NJA 2000 s. 225

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Prom samt rådmännen Järvstrand och Pavon) anförde i dom d 24 okt 1997: Grunder och utveckling av talan. Till grund för talan har konkursbona i första hand gjort gällande att hela den i brottmålet utdömda räntan omfattas av försäkringen. Räntan är att anse som skada som drabbat konkursbona då någon avkastning på förskingrade medel inte kunnat erhållas. I försäkringsvillkoren, punkt 7, anges att ersättningen skall beräknas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Skadeståndslagens 2 kap 4 § stadgar att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad i 1-3 §§ i sagda lag är föreskrivet i fråga om person- och sakskada. Enligt 4 § sista st räntelagen skall ränta utgå på en fordran som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott från den dag skadan uppkom. Detta är ett uttryck för att utebliven avkastning är en del av skadan. Ersättningen enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer omfattar därför också ränta enligt 4 § sista st räntelagen. Skada enligt försäkringsavtalet omfattar räntan oavsett om den betecknas som dröjsmålsränta eller avkastningsränta. - Enligt 7 kap 18 § KL är konkursförvaltaren skyldig att göra konkursboets medel räntebärande. Räntan är att betrakta som ersättning för skada som drabbat konkursbona genom att avkastning inte kunnat erhållas genom placering av konkursförvaltaren enligt KL:s regler och Advokatsamfundets bokföringsreglementes bestämmelser. Försäkringen gäller till skydd för klient eller tredje man som drabbas av skada och försäkringsvillkorens ordalydelse måste vara avgörande för vad som gäller. Försäkringen omfattar hela tredje mans intresse, dvs all skada som tillfogas densamme.

För det fall TR:n finner att räntan inte omfattas av försäkringen har konkursbona i andra hand gjort gällande att försäkringen är att betrakta som en ansvarsförsäkring, varför ersättning för ränta skall utgå jämlikt 92 § 2 st försäkringsavtalslagen (FAL). Under punkt 15 i försäkringsvillkoren har Sveriges Advokatsamfund och Trygg-Hansa avtalat att yttrande kan inhämtas från en sakkunnig nämnd, Ansvarsförsäkringsnämnden. Detta indikerar att förevarande försäkring år en ansvarsförsäkring.

Till grund för bestridandet har Trygg-Hansa i första hand gjort gällande att försäkringen inte omfattar den ränta som löper på skadebeloppen. Den genom brottsmålsdomen utdömda räntan utgör dröjsmålsränta på den skada som konkursbona har lidit. Skadan är de förskingrade medlen. Ränta utgår på skadeståndsbeloppet och inte i detsamma. B.N. har i brottmålsdomen inte förpliktats att utge någon avkastning på de förskingrade beloppen utan endast förpliktats att utge dröjsmålsränta därå. Försäkringen täcker endast skada beräknad enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Försäkringen täcker skadan, dvs de förskingrade beloppen. Man måste skilja på skadestånd och ränta.

I avseende på andrahandsgrunden har Trygg-Hansa gjort gällande att försäkringen inte är någon ansvarsförsäkring utan att den i stället skall ses som en skadeförsäkring, närmare bestämt en förmögenhetsbrottsförsäkring. Någon ersättning för ränta enligt 92 § FAL skall därför inte utgå. - En ansvarsförsäkring gäller till förmån för den försäkrade; skadevållaren är försäkringstagare och det är dennes skadeståndsskyldighet som försäkringen täcker. Förevarande försäkring gäller till skydd för en skadelidande tredje man. Vidare ger en ansvarsförsäkring i normala fall inte den skadelidande någon självständig rätt gentemot försäkringsgivaren, vilket den i målet aktuella försäkringen gör. Vid en ansvarsförsäkring har försäkringsgivaren inte någon regressrätt mot den försäkrade skadevållaren, men villkoren i förevarande försäkring utgör inget hinder för försäkringsgivaren att regressvis återkräva utbetald ersättning. Slutligen täcker en ansvarsförsäkring inte skador som orsakats genom uppsåt, vilket däremot förevarande försäkring gör. Försäkringen är därför inte någon ansvarsförsäkring, varför reglerna i 91-96 §§ FAL inte är tillämpliga. Vad avser punkt 15 i försäkringsvillkoren, skapades Ansvarsförsäkringsnämnden 1985 i samband med att en ansvarsförsäkring togs fram. Av praktiska skäl befanns det lämpligt att låta denna nämnd avge yttranden även beträffande försäkringen för Sveriges Advokatsamfund omfattande tillgrepps-, oredlighets- och trolöshetsbrott.

Domskäl. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Parterna synes vara överens om att försäkringen inte uttryckligen stipulerar en rätt till ränta. Frågan om konkursbona på grund av försäkringen är berättigade till ränta på de belopp de frånhänts genom B.N:s brottsliga handlande för tiden från resp brott till dess Trygg- Hansa ersatte konkursbona för kapitalbelopp jämte rättegångskostnader får därför avgöras efter en tolkning av villkoren i försäkringen och på grundval av de bestämmelser i FAL som gäller för skilda typer av försäkringar.

Trygg-Hansa har till styrkande av att försäkringens avtalsparters gemensamma syfte och vilja varit att försäkringen ej omfattar ersättning för ränta åberopat ett protokoll av d 19 maj 1995 fört vid sammanträde i Ansvarsförsäkringsnämnden för advokatfrågor d 15 samma månad. Av det protokollet framgår att nämnden i då behandlat ärende fann att försäkringen inte täcker dröjsmålsränta hörande till skada som ersätts enligt försäkringen. Enligt TR:ns uppfattning ger det protokollet inte uttryck för annat än uppfattningen hos en sakkunnig nämnd. Några närmare upplysningar om vad som föregått avtalsförhandlingarna rörande försäkringen eller vad som avhandlats därunder kan inte utläsas av yttrandet. Det framgår inte heller huruvida de personer som deltagit i nämndens yttrande även företrätt parterna i avtalsförhandlingarna inför träffandet av försäkringen eller på vilket annat sätt ifrågavarande personer hämtat sin kunskap om vad som förevarit vid avtalsförhandlingarna. TR:n finner således inte att protokollet har något direkt bevisvärde vid den fortsatta bedömningen.

Som redan tidigare konstaterats framgår det inte uttryckligen av försäkringsvillkoren huruvida den omstridda dröjsmålsräntan omfattas av försäkringen. TR:n har därför att göra en bedömning av avtalet utifrån de utfyllande rättsregler av dispositiv natur som finns i främst FAL. Valet av sådana utfyllande regler beror självfallet på vilken typ av försäkring som meddelats genom avtalet. Konkursbona har i andra hand gjort gällande att försäkringen är en ansvarsförsäkring, vilket Trygg- Hansa bestritt. Av punkten 2 i villkoren framgår att försäkringen gäller till förmån för klient och/eller tredje man. Redan härigenom kan konstateras att det föreligger en avvikelse jämfört med den definition som FAL tillhandahåller avseende ansvarsförsäkring. Enligt 91 § FAL avser en ansvarighetsförsäkring (ansvarsförsäkring) nämligen en försäkring som tagits mot den ansvarighet för skada, som vid en i avtalet avsedd händelse kan åligga någon gent emot annan. Det är i målen ej ifrågasatt att B.N. inte har någon rätt att göra gällande krav mot försäkringen.

Av 95 § FAL framgår vidare att den skadelidande inte har någon självständig rätt gentemot försäkringsgivaren av en ansvarsförsäkring. Endast under den förutsättningen att försäkringsgivaren har utbetalat ersättningen till försäkringshavaren, utan att denne i sin tur har gottgjort den skadelidande eller inhämtat samtycke från den skadelidande om att få uppbära försäkringsersättningen, kan den skadelidande påfordra betalning från försäkringsgivaren intill det belopp som utbetalats till försäkringshavaren. Det synes vara ostridigt mellan parterna att försäkringen inte innehållit den nu återgivna begränsningen avseende konkursbonas rätt att påfordra betalning från Trygg-Hansa.

Enligt ett vedertaget betraktelsesätt ersätts inte genom ansvarsförsäkring skada som försäkringstagaren orsakar uppsåtligen (se Jan Hellner, Försäkringsrätt 1965, s 428). Genom den återkravsrätt (regressrätt) som stipuleras i punkten 11 i villkoren framgår emellertid indirekt att försäkringen ersätter uppsåtligen orsakade skador.

Det som nu tagits upp föranleder TR:n att dra följande slutsats. En jämförelse mellan villkoren i försäkringen och de i FAL intagna bestämmelserna om ansvarsförsäkring, jämte vad som allmänt kan sägas vara vedertaget rörande sistnämnda försäkringstyp, ger vid handen att försäkringen inte överensstämmer med karaktäristika för en ansvarsförsäkring. Försäkringen utgör i stället en sakförsäkring i enlighet med FAL:s terminologi. Anspråken på ränta kan således inte grundas på bestämmelsen i 92 § 2 st FAL utan skall bedömas med utgångspunkt i de bestämmelser som gäller för sakförsäkring.

Av punkten 7 i försäkringsvillkoren framgår att ersättning skall beräknas i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detta torde vara utgångspunkten även för en sakförsäkring. Sakförsäkringen har sålunda till ändamål att utge en ekonomisk kompensation i händelse av skada på eller förlust av det försäkrade föremålet. En sådan försäkring har alltså till syfte att täcka det ekonomiska intresse som är knutet till det försäkrade föremålets värde genom att tillse att detta värde inte minskas genom försäkringsfallet. Följdskador i form av minskad avkastning m m som emanerar från sakskadan täcks inte av sakförsäkringen. Utan ett särskilt åtagande i villkoren ersätts alltså inte avkastningsintresset (se Tullberg, Sakförsäkringen, s 21).

Konkursbona har inte i målen hävdat att det i försäkringen gjorts ett uttryckligt åtagande att ersätta ränta eller annan avkastning. Det framgår inte heller av försäkringsvillkoren eller av utredningen i målen att ett sådant åtagande skulle ha gjorts. Konkursbonas anspråk skall därför prövas med ledning av punkten 7 i villkoren och utifrån vad som i allmänhet gäller för ersättning vid sakförsäkring. Fråga är sålunda vad som i detta sammanhang skall förstås med "skada". 14 § 4 st räntelagen stadgas att ränta på fordran, som avser skadestånd med anledning av uppsåtligt brott, skall utgå från den dag då skadan uppkom. Av bestämmelsen framgår att det görs en klar distinktion mellan fordringen på skadestånd och den ränta som skall utgå därå. Räntan skall med andra ord beräknas på skadeståndet. Den ingår däremot inte i skadeståndet. Det finns enligt TR:ns mening inte skäl förmoda att det i den "skada" som avses i försäkringen skall inläggas någon annan betydelse än vad som nu sagts. TR:n finner sålunda att försäkringen endast omfattar den skada som uppkom vid tidpunkten för den skadebringande handlingen, dvs den dag då B.N. genom brott frånhände resp konkursbo de aktuella medlen. Av det nu sagda följer att konkursbona inte på grund av försäkringen är berättigade att utfå ersättning för den skyldighet att betala ränta på skadeståndet som domstolarna ålagt B.N.. Att konkursförvaltare jämlikt 7 kap 18 § KL är skyldig att göra konkursbonas medel räntebärande ändrar inte TR:ns bedömning i denna del. Skyldigheten att göra konkursboets medel räntebärande är inte absolut och skulle förvaltaren vara försumlig skall en talan om skadestånd i anledning därav väckas särskilt som en klandertalan (se 17 kap 1 och 2 §§ KL).

Sammanfattningsvis finner TR:n sålunda att konkursbonas talan skall ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålen ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lars K Beckman, med vilken JustR Magnusson förenade sig, var skiljaktig och anförde: Enligt 4 § sista st räntelagen (1975:635) utgår ränta på en fordran som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott alltid från den dag då skadan uppkom. Räntan skall enligt 6 § räntelagen beräknas som dröjsmålsränta. Ränta med stöd av dessa bestämmelser har också dömts ut av Kristianstads TR i det grundläggande brottmålet.

Enligt de aktuella försäkringsvillkoren skall ersättning för skada som omfattas av försäkringen beräknas i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det innebär, när det gäller den skada som konkursbona har lidit genom förskingringen, att även skada i form av icke erhållen avkastning på de förskingrade medlen utgör en enligt försäkringen ersättningsgill post. Det saknas skäl att i den delen bestämma ersättningen på annat sätt än enligt schablonreglerna i räntelagen.

På grund av det anförda skall konkursbonas talan bifallas.

HD:s dom meddelades d 26 maj 2000 (mål nr T 4167-98).