RH 2020:15

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth och Elisabet Rune, referent, samt tf. hovrättsassessorn Fredrik Ahlsten) anförde i beslut den 17 juni 2020 följande.

SKÄL

– – –

N.L.G:s, L.O:s och dödsboet efter J.E.O:s talan i hovrätten

Klagandena har i hovrätten vidhållit vad de anfört vid tingsrätten, dvs. att Föreningens käromål ska avvisas eftersom talan väckts för sent med hänsyn till de frister som föreskrivs i lagen om ekonomiska föreningar, antingen i nu gällande lag (lagen, 2018:672, om ekonomiska föreningar) eller dess föregångare (lagen, 1987:667, om ekonomiska föreningar). N.L.G. har även i andra hand yrkat att hovrätten avvisar talan i den del den inte grundas på att det i årsredovisningen, revisionsberättelsen eller på annat sätt inte har lämnats i väsentliga avseenden riktiga och fullständiga uppgifter till föreningsstämman.

Parterna är oense om ettårsfristen eller den förlängda fristen för att väcka talan är tillämplig för år 2015 samt i fråga om utgångspunkten för ettårsfristen beträffande år 2016. Enligt N.L.G., L.O. och dödsboet efter J.E.O. har, som nämnts, talan för det första inte väckts inom den ettårsfrist som gäller enligt 21 kap. 9 § i 2018 års lag, alternativt 13 kap. 5 § tredje stycket i 1987 års lag. Vidare föreligger det inte förutsättningar att åberopa den förlängda talerättsfristen i 21 kap. 10 och 12 §§ i 2018 års lag, alternativt 13 kap. 5 § fjärde stycket och 6 § i 1987 års lag.

Under alla förhållanden har de gjort gällande att dessa lagstadgade frister utgör processförutsättningar som i detta fall inte är uppfyllda, varför Föreningens talan ska avvisas. De har i hovrätten vidareutvecklat sina ståndpunkter i detta avseende.

Tillämplig lag

Sedan den 1 juli 2018 gäller lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar. När lagen infördes upphävdes samtidigt 1987 års lag om ekonomiska föreningar. Enligt 2 § lagen (2018:673) om införande av lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar gäller 2018 års lag även för de ekonomiska föreningar som har bildats före detta datum, om inget annat anges. Det finns inget särskilt föreskrivet i införandelagen beträffande de aktuella bestämmelserna om tid för att väcka talan om skadestånd, om särskilda möjligheter att väcka talan samt om hinder mot att väcka talan i 21 kap. 9, 10 och 12 §§ i 2018 års lag. Oavsett detta konstaterar hovrätten att dessa bestämmelser överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i 13 kap. i 1987 års lag och att föreningens talan har väckts inom den yttersta fristen även om den kortare treårsfristen skulle tillämpas.

Frågan i hovrätten

Det hovrätten har att ta ställning till är om parternas olika uppfattning såvitt gäller huruvida

– talan mot styrelseledamot i enlighet med vad som anges i 21 kap. 9 § lagen om ekonomiska föreningar har väckts senast ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på föreningsstämman, och

– denna frist enligt 21 kap. 10 § i samma lag inte gäller, utan den längre fristen i 12 §, för att det i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på något annat sätt inte har lämnats i väsentliga avseenden riktiga och fullständiga uppgifter till föreningsstämman

ska prövas som processhinder eller anses utgöra en del av saken och därmed prövas materiellt.

Rättsliga utgångspunkter

Det har både i rättspraxis och litteraturen framhållits att det är svårt att se några egentliga linjer i frågan om olika tidsfrister för talans väckande ska prövas som ett rättegångshinder eller som en del av saken, vilket också i sin tur kan ha betydelse för om saken ska beaktas av rätten självmant eller först efter invändning från part (se t.ex. rättsfallet NJA 1981 s. 330, Robert Nordh, Praktisk process V, Rättegångshinder, 2 uppl. 2019, s 140 f., Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 2020-04-01 [Juno], under 34 kap. Inledning, och Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 694 f.).

I det nämnda rättsfallet och i NJA 1978 s. 132 angavs som ett kriterium för att frågan bör prövas som en om rättegångshinder att det rört sig om en förrättning av judiciell karaktär som mynnar ut i ett beslut som blir bindande för parterna och att det ligger i den allmänna omsättningens intresse samt av hänsyn till tredjeman att förrättningen blir att betrakta som definitiv. Fristen för klander av arvskifte ansågs utifrån detta som en fråga om rättegångshinder medan fristen för klandertalan mot en samfällighetsförenings stämmobeslut ansågs utgöra en del av saken.

Ettårsfristen i 21 kap. 9 § lagen om ekonomiska föreningar infördes genom 1987 års lag. Tiden utsträcktes då från sex månader. Motiveringen var att det ansågs önskvärt att ha samma regler för ekonomiska föreningar som för aktiebolag (se prop. 1986/87:7 s. 255). Något uttalande om huruvida det var en processförutsättning att fristen hade iakttagits finns inte. Bestämmelsen fanns, som framgått, i 13 kap. 5 § tredje stycket i 1987 års lag. I paragrafens första stycke fanns bestämmelser om att en talan om skadestånd till föreningen förutsatte att en viss andel av de röstberättigade hade röstat för att väcka skadeståndstalan eller inte medge ansvarsfrihet (numera i 21 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar). Dessa förutsättningar angavs i förarbetena utgöra processförutsättningar (a. prop. s. 254). Om dessa inte var uppfyllda skulle talan alltså avvisas på grund av rättegångshinder. Detsamma anses gälla för motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen (se Sten Andersson m.fl., Aktiebolagslagen En kommentar, 2019-06-01 [Juno], kommentaren till 29 kap. 7 §). Det sagda kan i någon mån sägas tala för att prövningen av om ettårsfristen iakttagits utgör en del av saken.

I samma riktning talar uttalandet i författningskommentaren till bestämmelsen om undantag från ettårsfristen när stämmans underlag inte är väsentligen riktigt och fullständigt. Där anges nämligen att informationsmaterialet måste vara på detta sätt för att ”inträdd preskription ska befria vederbörande från ansvar för viss åtgärd” (a. prop. s. 256, se även prop. 1971:103 s. 547). Formuleringen är mest förenlig med att lagstiftaren sett ettårsfristen som en materiell bestämmelse om preskription.

Det finns även för handelsbolag en ettårsfrist liknande den för aktiebolag respektive ekonomiska föreningar samt ett undantag när uppgifterna i årsbokslutet eller uppgifter som lämnats bolagsmännen på annat sätt inte är väsentligen riktiga och fullständiga (2 kap. 15 § lagen, 1980:1102, om handelsbolag och enkla bolag). I förarbetena görs vissa hänvisningar till aktiebolagsrätten men inget särskilt uttalas om hur frågan om iakttagandet av ettårsfristen ska bedömas av domstolen (se t.ex. prop. 1987/88:143 s. 119 f.). Högsta domstolen har dock i NJA 1988 s. 580 slagit fast att frågan om rätten att väcka talan enligt undantagsbestämmelsen var preskriberad inte är en fråga om rättegångshinder utan rör själva saken.

Bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar ligger alltså i linje med vad som gäller i övrigt för associationsrättsligt skadeståndsansvar, t.ex. för aktiebolag och handelsbolag men även generellt för sysslomannaskap. Beträffande aktiebolag ändrades en tidigare sexmånadersfrist till en ettårsfrist motsvarande den för ekonomiska föreningar redan genom 1975 års aktiebolagslag. I den aktuella propositionen konstateras endast att den regel som infördes var i överensstämmelse med den som utredningen hade föreslagit (prop. 1975:103 s. 546). Utredningen ansåg att den dåvarande sexmånadersfristen var alltför kort. Tidigare hade man ansett att en längre tid än sex månader kunde leda till skada för bolagets intressen genom att saken hölls svävande onödigt länge. Utredningen ansåg emellertid att det inte fanns tillräckliga skäl för att talan mot bolagsorganen skulle behöva väckas inom en kortare tid än den som gällde för syssloman i allmänhet enligt 18 kap. 9 § handelsbalken (SOU 1971:15 s. 359). I litteraturen anges att syftet med talerättsfristen i aktiebolagslagen är att det skulle kunna inverka störande på bolagets verksamhet om ansvarstalan mot bolagsledningen hölls svävande under längre tid (Sten Andersson m.fl., a.a., kommentaren till 29 kap. 10 §). Uttalandet tyder i viss mån på inslag av indispositivitet.

När det gäller nämnda bestämmelse om slutredovisning för syssloman i 18 kap. 9 § handelsbalken anses det å andra sidan i den juridiska litteraturen att den har varit vägledande för ettårsfristen i lagen om ekonomiska föreningar (se t.ex. Anders Mallmén m.fl., Lagen om ekonomiska föreningar En kommentar, 5 uppl. 2018, s. 613). Frågan kan naturligtvis ställas vad uttalandena i förarbetena och litteraturen innebär, dvs. om det endast är själva tiden ett år som utgjort förebild eller om man även tänkte sig andra likheter. Beträffande den bestämmelsen synes praxis dock enhetlig vad gäller bedömningen av om fristen iakttagits, eftersom den frågan i flera avgöranden ansetts utgöra en del av saken (se rättsfallen NJA 1992 s. 16, NJA 2000 s. 31 och NJA 2000 s. 137). Av betydelse är då att styrelseuppdrag anses vara ett sysslomannauppdrag i den mening som avses i 18 kap. 9 § handelsbalken. Den bestämmelsen har ansetts få betydelse för de associationer för vilka frågan om preskription inte särskilt reglerats (se Stefan Lindskog, a.a., s. 172 f.). Det nu sagda talar för att bestämmelsen i handelsbalken tjänat som förebild inte endast i fråga om längden av ettårsfristen i lagen ekonomiska föreningar utan även i fråga om att prövningen av om fristen iakttagits är att hänföra till själva saken.

Bestämmelsen i 21 kap. 10 § om att ettårsfristen inte gäller när stämmans underlag inte är väsentligen riktigt och fullständigt är alltså ett undantag från preskriptionsbestämmelsen i 9 §. Det talar för att inte låta den ena bestämmelsen vara en om rättegångshinder och den andra en del av saken.

Det har i den juridiska litteraturen även ansetts att avgörande för hur domstolen ska behandla en talerättsfrist i allmänhet är huruvida gäldenären förfogar över en preskriptionsinvändning eller inte i det aktuella fallet, dvs. ifall en preskriptionsregel är efterhandstvingande eller inte. Föreligger det indispositivitet i det avseendet ska preskriptionsfrågan beaktas ex officio, dvs. som ett processhinder, annars inte (se Stefan Lindskog, a.a., s. 694 f.). Ett exempel på detta är de allmänna bestämmelserna om preskription, som är helt dispositiva, och en del av själva saken. I rättsfallet ”Det försenade flyget” NJA 2016 s. 900 har samma synsätt anlagts i fråga om s.k. specialpreskription. Preskription av associationsrättsligt skadeståndsansvar hänförs i litteraturen till specialpreskription (jfr Stefan Lindskog, a.a., s. 186 och 698, samt Lagen om handelsbolag och enkla bolag En kommentar, version 3, 2019-03-01 [Juno], kommentaren till 2 kap. 15 §).

Talerättsfristerna ska prövas som en del av saken

Talerättsfristerna i lagen om ekonomiska föreningar – och främst då ettårsfristen – bygger alltså på att ledningens skadeståndsansvar inte ska stå öppet för länge då det i sig kan vara skadligt. I denna begränsning kan det sägas finnas inslag av tredjemanshänsyn eller hänsyn till den allmänna omsättningen, dvs. en slags indispositivitet.

De hänsyn som indispositiviteten bygger på ter sig dock inte framträdande sett i ljuset av att rättsläget i övrigt talar för att frågan om huruvida fristerna för att väcka talan iakttagits av käranden eller inte, är en fråga som är att hänföra till den materiella prövningen av själva saken.

Hovrätten kommer därmed, liksom tingsrätten, fram till att N.L.G:s, L.O:s. och dödsboet efter J.E.O:s invändningar om att Föreningen inte väckt talan i tid inte ska prövas under processens förberedelse utan som en del av den materiella prövningen av målet.

Överklagandena ska därmed avslås.

SLUT

1. – – –

2. Hovrätten avslår överklagandena. Tingsrättens beslut står därför fast.