NJA 2001 s. 93

C.A. yrkade efter ansökan om stämning å Folksam d. 9 jan. 1998 vid Helsingborgs TR att Folksam skulle förpliktas att till henne utge 75 000 kr för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Hon förbehöll sig rätten att ställa krav för eventuella framtida inkomstförluster. Hon yrkade vidare att TR:n skulle fastställa att hennes krav mot Folksam ej var preskriberat.

Folksam, som vitsordade att C.A. i och för sig haft rätt till trafikskadeersättning, bestred yrkandet på den grund att preskription inträtt. TR:n upptog frågan om preskription till prövning genom mellandom.

I dom d. 14 juni 1999 anförde TR:n (rådmannen Harlman): C.A. har som skäl för att preskription ej inträtt anfört att hon först i september 1996 fick kännedom om att hon kunde vända sig till Folksam med sina krav på ersättning. Hon har, i andra hand, gjort gällande att preskriptionen skall räknas från den tidpunkt, någon gång under år 1996, då hon fick det läkarutlåtande som säger att hon skulle få bestående men. På inrådan av arbetsförmedlingen begärde hon ersättning från AMF men denna ansökan avslogs eftersom hon vid olyckstillfället inte hade tillträtt sitt arbete.

Folksam har bestritt att preskription skall beräknas så som påståtts och anfört: C.A. visste redan från skadedagen d. 26 juni 1992 att hon blivit skadad. I vart fall har hon haft sådan kännedom från d. 25 nov. 1992, då hon enligt egen uppgift var tvungen att avhålla sig från arbete på grund av skadan. Preskription skall räknas från skadetillfället och inte från den tidpunkt år 1996 då invaliditet skall ha inträtt. Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) äger 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) tillämpning. Enligt sistnämnda lag omfattar ersättningen vid skadefall en rad olika poster. Det saknas anledning att räkna olika preskriptionstid för olika poster. - Om preskriptionen skall räknas från det att invaliditet har inträtt skall det vara från d. 13 april 1993 varför ansökan om stämning ändå ingivits för sent. Att C.A. inte framställt anspråk på trafikskadeersättning är en villfarelse närmast att likna vid en s.k. rättsvillfarelse, vilken inte har någon inverkan på från vilken tidpunkt preskription skall räknas. - Att C.A. inte kände till att hon hade en trafikförsäkring är inte ursäktligt. 128 § trafikskadelagen stadgas att preskriptionen kan avbrytas endast genom att talan väcks och det skall ske senast tre år från när den drabbade fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

Folksam har åberopat yttrande av d. 8 sept. 1997 från Trafikskadenämnden där nämnden uttalat att C.A:s krav är preskriberat samt intyg d. 2 jan. 1999 av ortopedspecialisten T.T.

C.A. har invänt: Preskriptionstiden började löpa när hon fått kännedom om vart hon skulle vända sig och inte från tidpunkten för skadan. För att preskription skall börja löpa måste hon rent faktiskt ha vetat att hon skulle vända sig till Folksam; det räcker inte att hon borde ha vetat det. Dessutom har den absoluta tioåriga preskriptionen ej löpt ut.

C.A. har åberopat intyget av läkaren T.H. (i domen angivet som utfärdat 1996; red:s anm.) samt intyg 1992-06-30 från vårdcentralen i Bjuv, journalblad för tiden 1993-02-01 till 93-08-24, intyg 1996-02-16 av biträdande överläkaren T.A. samt skadeanmälan ställd till Arbetsmarknadsförsäkringar.

TR:ns bedömning. 128 § trafikskadelagen stadgas att preskription avbryts genom att talan väcks senast tre år från det att den ersättningsberättigade fått kännedom om att fordringen kan göras gällande och i vart fall inom tio år från det att fordringen tidigast kunnat göras gällande.

C.A. har redan vid olyckstillfället haft kännedom om att hon lidit en trafikskada, orsakad av föraren av ett motordrivet fordon. Hon har på grund av skadan haft möjlighet att få ersättning från sitt försäkringsbolag.

Den omständigheten att C.A. inte förstått att hon kunde utnyttja sin trafikförsäkring inverkar inte på frågan från vid vilken tidpunkt preskriptionstiden börjar löpa.

C.A. har år 1996 fått besked om att skadan medfört invaliditet. Frågan blir då om detta kan påverka tidpunkten från när preskription skall räknas. Det kan emellertid inte anses att en ny, ersättningsberättigad skada inträffat vid den tidpunkt då C.A. fick veta att skadan medförde bestående invaliditet; ersättning för invaliditet är en post bland flera för vilken ersättning för en skada kan utgå. Preskriptionstid skall därför inte räknas från senare tidpunkt än den då olyckan inträffade.

Ytterst gäller för krav enligt trafikskadelagen en tioårig preskription från det att skada inträffat. Denna regel är dock subsidiär i förhållande till regeln om treårig preskription och blir aktuell endast då det är fråga om en skada, som ger sig tillkänna först en tid efter olyckan. Denna regel är inte tillämplig i förevarande mål.

C.A:s rätt att göra fordran gällande mot Folksam har upphört i juni 1995 på grund av preskription. Käromålet skall med hänsyn härtill ogillas.

C.A. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle fastställa att hennes krav på grund av skadan inte var preskriberade.

Folksam bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lindell och Gilljam, referent, samt tf. hovrättsassessorn Asberg) fastställde i dom d. 19 okt. 1999 TR:ns dom.

C.A (ombud jur kand. S.H.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla invändningen om preskription.

Folksam (ombud försäkringsjuristen E.T.) bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr S. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma grunder och omständigheter som i TR:n och HovR:n.

Den som vill bevaka sin rätt till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) skall enligt 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i vart fall inom tio år från det fordringen tidigast kunnat göras gällande. Preskriptionsbestämmelsen överensstämmer med en motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Hur kravet på kännedom skall förstås har inte närmare preciserats i lagens förarbeten.

HD har i avgörandet NJA 2000 s. 285 prövat frågan om preskription enligt 28 § trafikskadelagen vid en whiplash-skada och uttalat att bestämmelsen får anses innebära att den skadelidande för att preskriptionstiden skall börja löpa i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Kravet på sådan kännedom innefattade i det då aktuella målet bl.a. kännedom om orsakssambandet mellan trafikolyckan och de besvär som den skadelidande drabbats av.

C.A. har som skäl för att preskription inte inträtt i första hand åberopat att hon efter trafikolyckan inte visste vart hon skulle vända sig med sina ersättningsanspråk och att hon först i september 1996 fick kännedom om att hon kunde vända sig till Folksam med sina krav. Hon har i andra hand gjort gällande att preskriptionstiden skall räknas från maj 1996 då hon fick läkarbesked om att skadan troligen skulle bli bestående.

Det är ostridigt att C.A. på grund av en trafikolycka d. 26 juni 1992 drabbades av en personskada, för vilken hon varit berättigad till ersättning enligt trafikskadelagen från försäkringsbolaget Folksam. C.A. gjorde d. 2 okt. 1996 en skadeanmälan till Folksam. Sedan Folksam avböjt hennesersättningskrav väckte hon talan d. 9 jan. 1998. Frågan i målet är därför om hon före d. 9 jan. 1995 haft sådan kännedom om sin rätt till trafikskadeersättning att hennes anspråk preskriberats.

I skadeanmälan till AMF d. 9 juli 1993, vilken sedan kom att återkallas, uppgav C.A. under rubriken trafik att den moped som hon färdades på vid olyckstillfället hade en trafikförsäkring i Folksam. Hon kryssade också i uppgiften att skadan inte hade anmälts till trafikförsäkringsbolaget. C.A. hade således redan vid denna tid kännedom om att hon lidit en skada och det fanns en trafikförsäkring på mopeden. Den omständigheten att C.A. inte förstod att hon kunde få ersättning från trafikförsäkringen kan dock inte inverka på frågan från vilken tidpunkt preskriptionstiden skall börja räknas.

Av utredningen framgår vidare att C.A. redan vid olyckstillfället d. 26 juni 1992 fick sådana skador att hon varit berättigad till ersättning för sveda och värk. Hennes rätt att nu kräva sådan ersättning är därför preskriberad.

Av journalanteckningar och läkarutlåtandena framgår att C.A. alltsedan olyckan haft besvär från sitt knä och att hon under 1992 och 1993 genomgått två operativa ingrepp. Hon behandlades sedan med sjukgymnastik upp till ett år men blev inte besvärsfri. Av läkarintyg d. 16 febr. 1996 utfärdat av bitr. överläkaren T.A. framgår att ytterligare undersökningar skulle genomföras för att utesluta en åtgärdbar åkomma. Enligt C.A. fick hon härefter i maj 1996 muntligt besked från dr T.H. att skadan förmodligen skulle bli bestående. Även om C.A. under lång tid trodde att hon skulle bli återställd måste det efter operationerna och allra senast någon gång under 1994, då den efterföljande behandlingen med sjukgymnastik hade avslutats, ha stått klart för henne att hon drabbats av en skada som i varje fall berättigade henne till ersättning för lyte och men och andra olägenheter under viss tid. Hennes rätt till sådan ersättning har inte bevakats genom anhängiggörande av talan inom tre år från det hon fick sådan kännedom och är därför preskriberad. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

HD (JustR:n Gregow, Nyström, Munck, referent, Victor och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. C.A. blev under färd på moped d. 26 juni 1992 påkörd av en personbil, varvid hon skadade vänster knä och vänster hand. Hon har d. 9 jan. 1998 väckt talan mot Folksam, som hade meddelat trafikförsäkring för mopeden, och yrkar i målet ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Fråga är nu om hennes anspråk i enlighet med Folksams ståndpunkt i målet är preskriberade.

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) skall enligt 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad. Preskriptionsbestämmelsen överensstämmer med en motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Gentemot Folksams preskriptionsinvändning har C.A. i första hand hävdat att hon först i september 1996 fick kännedom om att hon kunde göra gällande en fordran på försäkringsersättning mot Folksam. Hon har uppgivit att hon efter olyckan skaffade ett läkarintyg för att kunna dokumentera sina ersättningskrav, att hon på inrådan av arbetsförmedlingen anmälde sina anspråk till Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) som emellertid avböjde hennes krav och att hon trott att möjligheterna att få försäkringsersättning därmed var uttömda innan hon i september 1996 fick reda på att hon kunde vända sig till Folksam, där hennes moped var trafikförsäkrad. Hon har framhållit att hon vid olyckstillfället var endast 18 år.

Bestämmelsen i 28 § trafikskadelagen måste anses innebära att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa så snart den ersättningsberättigade har kännedom om de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning (jfr Nordenson, Trafikförsäkringslagen s. 423). Som domstolarna funnit inverkar alltså inte det förhållandet att C.A. uppenbarligen inte förstått att hon kunde utnyttja sin trafikförsäkring på frågan vid vilken tidpunkt preskriptionstiden började löpa.

I andra hand har C.A. gjort gällande att den treåriga preskriptionstiden skall räknas från maj 1996, då hon fått muntligt besked av läkare om att hon erhållit bestående skador, eller från d. 4 juni 1998, då ett invaliditetsintyg utfärdats. Folksam har hävdat att preskriptionstiden skall räknas från olyckstillfället.

En i den juridiska litteraturen diskuterad fråga är huruvida den skadelidande har att inom tre år göra gällande alla anspråk med anknytning till besvär som uppkommit vid en olycka eller om preskriptionstiden kan ha olika startpunkter för skilda slags fordringar på sådan grund (se särskilt Gabrielsson i Festskrift till Ulf K Nordenson s. 110 ff. och Strömbäck i Nordisk försäkringstidskrift 2000 s. 281 ff.). Frågan får särskild aktualitet i sådana fall då den skadade redan i anslutning till olyckstillfället måste inse att han har en ersättningsgill fordran mot försäkringsbolaget för bl.a. sveda och värk men först långt senare får kännedom om att skadan kommer att leda till bestående invaliditet.

Det berörda spörsmålet förelåg till bedömning i rättsfallet NJA 2000 s. 285, som rörde en s.k. whiplash-skada, vilken uppstått på grund av en trafikolycka men först lång tid efter olyckan konstaterats orsaka bestående besvär. I detta mål hade den skadelidande väckt talan mot trafikförsäkringsgivaren mer än åtta år efter olyckan. HD fann, efter att ha redogjort för olika besked som lämnats den skadelidande av läkare, att rätten till trafikskadeersättning var preskriberad såvitt avsåg ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan men inte i övriga avseenden.

I förevarande mål framgår av den utredning i form av journalanteckningar och läkarutlåtanden som föreligger att C.A. olycksdagen uppsökte läkare varvid konstaterades smärtor i vänster knä, en skråma på höger underben samt smärtor på vänster hands utsida. Hon genomgick i november 1992 en artroskopisk undersökning av knäleden som inte utvisade några sjukliga förändringar utöver en lätt uppsplittring av brosket på knäskålens spets. Den 19 febr. 1993 antecknades att smärtorna i knät förvärrats, att hon alltjämt gick med kryckor och haltade mycket intensivt. Hon genomgick samma dag en ny artroskopi, varvid bl.a. ett ingrepp gjordes med anledning av en konstaterad ruptur på menisken. Den 13 april 1993 antecknades att hon mådde förträffligt och kunde springa och d. 24 aug. samma år att hon förbättrades stadigt, låt vara att en del av styrkan i benet fortfarande saknades. Enligt ett läkarutlåtande d. 16 febr. 1996 hade hon emellertid fortsatta besvär med bl.a. svårigheter att gå och stå. I ett läkarutlåtande den 4 juni 1998 konstaterades att hennes besvär var direkt relaterade till olycksfallet och måste betraktas som bestående. Enligt C.A:s egen uppgift gav den läkare som utfärdat detta intyg henne i maj 1996 ett muntligt besked om att besvären troligen var bestående.

C.A:s yrkanden i målet om ersättning för sveda och värk har inte närmare specificerats, men det måste förutsättas att yrkandet avser sveda och värk i anslutning till olyckstillfället och möjligen även i anslutning till de båda artroskopiska angreppen år 1992 och 1993. Hennes talan om ersättning i dessa hänseenden har väckts mer än tre år från det hon fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och är följaktligen preskriberade.

Såvitt avser C.A:s yrkanden om ersättning för lyte och men ger utredningen inte något stöd för att hon i anslutning till olyckstillfället fick anledning till antagande att hon kunde vara berättigad till ersättning i dessa hänseenden. Vid bedömningen av när hon i den mening som avses i 28 § trafikskadelagen skall anses ha fått kännedom om att hon kunde göra gällande den fordran om ersättning för lyte och men som hon hävdar i målet bör i överensstämmelse med vad som framhölls i rättsfallet NJA 2000 s. 285 beaktas att den treåriga preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget utan endast genom att försäkringstagaren väcker en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader. Detta talar för att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren erhållit ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk. Med denna utgångspunkt kan det inte anses framgå av utredningen att C.A. fick kännedom om att hon kunde göra gällande den fordran som hon hävdar i målet tidigare än tre år innan hon väckte talan mot Folksam. Hennes anspråk på ersättning för lyte och men är följaktligen inte preskriberat.

Inte heller C.A:s yrkande om ersättning för olägenheter i övrigt har preciserats närmare. I den mån yrkandet gäller olägenheter under tid för bestående invaliditet har inte heller i den delen preskription inträtt.