NJA 2001 s. 288

Staten genom Skattemyndigheten i Stockholms län yrkade efter stämning å K.L. vid Huddinge TR att K.L. jämlikt 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt skulle förpliktas att till staten utge för K.L. El i Uttran Aktiebolag obetald mervärdesskatt inklusive restavgifter jämte dröjsmålsavgifter, tillhopa 722 053 kr. Beloppet förföll till betalning 1993.

K.L. bestred käromålet. Under alla omständigheter yrkade han att eventuellt betalningsbelopp skulle jämkas.

TR:n meddelade dom d. 9 juli 1996. TR:n fann att K.L. i egenskap av ställföreträdare för bolaget underlåtit att i rätt tid och ordning betala in mervärdesskatt och att K.L. i princip var betalningsskyldig för yrkade belopp. TR:n ansåg det emellertid obilligt att ålägga K.L. fullt betalningsansvar för bolagets mervärdesskatteskuld. Hans personliga betalningsansvar borde därför jämkas. TR:n förpliktade K.L. att till staten utge 100 000 kr.

Staten överklagade i Svea HovRoch yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Staten yrkade vidare ersättning för sina rättegångskostnader i HovR:n.

K.L. som förelagts att inkomma med svarsskrift lät sig inte avhöra.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfmarck, hovrättsrådet Korfitsen, referent, och tf. hovrättsassessorn Lindstam) meddelade dom d. 8 jan. 1998. HovR:n fann att sådana särskilda skäl inte förelåg att jämkning av K.L:s betalningsskyldighet för av bolaget obetalda mervärdesskatter skulle ske.

I fråga om statens rättegångskostnadsyrkande anförde HovR:n i domskälen: Av 18 kap. 1 § RB följer att part som tappar ett mål skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är stadgat. I 18 kap. 16 § samma balk stadgas dock att i mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar, utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt, skall 31 kap. RB tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna, om inte annat är föreskrivet.

I målet är fråga om solidarisk betalningsskyldighet för ett aktiebolags företrädare för av bolaget obetald mervärdesskatt. Indrivning av den solidariskt ålagda betalningsförpliktelsen får enligt lagen om mervärdesskatt ske hos den betalningsskyldige i samma ordning som gäller för skatt. Statens fordran är således av offentligrättslig natur och fråga är därför inte om statens enskilda rätt. Med beaktande härav, och då annat inte är föreskrivet om rättegångskostnadernas fördelning i detta fall, skall enligt HovR:ns mening 31 kap. RB:s regler tillämpas i fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna.

Enligt 31 kap. 1 § RB skall en dömd tilltalad stå för vissa av statens kostnader i målet. Som ersättningsgilla kostnader räknas bl.a. kostnaderna för bevisningen i målet, den dömdes inställelse vid rätten och ersättning till offentlig försvarare. Kostnaden för det arbete det allmännas representant lagt ner i målet är alltså undantagen från den dömdes ersättningsskyldighet.

Med beaktande härav skall statens yrkande om ersättning för rättegångskostnader avseende arbete lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Munck, Victor, Blomstrand, referent, Håstad och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 18 kap. 16 § RB skall, i mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt, brottmålsreglerna tillämpas i fråga om rättegångskostnader, om annat inte är föreskrivet. Paragrafen infördes år 1990 och överensstämmer, såvitt nu är av intresse, med den tidigare gällande 20 § RB:s promulgationslag. Av motiven till den nya paragrafen (prop. 1989/90:71 s. 73 ff.) framgår också att någon saklig ändring inte var avsedd.

I motiven till den ursprungliga bestämmelsen anförde processlagberedningen ett flertal exempel på fall där brottmålsreglerna skulle tillämpas, bl.a. äktenskaps återgång när hinder för äktenskaps ingående förelegat, upplösning av bulvanförhållanden i fråga om aktier i vissa bolag och föreläggande enligt skogsvårdslagen av åtgärder till betryggande av återväxt. Det handlar således om särpräglade situationer där det från allmän synpunkt framstår som angeläget att ett visst missförhållande rättas till. Däremot avses enligt motiven inte mål där kronan är part, dvs. mål där kronan har att omedelbart tillvarata sitt eget intresse, såsom då kronan gör gällande bättre rätt till fast egendom eller yrkar skadestånd på grund av fel i leverans eller för talan i mål om klander av utmätning som ägt rum för uttagande av skatt. (Se NJA II 1947 s. 69 ff.)

Bestämmelsen är således avsedd att förstås så att reglerna i 31 kap. RB om ersättning för rättegångskostnader i brottmål skall tillämpas i ett antal mer eller mindre udda mål som handläggs vid allmän domstol i den ordning som gäller för tvistemål och där en myndighet för talan. (Se Fitger, Rättegångsbalken s. 18:70 f.) Mål där en statlig myndighet för talan om ett anspråk som påstås tillkomma staten synes däremot inte vara åsyftade, och det oavsett om anspråket grundar sig på offentligrättsliga eller privaträttsliga förhållanden. I detta avseende föreligger alltså inte kongruens mellan den nu aktuella regleringen och rättegångskostnadsregeln i 32 § ärendelagen (1996:242), vilken är tillämplig på ärenden där enskilda är motparter till varandra men har avsetts ge ett begränsat utrymme att i vissa fall med hänsyn till ärendets art jämställa staten med en enskild part (jfr NJA 1998 s. 443 och 2000 s. 109).

Även om bestämmelsen i 18 kap. 16 § RB inte erhållit den tydlighet som skulle ha varit önskvärd, får det anses att den avsedda innebörden är förenlig med dess avfattning. Det får således antas att bestämmelsen över huvud taget inte är tillämplig på fall där staten själv är part i ett mål och därmed inte på en talan som staten för mot ett bolags ställföreträdare enligt reglerna om personligt betalningsansvar för bolagets obetalda skatter. En konsekvens av detta blir att staten i enlighet med de ordinära rättegångskostnadsreglerna i 18 kap. 8 § RB kan erhålla ersättning även för sin kostnad för utförandet av sin talan mot den enskilde i sådana fall. Den här antagna tolkningen innebär samtidigt att den enskilde får en principiell rätt till full ersättning för sin egen rättegångskostnad, om han vinner målet.

Bestämmelserna i 18 kap. RB om ersättning för rättegångskostnader i tvistemål skall således tillämpas i det överklagade målet. K.L. var tappande part i HovR:n och skall enligt kapitlets första paragraf ersätta staten för dess rättegångskostnader där.