NJA 2017 s. 149

På talan av Arbetsförmedlingen beslutade tingsrätten att Proffice skulle betala varselavgift till staten enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Målet handlades i tingsrätten som ett indispositivt tvistemål. Arbetsförmedlingen hade även yrkat ersättning för sin rättegångskostnad avseende ansökningsavgiften till tingsrätten. I den delen fann rätten, med tillämpning av 18 kap. 16 § RB, att rättegångskostnaderna skulle fördelas i enlighet med reglerna för brottmål. Eftersom kostnaden inte ansågs ersättningsgill enligt de reglerna ogillades yrkandet.

Arbetsförmedlingen överklagade beslutet om rättegångskostnader till hovrätten, som avslog överklagandet.

I HD har Arbetsförmedlingen gjort gällande att tvistemålsreglerna ska tillämpas vid fördelningen av rättegångskostnaderna och att målet ska handläggas enligt den ordning som gäller för dispositiva tvistemål. Frågorna i målet är vad som ska anses gälla i dessa avseenden.

En arbetsgivare som planerar en driftsinskränkning i sin verksamhet är enligt 1 § främjandelagen skyldig att inom viss tid varsla Arbetsförmedlingen. Varselskyldigheten är sanktionerad på så sätt att en s.k. varselavgift enligt 17 § främjandelagen kan åläggas en arbetsgivare som underlåter att följa bestämmelserna om varsel. Regeln är obligatorisk, vilket innebär att avgiften i princip alltid ska åläggas när samtliga förutsättningar är uppfyllda (se rättsfallet NJA 1987 s. 349).

De närmare förutsättningarna för varselavgiften framgår av 17 § första stycket främjandelagen, som föreskriver att avgiftsskyldighet förutsätter att arbetsgivaren av uppsåt eller grov oaktsamhet åsidosatt varselreglerna. Hur avgiften bestäms följer av det andra stycket. Avgiften fastställs sålunda för varje påbörjad vecka som varsel har försummats och till ett belopp som varierar mellan 100 kr och 500 kr för varje arbetstagare som berörs av inskränkningen.

Varselavgift åläggs enligt 18 § främjandelagen av allmän domstol på talan av Arbetsförmedlingen. Det saknas uttryckliga bestämmelser i främjandelagen om hur rättegångskostnaderna i mål om varselavgift ska fördelas eller enligt vilken ordning sådana mål ska handläggas. Frågorna är också sparsamt belysta i lagens förarbeten. På dessa punkter innehåller motiven endast det uttalandet att reglerna om rättegången i tvistemål ska tillämpas, men att bestämmelserna i rättegångsbalken angående allmänt åtal, enligt 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (RP), ska äga motsvarande tillämpning beträffande bl.a. frågor om rättegångskostnad och ordningen för målets fullföljd i högre rätt (se prop. 1973:129 s. 306).

Bestämmelsen i 20 § RP är numera upphävd men överensstämmer, såvitt gäller rättegångskostnader, med nu gällande bestämmelse i 18 kap. 16 § RB. Paragrafen föreskriver att kostnadsansvaret i vissa tvistemål ska regleras enligt de regler som gäller för brottmål enligt 31 kap. RB. Bestämmelsens tillämplighet förutsätter att en åklagare eller en annan myndighet för talan, att detta sker på det allmännas vägnar, att talan inte avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt och att inget annat är föreskrivet.

Frågan om bestämmelsens tillämpningsområde har tidigare varit föremål för HD:s prövning. I NJA 2001 s. 288 konstaterades det med hänvisning till vissa förarbetsuttalanden att bestämmelsen inte är tillämplig i mål där det allmänna är part, det vill säga i mål där det allmänna har att omedelbart tillvarata sitt eget intresse. HD drog därefter slutsatsen att bestämmelsen inte verkade vara avsedd att tillämpas i mål där en statlig myndighet för talan om ett anspråk som påstås tillkomma staten.

Av bestämmelsens motiv framgår det att den är avsedd att tillämpas i ett antal mer eller mindre udda mål som inte avser brott men som i vissa hänseenden ligger brottmålen nära. Som exempel på fall där bestämmelsen är tillämplig anges just mål om varselavgift enligt främjandelagen (se prop. 1989/90:71 s. 73). Som HD anförde i 2001 års fall får bestämmelsen anses ta sikte på situationer där staten för talan för att det från allmän synpunkt framstår som angeläget att ett visst missförhållande rättas till. Saken har också uttryckts så att paragrafen endast ska tillämpas i särpräglade situationer där staten agerar från allmän synpunkt (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Zeteo den 20 december 2016, kommentaren till 18 kap. 16 §). Det centrala för bestämmelsens tillämplighet får alltså anses vara att statens talan grundar sig på en skyldighet att agera till förmån för ett angeläget, allmänt intresse. Det bör vid den bedömningen inte vara avgörande om talan avser ett ekonomiskt anspråk eller någon annan form av fullgörelse.

Syftet med bestämmelserna om varsel är i grunden arbetsmarknadspolitiskt. Genom att Arbetsförmedlingen underrättas om en planerad personalinskränkning bereds myndigheten möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att minimera de negativa verkningar som inskränkningen kan innebära. Varsel till Arbetsförmedlingen har ansetts utgöra ett så angeläget allmänt intresse att en sanktion alltså har införts för att verka förebyggande och säkerställa efterlevnaden av varselreglerna. När talan förs om den sanktionen är det för att tillvarata detta allmänna intresse och inte för att, i vart fall inte omedelbart, tillgodose statens eget intresse.

Mot denna bakgrund får 18 kap. 16 § RB anses tillämplig vid fördelningen av rättegångskostnaderna i mål om varselavgift enligt främjandelagen.

Arbetsförmedlingen är alltså av uppfattningen att mål av det här slaget ska handläggas enligt den ordning som är föreskriven för dispositiva tvistemål. Med sådana tvistemål avses tvister där parterna fritt disponerar över saken och kan träffa en uppgörelse i godo som har ett annat innehåll än en förväntad dom, oavsett om uppgörelsen är förenlig med en korrekt tillämpning av reglerna. Frågan om ett mål är dispositivt avgörs inte genom rättegångsbalkens regler utan följer av den materiella regleringen. Om en regel syftar till att skydda viktiga enskilda eller allmänna intressen är en tvist rörande tillämpningen av regeln ofta indispositiv (se Ekelöf m.fl., Rättegång -Första häftet, 9 uppl. 2016, s. 62).

Frågan om hur mål om varselavgift ska handläggas är som sagt inte närmare reglerad i lagen. Eftersom avgiften enligt 18 § främjandelagen endast kan åläggas av domstol kan inte Arbetsförmedlingen själv utkräva avgiften, dvs. utan att väcka talan, även om parterna skulle vara överens. Det finns heller ingenting som talar för att det står Arbetsförmedlingen fritt att avgöra om talan ska föras när förutsättningarna är uppfyllda (jfr ovan nämnda NJA 1987 s. 349). Under sådana förhållanden förefaller det rimligt att det ankommer på domstolen i dessa mål att, inom ramen för Arbetsförmedlingens yrkande, självständigt ta ställning till avgiftsbeloppet och därmed handlägga målet som ett indispositivt tvistemål.

I samma riktning talar den omständigheten att varselavgiften har en tydlig straffrättslig karaktär. Avgiftsskyldigheten förutsätter att ett subjektivt rekvisit är uppfyllt och avgiftens nivå bestäms utifrån en prövning av hur allvarlig överträdelsen av lagens regler har varit. Prövningen liknar alltså på flera sätt den som sker i brottmål. Rättegångsbalkens regler som gäller för dispositiva tvistemål är inte särskilt väl anpassade för prövning av mål av den karaktären.

Mot denna bakgrund bör rättegångsbalkens regler om rättegången i indispositiva tvistemål tillämpas i mål om varselavgift enligt främjandelagen.

Frågan om ersättning för rättegångskostnad ska alltså, enligt 18 kap. 16 § RB, bedömas enligt de för brottmål gällande reglerna i 31 kap. RB. Så som underrätterna har konstaterat utgör Arbetsförmedlingens ansökningsavgift inte en ersättningsgill kostnad enligt de reglerna. Överklagandet ska följaktligen avslås.

Arbetsförmedlingen väckte talan vid tingsrätten mot Proffice Industrial & Logistics AB och yrkade att Proffice skulle betala varselavgift till staten med 5 200 kr enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Som grund för talan anfördes att Proffice inte i rätt tid till Arbetsförmedlingen hade gett in en anmälan om varsel. Arbetsförmedlingen begärde också ersättning för rättegångskostnader med 2 800 kr, vilket avsåg ansökningsavgiften. Målet handlades som ett vanligt tvistemål och inte som ett s.k. förenklat tvistemål (jfr 1 kap. 3 d § RB).

Sedan Proffice hade medgett talan biföll tingsrätten käromålet men avslog Arbetsförmedlingens yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Enligt tingsrätten skulle bestämmelsen i 18 kap. 16 § RB tillämpas, vilket innebar att rättegångskostnaderna skulle fördelas enligt reglerna för brottmål. Eftersom ersättning för ansökningsavgift enligt tingsrätten då inte kunde utgå ogillades yrkandet. Hovrätten har avslagit Arbetsförmedlingens överklagande.

Den första frågan i HD är huruvida mål om varselavgifter enligt främjandelagen är dispositiva, vilket i så fall innebär att Arbetsförmedlingens yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska bifallas till följd av medgivande. Om mål av detta slag är indispositiva ska det prövas om Arbetsförmedlingen ändå har rätt till ersättning för de begärda rättegångskostnaderna.

En arbetsgivare som avser att genomföra en driftsinskränkning i sin verksamhet är enligt 1 § främjandelagen skyldig att inom viss tid varsla Arbetsförmedlingen.

Varselskyldigheten är sanktionerad i 17 § främjandelagen genom att en arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att följa bestämmelserna kan åläggas att utge en särskild varselavgift till staten. Avgiften fastställs för varje påbörjad vecka som varsel har försummats och bestäms till ett belopp som varierar mellan 100 kr och 500 kr för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen.

Varselavgift åläggs enligt 18 § främjandelagen av allmän domstol på talan av Arbetsförmedlingen.

Det övergripande syftet med skyldigheten att i god tid varsla Arbetsförmedlingen om en driftsinskränkning är att ansvariga myndigheter ska ges möjlighet att bistå de arbetstagare som kan förlora sina anställningar och sätta in de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan behövas. Varselavgiften är en påföljd som syftar till att skyldigheten ska fullgöras. (Se prop. 1973:129 s. 205 ff., jfr rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar.)

Bestämmelserna om varselskyldighet och möjligheten att ålägga varselavgift rör inte enbart relationen mellan en arbetsgivare och Arbetsförmedlingen utan syftar också till att skydda andra enskilda och allmänna intressen. Till detta kommer att varselavgiften endast kan åläggas av domstol och att avgiften har en tydlig straffrättslig karaktär, bl.a. genom att avgiftsskyldigheten förutsätter att ett subjektivt rekvisit är uppfyllt.

Mot bakgrund av det anförda ska mål om åläggande av varselavgift handläggas som indispositiva tvistemål.

Enligt 18 kap. 16 § RB ska, i mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt, brottmålsreglerna i 31 kap. tillämpas i fråga om rättegångskostnader, om inte något annat är föreskrivet. Av förarbetena till 18 kap. 16 § framgår att bestämmelsen tar sikte på ett antal mer eller mindre udda fall där åklagare eller en myndighet för talan vid tingsrätt. Det rör sig om mål som inte avser brott men som i vissa hänseenden ligger brottmålen nära. Som exempel anges mål om varselavgift enligt främjandelagen. (Se prop. 1989/90:71 s. 73.)

Även i förarbetena till främjandelagen förutsätts att rättegångskostnadsreglerna i brottmål ska tillämpas i mål avseende varselavgift (se prop. 1973:129 s. 306).

HD har i rättsfallet NJA 2001 s. 288 prövat frågan om tillämpningsområdet för bestämmelsen i 18 kap. 16 § RB. Målet gällde en talan som staten förde mot en ställföreträdare för ett bolag avseende bolagets obetalda skatter enligt reglerna om personligt betalningsansvar. Enligt HD tar bestämmelsen inte sikte på mål där en statlig myndighet för talan om ett anspråk som påstås tillkomma staten och det oavsett om anspråket grundar sig på offentligrättsliga eller privaträttsliga förhållanden. Bestämmelsen kan enligt domstolen över huvud taget inte vara tillämplig på fall där staten själv är part. Slutsatsen i rättsfallet blev därför att de ordinära reglerna om rättegångskostnader i tvistemål skulle tillämpas.

Ordningen med en varselavgift som kan utgå vid underlåtenhet att följa varselreglerna syftar till att skapa en sanktion som bidrar till att arbetsgivare fullgör sina skyldigheter enligt främjandelagen. Avgiftsskyldigheten förutsätter uppsåt eller grov oaktsamhet och avgiftens storlek är i viss mån kopplad till hur allvarlig överträdelsen är. Detta i kombination med det förhållandet att varselavgiften endast kan åläggas av domstol tydliggör att avgiften ligger nära de straffrättsliga påföljderna. Och det framgår av förarbetena till främjandelagen att lagstiftaren övervägde om en straffrättslig påföljd i stället borde införas. Ett skäl till att lösningen med en varselavgift valdes var att avgiften då kunde åläggas även en arbetsgivare som var en juridisk person. (Se SOU 1973:7 s. 256 och prop. 1973:129 s. 305.)

När Arbetsförmedlingen väcker talan vid domstol med yrkande om att en arbetsgivare ska åläggas en varselavgift agerar myndigheten från allmän synpunkt för att upprätthålla varselskyldigheten och inte för att omedelbart ta tillvara något eget ekonomiskt anspråk. Med hänsyn härtill och till att varselavgiften är en påföljd som ligger nära en straffrättslig sanktion ska brottmålsreglerna i 31 kap. RB tillämpas i fråga om rättegångskostnader.

Bestämmelserna i 31 kap. 1 § RB om skyldighet att ersätta staten för det som betalats av allmänna medel ger inte något utrymme för att ålägga Proffice att utge ersättning till Arbetsförmedlingen för rättegångskostnader som avser ansökningsavgift. Hovrättens beslut ska därför stå fast.