NJA 2001 s. 404

C.L. yrkade efter stämning å H.L. vid Sollentuna TR förpliktande för H.L. att till henne betala 77 406 kr jämte ränta.

H.L. bestred yrkandet.

C.L. anförde till stöd för sin talan: Det totala belopp som hon har betalat i räntor uppgår till 154 812 kr. C.L. och H.L. har tagit lånet tillsammans och är solidariskt betalningsansvariga för det. Eftersom hon har betalat alla räntor under tiden september 1994-januari 1998 har hon enligt bestämmelsen i 1 kap. 2 § 2 st. lagen (1936:81) om skuldebrev rätt att regressvis få ersättning av H.L. för hälften av de räntebelopp hon betalat, dvs. med 77 406 kr.

H.L. anförde till stöd för sin talan: H.L. och C.L. har sommaren eller hösten 1994 träffat en överenskommelse om att C.L. skulle få bo kvar i lägenheten mot att hon själv skulle stå för alla räntor och amorteringar på lånet. ---.

C.L. bestred att någon muntlig överenskommelse om att hon ensam skulle stå för räntor och amorteringar träffats.

TR:n anförde i dom d. 8 febr. 1999: Domskäl. C.L. och H.L. har hörts under sanningsförsäkran ---.

Parterna är överens om att de gemensamt har tagit lånet i Nordbanken och om att de - om annat inte kan anses ha överenskommits - är gemensamt betalningsskyldiga för lånet. Parterna är också ense om att C.L. ensam har betalat räntor på lånet med angivna belopp under tiden september 1994-januari 1998. Fråga är då om parterna, som H.L. gör gällande, muntligen har avtalat att C.L. ensam skulle svara för betalningarna på lånet och därför inte ha rätt att kräva H.L. på hälften av de räntebelopp som hon betalat.

I denna fråga står H.L:s ord mot C.L:s. Det finns inte någon annan bevisning som stöd för någon av parternas uppfattning om vad som har hänt. TR:n anser att H.L. mot C.L:s bestridande inte har visat fog för sitt påstående om att parterna har träffat en överenskommelse, som innebär att han skulle slippa betala hälften av räntorna. Vid sådant förhållande har C.L. enligt åberopat lagrum rätt att från H.L. få ersättning för de räntebelopp som hon har betalat för honom. Eftersom H.L. inte i rätt tid har betalat sin andel av räntorna har C.L. enligt räntelagen rätt till ränta på hans del av räntebeloppen. --

H.L. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla käromålet. Han yrkade att C.L. skulle åläggas att i bestyrkta kopior till HovR:n inge ansökningar om bostadsbidrag för åren 1995-1997. Han hävdade att handlingarna hade bevisvärde genom att han med stöd av dem skulle kunna visa att parterna träffat överenskommelse om att C.L. ensam skall svara för det i målet aktuella lånet efter det att Hans L. flyttat från parets gemensamma bostadsrättslägenhet.

C.L. bestred editionsyrkandet. Som skäl för bestridandet anförde hon dels att den omständighet H.L. vill bevisa inte kan antas vara av betydelse för hans talan, dels att det föreligger grund för att avvisa beviset enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB eftersom H.L. hade kunnat åberopa handlingarna vid TR:n och inte haft någon giltig ursäkt för att inte göra detta.

HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsrådet Forss och tf. hovrättsassessorn Taliercio, referent) anförde i beslut d. 9 nov. 1999: En part som framställer ett yrkande om editionsföreläggande åberopar inte något nytt bevis. Det kan därför inte komma i fråga att avvisa eller ogilla yrkandet med stöd av 50 kap. 25 § 3 st. RB (se Fitger, Rättegångsbalken s. 50:117 med hänvisningar).

Med hänsyn till den invändning som H.L. gjort mot C.L:s krav på betalning får det antas att de aktuella handlingarna kan få betydelse som bevis i målet. C.L. har inte gjort gällande att hon inte innehar handlingarna. På grund av det anförda skall editionsyrkandet bifallas.

HovR:n erinrar om att frågan huruvida de aktuella handlingarna får åberopas i målet kommer att prövas enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB. HovR:n förelägger C.L. att senast 14 dagar efter att detta beslut vunnit laga kraft till HovR:n inge bestyrkta kopior av sina ansökningar om bostadsbidrag för åren 1995-1997.

C.L. (ombud advokaten L.H.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla yrkandet om editionsföreläggande.

H.L. (ombud advokaten K.J.) bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr S. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl (efter en inledning motsvarande vad som upptas i de sex första styckena i HD:s beslut). C.L. har överklagat HovR:ns beslut men i samband med överklagandet ingett en kopia av sin ansökan om bostadsbidrag för 1997. Hon har uppgett att hon i övrigt inte kan efterkomma HovR:ns editionsföreläggande eftersom hon inte har kvar några kopior av ansökningarna avseende åren 1995-1996.

H.L. har bestritt ändring och i HD till stöd för editionsyrkandet tillagt bl.a. följande. Det förhållandet att C.L. påstår sig inte inneha handlingarna kan inte undanta henne från skyldigheten att på begäran förete dessa. Handlingarna är upprättade av C.L. och hon får i vart fall anses ha dessa i sin medelbara besittning. Det görs gällande att bestämmelsen i 50 kap. 25 § 3 st. RB blir tillämplig först när bevisningen har ingivits. Om bestämmelsen skulle anses tillämplig i detta fall har han haft giltig ursäkt att inte åberopa handlingarna vid TR:n.

Eftersom C.L. efterkommit HovR:ns editionsföreläggande beträffande hennes ansökan om bostadsbidrag för år 1997 avser HD:s prövning ansökningarna för åren 1995 och 1996.

Enligt 38 kap. 2 § 1 st. RB gäller att den som innehar en skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete den. En förutsättning för bifall till ett yrkande om editionsföreläggande är således att den handling som avses med yrkandet har betydelse som bevis vid prövningen av den materiella frågan. När som i detta fall ett yrkande om editionsföreläggande framställs först i HovR:n måste vid bedömningen av en handlings betydelse som bevis även bestämmelsen i 50 kap. 25 § 3 st. RB om ny bevisning i HovR:n beaktas. Om en part framställer ett editionsyrkande i HovR:n i syfte att kunna åberopa ett skriftligt bevis framstår det inte som meningsfullt att bifalla yrkandet om preklusionsregeln sedan kommer att tillämpas (se Heuman i juridisk Tidskrift 1993/94 s. 615).

Något skäl för att H.L. skulle tillåtas att åberopa ansökningarna om bostadsbidrag som ny bevisning har inte framkommit. De handlingar som avses med H.L:s editionsyrkande kan under sådana förhållanden inte anses få betydelse som bevis i målet.

På grund av det anförda skall yrkandet om editionsföreläggande, med undantag av den i målet angivna handlingen, lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Svensson, Munck, Westlander, Pripp och Lundius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. C.L. har under tiden september 1994 -januari 1998 ensam betalat amorteringar och räntor för ett lån, som C.L. och H.L. tagit gemensamt för finansiering av förvärv av en bostadsrättslägenhet. C.L. har väckt talan mot H.L. och yrkat att han skall förpliktas att till henne betala hälften av de räntebelopp som hon betalat på lånet.

H.L. har bestritt yrkandet och som skäl anfört att han och C.L. träffat en muntlig överenskommelse om att C.L. skulle få bo kvar i bostadsrättslägenheten mot att hon själv skulle betala räntor och amorteringar på lånet. C.L. har för sin del bestritt att det träffats en sådan överenskommelse.

TR:n biföll käromålet genom dom d. 8 febr. 1999.

H.L. har överklagat TR:ns dom och yrkat att käromålet skall ogillas. C.L. har bestritt ändring av TR:ns dom.

I HovR:n har H.L. framställt ett yrkande om att C.L. skall åläggas att till HovR:n inge bestyrkta kopior av hennes ansökningar om bostadsbidrag för åren 1995-1997. Han har som skäl för sin begäran anfört att handlingarna har bevisvärde genom att han med dem kan visa att parterna träffat den av honom påstådda överenskommelsen. C.L. har bestritt editionsyrkandet och anfört bl.a. att H.L. hade kunnat åberopa handlingarna vid TR:n och inte haft någon giltig ursäkt för sin underlåtenhet att göra detta. H.L. får därför enligt 50 kap. 25 § 3 st. 2 RB inte längre åberopa handlingarna som bevis och ett bifall till hans editionsföreläggande skulle därför inte få någon verkan.

Genom beslut d. 9 nov. 1999 biföll HovR:n H.L:s editionsyrkande. C.L. har överklagat HovR:ns beslut och i samband därmed ingett en kopia av sin ansökan om bostadsbidrag för år 1997 och uppgivit att hon inte har kvar några kopior av ansökningarna avseende åren 1995 och 1996.

H.L. har bestritt ändring och i HD till stöd för editionsyrkandet tillagt bl.a. att bestämmelsen i 50 kap. 25 § 3 st. RB blir tillämplig först när bevisningen har ingivits. Om bestämmelsen skulle anses tillämplig i detta fall har han haft giltig ursäkt att inte åberopa handlingarna vid TR:n.

Eftersom C.L. efterkommit HovR:ns editionsföreläggande beträffande hennes ansökan om bostadsbidrag för år 1997 avser HD:s prövning ansökningarna för åren 1995 och 1996.

Enligt 38 kap. 2 § 1 st. RB är den som innehar en skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis skyldig att förete handlingen. En förutsättning för bifall till ett yrkande om editionsföreläggande är således att den handling som avses med yrkandet har betydelse som bevis vid prövningen av den materiella frågan.

I doktrinen råder delade meningar om en begäran om editionsföreläggande skall kunna avslås eller avvisas på grund av att den bevisning som avses med editionsföreläggandet skulle komma att avvisas. Såsom skäl för att en begäran om editionsföreläggande inte skulle kunna avslås eller avvisas på denna grund har anförts att ett beslut varigenom framställningen bifalles eller avslås kan överklagas särskilt i motsats till ett beslut varigenom bevisning avvisas (se Bengt Lindell, Processuell preklusion, 1993 s. 249 f.). Mot detta har anförts att det inte framstår som meningsfullt att bifalla ett editionsyrkande om preklusionsregeln i 50 kap. 25 § 3 st. RB sedan kommer att tillämpas (se Heuman i juridisk Tidskrift 1993/94 s. 615).

H.L. har inte anfört någon omständighet som utgör giltig ursäkt för hans underlåtenhet att redan i TR:n åberopa de ifrågavarande ansökningarna om bostadsbidrag. Det är därför tydligt att dessa handlingar inte kan få betydelse som bevis i målet.

På grund av det anförda skall H.L:s yrkande om editionsföreläggande lämnas utan bifall.