RH 2008:78
Fråga om vad som avses med skada som utgångspunkt för när preskriptionstiden på 10 år enligt 28 § första stycket (numera 31 §) trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa.
Stockholms tingsrätt
M.P. var med om en trafikolycka den 2 februari 1977. Den andra föraren omkom och M.P. dömdes sedermera till dagsböter för vållande till annans död. Efter sedvanlig skadeanmälan ersatte Trygg-Hansa Försäkringsbolag AB (Trygg-Hansa) enligt gällande avtal om trafikskadeförsäkring M.P. för sakskada.
M.P. ansökte den 24 januari 1996 om stämning och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att Trygg-Hansa skulle ersätta honom även för personskada på grund av olyckan. Han anförde att han till följd av olyckan led av en whiplashskada och posttraumatiskt stressyndrom. Trygg- Hansa bestred yrkandet i första hand på den grund att rätten till trafikskadeersättningen var preskriberad enligt 28 § (numera 31 §) trafikskadelagen, eftersom talan inte väckts inom tre år från det att M.P. fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i vart fall inte inom tio år från det fordringen tidigast, dvs. dagen för skadan, kunnat göras gällande. M.P. bestred att hans talan skulle vara preskriberad, i första hand på grund av att det av hans skadeanmälan måste ha framgått att det även handlade om personskada även om han på grund av sitt psykiska tillstånd var oförmögen att följa upp det. I andra hand gjorde han gällande att han anmälde sin skada så fort han insåg att ett samband förelåg mellan olyckan och skadorna.
Tingsrätten beslutade att genom mellandom pröva preskriptionsfrågan. I dom den 26 augusti 1997 ansåg tingsrätten att M.P:s fordran var preskriberad, eftersom talan hade väckts först tio år efter dagen för olyckan, vilket utgör den yttersta gränsen för möjligheten att göra ersättningsanspråk enligt trafikskadelagen gällande. Hovrätten fastställde tingsrättens dom den 11 juni 1998. Högsta domstolen prövade preskriptionsfrågan i dom år 2001 (se rättsfallen NJA 2001 s. 695 I och II) och slog fast att den tioåriga preskriptionstiden börjar löpa vid den tidpunkt då skadan gav sig till känna.
Genom beslut i Högsta domstolen den 14 april 2003 återförvisades målet till tingsrätten med påpekande att varje skada måste bedömas för sig. För att kunna avgöra frågan om preskription krävdes därför att M.P. angav vilka fordringsanspråk hans fastställelsetalan avsåg.
Parterna hemställde att tingsrätten genom mellandom skulle fastställa huruvida M.P:s ersättningsanspråk för merkostnader, inkomstförlust eller olägenheter i övrigt gällande anspänning i arbete helt eller delvis gått förlorade genom preskription.
M.P. yrkade ersättning med
a. 85 500 kr för inkomstförlust åren 1977, 1981-1983 samt 1990-1997 jämte ränta från den 26 april 2005,
b. 36 300 kr för olägenheter i övrigt gällande anspänning i arbete från den 1 februari 1989 till den 31 december 2004 jämte ränta från den 19 januari 2005,
c. 14 170 kr för framtida olägenheter i övrigt gällande anspänning i arbete från den 1 januari 2005 till den 31 december 2010,
d. 17 100 kr för kostnader åren 1977-1995 jämte ränta från den 19 januari 2005,
e. 18 000 kr för kostnader åren 1996-2004 jämte ränta från den 19 januari 2005, och
f. 21 242 kr för framtida kostnader.
Trygg-Hansa bestred yrkandena och anförde. Yrkandena bestrids i första hand av den anledningen att M.P:s fordringar är preskriberade enligt 28 § trafikskadelagen och i andra hand för att det saknas orsakssamband mellan trafikolyckan och skadorna. Ersättningsyrkandena avseende kostnaderna vitsordas.
M.P. anförde att hans anspråk inte är preskriberade.
Beträffande sakomständigheterna anförde parterna följande.
M.P.
Tidpunkten för den treåriga preskriptionen beträffande samtliga fordringar skall räknas från den 13 mars 1995. Det var först då, genom legitimerade läkaren S.J:s utlåtande och invaliditetsintyg, som orsakssambandet mellan trafikolyckan och hans olika besvär samt kostnader stod klart för honom. Det är således först då han faktiskt fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och tiden för preskriptionen med stöd av treårsregeln började löpa.
När det gäller den tioåriga preskriptionen så kan den inte anses ha uppkommit vid samma tidpunkt för samtliga fordringar. Där måste i stället hänsyn tas till när skadan uppstod. Beträffande inkomstförlusten innebär det att tioårspreskriptionen började löpa när han påbörjade sina sjukskrivningar, bevi1jades sjukbidrag och beviljades förtidspension. Inte heller när det gäller anspänning i arbete kan startpunkten för preskriptionen hänföras till samma tidpunkt. Hans skada uppstod när han påbörjade sina anpassade halvtidsarbeten, dvs. den 1 februari 1989 och den l juli 1998. Den yrkade ersättningen för kostnader från år 1977 till och med år 2004 motsvarar de kostnader som han har haft for läkarvård och medicin respektive år. Hans framtida kostnader, beräknade från den 1 januari 2005, motsvarar högkostnadsbeloppet om 1 800 kr kapitaliserat med faktorn 11,801.
Trygg-Hansa
S.J:s läkarutlåtande och invaliditetsintyg är illa underbyggda och grundar sig främst på uppgifter som M.P. har lämnat 18 år efter trafikolyckan. Dessa kan därför inte ligga till grund för bedömningen för vid vilken tidpunkt M.P. skall anses ha fått kännedom om att fordran kunde göras gällande. Bedömningen måste i stället göras utifrån den medicinska dokumentationen samt omständigheterna i övrigt i målet. Mot bakgrund av att M.P. i sin arbetsskadeanmälan år 1986 gjort gällande att han på grund av trafikolyckan år 1977 var berättigad till arbetsskadelivränta för inkomstförlust måste den treåriga preskriptionstiden beträffande inkomstförlust räknas från den tidpunkten då anmälan gavs in. I anmälan anfördes att M.P. led av psykiska besvär till följd av trafikolyckan, vilket torde medföra att även den treåriga preskriptionen avseende olägenheter i övrigt började löpa när anmälan gavs in.
För den tioåriga preskriptionstiden är det avgörande när respektive skada har uppstått. Det är i praxis inte klarlagt om en uppdelning inom varje ersättningsslag skall göras när frågan om preskription prövas, men enligt bolagets uppfattning bör "första kronans princip" gälla. Detta innebär i förevarande fall att preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkten då M.P. hade den första kostnaden, den första inkomstförlusten och när olägenheter i övrigt aktualiserades första gången. Beträffande kostnader har preskriptionstiden således börjat löpa år 1971. Även preskriptionstiden avseende inkomstförlust började löpa år 1977 när M.P. var sjukskriven. När det gäller ersättning för olägenheter i övrigt tar den normalt vid när ersättningen för sveda och värk upphör. Den akuta sjuktiden för de typer av besvär som M.P. gör gällande är normalt relativt kort. Redan cirka ett år efter trafikolyckan har olägenheter i övrigt visat sig i det aktuella fallet och ersättningsyrkandet i den delen preskriberades således redan år 1988.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Hans Cederberg och Thore Brolin samt tingsnotarien Lotta Karlsson) anförde i dom den 16 oktober 2006 följande.
DOMSKÄL
I 28 § första stycket (nuvarande 31 §) trafikskadelagen stadgas följande. "Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fodringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad."
I rättsfallen NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93 har Högsta domstolen slagit fast att det för att den treåriga preskriptionstiden skall börja löpa krävs att den skadelidande skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden, bl.a. orsakssamband mellan olycka och skada, som grundar rätt till ersättning. Mot bakgrund av att den skadelidande för att bryta preskriptionen måste väcka talan i domstol och att rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande, bör inte kravet på kännedom luckras upp. Det krävs således att den skadelidande har ett objektivt sett någorlunda säkert underlag för de förhållanden som han vill lägga till grund for sitt anspråk för att treårsfristen skall börja löpa.
Tingsrätten finner att det av den medicinska utredningen i målet inte konstaterats något orsakssamband mellan M.P:s skador och trafikolyckan förrän i S.J:s läkarutlåtande och invaliditetsintyg utfärdade den 13 mars 1995. Även om vissa symtom hänförliga till den diagnos som S.J. har ställt har visat sig tidigare har inte ett samband av det slag som krävs för att M.P. skall anses ha haft kännedom om att fordringen kunnat göras gällande påvisats. Den treåriga preskriptionstiden har därmed börjat löpa först den 13 mars 1995 beträffande samtliga ersättningsyrkanden.
Tingsrätten har då att ta ställning till om den tioåriga preskriptionen, som utgör en yttersta gräns för när en fordran på grund av en trafikskada kan göras gällande, har inträtt. I rättsfallet NJA 2001 s. 695 II fann Högsta domstolen att den tioåriga preskriptionstiden skulle anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan gav sig till känna. Med skada menades i det fallet den inkomstförlust den skadelidande drabbats av när hon blivit berättigad till halvt sjukbidrag på grund av de skador hon ådragit sig vid en trafikolycka 14 år tidigare. Högsta domstolen konstaterade också att i enlighet med det synsätt som anlagts i rättsfallen NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93 bör varje skada bedömas för sig. Tingsrätten har i förevarande fall således att bedöma varje ersättningsanspråk för sig.
Beträffande de kostnader M.P. har haft finner tingsrätten att hans skada har gett sig till känna när han har haft de faktiska kostnaderna för läkarvård och medicin. Det innebär att de kostnader han har haft före den 24 januari 1986 är preskriberade. Samma synsätt skall tillämpas beträffande inkomstförlust. Den inkomstförlust M.P. har drabbats av år 1977 och åren 1981-1983 är därmed preskriberade. Övriga ersättningsyrkanden avseende kostnader och inkomstförlust kan enligt tingsrättens bedömning alltjämt göras gällande. Beträffande ersättningen för olägenheter i övrigt gällande anspänning i arbete finner tingsrätten att den skada som M.P. har drabbats av har gett sig till känna i samband med att han har påbörjat sina anpassade halvtidsarbeten den 1 februari 1989 respektive den l juli 1998. Hans anspråk i den delen är således inte preskriberade.
DOMSLUT
Tingsrätten förklarar att M.P:s talan mot Trygg-Hansa om trafikskadeersättning är preskriberad endast såvitt avser inkomstförlust för åren 1977, 1981-1983 samt kostnader som uppstått före den 24 januari 1986.
Hovrätten
Trygg-Hansa överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle förklara att M.P:s talan är preskriberad även såvitt avser kostnader från och med den 24 januari 1986, inkomstförluster efter år 1983 och olägenheter i övrigt gällande anspänning i arbete.
M.P. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsrådet Ingemar Persson, tf. hovrättsassessorn Lina Forzelius och adjungerade ledamoten Pontus Back, referent) anförde i dom den 21 december 2007 följande.
DOMSKÄL
Parterna har fört sin talan i hovrätten i allt väsentligt på samma sätt som vid tingsrätten.
Högsta domstolen har i målet avgjort att den tioåriga preskriptionstiden ska börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna (se Högsta domstolens avgörande den 1 november 2001 i mål T 4958-98, refererat i NJA 2001 s. 695 I). Högsta domstolen har i andra mål avgjort att preskriptionstiderna i 28 § första stycket (nuvarande 31 §) trafikskadelagen ska bedömas för varje skada för sig (se t.ex. NJA 2001 s. 695 II).
Enligt hovrätten avses med skada den person- eller sakskada som den skadelidande åberopar som grund för sitt ersättningsanspråk. Med personskada avses de fysiska eller psykiska besvär som den skadelidande hävdar har medfört negativa konsekvenser för honom eller henne. Sådana negativa konsekvenser kan t.ex. vara kostnader, inkomstförluster eller andra olägenheter. Samtliga ersättningsanspråk som har sin grund i ett visst besvär preskriberas således tio år efter att besväret har givit sig till känna. Detta gäller oavsett till vilken punkt i 5 kap. 1 § skadeståndslagen som ersättningsanspråket hänför sig.
Vid bedömningen av om det är fråga om en eller flera skador ska en uppdelning göras mellan sådana besvär som gör sig gällande under den akuta sjuktiden och besvär som är av bestående art. Samma psykiska eller fysiska symptom kan därmed utgöra två olika skador. Om en olycka medför ett visst akut symptom som först senare visar sig bli bestående, ska olika preskriptionstider löpa för ersättningsanspråk som grundas på det akuta symptomet och ersättningsanspråk som grundas på det förhållandet att symptomet är bestående. När det gäller de sistnämnda börjar den tioåriga preskriptionstiden löpa när det går att konstatera att symptomet är bestående.
M.P. har som grund för sina ersättningsanspråk sammanfattningsvis anfört följande: Han drabbades på grund av en bilolycka år 1977 av psykiska besvär i form av posttraumatisk stress och depressionsskov. Dessa besvär visade sig år 1977 och har sedan varit återkommande. Han tillfogades också kroppsliga besvär i form av smärta i huvud, nacke, övre delar av rygg, skuldror, axlar, armar och knän. Dessa besvär debuterade mellan åren 1977 och 1982 och har gjort sig gällande i varierande grad sedan dess. På grund av de angivna fysiska och psykiska besvären har M.P. haft kostnader för läkarvård och medicin som motsvarar hela eller halva högkostnadsbeloppet under varje år från 1977 till 2004. Han kommer även att ha kostnader efter år 2004. Han har också på grund av besvären haft nedsatt arbetsförmåga åtminstone sedan år 1981 och varit sjukskriven och uppburit sjukbidrag i olika omgångar först under år 1977 och sedan från år 1984 och framåt. Besvären har vidare åsamkat honom olägenheter i form av anspänning i arbete från år 1989 och kommer att åsamka honom ytterligare olägenheter i framtiden.
Av M.P:s egna uppgifter kan det konstateras att samtliga besvär som han grundar sitt ersättningsanspråk på har givit sig till känna mer än tio år innan talan väcktes, det vill säga före den 24 januari 1986. Besvären debuterade senast år 1982 och de får anses ha visat sig vara bestående i vart fall under den period mellan åren 1981 och 1983 - flera år efter olyckan - då M.P. har anfört att de åsamkade honom nedsatt arbetsförmåga. Under sådana omständigheter är M.P:s ersättningsanspråk preskriberade i sin helhet. Tingsrättens domslut ska därför ändras.
DOMSLUT
Med ändring av tingsrättens domslut förklarar hovrätten att M.P:s fordran på trafikskadeersättning är preskriberad även såvitt avser kostnader från och med den 24 januari 1986, inkomstförluster efter år 1983 och olägenheter i övrigt gällande anspänning i arbete.
Hovrättens dom meddelad: den 21 december 2007.
Mål nr: T 8812-06.
Lagrum: 28 § första stycket (nuvarande 31 §) trafikskadelagen (1975:1410).
Rättsfall: NJA 2000 s. 285; NJA 2001 s. 695 I och II.