NJA 2001 s. 509

Finansor Aktiebolag erhöll för en fordran mot H. T. d. 23 maj 2001 utmätning av H. T:s rätt gentemot G. K. avseende äganderätten till fastigheterna Nacka Algö 51:1 och 51:2 i Nacka kommun. I fråga om H. T:s rätt mot G. K. gjordes gällande att H. T. var den rättmätige ägaren till fastigheterna trots att G. K. stod som lagfaren ägare. Finansor förelades av kronofogdemyndigheten att väcka talan mot G. K. jämlikt 4 kap. 23 § UB.

Finansor yrkade vid Nacka TR att TR:n måtte förordna om kvarstad på fastigheterna Nacka Algö 51:1 och 51:2.

Finansor överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till yrkandet om kvarstad.

HovR:n (hovrättsråden Thuresson och Bergkvist samt tf. hovrättsassessorn Blomgren, referent) anförde i beslut d. 8 juni 2001: Finansor Aktiebolag har förelagts av kronofogdemyndigheten att väcka talan i fråga om äganderätten till fastigheterna Nacka Algö 51:1 och 51:2, vilket innebär en talan angående H. T:s rätt till eller anspråk på fastigheterna, inte Finansor Aktiebolags rätt till eller anspråk på dessa. Med hänsyn till ordalydelsen av 15 kap. 2 och 3 §§ RB och till att reglerna som är tvångsmedelsföreskrifter inte bör tolkas utanför sin ordalydelse, finner HovR:n i likhet med TR:n att Finansors ansökan om kvarstad inte kan bifallas. (Jfr t.ex. Gregow, 1987, Tredje mans rätt vid utmätning, s. 328, Åkerlind i SvJT 1986 s. 382, Westberg i JT 1989/90 s. 577-587 samt RH 1988:122 och RH 1984:115.)

HovR:n avslår överklagandet.

Finansor överklagade och yrkade i första hand att HD skulle förordna om kvarstad på fastigheterna Nacka Algö 51:1 och 51:2. I andra hand yrkade bolaget att G. K., med tillämpning av 15 kap. 3 § RB, skulle förbjudas att överlåta fastigheterna, att inteckna desamma samt att pantsätta pantbrev uttagna i fastigheterna.

G. K. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Alander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Frågan i målet gäller i första hand om det i ett fall som det förevarande, där utmätning skett hos dold ägare av hans dolda äganderätt och där kronofogdemyndigheten med stöd av 4 kap. 23 § UB förelagt utmätningssökanden att väcka talan i domstol mot den öppne ägaren, finns förutsättningar att förordna om kvarstad med tillämpning av 15 kap. 2 § RB.

En sådan tillämpning skulle i och för sig stå i strid med den språkliga lydelsen av 15 kap. 2 § RB eftersom den talan utmätningssökanden förelagts att väcka avser ett påstående om bättre rätt till egendom för annan än utmätningssökanden. Frågan blir då om 15 kap. 2 § RB bör tillämpas analogt på den förevarande situationen. Den utmätning som Finansor erhållit utgör en s.k. rättighetsutmätning. Enligt praxis kan vid sådan utmätning hos den dolde ägaren själva fastigheten inte tas i anspråk (NJA 1985 s. 615). Dold äganderätt till fastighet kan därmed sägas utgöra endast ett obligationsrättsligt anspråk gentemot den öppne ägaren vilket inte är sakrättsligt skyddat. Den öppne ägaren är legitimerad att förfoga över fastigheten genom t.ex. överlåtelse eller pantsättning och det saknar därvid betydelse om den andre kontrahenten är i god tro eller ond tro beträffande förekomsten av dold äganderätt (NJA 1985 s. 97). Det är uppenbart att värdet av den dolda äganderätten kan urholkas genom ett sådant förfogande från den öppne ägaren. Sakliga skäl talar för att en utmätningssökande bör ha samma möjlighet att få till stånd en säkerhetsåtgärd i form av ett kvarstadsförordnande som skulle gälla om det i stället var utmätningsgäldenären, dvs. den dolde ägaren, som förelagts att väcka talan mot den öppne ägaren. Detta är också en uppfattning som framförts i den juridiska litteraturen (se Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 328 och Festskrift till Ulla Jacobsson, 1991 s. 81 ff. samt Westberg, Säkerhetsåtgärd och utmätning av dold äganderätt, JT 1989/90 s. 577 ff.). HD finner således att 15 kap. 2 RB bör kunna tillämpas analogt i den förevarande situationen.

Med hänsyn till vad som framkommit i utredningen får Finansor anses ha visat sannolika skäl för att H. T. äger bättre rätt än G. K. till de aktuella fastigheterna. HD finner vidare att det skäligen kan befaras att G. K förfogar över fastigheterna till skada för Finansor. Kvarstadsyrkandet skall därför bifallas.

HD (JustR:n Gregow, Nyström, Lennander, referent, Victor och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. För en fordran mot H. T. erhöll Finansor utmätning av H. T:s rätt gentemot G. K., avseende s.k. dold äganderätt till fastigheterna Nacka Algö 51:1 och 51:2 till vilka G. K. är lagfåren ägare. Med stöd av 4 kap. 23 § UB förelade kronofogdemyndigheten Finansor att väcka talan mot G. K. angående äganderätten till fastigheterna.

Frågan i målet är i första hand om det, på talan av Finansor, finns förutsättningar att förordna om kvarstad på fastigheterna med en analog tillämpning av 15 kap. 2 § RB.

Den omständigheten att en dold äganderätt till fastighet utmätts, och att talan väcks mot den öppne ägaren, hindrar inte den senare från att förfoga över fastigheten i fråga, inte ens om anteckning angående tvisten har gjorts i fastighetsboken (se rättsfallet NJA 1985 s. 97). Sker sådant förfogande kan den dolde ägaren förlora sin rätt. Klart är att den dolde ägaren, om han själv är part i tvisten, har möjlighet att utverka säkerhetsåtgärd enligt bestämmelserna i 15 kap. RB, om han kan göra sitt anspråk sannolikt (se nyssnämnda rättsfall på s. 105). Samma rätt bör tillkomma hans borgenärer; detta gäller inte bara då den dolde ägaren försatts i konkurs utan även då, såsom i förevarande fall, hans rätt blivit utmätt och talan förs av utmätningsborgenären. Också i sistnämnda fall utgör talan en talan om bättre rätt i den mening som avses i 15 kap. 2 § RB och den bestämmelsen får anses tillämplig, trots att borgenären inte påstår bättre rätt för egen del. (Se t.ex. Gregow i Festskrift till Ulla Jacobsson, 1991, s. 81 ff., Westberg, JT 1989-90 s. 577 ff. och Åkerlind, SvJT 1986 s. 380 ff. Jfr angående kvarstad till tryggande av en säkerhetshavares rätt t.ex. rättsfallet NJA 1989 s. 304.)

Med hänsyn till vad som framkommit i utredningen får Finansor anses ha visat sannolika skäl för att H. T. äger bättre rätt än G. K. till de aktuella fastigheterna. Det kan skäligen befaras att G. K förfogar över fastigheterna till skada för Finansor. Den ställda säkerheten får med hänsyn till föreliggande omständigheter godtas. Kvarstadsyrkandet skall därför bifallas.