NJA 2001 s. 151

(Jfr 1989 s. 28, 1993 s. 605 och 1997 s. 168)

E.N. G., född 1940, som i maj 1998 ingått äktenskap med G.G. född 1919, gav i juni 2000 in en ansökan till Södra Roslags TR om att G.G. skulle försättas i konkurs. Hennes fordran på G.G. angavs i hennes konkursansökan uppgå till 102 533 483 kr och grundade sig på ett löpande skuldebrev av d. 10 jan. 1999. Denna fordran var fastställd av kronofogdemyndigheten i mål om betalningsföreläggande i ett utslag d. 27 maj 2000. TR:n försatte G.G. i konkurs genom beslut d. 27 juni 2000.

G.G:s åtta barn, av vilka inte något är barn till E.N. G., tillsammans betecknade M.S. och medparter, överklagade konkursbeslutet i Svea HovR och yrkade att konkursen skulle upphävas. Som grund för yrkandet angavs att E.N. G. inte var behörig att ansöka om att G.G. skulle försättas i konkurs, då hon inte hade någon fordran mot honom av det slag hon påstått i konkursärendet. De uppgav även att G.G. inte var insolvent och att det därmed saknades grund för att försätta honom i konkurs.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Ehrenkrona, referent, och tf. hovrättsassessorn Wallinder) anförde i slutligt beslut d. 20 juli 2000: HovR:n saknar behörighet att ex officio överpröva en TR:s beslut om försättande i konkurs. En sådan prövning kan endast ske efter överklagande av konkursbeslutet.

G.G:s barn har gjort gällande att de har rätt att föra talan mot TR:ns beslut och har som grund härför anfört att de i gåvor erhållit aktier av sin far nära ett år före det att konkursansökan gavs in, och att det är sannolikt att dessa gåvor kommer att bedömas ur återvinningssynpunkt för det fall konkursbeslutet vinner laga kraft. Då återvinning synes vara den enda möjligheten att i efterhand angripa gåvorna till barnen får dessa anses ha ett berättigat intresse av att få frågan om G.G:s eventuella insolvens prövad. De har vidare anfört att det får anses vara en allmän rättsgrundsats att överklaganderätt tillkommer den som berörs av ett beslut. Slutligen har de gjort gällande att de har en fordran på sin far enligt ett gåvobrev d. 16 aug. 1999.

Mot beslut varigenom en gäldenär försatts i konkurs efter egen ansökan har i rättspraxis endast gäldenären själv och behörig ställföreträdare för denne ansetts äga rätt att föra talan (jfr NJA 1989 s. 28, NJA 1993 s. 605 och NJA 1997 s. 168). Att en gäldenär medgett en borgenärs ansökan om konkurs föranleder inte någon annan bedömning av talerättsfrågan. Inte heller den omständigheten att G.G. enligt gåvobrev d. 16 aug. 1999 utfäst sig att erlägga gåvoskatten för barnens gåvor. Vad klagandena anfört kan inte heller anses innebära att de skulle vara så direkt berörda av konkursbeslutet att de utifrån allmänna rättsgrundsatser skulle vara behöriga att överklaga konkursbeslutet. Ett annat ställningstagande till talerättsfrågan skulle innebära en utvidgning av den taleberättigade kretsen på ett sätt som visserligen övervägts i doktrin, förarbeten och praxis (se Welamson, Konkursrätt, 1961 s. 101, SOU 1970:75 s. 107, NJA 1997 s. 168), men som lagstiftaren uppenbarligen ännu inte funnit anledning att införa.

G.G:s barn saknar alltså behörighet att överklaga TR:ns beslut om konkurs. HovR:n, som finner att en muntlig förhandling inte är erforderlig för att bedöma talerättsfrågan, avvisar därför deras överklagande.

M.S. och medparter (ombud för samtliga advokaten Odd Swarting) överklagade avvisningsbeslutet och yrkade i första hand, att HovR:ns avvisningsbeslut skulle undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning och, i andra hand, att konkursbeslutet skulle upphävas.

T.A., som av HD tilläts överta E.N. G:s talan i målet, bestred ändring.

M.S. och medparter ingav och åberopade ett d. 4 sept. 2000 dagtecknat utlåtande av f.d. JustR Gösta Walin.

Betänkande

HD (JustR:n Svensson, Danelius, referent, Westlander och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Vid prövning av en konkursansökan skall enligt 2 kap. 7 § KL en uppgift av gäldenären att han är insolvent godtas, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det. Det finns alltså ett visst utrymme för domstolen att avslå en ansökan om konkurs som görs av gäldenären själv eller som medges av gäldenären.

Med hänsyn härtill kan även en tredje man, vars rättigheter på ett eller annat sätt berörs av konkursen, ha ett intresse av att få framföra synpunkter på insolvensfrågan och därmed försöka påverka bedömningen av konkursansökningen. Frågan är då om en tredje man under vissa förutsättningar bör tillerkännas rätt att överklaga ett beslut varigenom en gäldenär försätts i konkurs på egen ansökan eller efter att ha medgivit annans konkursansökan.

Denna fråga har behandlats i rättsfallen NJA 1989 s. 28, 1993 s. 605 och 1997 s. 168. I dessa fall har HD ställt sig avvisande till att låta ett beslut varigenom en gäldenär satts i konkurs efter egen ansökan överklagas av borgenärer eller aktieägare i konkursbolaget. I de senare två rättsfallen har HD uttalat att det i princip endast är gäldenären själv och behörig företrädare för denne som får överklaga ett sådant konkursbeslut. Uttalandet är sådant att det lämnar ett visst utrymme för att överklaganderätt under särskilda förhållanden skulle kunna tillerkännas även annan än gäldenären och dennes företrädare.

I förevarande fall har M.S. och medparter åberopat att de d. 16 aug. 1999, dvs. omkring tio månader före fristdagen i G.G:s konkurs, från G.G. mottagit en gåva i form av aktier i G.G. Kapital AB och att, om konkursbeslutet blir bestående, talan kan komma att väckas mot dem om återvinning av gåvan.

Den som förvärvat egendom och riskerar att gå miste om denna genom återvinning får generellt sett anses ha ett starkare intresse än de borgenärer och aktieägare som behandlas i ovan berörda rättsfall av att värja sig mot det konkursbeslut som kan föranleda återvinning genom att påvisa att konkursgäldenärens uppgift om sin insolvens inte är korrekt. I litteraturen har också uttalats att det just i ett sådant fall skulle kunna komma i fråga att ge tredje man rätt att överklaga konkursbeslutet (Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 101).

Enligt 16 kap. 2 § KL skall RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar gälla i konkursärenden, om inte något annat sägs i KL. Några sådana föreskrifter i KL finns inte, och i 50 kap. 1 § RB behandlas endast det fallet att det är en part som vill överklaga TR:ns dom. Regleringen i RB kan emellertid inte anses utesluta att annan än den som varit part vid TR:n under speciella förhållanden skall ha rätt att överklaga (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 31 £).

Sammanfattningsvis får skälen för en rätt att överklaga konkursbeslutet i detta fall anses vara så starka att M.S:s och medparters yrkande om upphävande av HovR:ns avvisningsbeslut och återförvisande av målet till HovR:n bör bifallas.