återverka på sysslomannen såsom rättsverkan av culpa in contrahendo; sysslomannen äger inte tillgodoräkna sig åtgärden såsom en rättshandling. Samma resultat ger tolkningsregeln att vid oklarhet denna skall återverka på den som formulerat. Tillämpas nu allt vad som hittills anförts på de faktiska förhållandena i det aktuella fallet kan blotta översändandet av accepten - dessutom från ett helt annat kontor och av någon som inte alls varit engagerad i uppdraget - inte godtas såsom en slutredovisning i lagrummets mening.

Banken: Banken har, genom att återsända växeln d 19 aug 1985 till makarna H, avgett en sådan slutredovisning som för makarna H med all tydlighet klargjort att något utväxlande av accepten mot bankgarantin inte skett inom den i det påstådda uppdraget föreskrivna tidsfristen. För bedömningen saknar det betydelse att accepten återsänts från bankens kontor i Halmstad, dit makarna H:s engagemang tidigare överflyttats. Skall bankens återsändande av accepten till makarna H tillgodoräknas banken som slutredovisning enligt 18 kap 9 § HB, kan slutredovisningen inte avse annat uppdrag än det av makarna H påstådda. Bankens preskriptionsinvändning har ju gjorts för det fall att uppdraget haft det innehåll makarna H påstått och mellandomsprövningen skall ju ske just med utgångspunkt från det fall att makarna H förmått styrka det av dem påstådda uppdraget.

Slutredovisningen utgör en realhandling, som - oavsett uppdragsgivarens godkännande - omedelbart blir utgångspunkt för den preskriptionstid som gäller för klander av redovisningen. Banken hänvisar därvid till Gösta Walin, Lagen om skuldebrev m m (1977) s 262 angående 3 § 2 st räntelagen. Slutredovisningens ändamål är, som Bengtsson anger i Särskilda Avtalstyper I s 163, att upplysa uppdragsgivaren om hur sysslomannen handskats med egendom som han tagit emot på uppdragsgivarens vägnar. För slutredovisningens form finns ingen särskild föreskrift upptagen i 18 kap 9 § HB. Som jämförelse hänvisar banken bl a till NJA 1966 s 54, där relativt formlösa åtgärder godtagits.

TR:n (rådmännen Johansson och Erdmann samt tingsfiskalen Svensson) anförde i mellandom d 28 juni 1994: Domskäl. TR:ns mellandomsprövning bygger på förutsättningen att makarna H lyckas visa att de omständigheter som de åberopat till stöd för sin talan föreligger. Vid denna prövning skall således utgångspunkten vara den att makarna H d 4 aug 1984 muntligen ingått avtal med Svenska Handelsbanken om ett uppdrag som föregåtts av att makarna H träffat avtal med det forska företaget Mamre Oy om inköp av ett större parti virke, varvid överenskommits att Mamre Oy skulle lämna en bankgaranti för virkesleveransen och makarna H samtidigt lämna en accepterad växel på köpesumman. Om någon av dessa åtgärder inte vidtogs förföll avtalet. Uppdraget innebar att banken, efter att ha hjälpt makarna H med att upprätta växeln, skulle granska och godkänna bankgarantin samt därefter vidarebefordra växeln till Mamre Oy eller till en bank som Mamre Oy anvisade.

Genom HD:s dom d 8 jan 1992 har fastställts att preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB i och för sig är tillämplig på det uppdrag som banken erhållit av makarna H och att banken således är att anse som syssloman i förhållande till makarna H.

Enligt 18 kap 9 § HB skall uppdragsgivaren väcka klandertalan mot sysslomannen "lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom, eller av hans arvingar, där han död är. Haver man laga förfall; njute samma tid därefter." Uppdragsgivaren är således skyldig att väcka talan senast inom ett år efter det att sysslomannen avgett slutlig redovisning eller i allt fall - vid laga förfall för uppdragsgivaren - senast inom ett år efter det att det laga förfallet upphört.

Det är ostridigt i målet att banken återsände växeln till makarna H d 19 aug 1985 och att växeln nått dem dagen därpå, att banken först d 15 mars 1988 gjorde preskriptionsinvändning under hänvisning till att slutredovisning skett genom att växeln återställts och att makarna H d 4 maj 1988 väckte talan mot banken.

Invändning 2. Makarna H har påstått att den i lagregeln angivna fristtiden inte börjar löpa förrän sysslomannen vitsordar att ett uppdragsförhållande kommit till stånd. De har gjort gällande att banken först d 15 mars 1988 vitsordat uppdragsavtal varför de väckt klandertalan i rätt tid.

Som tidigare angetts bygger TR:ns mellandomsprövning på förutsättningen att makarna H lyckas visa att de d 4 aug 1984 ingått ett muntligt avtal med banken om ett uppdrag av det innehåll som de påstått. Existensen av detta avtal är ju avgörande för makarna H:s rätt till skadestånd. Om TR:n vid den slutliga prövningen skulle finna att ett sådant avtal ingåtts kommer följaktligen de rättsverkningar som framgår av 18 kap 9 § HB att gälla för detta uppdrag som lämnats d 4 aug 1984. Den omständigheten att motparten bestrider existensen av det påstådda avtalet - vilket torde vara vanligt förekommande i tvistemålsprocesser - eller långt senare vitsordar avtalet kan inte medföra att den i lagregeln angivna tidpunkten för preskriptionens inträde flyttas fram. En part har att själv bära risken för eventuella felbedömningar av situationen även i fall då rättsläget kan ha varit svårbedömt som i fall då tvivel förelegat i fråga om de faktiska förhållandena, i synnerhet i utpräglat kommersiella sammanhang som det förevarande. - Köpeskillingen som makarna H skulle betala för det finska virkespartiet var omräknat drygt 60 milj svenska kr. -Frågan om tidpunkten för bankens vitsordande av uppdraget är således utan betydelse, när det gäller att bedöma frågan om preskription inträtt. Makarna H:s andra invändning kan därför inte vinna beaktande.

Invändning 3. Makarna H har invänt att blotta återsändandet av växeln inte inneburit någon sådan slutlig redovisning som avses i lagrummet.

TR:n konstaterar till en början att det varken i 18 kap 9 § HB eller i övrigt finns någon föreskrift om viss form för denna redovisning. I praxis har även en muntlig redovisning av en boutredningsman i dödsbo godtagits. (Se NJA 1966 s 54.) När det gäller formen för redovisningen bör utgångspunkten vara den att redovisningen skall vara av sådan beskaffenhet att därav framgår dels att uppdraget kommit till utförande eller aldrig fullgjorts, dels att redovisningen är en slutlig redovisning.

Det avgörande och slutliga momentet i det uppdrag, som makarna H lämnat banken, var att banken skulle sända växeln till Finland som en bekräftelse på att den finska bankgarantin hade godkänts. När banken återsände växeln till makarna H har därigenom blivit uppenbart att växeln aldrig översänts till Finland. Banken får därmed anses ha lämnat en sådan redovisning som avses med bestämmelsen i 18 kap 9 § HB. Att därutöver, i särskild missivskrivelse, ange att uppdraget inte utförts och att återsändandet av växeln innebar en slutredovisning har, enligt TR:ns uppfattning, inte varit erforderligt för att uppfylla det krav som får anses gälla för en slutlig redovisning, i synnerhet som uppdraget inte avsett medelsförvaltning utan genomförandet av en faktisk åtgärd. Makarna H:s tredje invändning skall därför lämnas utan bifall.

TR:n behandlade härefter makarna H:s invändningar 4, 5 och 6. Även dessa invändningar lämnades utan bifall.

HovR:n för Västra Sverige

M. och L.H. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle fastställa att de inte på grund av preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB eller eljest förlorat rätten att tala å utförandet av det uppdrag de lämnat Svenska Handelsbanken i augusti 1984, att den skadeståndsfordran som de gjort gällande därmed inte preskriberats samt att de ägde kvitta sin skadeståndsfordran mot bankens eventuella fordringar på dem.

Svenska Handelsbanken bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ferngvist och hovrättsassessorn LinD., referent) anförde i dom d 11 juli 1997: Domskäl. M.H. och L.H. har i HovR:n vidhållit invändningarna 2-6 som TR:n prövat i sin mellandom och vidhållit allt vad de anfört till stöd för dessa invändningar i TR:n.

Banken har i HovR:n vidhållit sin talan såsom den redovisats i TR:ns dom.

Invändning 2. HovR:n delar den bedömning som kommit till uttryck i TR:ns domskäl.

Invändning 3. Varken i 18 kap 9 § HB eller i övrigt finns någon formföreskrift för hur en slutlig redovisning skall vara utformad. Såsom TR:n funnit bör, när det gäller formen, utgångspunkten vara den att redovisningen skall vara av sådan beskaffenhet att därav framgår dels att uppdraget kommit till utförande eller aldrig fullgjorts, dels att redovisningen är en slutlig redovisning. Återsändandet av växeln har i och för sig medfört att det för makarna H slutgiltigt måste ha stått klart att uppdraget inte kommit att fullgöras. HovR:n anser emellertid inte att det därmed även måste ha varit fråga om en slutlig redovisning. För att en handling skall kunna godtas som en slutredovisning måste för uppdragsgivaren framgå att uppdragstagaren har ansett sig ha slutfört och skiljt sig från uppdraget. Banken borde därför, särskilt mot bakgrund av att parterna under lång tid fört förhandlingar om en reglering av deras mellanhavanden, på något sätt ha klargjort att återsändandet av växeln medfört att banken därigenom slutfört och redovisat sitt uppdrag. Då banken således inte förrän tidigast i mars 1988 klargjort att återsändandet av växeln inneburit en slutredovisning anser HovR:n att makarna H genom att väcka talan i maj 1988 väckt talan i rätt tid. Deras anspråk är därmed inte preskriberat.

Vid denna utgång saknas anledning att pröva invändningarna 4-6.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom fastställer HovR:n att M. och L.H. inte på grund av preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB förlorat rätten att tala å utförandet av Svenska Handelsbankens uppdrag samt att den skadeståndsfordran som de gjort gällande därmed inte preskriberats.

Hovrättsråden Jönsson och von Reis var skiljaktiga och fastställde TR:ns dom.

HD

Svenska Handelsbanken (ombud advokaten L.A.) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns dom.

M.H. och L.H. (ombud för båda advokaten J-Å.E.) bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gauffin, föreslog i betänkande följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Magnusson, Lind, Nyström, Svensson, referent, och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Som antecknats i TR:ns dom har Svenska Handelsbanken förklarat att den inte kan vitsorda att uppdraget haft det innehåll som makarna H påstår men godtagit att rätten vid mellandomsprövningen - men enbart vid denna - utgår från vad makarna påstått om uppdragsförhållandet.

I enlighet härmed skall prövningen i HD - i likhet med vad som gällde när domstolen år 1992 prövade ett mellandomstema i samma mål, se rättsfallet NJA 1992 s 16 - ske med utgångspunkt i att makarna H d 4 aug 1984 muntligen ingått avtal med Svenska Handelsbanken om ett uppdrag. Detta uppdrag hade föregåtts av att makarna träffat avtal med det finska företaget Mamre Oy om inköp av ett större parti virke, varvid överenskommits att de skulle lämna en accepterad växel på köpesumman och att Mamre Oy samtidigt skulle lämna en bankgaranti för virkesleveransen; om någon av dessa åtgärder inte vidtogs förföll avtalet. Uppdraget innebar att banken, efter att ha hjälpt makarna med att upp-

rätta en växel, skulle granska och godkänna bankgarantin samt därefter vidarebefordra växeln till Mamre Oy eller en av detta företag anvisad bank.

Genom HD:s dom i 1992 års rättsfall är det fastställt att preskriptionsbestämmelsen i 18 kap 9 § HB i och för sig är tillämplig på det beskrivna uppdraget. Det innebär att makarna H:s eventuella ersättningsanspråk mot banken på grund av bankens sätt att fullgöra sitt uppdrag måste framställas genom att makarna väckte talan mot banken inom ett år räknat från den dag banken avlämnade sin slutredovisning för uppdraget. Om makarna inte väckte talan inom denna tid preskriberades deras fordran.

Det är ostridigt i målet att banken återsände växeln till makarna H d 19 aug 1985 och att växeln nått dem dagen därpå. Det är också ostridigt att banken först d 15 mars 1988 gjorde preskriptionsinvändning under hänvisning till att slutredovisning skett genom att växeln återställts och att makarna väckte talan mot banken d 4 maj 1988.

Makarna H har, i det läge som målet hamnat i efter 1992 års avgörande, i första hand invänt att den i 18 kap 9 § HB angivna fristtiden inte börjar löpa förrän sysslomannen vitsordar att ett uppdragsförhållande kommit till stånd. Som domstolarna funnit är emellertid tidpunkten för bankens vitsordande av uppdraget utan betydelse, när det gäller att bedöma om preskription inträtt, och denna invändning skall därför lämnas utan bifall.

Makarna H:s nästa invändning är att blotta återsändandet av växeln inte kan anses innebära någon sådan slutredovisning som avses i 18 kap 9 § HB.

I nyssnämnda lagrum uppställs två skilda förutsättningar för att preskriptionsfristen enligt lagrummet skall börja löpa. För det första krävs att uppdraget har slutförts eller eljest upphört. Vidare förutsätts att sysslomannen lämnat någon form av slutredovisning för uppdraget. Med denna konstruktion av lagrummet är det tydligt att blotta den omständigheten att sysslomannen uppger sig ha slutfört uppdraget - eller ej ha kunnat utföra det - inte utlöser preskriptionsfristen.

Som domstolarna har konstaterat finns det varken i 18 kap 9 § HB eller i övrigt någon föreskrift om viss form för slutredovisningen. Att en redovisning är ofullständig hindrar inte att talefristen börjar löpa. Oavsett i vilken form redovisningen lämnas och oavsett om den är detaljerad eller summarisk, måste den emellertid lämnas på ett sådant sätt att uppdragsgivaren förstår eller bör förstå att det är fråga om en slutredovisning. (Se B., Särskilda avtalstyper 1, 1976 s 166 f, Hasselrot, Några spörsmål om sysslomannaskap m m, 1927 s 95 ff, Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 3 uppl 1996 s 202 f och 219 ff, Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s 672, Walin, Kommentar till ärvdabalken, del II, 1993 s 107 ff.)

I det aktuella fallet får banken genom att återsända växeln i augusti 1985 till makarna H anses ha klargjort att banken inte kunnat slutföra det uppdrag som makarna H lämnat banken. Den missivskrivelse som banken samtidigt tillställde makarna H var intetsägande och hade undertecknats av en banktjänsteman som makarna H aldrig hade haft kontakt med. Oavsett om banken ens själv avsåg att därmed också lämna en slutredovisning för uppdraget, har i vart fall makarna H varken insett eller bort inse att det kunde vara fråga om en slutredovisning.

Eftersom banken således inte förrän tidigast i mars 1988 klargjort att återsändandet av växeln inneburit en slutredovisning, har makarna H väckt talan i rätt tid.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 19 febr 1999 (mål nr T 3277-97).