lagen.nu

NJA 2000 s. 225

En advokat, som dömts för förskingring, har i brottmålsdomen förpliktats ersätta de förskingrade beloppen jämte ränta enligt 4 § 4 st. räntelagen. Enligt villkoren i en av Sveriges advokatsamfund tecknad försäkring omfattande bl.a. trolöshetsbrott i advokatverksamhet har försäkringsbolaget åtagit sig att ersätta klienter för uppkommen skada enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Fråga huruvida försäkringen har omfattat inte bara de förskingrade kapitalbeloppen utan också den i brottmålet utdömda dröjsmålsräntan.

Kristianstads TR dömde d 21 mars 1996 advokaten B.N. för grov förskingring från Comida Farmförädling AB:s och 13 andra bolags konkursbon, i vilka han hade varit förvaltare. Genom domen ålades B.N. att utge skadestånd till de 14 konkursbolagen med sammanlagt drygt 5 milj kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppen från dagen för resp förskingring tills betalning sker.

B.N. hade genom Sveriges Advokatsamfund en försäkring i Trygg-Hansa för skada orsakad genom tillgrepps-, oredlighets- och trolöshetsbrott. Försäkringsvillkoren innehåller bl a följande.

1. Försäkrad verksamhet. Försäkringen avser advokatverksamhet oavsett var den bedrivs.

2. Vem försäkringen gäller för. Försäkringen gäller för klient och/eller tredje man (de försäkrade).

3. När försäkringen gäller. Försäkringen gäller för skada genom tillgrepps-, oredlighets- eller trolöshetsbrott som förövats av advokat eller annan på advokatbyrå anställd person under den tid försäkringen varit i kraft --

5. Försäkringens omfattning. Försäkringen omfattar

- skada som drabbar klient eller tredje man genom tillgrepps- (inklusive databrott), oredlighets- eller trolöshetsbrott från advokat eller anställds sida

- skäliga utrednings- och rättegångskostnader.

7. Skadevärderings- och ersättningsregler. Ersättning skall beräknas i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler.

11. Återkrav I den mån Trygg-Hansa har betalat ersättning övertar Trygg- Hansa rätten att kräva ersättning av gärningsmannen om gärningen varit uppsåtlig.

15. Ansvarsförsäkringsnämnden för advokatfrågor. Vid inträffad skada äger Sveriges Advokatsamfund, Trygg-Hansa och den skadelidande rätt att från en sakkunnig nämnd, Ansvarsförsäkringsnämnden för advokatfrågor, inhämta yttrande--

Efter framställan om ersättning för skada med belopp motsvarande förskingrat kapitalbelopp, ränta och rättegångskostnader godkände Trygg- Hansa att till konkursbona betala förskingrade kapitalbelopp, dröjsmålsränta fr o m d 23 april 1996 resp d 28 april 1996 - vilket är 30 dagar efter det att Trygg-Hansa erhöll domen jämte resp konkursbos brev med yrkande om ersättning - samt utdömda rättegångskostnader. Trygg-Hansa bestred däremot att betala någon avkastning på förskingrade belopp från dagen för resp förskingring till d 23 april resp d 28 april 1996.

Comida Farmförädling AB:s konkursbo och de andra 13 bolagens konkursbon väckte talan mot Trygg-Hansa Försäkrings AB vid Stockholms TR och yrkade förpliktande för Trygg-Hansa att utge sammanlagt drygt 1,6 milj kr, avseende ränta på förskingrade kapitalbelopp för tiden före 30 dagar efter det att Trygg-Hansa erhöll Kristianstads TR:s dom jämte ersättningskrav.

Trygg-Hansa bestred käromålet men vitsordade riktigheten av angivna belopp.

TR:n (chefsrådmannen Prom samt rådmännen Järvstrand och Pavon) anförde i dom d 24 okt 1997: Grunder och utveckling av talan. Till grund för talan har konkursbona i första hand gjort gällande att hela den i brottmålet utdömda räntan omfattas av försäkringen. Räntan är att anse som skada som drabbat konkursbona då någon avkastning på förskingrade medel inte kunnat erhållas. I försäkringsvillkoren, punkt 7, anges att ersättningen skall beräknas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Skadeståndslagens 2 kap 4 § stadgar att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad i 1-3 §§ i sagda lag är föreskrivet i fråga om person- och sakskada. Enligt 4 § sista st räntelagen skall ränta utgå på en fordran som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott från den dag skadan uppkom. Detta är ett uttryck för att utebliven avkastning är en del av skadan. Ersättningen enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer omfattar därför också ränta enligt 4 § sista st räntelagen. Skada enligt försäkringsavtalet omfattar räntan oavsett om den betecknas som dröjsmålsränta eller avkastningsränta. - Enligt 7 kap 18 § KL är konkursförvaltaren skyldig att göra konkursboets medel räntebärande. Räntan är att betrakta som ersättning för skada som drabbat konkursbona genom att avkastning inte kunnat erhållas genom placering av konkursförvaltaren enligt KL:s regler och Advokatsamfundets bokföringsreglementes bestämmelser. Försäkringen gäller till skydd för klient eller tredje man som drabbas av skada och försäkringsvillkorens ordalydelse måste vara avgörande för vad som gäller. Försäkringen omfattar hela tredje mans intresse, dvs all skada som tillfogas densamme.

För det fall TR:n finner att räntan inte omfattas av försäkringen har konkursbona i andra hand gjort gällande att försäkringen är att betrakta som en ansvarsförsäkring, varför ersättning för ränta skall utgå jämlikt 92 § 2 st försäkringsavtalslagen (FAL). Under punkt 15 i försäkringsvillkoren har Sveriges Advokatsamfund och Trygg-Hansa avtalat att yttrande kan inhämtas från en sakkunnig nämnd, Ansvarsförsäkringsnämnden. Detta indikerar att förevarande försäkring år en ansvarsförsäkring.

Till grund för bestridandet har Trygg-Hansa i första hand gjort gällande att försäkringen inte omfattar den ränta som löper på skadebeloppen. Den genom brottsmålsdomen utdömda räntan utgör dröjsmålsränta på den skada som konkursbona har lidit. Skadan är de förskingrade medlen. Ränta utgår på skadeståndsbeloppet och inte i detsamma. B.N. har i brottmålsdomen inte förpliktats att utge någon avkastning på de förskingrade beloppen utan endast förpliktats att utge dröjsmålsränta därå. Försäkringen täcker endast skada beräknad enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Försäkringen täcker skadan, dvs de förskingrade beloppen. Man måste skilja på skadestånd och ränta.

I avseende på andrahandsgrunden har Trygg-Hansa gjort gällande att försäkringen inte är någon ansvarsförsäkring utan att den i stället skall ses som en skadeförsäkring, närmare bestämt en förmögenhetsbrottsförsäkring. Någon ersättning för ränta enligt 92 § FAL skall därför inte utgå. - En ansvarsförsäkring gäller till förmån för den försäkrade; skadevållaren är försäkringstagare och det är dennes skadeståndsskyldighet som försäkringen täcker. Förevarande försäkring gäller till skydd för en skadelidande tredje man. Vidare ger en ansvarsförsäkring i normala fall inte den skadelidande någon självständig rätt gentemot försäkringsgivaren, vilket den i målet aktuella försäkringen gör. Vid en ansvarsförsäkring har försäkringsgivaren inte någon regressrätt mot den försäkrade skadevållaren, men villkoren i förevarande försäkring utgör inget hinder för försäkringsgivaren att regressvis återkräva utbetald ersättning. Slutligen täcker en ansvarsförsäkring inte skador som orsakats genom uppsåt, vilket däremot förevarande försäkring gör. Försäkringen är därför inte någon ansvarsförsäkring, varför reglerna i 91-96 §§ FAL inte är tillämpliga. Vad avser punkt 15 i försäkringsvillkoren, skapades Ansvarsförsäkringsnämnden 1985 i samband med att en ansvarsförsäkring togs fram. Av praktiska skäl befanns det lämpligt att låta denna nämnd avge yttranden även beträffande försäkringen för Sveriges Advokatsamfund omfattande tillgrepps-, oredlighets- och trolöshetsbrott.

Domskäl. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Parterna synes vara överens om att försäkringen inte uttryckligen stipulerar en rätt till ränta. Frågan om konkursbona på grund av försäkringen är berättigade till ränta på de belopp de frånhänts genom B.N:s brottsliga handlande för tiden från resp brott till dess Trygg- Hansa ersatte konkursbona för kapitalbelopp jämte rättegångskostnader får därför avgöras efter en tolkning av villkoren i försäkringen och på grundval av de bestämmelser i FAL som gäller för skilda typer av försäkringar.

Trygg-Hansa har till styrkande av att försäkringens avtalsparters gemensamma syfte och vilja varit att försäkringen ej omfattar ersättning för ränta åberopat ett protokoll av d 19 maj 1995 fört vid sammanträde i Ansvarsförsäkringsnämnden för advokatfrågor d 15 samma månad. Av det protokollet framgår att nämnden i då behandlat ärende fann att försäkringen inte täcker dröjsmålsränta hörande till skada som ersätts enligt försäkringen. Enligt TR:ns uppfattning ger det protokollet inte uttryck för annat än uppfattningen hos en sakkunnig nämnd. Några närmare upplysningar om vad som föregått avtalsförhandlingarna rörande försäkringen eller vad som avhandlats därunder kan inte utläsas av yttrandet. Det framgår inte heller huruvida de personer som deltagit i nämndens yttrande även företrätt parterna i avtalsförhandlingarna inför träffandet av försäkringen eller på vilket annat sätt ifrågavarande personer hämtat sin kunskap om vad som förevarit vid avtalsförhandlingarna. TR:n finner således inte att protokollet har något direkt bevisvärde vid den fortsatta bedömningen.

Som redan tidigare konstaterats framgår det inte uttryckligen av försäkringsvillkoren huruvida den omstridda dröjsmålsräntan omfattas av försäkringen. TR:n har därför att göra en bedömning av avtalet utifrån de utfyllande rättsregler av dispositiv natur som finns i främst FAL. Valet av sådana utfyllande regler beror självfallet på vilken typ av försäkring som meddelats genom avtalet. Konkursbona har i andra hand gjort gällande att försäkringen är en ansvarsförsäkring, vilket Trygg- Hansa bestritt. Av punkten 2 i villkoren framgår att försäkringen gäller till förmån för klient och/eller tredje man. Redan härigenom kan konstateras att det föreligger en avvikelse jämfört med den definition som FAL tillhandahåller avseende ansvarsförsäkring. Enligt 91 § FAL avser en ansvarighetsförsäkring (ansvarsförsäkring) nämligen en försäkring som tagits mot den ansvarighet för skada, som vid en i avtalet avsedd händelse kan åligga någon gent emot annan. Det är i målen ej ifrågasatt att B.N. inte har någon rätt att göra gällande krav mot försäkringen.

Av 95 § FAL framgår vidare att den skadelidande inte har någon självständig rätt gentemot försäkringsgivaren av en ansvarsförsäkring. Endast under den förutsättningen att försäkringsgivaren har utbetalat ersättningen till försäkringshavaren, utan att denne i sin tur har gottgjort den skadelidande eller inhämtat samtycke från den skadelidande om att få uppbära försäkringsersättningen, kan den skadelidande påfordra betalning från försäkringsgivaren intill det belopp som utbetalats till försäkringshavaren. Det synes vara ostridigt mellan parterna att försäkringen inte innehållit den nu återgivna begränsningen avseende konkursbonas rätt att påfordra betalning från Trygg-Hansa.

Enligt ett vedertaget betraktelsesätt ersätts inte genom ansvarsförsäkring skada som försäkringstagaren orsakar uppsåtligen (se Jan Hellner, Försäkringsrätt 1965, s 428). Genom den återkravsrätt (regressrätt) som stipuleras i punkten 11 i villkoren framgår emellertid indirekt att försäkringen ersätter uppsåtligen orsakade skador.

Det som nu tagits upp föranleder TR:n att dra följande slutsats. En jämförelse mellan villkoren i försäkringen och de i FAL intagna bestämmelserna om ansvarsförsäkring, jämte vad som allmänt kan sägas vara vedertaget rörande sistnämnda försäkringstyp, ger vid handen att försäkringen inte överensstämmer med karaktäristika för en ansvarsförsäkring. Försäkringen utgör i stället en sakförsäkring i enlighet med FAL:s terminologi. Anspråken på ränta kan således inte grundas på bestämmelsen i 92 § 2 st FAL utan skall bedömas med utgångspunkt i de bestämmelser som gäller för sakförsäkring.

Av punkten 7 i försäkringsvillkoren framgår att ersättning skall beräknas i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detta torde vara utgångspunkten även för en sakförsäkring. Sakförsäkringen har sålunda till ändamål att utge en ekonomisk kompensation i händelse av skada på eller förlust av det försäkrade föremålet. En sådan försäkring har alltså till syfte att täcka det ekonomiska intresse som är knutet till det försäkrade föremålets värde genom att tillse att detta värde inte minskas genom försäkringsfallet. Följdskador i form av minskad avkastning m m som emanerar från sakskadan täcks inte av sakförsäkringen. Utan ett särskilt åtagande i villkoren ersätts alltså inte avkastningsintresset (se Tullberg, Sakförsäkringen, s 21).

Konkursbona har inte i målen hävdat att det i försäkringen gjorts ett uttryckligt åtagande att ersätta ränta eller annan avkastning. Det framgår inte heller av försäkringsvillkoren eller av utredningen i målen att ett sådant åtagande skulle ha gjorts. Konkursbonas anspråk skall därför prövas med ledning av punkten 7 i villkoren och utifrån vad som i allmänhet gäller för ersättning vid sakförsäkring. Fråga är sålunda vad som i detta sammanhang skall förstås med "skada". 14 § 4 st räntelagen stadgas att ränta på fordran, som avser skadestånd med anledning av uppsåtligt brott, skall utgå från den dag då skadan uppkom. Av bestämmelsen framgår att det görs en klar distinktion mellan fordringen på skadestånd och den ränta som skall utgå därå. Räntan skall med andra ord beräknas på skadeståndet. Den ingår däremot inte i skadeståndet. Det finns enligt TR:ns mening inte skäl förmoda att det i den "skada" som avses i försäkringen skall inläggas någon annan betydelse än vad som nu sagts. TR:n finner sålunda att försäkringen endast omfattar den skada som uppkom vid tidpunkten för den skadebringande handlingen, dvs den dag då B.N. genom brott frånhände resp konkursbo de aktuella medlen. Av det nu sagda följer att konkursbona inte på grund av försäkringen är berättigade att utfå ersättning för den skyldighet att betala ränta på skadeståndet som domstolarna ålagt B.N.. Att konkursförvaltare jämlikt 7 kap 18 § KL är skyldig att göra konkursbonas medel räntebärande ändrar inte TR:ns bedömning i denna del. Skyldigheten att göra konkursboets medel räntebärande är inte absolut och skulle förvaltaren vara försumlig skall en talan om skadestånd i anledning därav väckas särskilt som en klandertalan (se 17 kap 1 och 2 §§ KL).

Sammanfattningsvis finner TR:n sålunda att konkursbonas talan skall ogillas.

Domslut. Käromålen ogillas.

Konkursbona överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sina yrkanden vid TR:n.

Trygg-Hansa bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Emerlöf, hovrättsråden Wiegert och Fergenius samt tf hovrättsassessorn Regen, referent) anförde i dom d 18 sept 1998: Domskäl. Parterna har i HovR:n till stöd för sin talan åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

HovR:n delar TR:ns bedömning att försäkringen inte utgör en ansvarsförsäkring. Till följd härav är bestämmelsen i 92 § 2 st försäkringsavtalslagen (1927:77, FAL) inte tillämplig.

Av FAL:s allmänna bestämmelser avseende skadeförsäkring kan inte anses följa att ränta på skadeståndsbelopp eller utebliven avkastning från skadad egendom omfattas av en försäkring utan särskilt åtagande från försäkringsgivarens sida. Som TR:n konstaterat saknas ett uttryckligt sådant åtagande för Trygg-Hansa i försäkringsvillkoren. Fråga är då om dessa villkor ändå kan anses innefatta ett åtagande för Trygg-Hansa beträffande ränta på skadeståndsbelopp eller utebliven avkastning på förskingrade belopp.

Enligt punkten 5 i försäkringsvillkoren omfattar försäkringen dels skada som drabbar klient eller tredje man genom bl a oredlighets- eller trolöshetsbrott från advokats sida, dels skäliga utrednings- och rättegångskostnader och av punkten 7 i villkoren framgår att ersättning skall beräknas i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Till stöd för att ränta på förskingrade medel från dagen för resp förskingring till d 23 och 28 april 1996 skall omfattas av försäkringen har konkursbona anfört att det av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att räntelagens regler skall tillämpas och har hänvisat till att 4 § 4 st i nämnda lag ger uttryck för att utebliven avkastning är att anse som en del av skadan eftersom dröjsmålsränta på skadestånd i anledning av brott skall utgå från den dag då skadan uppkom.

Räntelagens dispositiva bestämmelser reglerar förutsättningarna för att dröjsmålsränta på skadestånd i anledning av brott skall utgå och det sätt på vilket räntan skall beräknas men inte vad som skall bedömas som skada i och för sig. Motiven till räntelagen ger visserligen stöd för uppfattningen att man genom bestämmelsen i 4 § 4 st nämnda lag bl a velat kompensera den skadelidande för ränteförluster som uppkommer före förfallodagen bestämd enligt gängse regler (se prop 1975:102 s 98 ff, prop 1986/87:72 s 11). Enligt HovR:ns mening utgör dock inte motiven för räntelagens regelsystem ett tillräckligt stöd för att hänvisningen i försäkringsvillkoren till allmänna skadeståndsrättsliga principer bör tolkas så att försäkringsgivaren därigenom åtagit sig att även ersätta dröjsmålsränta på de utdömda skadeståndsbeloppen före i 24 § FAL angiven tidpunkt eller ersättning för utebliven avkastning utöver det skadestånd som utdömts. HovR:n ansluter sig därför till TR:ns slutsats att konkursbona inte på grund av försäkringen är berättigade att utfå ersättning för den skyldighet att betala dröjsmålsränta på skadeståndet som domstolen ålagt B.N.. TR:ns dom skall följaktligen stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Konkursbona (ställföreträdare i egenskap av konkursförvaltare advokaterna Ulf Ekström och Inge Sundin) överklagade och yrkade bifall till käromålen.

Trygg-Hansa (ombud advokaten Per-Gunnar Jönsson) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Genom Kristianstads--- (bortsett från några detaljer likalydande med HD:s dom) --- en ansvarsförsäkring.

Enligt punkten 5 i försäkringsvillkoren omfattar försäkringen således - såvitt nu är i fråga - skada som drabbar klient genom brott från advokats sida. Skadan får i förevarande sammanhang vara att likställa med det krav på skadestånd som riktas mot vederbörande advokat. Villkoren kan inte läsas på annat sätt än att punkten 7 knyter an till punkten 5 och att således ersättningen för skadan skall bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

En central princip inom skadeståndsrätten är, att den som har drabbats av ren förmögenhetsskada skall försättas i samma situation som hade rått om skadan inte hade inträffat. Detta innebär att den som har blivit berövad ett penningbelopp som, om detta hade funnits i behåll, hade varit placerat med ränta eller annan avkastning i princip skall ha rätt till ersättning inte bara för penningbeloppet utan även för den avkastning som han har gått miste om. Något hinder mot att låta denna ersättning utgå i form av ränta kan inte föreligga (se prop 1975:102 s 98 ff och prop 1986/87:72 s 11).

Konkursbona har till stöd för sitt påstående att skada uppkommit genom att de gått miste om avkastning på de förskingrade medlen hänvisat till bestämmelsen i 7 kap 18 § KL. Enligt denna skall pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo snarast göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank. I andra meningen sägs att detta inte behöver ske i den mån medlen behövs till betalning av löpande utgifter. Någon utredning om hur de förskingrade pengarna skulle ha disponerats om gärningarna inte hade begåtts finns inte i målet. Mot Trygg-Hansas bestridande att skada uppkommit, har konkursbona därför inte förmått visa att de har gått miste om någon avkastning på de förskingrade medlen.

Som HovR:n funnit är försäkringen inte en ansvarsförsäkring och bestämmelsen i 92 § 2 st försäkringsavtalslagen således inte tillämplig. Den kan i förevarande sammanhang inte heller tillämpas analogt.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Nyström, referent, Blomstrand och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Genom Kristianstads TR:s dom d 21 mars 1996 dömdes B.N. för bl a grov förskingring och förpliktades att till Comida Farmförädling AB i konkurs m fl utge skadestånd med förskingrade belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för resp gärning tills betalning sker.

B.N. hade vid denna tid genom Sveriges Advokatsamfund en försäkring hos Trygg-Hansa som enligt villkoren gällde för klient och/eller tredje man och som omfattade skada som drabbar nämnda grupper genom bl a trolöshetsbrott som förövats av advokat.

Sedan konkursbona framställt krav på ersättning ur försäkringen till Trygg-Hansa medgav Trygg-Hansa att till konkursbona betala ersättning för förskingrade belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr o m d 23 april resp d 28 april 1996, dvs 30 dagar från det att Trygg-Hansa mottagit Kristianstads TR:s dom tillsammans med resp konkursbos krav på ersättning. Däremot avböjde Trygg-Hansa konkursbonas krav på ränta för tiden från resp gärning till dess bolaget erhöll kraven. Fråga i målet är om konkursbona har rätt till ersättning ur försäkringen för ränta under sistnämnda tid.

Konkursbona har till stöd för sin talan i första hand åberopat att yrkad ränta utgör en skada i försäkringsvillkorens mening då det ålegat konkursförvaltaren att hålla de förskingrade medlen räntebärande och då någon avkastning på medlen inte erhållits till följd av brotten. I andra hand har konkursbona åberopat att försäkringen i fråga är en ansvarsförsäkring och att rätt till ränta därför föreligger med stöd av bestämmelsen i 92 § försäkringsavtalslagen.

Trygg-Hansa har till grund för bestridandet anfört att försäkringsvillkoren inte omfattar yrkad ersättning för ränta då denna inte utgör en skada och, till bemötande av konkursbonas i andra hand framförda påstående, att ifrågavarande försäkring inte är en ansvarsförsäkring.

Enligt 1 § räntelagen (1975:635) utgår ränta på en penningfordran enligt de närmare föreskrifter som tagits in i lagen. Lagen gäller - med ett undantag som inte är aktuellt här - i den mån inte annat är avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet.

En utgångspunkt för räntelagen är enligt 2 § att ränta inte utgår för tid innan fordringen är förfallen till betalning. Avser en fordran skadestånd eller någon annan liknande ersättning, t ex försäkringsersättning, följer av 4 § 2 st att - om ersättningen inte kan fastställas utan särskild utredning- ränta utgår på förfallet belopp från den dag som infaller en månad efter det borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Skyldighet att betala ränta föreligger dock inte för tid innan kravet och utredningen kommit gäldenären till handa. För fordran som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och som inte skall ges ut som livränta gäller dock enligt 4 § 4 st att ränta alltid utgår från den dag då skadan uppkom.

I det föreliggande målet är det frågan om Trygg-Hansas skyldighet att betala ränta på en försäkringsersättning. Någon skyldighet enligt räntelagen att betala ränta på fordringsbeloppet enligt 4 § 4 st räntelagen föreligger inte. Frågan är om försäkringsbolaget genom det bakomliggande försäkringsavtalet utfäst sig att erlägga ränta enligt det nämnda stycket eller om en sådan skyldighet följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Enligt punkt 3 1 st i försäkringsvillkoren gäller försäkringen för skada genom tillgrepps-, oredlighets- eller trolöshetsbrott som förövats av advokat eller annan på advokatbyrå anställd person under viss närmare angiven tid. Försäkringen omfattar enligt punkten 5 skada som drabbar klient eller tredje man genom nu nämnd brottslighet från advokat eller anställds sida samt skäliga utrednings- och rättegångskostnader.

Som TR:n uttalat saknas det närmare upplysningar om vad som föregått avtalsförhandlingarna rörande försäkringen eller vad som avhandlats under förhandlingarna. Utredning om vad parterna åsyftat med uttrycket skada och om ersättning för sådan skada saknas således. Prövningen får därför ske utifrån avtalets ordalydelse samt allmänna skadeståndsrättsliga och försäkringsrättsliga principer.

Allmänt uttryckt är skadestånd en ersättning som skall sätta den skadelidande i samma ekonomiska ställning som om skadan inte inträffat. Det är i princip den skadelidandes sak att styrka den ekonomiska skada som han uppger sig ha lidit. Traditionellt hanteras rätten till ränta fristående från den fordringsrätt som en skada kan ge upphov till. Rätten till ränta regleras inte i skadeståndslagen (jfr prop 1975:102 s 98). Samtidigt kan dock konstateras att dröjsmålsränta enligt räntelagen i viss utsträckning har likheter med skadestånd (se närmare Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 s 263 ff. Således har med räntelagen skapats ett regelsystem där den ersättningsberättigade tillförsäkras en ersättning utöver fordringsbeloppet, där en fiktiv avkastning på beloppet ingår som en komponent. Rätten till ränta följer direkt av lagens standardiserade bestämmelser och beräknas olika beroende på vad det är för slags fordringsförhållande som det är frågan om.

Enligt punkt 7 i de aktuella försäkringsvillkoren skall ersättningen enligt försäkringen beräknas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Även sådan förlust av avkastning på förskingrat belopp som konkursbona lidit kan utgöra en enligt försäkringen ersättningsgill post (jfr prop 1975:102 s 98). En förutsättning härför är dock att skadan också styrks. Den lindring i bevisbördan som 4 § 4 st räntelagen ger ett brottsoffer eller den till vilken fordringsrätten överlåtits kan göras gällande endast gentemot gärningsmannen. Något åtagande från försäkringsbolagets sida att inträda i denna, gärningsmannens, skyldighet att betala ränta kan inte utläsas ur villkoren. Med beaktande av att dröjsmålsräntan enligt 6 § räntelagen ligger på en förhållandevis hög nivå och att ränta enligt 4 § 4 st skall utgå retroaktivt redan från den dag då skadan uppkom, dvs även under tid som försäkringsbolaget inte självt kunnat påverka, hade det krävts ett uttryckligt åtagande av försäkringsbolaget för att kravet skulle kunna göras gällande på grund av räntelagen (jfr 24 § försäkringsavtalslagen). Något sådant åtagande föreligger inte.

Inte heller har konkursbona visat att man på grund av utebliven avkastning lidit skada motsvarande den yrkade räntan.

Konkursbona har till stöd för sitt yrkande i andra hand åberopat 92 § försäkringsavtalslagen eller i vart fall grunderna för detta lagrum. §:n kan emellertid inte åberopas till stöd för att ränta skulle utgå utöver vad som följer av andra bestämmelser.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lars K Beckman, med vilken JustR Magnusson förenade sig, var skiljaktig och anförde: Enligt 4 § sista st räntelagen (1975:635) utgår ränta på en fordran som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott alltid från den dag då skadan uppkom. Räntan skall enligt 6 § räntelagen beräknas som dröjsmålsränta. Ränta med stöd av dessa bestämmelser har också dömts ut av Kristianstads TR i det grundläggande brottmålet.

Enligt de aktuella försäkringsvillkoren skall ersättning för skada som omfattas av försäkringen beräknas i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det innebär, när det gäller den skada som konkursbona har lidit genom förskingringen, att även skada i form av icke erhållen avkastning på de förskingrade medlen utgör en enligt försäkringen ersättningsgill post. Det saknas skäl att i den delen bestämma ersättningen på annat sätt än enligt schablonreglerna i räntelagen.

På grund av det anförda skall konkursbonas talan bifallas.

HD:s dom meddelades d 26 maj 2000 (mål nr T 4167-98).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2000-05-26
Målnummer
T4167-98
Lagrum
4 § 4 st. och 6 § räntelagen (1975:635)
Rättsfall
NJA 1991 s. 763
Litteratur
Sökord
Försäkring
Skadestånd
Dröjsmålsränta
Ränta
Förskingring
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation