NJA 2001 s. 336

Riksskatteverket (RSV) överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle återförvisa målet till TR:n för fortsatt handläggning. RSV anförde bl.a. följande. Underlåtenhet att vidtaga de åtgärder som stadgas i 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483) kan medföra betalningsansvar för företrädaren för bolaget. Detta betalningsansvar är till sin natur skadeståndsansvaret närstående. Ett företrädaransvar enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen har i regel sin grund i att bolaget, med ådragande av skatteskulder, drivs vidare efter det att bolaget rätteligen skulle ha trätt i likvidation. Statens fordringsanspråk mot B.J. har i förevarande fall uppkommit där bolaget då hade sitt säte samt bedrev sin verksamhet, dvs. i Karlstad. Av utredningstekniska skäl är det därför lämpligast att talan mot företrädaren prövas på den orten. Utredningstekniska skäl är även vad som motiverar varför talan i anledning av skadegörande handling enligt 10 kap. 8 § RB kan prövas på den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom. Med stöd av det anförda anser verket att en talan i enlighet med 12 kap. 6 § skattebetalningslagen, med stöd av 10 kap. 8 § RB, skall kunna väckas i den ort där bolaget bedrev sin verksamhet.

B.J. hördes inte av i HovR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist samt hovrättsråden Jönsson, referent, och Kragh-Munck) avslog utan egna skäl överklagandet i slutligt beslut d. 29 sept. 1999.

RSV överklagade och yrkade att HD skulle återförvisa målet till TR:n för förnyad handläggning.

B.J., som förelagts att yttra sig, hördes inte av. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Å. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 10 kap. 1 § 1 st. RB skall talan i tvistemål i allmänhet föras vid rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. I 10 kap. 8 § RB föreskrivs ett undantag härifrån. Enligt den bestämmelsen får talan i anledning av skadegörande handling nämligen väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Av förarbetena till det senare stadgandet framgår att bestämmelsen inte endast gäller talan om enskilt anspråk på grund av brott utan samband med åtal utan även talan på grund av skadegörande handling, som inte innefattar brott samt att härmed dock inte avses talan, som grundar sig på underlåtenhet att fullgöra en genom avtal uppkommen förpliktelse (se NJA II 1943 s. 102).

I det nu aktuella målet yrkar Riksskatteverket jämlikt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483) att B.J. i egenskap av företrädare för en juridisk person tillsammans med den juridiska personen skall utge ett visst belopp, vilket motsvarar de skatter och avgifter som han påstås ha underlåtit att betala. Riksskatteverket gör gällande att en talan om företrädaransvar enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen bör kunna föras mot företrädaren enligt 10 kap. 8 § RB.

Ordalydelsen i 10 kap. 8 § RB ger inte något stöd för Riksskatteverkets uppfattning att denna forumregel omfattar en talan angående betalningsskyldighet för en företrädare för en juridisk person enligt bestämmelsen i 12 kap. 6 § skattebetalningslagen. I rättslitteraturen har det anförts att RB:s forumregler i tvistemål är obligatoriska och att lagstiftaren således inte har delegerat någon bestämmanderätt till domstolen beträffande frågan vilken domstol som är behörig för den aktuella tvisten. Det har vidare anförts att man vid tillämpningen av forumreglerna i tvistemål i tveksamma fall bör ha i åtanke att de är obligatoriska för rätten, som sålunda inte har getts befogenhet att göra en lämplighetsprövning samt att detta är en omständighet som gör att ordalydelsen i forumreglerna bör ha stor betydelse (se Bengt Lindell, Civilprocessen, 1998, s. 173-174 och 178).

Den 1 nov. 1997 trädde 12 kap. 6 § skattebetalningslagen i kraft. Lagrummet ersatte då bland annat 77 a § uppbördslagen (1953:272). Av förarbetena till dessa stadganden framgår att betalningsskyldigheten enligt bestämmelserna inte är att anse som skadeståndsskyldighet även om det finns likheter mellan denna betalningsskyldighet och en skadeståndsskyldighet (se SOU 1965:23 s. 180-181, 183-184 och 185-188, prop. 1967:130 s. 88-89 och 130-131 samt prop. 1996/97:100, del 1, s. 591-593).

Det nu anförda ger vid handen att talan enligt 10 kap. 1 § RB skall föras vid rätten i den ort där B.J. har sitt hemvist.

Det bör också prövas om en sådan tolkning som den ovan angivna skulle medföra att 10 kap. 8 § RB, i andra fall, skulle kunna komma att tillämpas på ett sätt som står i strid med vad som följer av Bryssel- och Luganokonventionerna. Enligt artikel 2 är huvudregeln att talan skall väckas vid domstol i den stat där svaranden har hemvist. I artikel 5 upptas undantag från huvudregeln. Det framgår av artikel 5.3 att om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, talan kan väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Då bestämmelsen i fråga har karaktär av undantag från artikel 2 bör den enligt EG-domstolens praxis tolkas restriktivt (se prop. 1991/ 92:128 s. 172 samt Lennart Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, 1995, s. 72-74 och 90-92). Den inledningsvis angivna tillämpningen av 10 kap. 8 § RB kan mot den bakgrunden inte anses stå i strid med vad som kan följa av konventionerna. EG-domstolens tolkning av artikel 5.3 ger i stället ett visst stöd för den ovan angivna tolkningen av 10 kap. 8 § RB.

HD finner således att Karlstads TR inte är behörig att handlägga tvisten. Överklagandet lämnas därför utan bifall.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, referent, Munck, Blomstrand och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Riksskatteverket har väckt talan mot B.J. och yrkat att denne skall åläggas betalningsskyldighet enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483). En sådan talan skall enligt 7 § samma kapitel föras vid allmän domstol. Riksskatteverket har väckt sin talan vid Karlstads TR under åberopande av 10 kap. 8 § RB. Enligt den paragrafen får talan i anledning av skadegörande handling väckas vid rätten i den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom. Riksskatteverket har i forumfrågan anfört att B.J. ådragit sig den påstådda betalningsskyldigheten i egenskap av företrädare för ett bolag som när statens fordran uppkom hade sitt säte i Karlstad. Verket har med hänvisning till rättsfallet SvJT 1974 rf. s. 64 gjort gällande att betalningsansvaret enligt skattebetalningslagen är att jämställa med ett skadeståndsansvar.

Ordalagen i 12 kap. 6 § skattebetalningslagen talar för att den talan som avses där är något annat än en talan i anledning av skadegörande handling. Skattebetalningslagens bestämmelse ersätter en tidigare bestämmelse i 77 a § uppbördslagen (1953:272). Av förarbetena framgår att betalningsskyldigheten enligt 77 a § uppbördslagen inte var att anse som skadeståndsskyldighet (se prop. 1967:130 s. 88 f.). Någon ändring i det avseendet kan inte antas ha varit avsedd med 12 kap. 6 § skattebetalningslagen.

På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.