NJA 1982 s. 589

Domskäl

TR:n (lagmannen von Kock, rådmannen Rossipal och tingsfiskalen Westerberg) meddelade dom d 12 april 1979. I domen anförde TR:n under rubriken Parternas utveckling av sin talan:

A.S.. A.S:s far V.S. drev under firma West End konditorirörelse i Stockholm med flera tillverknings- och försäljningsställen. A. var anställd i rörelsen. V.S. avled 1955, och A.S. fortsatte då rörelsen för dödsboets räkning. Den 15 nov 1958 såldes 560 aktier av bolagets sammanlagt 700 aktier till B.S.. Anledningen härtill var att A. d 10 april 1958 råkat ut för en trafikolycka som gjorde honom tidvis oförmögen att sköta sina uppgifter i bolaget. Han fick bl a skallskador och var med vissa avbrott sjukskriven till in på 1961. För skador vid olyckan utbetalades dels i slutet av 1958 från allmän försäkringskassa 5 000 kr dels från dåvarande Städernas Försäkringsbolag under åren 1958-60 och 1963 sammanlagt 36 500 kr, av vilka A.S. själv uppbar 7 500 kr 1958 och 500 kr 1960 samt B. lyfte återstoden 1958, 1959, 1960 och 1963 enligt fullmakt av A.. Sedan A. blivit återställd, fortsatte han arbetet i bolaget, som försattes i konkurs 1970.

V.S:s dödsbo, som förvaltades av boutredningsman, advokaten U.O., fram till d 31 maj 1957, företedde brist i boet med 65 000 kr. I dödsboet ingick dock tre fastigheter - Odysseus 2 och Iris 9, båda i Stockholm, och stadsägan 4 175 i Lidingö, vilkas värde med ca 240 000 kr översteg det i bouppteckningen upptagna taxeringsvärdet, varför boet i själva verket hade ett överskott av ca 170 000 kr.

A.S:s föräldrar bebodde på sommaren den nyss nämnda stadsägan 4 175 vid Bosön på Lidingö. Sedan A. och B.S. gift sig fick de sin bostad i övre våningen i huset på fastigheten. År 1957 sålde dödsboet stadsägan 4 175 till marindirektören B.W.. Makarna S fick därmed möjlighet att köpa stadsägan 4 172, som var en grannfastighet. Redan 1956 hade de haft kontakt med sistnämnda fastighetsägare S.B:s. Det var mest B.S.om träffade S.B:s. I samband med försäljningen till W sålde A. till denne ett båthus med slip m m som fanns på stadsägan 4 175, men som tillhörde A. personligen. Köpeavtal härom upprättades d 15 april 1957, och d 15 maj 1957 betalade W 12 000 kr kontant till A. för denna egendom.

A.S. hade vid sidan av sin verksamhet i West End även ett eget företag med firma Svenska Selba, som han startat redan före äktenskapet. Selba hade i Skandinaviska Banken en checkräkning som användes såväl för transaktioner avseende Selba och West End som för A:s personliga affärer.

Vad B.S:s ekonomiska förhållanden beträffar gäller att hon vid äktenskapets ingående inte hade några inkomster eller tillgångar. Hennes far var död. Hennes mor hade en liten sybehörsaffär i Hammarbyhöjden men inga andra tillgångar. A.S. skötte hela ekonomin vid äktenskapets ingående. Efter V.S:s död 1955 kom B.S. att hjälpa till i företaget; bl a skulle hon sköta en del i butiken och pappersexercis". Flera anställda var sysselsatta i bageriet och konditoriet. Det var uppgjort att B.S.kulle taxera för så stor lön att hon fick sjukpenninggrundande inkomst. På grund härav kom det mesta av inkomsterna av företaget att föras på B., ehuru deras inkomster var lika stora, frånsett A:s sjukdomsperiod. Makarna arbetade lika mycket i företaget, med undantag dock för sjukdomsperioden, då B. givetvis arbetade mest.

När makarna förstod att de kunde köpa stadsägan 4172 tog B. kontakt med S.B:s och kom preliminärt överens med henne att de skulle köpa fastigheten. S.B:s hade N som rådgivare, och man träffades på dennes kontor. Närvarande var A. och B., S.B:s och N. A. hade gjort ett utkast till köpekontrakt. N godtog det inte utan skrev ut ett nytt. A.S. och B.S. hade före köpet talats vid om vem som skulle stå som köpare. A. drev West End, vars räkenskaper var dåligt förda, och kände inte bolagets ställning eller visste hur det skulle gå för bolaget. En ogynnsam utveckling kunde befaras. Ekonomiskt ansvar kunde därför drabba honom personligen om bolaget kom på obestånd. Av den anledningen bestämde han och B. för att skydda hemmet att B.S.kulle stå som köpare. Därför angavs inte något annat än att hon skulle vara köpare av fastigheten; det fanns givetvis ingen anledning att upplysa andra om skälet.

Vid köpekontraktets undertecknande överenskoms att A.S.kulle ikläda sig borgensansvar som säkerhet för det av köparen övertagna lånet om 15 kr av V.P., vilket också tillskrevs i kontraktet. Handpenningen 3 000 kr betalades så att A. överlämnade en check på detta belopp över Selbas checkräkning, varom han gjorde anteckning i checkblocket.

Till den dag - d 15 maj 1957 - som enligt köpekontraktet hade bestämts för köpets fullföljande hade A.S. tillförsäkrat sig likvid genom försäljningen av slipen m m till W, och som framhållits betalade W samma dag 12 000 kr. A.S. som skulle betala 17 000 kr hade ej några andra likvida medel, och lånade därför 7 000 kr av sin mor. Dessa pengar kan ha härrört från faderns dödsbo eller från modern själv. De 19 000 kr, som A.S.ålunda disponerade, satte han in på checkräkningen. Även då köpet skulle fullföljas sammanträffade man på N:s kontor. Såvitt han kan minnas var han själv med. Antingen lämnade A.S.jälv över en check på 16 kr 50 öre eller hade han lämnat en check på detta belopp till B., som med densamma betalade återstoden av köpeskillingen. Beloppets ojämnhet berodde på att vid slutuppgörelsen avräkning verkställdes av räntor m m enligt föreskriften därom i köpekontraktet. Även detta belopp antecknades i checkräkningsblocket. A. hade sålunda personligen av egna medel betalat hela kontantlikviden 19 577 kr 50 öre. Lagfartskostnaden 850 kr betalade A. kontant.

I anslutning till köpets slutförande och tillträdet inflyttade familjen S i huset på stadsägan 4172 och igångsatte reparationer i betydande omfattning. Huset hade varit sommarbostad och befann sig i mindre gott skick. Arbetet utfördes av A.S. själv, målaren P.P. med flera. A. anskaffade byggnadsmaterial och arbetskraft och betalade med pengar ur bolagets rörelse. Förbättringsarbetena pågick med vissa avbrott under hela tiden för äktenskapets bestånd.

Under 1970 fick A.S. en gåva av E.H. å 35 000 kr. E.H. var god vän till A.S:s familj. Gåvan inkluderade 20 aktier i Svenska Handelsbanken vilka såldes, varefter beloppet användes för semesterresor m m för familjen. Återstoden av gåvan, med vilken E.H. ville hjälpa A., utgjordes av kontanta medel. Pengarna hämtades i omgångar både av A. och av B.. Det var alldeles klart att de skulle användas för att färdigställa huset. Det stod också klart för B. att det var en gåva till A., låt vara att hon indirekt fick nytta av den.

Amortering av och räntebetalning å skulder ombesörjdes av både A. och B.S.. De sköttes dock ej tillfredsställande; man fick använda de medel som kunde stå till förfogande i rörelsen. Vid behov lånades pengar upp mot inteckning i fastigheten. Banken fick vidtaga inkassoåtgärder, bl a avseende V.P:s lån. Då vid ett tillfälle 1971 behov uppkom att låna upp pengar, vände man sig till A:s moster R.F. Hon och hennes make G.F. var sympatiskt inställda till A. och lånade ut 20 000 kr mot revers som undertecknades av B. mot säkerhet av inteckning i stadsägan 4172, vartill A. på reversen lämnade medgivande; dessutom skrev han ett borgensåtagande på reversen. Att det var B.S.om stod som låntagare berodde på att hon och R.F diskuterat lånet, medan A. och G.F. diskuterade affärer; F:s hade nämligen hembageri. Vid tillfället nämndes ingenting om att B. var ägare till fastigheten. F:s trodde att fastigheten tillhörde A. eller makarna gemensamt. Pengarna användes enbart till betalning av lokalhyra och varuskulder i West End. Makarna F vidtog inga åtgärder beträffande detta lån förrän 1976, då de lagsökte B.S.. Lånet har sedermera lösts.

Inför den förestående äktenskapsskillnaden diskuterade makarna S frågan om äganderätten till fastigheten. A. krävde att han skulle vara ägare till hälften. B. vidtog då åtgärder för att säkerställa sig, i det att hon i okt och dec 1974 uttog pantbrev i fastigheten å tillhopa 800 000 kr.

Efter hand försämrades det ekonomiska tillståndet i West End. Svårigheter uppkom i konditoribranschen, och bolaget blev efter med skatter och drabbades av restföring och utmätningsåtgärder. Dessutom uppstod smittsam gulsot i konditoriet, vilket vållade stort avbräck. Det är mot bakgrund av dessa ekonomiska förhållanden som man i olika sammanhang inte antydde annat än att fastigheten tillhörde B.S.. Dels fanns det ju ett äktenskapsförord, dels var det ett för makarna gemensamt intresse att skydda hemmet och familjen. A.S. förstod ej annat än att det var oantastligt att ange att fastigheten tillhörde B. och att den skulle stå utanför utmätning. När kronofogden fann att det förelåg äktenskapsförord och att B. hade lagfart på fastigheten, kunde utmätning inte ske. A.S. vitsordar att han, såsom B.S. åberopat mot honom, d 31 jan 1974 avlade utmätningsed och därefter förklarade att han endast ägde en bil. B. handlade dock på liknande sätt. Vid utmätningsförsök förklarade hon att en tavla, som tillhörde A., var hennes och dolde dyrbara saker i ett rum, dit kronofogden inte fick tillträde eftersom B. påstod att en av döttrarna låg där i en smittsam sjukdom.

Sammanfattningsvis gör A.S. gällande: Det var han som betalade handpenningen och den återstående kontanta likviden för stadsägan 4172. B.S. betalade ingenting. Hon kom att stå som köpare men hon köpte fastigheten som bulvan för A.S.. Även utåt uppträdde B.S.om om hon köpt fastigheten för hans räkning. Alla medel som användes för fastigheten kom från A:s arbetsinkomst, under sjukdomstiden dock från försäkringskassan och försäkringsbolaget samt från B:s arbete i företaget. Mot den angivna bakgrunden borde A.S. kunna göra gällande äganderätt till hela fastigheten. Det skulle dock ej vara riktigt mot B.S.; under hela äktenskapet skilde man ej mellan mitt och ditt utan hade allt gemensamt. Det primära var att fastigheten hade anskaffats för att vara familjens gemensamma hem. Under den förutsättningen hade makarna S levat ända tills äktenskapsskillnadsfrågan uppkom, då B.S.ökte frångå denna förutsättning.

B.S.. B.S. vitsordar vad A.S. uppger om konditorirörelsen m m. Det bör dock tilläggas att West Ends ekonomiska situation var dålig redan på ett tidigt stadium; V.S. hade "mjölkat" företaget och under kriget råkat illa ut genom överträdelser av ransoneringsbestämmelser m m. Det var också för ett symboliskt belopp av sammanlagt 2 kr som B. övertog 560 aktier i West End. A. arbetade som han säger i konditoriet men inte vid äktenskapets ingående, då han ej var överens med fadern, som vid ett par tillfällen kastat ut honom. A. hade vid äktenskapets ingående ingen arbetsinkomst. B.S. hade däremot förvärvsarbete. A. och hans syskon hade insett att fadern inte var kapabel att sköta bolaget. En kris uppstod då syskonen började förbereda en begäran om omyndigförklaring av fadern, vilket ledde till en ansökan som återkallades vid faderns död 1955. A.S:s uppgifter om V.S:s dödsbo är riktiga, dock att fastigheterna var mycket högt belånade, varför värdet ej var så högt som han påstår. En av fastigheterna i Stockholm var f ö en "dubbelfastighet", dvs egentligen två. Dessa och den tredje i Stockholm var redan sålda, när försäljningen av stadsägan 4 175 på Lidingö aktualiserades 1957.

B.S. vitsordar vad A.S. uppger om inflyttningen, försäljningen av stadsägan 4175 till W och de första kontakterna med S.B:s. Det var emellertid också tal om att B:s mor skulle förvärva stadsägan 4172 av S.B:s eller en annan fastighet i närheten som också ägdes av S.B:s. Det förelåg inte något samband mellan dödsboets försäljning av stadsägan 4172 och köpet av stadsägan 4175. O. hade visserligen d 9 april 1957 blivit entledigad från uppdraget att vara boutredningsman i dödsboet, men han ombesörjde och slutförde försäljningen av stadsägan 4172 till W. Den avslutades på O:s kontor d 15 maj 1957. Köpekontraktet underskrevs av A. som delägare i dödsboet och av modern D.S. för egen del och som företrädare för de andra syskonen. Detta skedde samma dag som A. Säger sig ha varit på N:s kontor. Köpeskillingen för stadsägan 4175 var 143 000 kr. Handpenningen 10 000 kr redovisades till O. och av honom senare till D.S.; hur återstående likvid kom dödsboet till handa är ej klart. I varje fall erhöll D.S. inte några medel för egen del. Om hon fick några pengar var det i så fall långt efter det av A.S. påstådda lånet. W skulle börja amortera en säljarrevers d 1 april 1958. Det skedde med 2 000 kr till D.S., som dock redovisade beloppet till West End, eftersom dödsboet hade en skuld till bolaget. Amorteringen fortsatte sedan till B.S. för vidare reglering av skulden.

B.S. vitsordar vad A.S. uppger om Selba. Selbas rörelse gick dock dåligt, och det var tal om att tillskjuta medel. Selbas checkräkning användes även av B..

Efter trafikolyckan 1958 erhöll A.S. vissa a contobelopp. B. hade fullmakt att lyfta vissa belopp, vilka hon också redovisade. Det uppgivna beloppet om 5000 kr från allmän försäkringskassa kan ej vitsordas. Utöver ersättningen i pengar från försäkringsbolaget fick familjen på andra sätt hjälp av dess ombudsman L.E., som handlade skaderegleringen. Han bistod t ex en gång med en egen växel för att rädda West End från svårigheter till följd av att en hyra förfallit. En del av ersättningen gick åt till betalning av A:s skatteskulder. Under åren 1958-62 vistades A. långa tider på sjukhus för vård eller utredning. När han vistades hemma var han långa tider sängliggande, ibland helt apatisk. Sviterna av olyckan varade långt in på 1970-talet. Det var tal om förtidspension. Han började arbeta hos makarna F. Hans arbetsinsats i konditoriet efter tillfrisknandet från skadorna var inte så stor.

Vad B.S:s ekonomiska förhållanden beträffar hade hon som förut framhållits redan före äktenskapet förvärvsarbete. Hon hjälpte sedan sin mor i hennes rörelse, praktiserade på konditoriet och (förmodligen 1953-54) på varuhus. Medan A. vid äktenskapets ingående inte hade några tillgånger alls, hade B. vissa tillgångar, nämligen en bil, en frimärkssamling, böcker, sängar med utrustning och linne. Modern kunde genom sin affär förse B. och hennes syster med kläder m m. Efter trafikolyckan blev det nödvändigt att B.S.kulle överta ledningen av konditoriet och ordna upp bokföringen och andra förhållanden. Hon grep sig detta an med stor beslutsamhet. A. hjälpte till "av och till". B. fick klart för sig hur dålig ekonomin var. Fordringsägare dök upp, personalen stal och smuggelcigaretter såldes i konditoriet. Rörelsen kunde inte på många år ge något större överskott. A. kunde inte taga ut någon lön ur företaget. Men B. kunde via konditoriet bidraga till familjens ekonomi genom att köpa varor från de grossister, som var leverantörer till West End, och från hennes mors affär kunde de få kläder och annat, varjämte modern bistod med pengar.

Vad köpet av stadsägan 4172 beträffar var det B.S. som underhandlade med S.B:s. B. lyckades pruta ned priset från 105 000 till 85 000 kr. Någon kontakt mellan A.S. och S.B:s förekom ej. Det var mellan makarna aldrig tal om att de skulle förvärva fastigheten gemensamt. Tanken att den skulle vara gemensam dyker upp först när B. ville söka äktenskapsskillnad. Advokaten Håkan H. eller möjligen A.S.jälv gjorde upp ett avtalsförslag när A. ville fortsätta äktenskapet. Avtalet blev aldrig undertecknat, trots att A. genom hot försökte få B. att underteckna. Makarna uppträdde eller talade aldrig heller gentemot banker o dyl eller eljest utåt på så sätt att fastigheten framstod som deras gemensamma egendom.

Den kontanta delen av köpeskillingen betalades av B.S.. Till handpenningen hade hon av sin mor lånat 2 000 kr och hade själv 1 000 kr. Eftersom hennes två systrar av modern fått var sin ny bil, medan hon själv av modern fått endast en begagnad bil, utjämnades detta förhållande genom att modern sedermera avskrev lånet på 2 000 kr. Vid tiden för den kontanta slutlikviden d 15 maj 1957 hade B. tidigare lånat 12 kr av sin mor. I sin fars dödsbo disponerade hon innestående 3 000 kr som utfallit på en försäkring efter fadern. I provisioner m m hos E:s antikhandel hade hon fått ca 4 000 kr. Hon kände makarna E sedan 1943 och hade åt dem förmedlat köp av mattor och antikviteter. Hon disponerade alltså 19 000 kr och betalade med dessa medel kontant ca 17 000 kr till S.B:s. A. var inte vid något tillfälle närvarande på N:s kontor. B.S. bestrider att så stora belopp redovisats på Selbas checkräkning som A.S. uppger. Enligt hennes minnesbild fanns aldrig noteringar överstigande 9-10 000 kr. Anteckningarna i checkräkningsblocket kan inte vitsordas, och B. efterlyser för jämförelse resten av anteckningarna, som A. inte förebringat men som jämte Selbas övriga material redovisats av henne till A.S. i samband med skilsmässan. B.S. kan inte heller vitsorda att A.S:s mor verkligen lånat honom 7 000 kr. Alla kontanter från dödsboet redovisades nämligen till O., och några egna medel hade D.S. inte. Ekonomin i dödsboet var ju också dålig. Det var ständiga krav på skatter, hyror m m. Också dödsboet nödgades i nov 1958 genomföra ett lösöresköp för att klara av en besvärlig situation.

Det är riktigt att huset var i behov av reparation. Första året reparerades för 4 750 kr. B.S. bestrider att A.S. bekostat arbeten på fastigheten. Han, som var praktisk, utförde dock själv vissa arbeten. Efter bilolyckan hände f ö inte så mycket. B. betalade i eget namn och med egna medel såväl arbeten som amorteringar och räntor för fastigheten, vilket senare även framgår av olika betalningsavier o dyl. Hon disponerade över fastigheten och A.S. hade inte med affärerna att göra.

Vad beträffar A.S:s uppgifter om lånet från E.H. förhåller det sig på följande sätt. E.H. hade ärvt A:s faster Kerstin S som hade tänkt testamentera sin egendom till A.. Ebba ville därför att det som hon fått skulle gå vidare i familjen. Hon gav vid ett par tillfällen tavlor och andra saker till B.S., som skulle överlämna dem till A.. Därefter skickade E.H. ytterligare saker till A.S.. Däri kan ingå 20 aktier. Dessa skulle gå vidare till en av döttrarna. I kontanter kom från E.H. 9-10 000 kr i tusenlappar, av vilket belopp B. och döttrarna fick var sin tusenlapp och resten tillföll A.. Enligt B.S. är det av A. 5 uppgivna beloppet 35 000 kr för högt.

A.S:s skildring av lånet från makarna F är inte riktig. B.S. hade köpt ett eget konditori i Skärsätra på Lidingö, eftersom West Ends bagerilokaler i Gamla Stan hade blivit utdömda. Lånet från makarna F avsåg en skuld för konditoriet i Skärsätra.

Sammanfattningsvis gör B.S. gällande följande. Hon och icke A.S. betalade den kontanta delen av köpeskillingen för stadsägan 4172. Det var icke överenskommet eller avsett att båda skulle vara köpare. Parterna har icke uppträtt utåt som om de ägde fastigheten gemensamt. Det var inte A.S.om stod för ekonomin under äktenskapet. De hade inte heller gemensam kassa såsom är vanligt, utan var och en skötte sitt. Ingen hade inblick i den andres ekonomi. Härefter anförde TR:n under rubriken Domskäl:

Parterna har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har hållits, på hemställan av A.S. med H, E.H., R.F och P, på begäran av B.S. med S.B:s, N och advokaten K.E.A., W och E samt på begäran av båda parter med B.S:s mor, E.J..

Parterna har förebringat en omfattande skriftlig bevisning, huvudsakligen avseende deras egna, V.S:s dödsbos och West Ends ekonomi samt olika ekonomiska eller andra åtgärder och beslut som förekommit under den i målet aktuella tidrymden. Vissa av de åberopade handlingarna belyser direkt olika händelser och åtgärder, som parter eller vittnen berättat om; andra handlingar åberopas för att direkt eller indirekt förklara eller stödja parternas argumentation. Det ligger i sakens natur att detta skriftliga material till stora delar har ringa eller ingen direkt betydelse för målet men att det i viss mån kan förklara händelseförloppet och ge stöd åt eller förringa värdet av parternas uppgifter samt stärka eller försvaga deras trovärdighet.

Parternas uppgifter är i vissa betydelsefulla hänseenden svårförenliga och i några fall så motstridande, att den ena partens version därutinnan måste vara direkt felaktig. Parterna har under sanningsförsäkran i allt väsentligt och dessutom delvis synnerligen detaljerat uttalat sig i enlighet med vad som anförts i vars och ens sakframställning. Den frågan inställer sig då huruvida icke den gräns överskridits, utanför vilken part med tanke på sin sanningsförsäkran helst inte bör gå. Å andra sidan rör målet händelser under en tidrymd av 30 år, präglad av besvärliga ekonomiska förhållanden, och benägenheten till därav föranledda, alltför långtgående slutsatser och efterhandskonstruktioner kan dessutom förstärkas av att parterna under flera år stått i mycket stark motsättning till varandra, något som tagit sig uttryck i beskyllningar om ohederligheter, undanskaffande av andra partens egendom och bevismaterial m m.

Mot den angivna bakgrunden kan TR:n knappast genomgående följa sedvanliga bevisbörde- eller bevisvärderingsregler. Det blir i stället en fråga om att bedöma sannolikheten i den ena eller den andra partens uppgifter i delar som kan vara av betydelse. Om vissa betydelsefulla förhållanden som åberopas av den ena parten är avgjort mycket mera sannolika än andra viktiga omständigheter som åberopas på motsidan, bör det leda till att förstnämnda part får bifall till sin talan, även om vissa brister vidlåder partens argumentation och utredning som helhet och i enskilda delar.

Den primära frågan är om parterna vid köpet 1957 kan anses ha haft någon överenskommelse eller något samförstånd om att fastigheten skulle vara deras gemensamma och att B.S. det oaktat skulle stå som köpare. Alla yttre omständigheter - ekonomi, betalningar och andra rättshandlingar, upprättade handlingar osv - kan endast ge stöd åt antaganden åt ena eller andra hållet och saknar var för sig självständig betydelse, ehuru de tillsammantagna kan bidraga till den grad av sannolikhet som nyss nämnts.

A.S. hävdar, under hänvisning till West End och därmed sammanhängande förhållanden, att det var lämpligt att han inte framträdde som köpare och att B.S. därför skulle anges som köpare oaktat deras avsikt var att fastigheten skulle vara deras gemensamma egendom.

Enligt TR:ns mening talar en rätt hög grad av sannolikhet närmast för att A., såsom ledare av verksamheten i West End, har fog när han hävdar att fastigheten skulle vara makarnas gemensamma och att hemmet, genom att B.S.tod som köpare, skulle vara skyddat gentemot eventuella ekonomiska svårigheter på A:s sida. Några särskilda skäl av ekonomisk eller annan personlig art, på grund av vilka det skulle vara angeläget för B.S. att ensam äga fastigheten, har inte redovisats i målet.

Parternas äktenskapsförord har inte åberopats som en omständighet av direkt betydelse för bedömningen av frågan vem som skulle vara köpare av fastigheten. Parterna har dock pläderingsvis och då de hörts under sanningsförsäkran var för sig gjort gällande att förordet tillkommit i den partens intresse. A.S. har därvid sagt att hans far önskade att ett äktenskapsförord skulle upprättas med tanke på West Ends rörelse och faderns fastigheter. Detta förefaller ha fog för sig, och motsvarande intresse hos B.S. kan ej sägas förekomma, eftersom uppgifter om nämnvärda tillgångar på hennes sida är vaga eller föga övertygande.

Av stort intresse är att söka utröna hur själva köpet och betalningen av fastigheten gått till. Utredningen i målet har också till betydande del ägnats dessa spörsmål. Härutinnan är parternas uppgifter i relevanta delar helt oförenliga.

Vad betalningen gäller har A.S. till stöd för sina uppgifter åberopat anteckningar i Selbas checkblock och insättning d 15 maj 1957 av 19 000 kr och utbetalning samma dag till S.B:s av 16 517 kr 50 öre. Dessa transaktioner motsvaras av likaledes åberopade kontokurantutdrag från Skandinaviska Banken avseende Selbas checkräkning. A.S. har förklarat det senare beloppets ojämnhet med att avräkning av räntor m m gjordes enligt föreskrift i köpekontraktet. Detta vinner stöd av de beräkningar av räntor m m som A.S:s ombud presenterat vid huvudförhandlingen och i viss mån även av uppgifter i N:s vittnesmål om hur han ofta brukade förfara i liknande fall. Vidare har W omvittnat att han d 15 maj betalade 12 kr kontant till A.S. enligt avtalet om båthuset m m. Slutligen har A.S. till stöd för sin uppgift att han disponerade 7000 kr, som han lånat av sin mor, förutom uppgift härom av R.F, åberopat en av O. upprättad, d 18 maj 1957 dagtecknad slutredovisning avseende försäljningen av stadsägan 4175. Enligt denna redovisning inkom d 15 maj 1957 32 905 kr 85 öre till V.S:s dödsbo och utbetalades samma dag vissa belopp, bl a 7 000 kr "till fru D.S. (för räkning lån till A S)". Det som sålunda redovisats vederlägger B.S:s uppgifter om att D.S. saknat förmåga att försträcka A.S. pengar och ger ett mycket starkt stöd åt A.S:s uppgifter att han med egna medel betalat kontantlikviden d 15 maj 1957. Utredningen stöder även i viss mån uppfattningen om att samband föreligger mellan försäljningen av dödsboets fastighet stadsägan 4175 och köpet av stadsägan 4172. W har nämligen uttalat sig i den riktningen att amortering på stadsägan 4 175 skulle gå till familjen 5, varmed avsågs A. och B., dock att det kunde vara till A. ibland och B. ibland. Denna W:s uppgift låter sig väl förena med B.S:s om amorteringar till henne. Vad betalningen av handpenningen d 29 april 1957 beträffar saknas annat stöd för A.S:s uppgift att han även betalat handpenningen genom check än vad han berättat under sanningsförsäkran; han har därvid även sagt att han tror att han lämnade checken till B.. Å andra sidan ökar hans trovärdighet även härvidlag genom att hans uppgifter om betalningen d 15 maj nära nog fullt styrkts. Mot A.S:s uppgifter står B.S:s om att hon disponerade vissa medel. Modern E.J. har visserligen i sitt vittnesmål berättat att hon lånat B. pengar, men E.J:s uppgifter har mycket starkt präglats av sympati för B.S. och motsatsen i förhållande till A.S. och hon har dessutom förefallit påtagligt inställd på att omtala just vad som skulle vara lämpligt. Hennes vittnesmål förtjänar inte tilltro. På grund härav och då B.S:s uppgifter i övrigt om sina ekonomiska förhållanden vid tiden för fastighetsförvärvet är föga trovärdiga - bl a har hon invecklat sig i en synnerligen osannolik berättelse om provisioner m m till avsevärda belopp hos E - finner TR:n sig i den fortsatta bedömningen kunna utgå från att A.S. med egna medel stått för hela den kontanta insatsen vid fastighetsköpet.

Frågan om parternas närvaro vid de olika faserna av köpet har ju inte någon avgörande betydelse för bedömningen av vem som kan anses vara köpare men är å andra sidan av stor vikt i helhetsbedömningen och för tilltron till parterna. A.S. har under sanningsförsäkran begränsat sin direkta uppgift om närvaron hos N till ett säkert tillfälle, nämligen d 15 maj 1957; beträffande tillfället d 29 april har han förklarat sig inte vara 100-procentigt säker (jämför ovan beträffande checken å 3 000 kr). B.S. har under sanningsförsäkran hävdat att A.S. inte var närvarande vid något av tillfällena; vid båda tillfällena skulle det ha varit B.S., S.B:s och N. S.B:s har i sitt vittnesmål uppgivit att hon säkert var med vid två tillfällen hos N men har även sagt att hon aldrig träffat A.S. utan endast sett honom på avstånd ute på Bosön. N har som vittne förklarat att han inte minns vilka som var närvarande och att han ej längre bevarar några handlingar från denna tid. N har i anslutning till vittnesmålet redogjort för innehållet i den dagbok i vilken han under denna tid antecknade planerade sammanträden. Dagboken innehåller för d 23 april kl 10 "fru B" och "fru 5", för d 29 april kl 4 "makarna 5" och "fru B" och för d 15 maj kl 4 "fru B" och "disponent 5" "angående stadsägan 4172 likvid". N, som själv gjort anteckningarna i dagboken, har förklarat att han inte brukade göra någon justering efteråt, om någon av de för sammanträffandet antecknade personerna inte var med; endast om ett sammanträde inställdes brukade han stryka ett streck över anteckningen. Med det mått av osäkerhet som sålunda måste beaktas ger N:s dagbok ett betydande stöd åt A.S:s påstående om sin närvaro hos N. Den omständigheten att, såsom B.S. uppgivit, slutregleringen av försäljningen av stadsägan 4175 ägde rum på O:s kontor samma dag i närvaro av A.S. - en uppgift som stöds av W:s uppgift om att även slutbetalningen av båthuset m m gjordes till A.S. på O:s kontor samma dag - utesluter inte att A.S. vid en senare tid på dagen kan ha deltagit i sammanträdet på N:s kontor. A.S:s uppgifter om sin närvaro vid köpets olika faser förtjänar sålunda enligt TR:ns mening stark tilltro, och B.S:s trovärdighet minskas i motsvarande grad.

De i köpet på säljarsidan deltagande personerna - S.B:s och N - har sagt sig icke ha någon åsikt om huruvida det i själva verket var parternas uppfattning att de köpte fastigheten gemensamt. Av S.B:s uppgifter framgår likväl klart att det - som B.S. framhållit - var hon som på makarnas sida hade initiativet och skötte kontakterna med S.B:s. W har också tillfrågats om sin uppfattning i fråga om vem som ägde fastigheten men har sagt sig inte ha reflekterat över den saken. Över huvud taget har ingen som på något sätt har känt till makarna S:s förhållanden haft någon uppfattning om denna sak. Detta är f ö förklarligt - fastigheten betraktades endast som vad den faktiskt blev, familjen S:s bostad, och de i fastighetsaffärerna våren 1957 inblandade har saknat anledning att vidare reflektera över saken.

Omfattande utredning har förekommit angående förhållanden som skulle kunna belysa vem av makarna S som under äktenskapet bekostat skötseln och driften av stadsägan 4172 och över huvud taget "stått för ekonomin". Sålunda har H. - som biträdde syskonen S i deras omyndigförklaringstvist med fadern och som därigenom kommit i nära och långvarig kontakt med West Ends och familjens ekonomi - redogjort inte bara för de rent ekonomiska frågorna utan även berättat mera personligt om A. och B.S.. E.H. har hörts om gåvan och R.F om lånet. E har berättat om försäkringsbolagets utbetalningar för A.S:s skada och redogjort även för den närmare bekantskap som han i samband därmed kom att göra och senare bibehålla med makarna S. P har berättat om uppdrag att reparera huset.

Den sålunda förebragta utredningen kan - ehuru ej entydig eller i detaljer alltid sammanhängande - liksom det omfattande skriftliga material, som beskrivs i inledningen till domskälen, till alldeles övervägande del sägas ge ett starkt stöd åt A.S:s ståndpunkt, att han genom eget arbete, initiativ samt ekonomiska insatser och åtaganden kommit att till mycket betydande del svara för fastighetens ekonomi. Då denna dessutom var så nära förenad med familjens levnadsförhållanden i övrigt talar sannolikheten även här i avsevärd mån för att fastigheten utgjorde en gemensam tillgång. Det nu sagda utesluter icke - vilket även framgår av vissa handlingar - att det är B.S.om ofta verkställt betalningar och liknande. Att så är fallet framstår emellertid som naturligt t ex i förhållande till en bank, eftersom hon hos banken är antecknad som ägare och ställare av säkerhet i fastigheten.

Flera vittnen har framhållit att makarna S så länge äktenskapet bestod var lojala mot varandra och gjorde en aktningsvärd insats både i hemmet och i West End, särskilt under rörelsens mest besvärliga perioder. Den uppfattning åt vilken vittnena sålunda givit uttryck talar starkt mot sannolikheten av B.S:s uppgifter om att makarna haft skilda ekonomier och ingen insyn i varandras förehavanden, och A.S:s påstående om det motsatta förhållandet vinner på motsvarande sätt i trovärdighet.

TR:n finner sig på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit kunna göra den bedömningen att utredningen, trots dess med hänsyn till omständigheterna naturliga mått av osäkerhet, med betydande styrka pekar i riktning mot att det var makarna S:s avsikt att de skulle äga fastigheten gemensamt. Sannolikheten för att så är fallet är så väsentligt mycket större än sannolikheten för B.S:s ståndpunkt, att TR:n, i enlighet med de bevisvärderingsprinciper för vilka redogjorts i domskälens inledning, anser sig med betryggande grad av säkerhet kunna förklara, att fastigheten förvärvats av makarna 5 gemensamt och sålunda skall anses innehavd med samäganderätt, varvid, då annat ej gjorts gällande, vardera parten skall anses äga hälften var.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n förklarar, att A.S. är framför B.S. ägare till hälften av stadsägan 4172 i Lidingö.

TR:n förordnar att fastigheten skall enligt 6 § samäganderättslagen utbjudas till försäljning å offentlig auktion och utser enligt 8 § samma lag advokaten Richard W Hjelt att i egenskap av god man ombesörja auktionen, fördela köpeskillingen och utfärda köpehandlingar.

TR:n förordnar att det d 22 mars 1979 meddelade beslutet om skingringsförbud å stadsägan 4172 skall bestå intill dess äganderättsfrågan blivit med laga kraft avgjord eller annorlunda förordnats.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har parterna hörts ånyo under sanningsförsäkran, varjämte de vid TR:n hörda vittnena B, W, F, N och P hörts ånyo samt utskrifter föredragits av vittnena Holmbergs och H.s utsagor.

De hörda har lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n, dock med bl a följande ändringar och förtydliganden.

B.S.: Vid ett tillfälle när hon var ute och promenerade med barnen träffade hon fru B, som erbjöd henne att köpa stadsägan 4172. B.S. talade aldrig med A.S. om sina planer på att köpa stadsägan, eftersom hon hade tanken att ensam flytta dit med barnen. Efter förhandlingar enbart mellan henne och fru B kom de överens om pris och övriga köpevillkor. Hon hade avsikten att ensam förvärva fastigheten, och hon visste om att den blev hennes enskilda egendom. Förutom den kontanta delen av köpeskillingen har hon betalat varenda krona av räntorna och amorteringarna. Hon kan nu ej ange hur mycket inkomster hon fick för sitt förmedlingsarbete åt makarna E. Det förekom misshälligheter i äktenskapet redan strax efter bröllopet och hon sade då att hon ville skiljas.

A.S.: Förhandlingarna om köpet av stadsägan sköttes av B.S.. Han tyckte att hon skulle stå som ägare. Avsikten var att vad som än hände skulle familjen vara intakt. Mest var orsaken att de hade äktenskapsförord och att familjen skulle ha kvar sin bostad, oavsett hur det gick med honom och hans ekonomi. I början var det han som betalade räntor och amorteringar.

B: Hon sålde fastigheten till fru S och har bara haft med henne att göra i fråga om affären. A.S. var inte närvarande på advokat N:s kontor d 15 maj 1957 såvitt hon minns. A.S:s borgensförbindelse kom inte till då. Fru S sade ej något om vilka som skulle flytta in i fastigheten.

N: Han har i sin dagbok från 1957 anteckningar om sammanträden med: för 23.4 fru B och fru S, för 29.4 makarna S och fru B och för 15.5 fru B och disponent S. Han är emellertid inte säker på att de antecknade kommit. Han har ingen aning om det sagts något om vem som skulle vara ägare till fastigheten eller om B.S. visat äktenskapsförordet. Han kan ej heller minnas hur den kontanta likviden erlagts.

P: Han reparerade villan med början genast efter det den köpts 1957. För arbetena fick han 2 000 kr i förskott av A.S.. Han förstod då vid ett tillfälle att det förekom misshälligheter mellan makarna S. Han har inte talat med fru S om vem som ägde villan men fru B sade en gång på tal om villan att herr S gjort en bra affär.

W: Han vet ej vilken av makarna 5 som köpte stadsägan 4172.

F: Hon har fått tillbaka de 20 000 kr hon 1971 lånade ut till A.S.. Betalningen har kommit i B.S:s namn.

I målet är ostridigt samt åberopat av B.S. att äktenskapsförordet mellan makarna gällde vid tiden för fastighetsförvärvet, att enligt köpehandlingarna fastigheten förvärvades av B.S. ensam, att hon erhöll lagfart på fastigheten d 9 okt 1957 och utan medgivande av A.S. tagit ut inteckningar i fastigheten och att A.S. efter utmätningsförrättning d 25 sept 1973, varvid han befunnits sakna såväl lösa som fasta utmätningsbara tillgångar, d 31 jan 1974 inför konkursdomaren i Södra Roslags TR med utmätningsed bekräftat att han ej hade andra tillgångar än en bil, Ford Taunus, av 1961 års modell.

Av utredningen framgår att B.S. tagit initiativet till fastighetsaffären och att hon skött förhandlingarna med säljaren, S.B:s, vilken i HovR:n omvittnat att hon i ärendet ej hade kontakt med A.S. och att hon avsåg att sälja fastigheten till B.S.. A.S. har härstädes uppgivit att även han avsåg att B.S. skulle stå som ägare, emedan fastigheten då på grund av äktenskapsförordet skulle skyddas mot utmätning för hans eventuella gäld. B.S. har uppgivit att hon avsåg att ensam förvärva fastigheten och att intet annat överenskommits eller ens diskuterats före köpet beträffande ägarförhållandena. Vad B.S. sålunda uppgivit kan ej anses vederlagt.

A.S. har emellertid påstått att B.S. köpt fastigheten såsom bulvan för honom men att han ej gör anspråk på bättre rätt till mer än hälften av fastigheten samt vidare åberopat att fastigheten anskaffats för att vara parternas gemensamma bostad.

Med hänsyn till vad som blivit utrett om B.S:s åtgärder för att förvärva fastigheten och till vad förut anförts i fråga om avsikten med förvärvet samt med hänsyn till att A.S. genom utmätningseden bestyrkt att han ej ägde del i fastigheten, måste stora krav ställas på styrkan av bevisning för hans påstående att B.S. förvärvat fastigheten såsom bulvan för honom eller att fastigheten förvärvats för makarnas gemensamma räkning. Härutinnan har han främst åberopat att han betalat den kontanta delen av köpeskillingen. B.S. har för sin del påstått att hon betalat den. Bevisningen i denna del talar visserligen med större styrka för A.S:s påstående än för B.S:s. Hennes påstående kan emellertid inte anses motbevisat. Med hänsyn härtill och till vad förut anförts finner HovR:n att A.S. ej styrkt att han förvärvat fastigheten eller andel därav eller att han på annan grund är framför B.S. rätt ägare till hälften av fastigheten. Det av A.S. väckta käromålet i denna del skall därför ogillas.

I HovR:n är upplyst att fastigheten d 25 febr 1981 sålts på exekutiv auktion. Det av TR:n meddelade skingringsförbudet skall upphävas.

Domslut

Domslut. Med bifall till B.S:s talan härstädes upphäver HovR:n TR:ns domslut.

I fråga om det av TR:n meddelade skingringsförbudet gäller HovR:ns upphävande omedelbart.

Hovrättslagmannen Groll anförde till utveckling av sin mening: Som upptagits i HovR:ns dom gällde vid tiden för fastighetsförvärvet äktenskapsförord mellan makarna och enligt köpehandlingarna förvärvades fastigheten av B.S. som också ensam erhöll lagfart å densamma. Parterna har således vidtagit gängse legala åtgärder för att för omvärlden klargöra att B.S. var ensam ägare till fastigheten. Vidare har, såsom HovR:n också antecknat, A.S. med utmätningsed bekräftat detta ägarförhållande. Vad sålunda förekommit måste - med hänsyn till behovet av säkerhet för långivare och andra intressenter - tillmätas största betydelse vid prövningen av A.S:s talan. Visserligen kan A.S. anses ha gjort sannolikt att han erlagt den kontanta delen av köpeskillingen för fastigheten eller i vart fall största delen därav. Med hänsyn till de åtgärder som makarna S vidtagit för att tillförsäkra B.S. äganderätten utgör detta förhållande enligt min mening inte tillräckligt skäl för att nu tillägga A.S. del i fastigheten. På grund av det anförda och då A.S. ej visat annan grund för sin talan instämmer jag i HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Såsom HovR:n anmärkt blev enligt köpehandlingarna fastigheten förvärvad av B.S. ensam 1957 och hon erhöll för egen del lagfart på fånget. Vid tiden för förvärvet gällde sedan 1948 mellan makarna ett äktenskapsförord av innebörd att vad endera maken förvärvade skulle vara den makens enskilda egendom.

En utgångspunkt vid bedömningen av den aktuella frågan om äganderätten till fastigheten bör vara att den formella utformningen av köpehandlingarna får antagas överensstämma med vad parterna på ömse sidor avsett, såvida inte utredningen utvisar något annat.

A.S. har gjort gällande, att makarna gjorde ett gemensamt förvärv och att anledningen till att köpeavtalet likväl ingicks i enbart B.S:s namn och fastigheten således "skrevs på B.S." uteslutande var att A.S:s ekonomiska ställning vid tiden för förvärvet var eller kunde förväntas bli bekymmersam och att A.S. därför önskade på detta sätt söka skydda sin andel i egendomen mot sina borgenärer. Han har inte hävdat att det mellan makarna ingicks något formligt avtal om samägande men har gjort gällande att makarna utgick från den gemensamma förutsättningen, att de skulle äga fastigheten tillsammans, och att de måste anses konkludent ha ingått avtal härom. B.S. har således enligt A.S:s uppfattning vid förvärvet handlat som bulvan för A.S. med avseende på halva fastigheten.

B.S. har å sin sida påstått, att hon vid tiden för förvärvet gick i skilsmässotankar och att hon ensam förvärvade fastigheten för att tillförsäkra sig och barnen en bostad efter en skilsmässa.

Detta B.S:s påstående bär inte sannolikhetens prägel. Av utredningen i målet - inte minst det faktiska förhållandet att fastigheten under mer än 15 år kom att tjäna makarna S och deras barn som familjebostad - får fastmera anses framgå att fastigheten förvärvades för att brukas av makarna gemensamt. Härmed är dock inte sagt, att det vid förvärvet förelegat ett avtal av innebörd att A.S. skulle vara meddelägare. Frågan härom får prövas under hänsynstagande till omständigheterna i övrigt vid förvärvet och under tiden därefter.

Beträffande de ekonomiska insatserna för möjliggörande av förvärvet har HovR:n funnit att, såvitt angår betalningen av den kontanta delen av köpeskillingen, bevisningen med större styrka talade för A.S:s påstående att han gjort betalningen än för B.S:s påstående om betalning från hennes sida. HovR:n har emellertid - av allt att döma mot bakgrunden av att A.S. under utmätningsed 1974 förklarat att han ej ägde andra tillgångar än en bil - utgått från ett högt ställt beviskrav i förhållande till A.S. och utifrån det synsättet kommit till slutsatsen att B.S:s påstående beträffande kontantbetalningen inte kunde anses motbevisat. I vart fall i denna delfråga i målet saknas dock anledning att i följd av uppgifterna under utmätningseden eller på annan grund uppställa högre beviskrav än de gängse. Med hänsyn härtill och då sannolikhetsövervikten för riktigheten av A.S:s uppgifter i nu förevarande fråga är ansenlig får tagas för visst att A.S. erlagt kontantinsatsen i enlighet med vad han påstått.

Vad angår frågan vilka inbördes åtaganden makarna S i samband med förvärvet kan ha gjort med avseende på ansvaret för framtida gäldande av amorteringar och räntor eller andra kostnader för fastighetens förvaltning medger inte utredningen några säkra slutsatser. Omständigheterna tyder dock på att betalningarna i denna del kan ha härrört från än den ena, än den andra maken.

De sålunda anmärkta omständigheterna rörande ändamålet med förvärvet och dettas finansiering talar i och för sig för att förvärvet av fastigheten skett för makarnas gemensamma räkning och för att fastigheten trots att B.S. utåt stod som ensam förvärvare av denna förutsatts vara deras gemensamma.

Fråga är emellertid, om det föreligger omständigheter som talar emot ett antagande om gemensam äganderätt.

Vad som härvidlag främst kommer i betraktande är, i vad mån A.S:s förklaring till att B.S. stod som ensam ägare till fastigheten kan anses tala för att det förelegat en överenskommelse att fastigheten även i förhållandet mellan makarna inbördes skulle tillkomma B.S. ensam.

Som förut berörts talar de tidigare nämnda omständigheterna för att makarna förutsatt, att fastigheten dem emellan skulle vara deras gemensamma; läget i förevarande fall överensstämmer såtillvida med det som var för handen i rättsfallen NJA 1980 s 705 och 1981 s 693. Intet i målet ger vid handen att makarna ägnat någon uppmärksamhet åt frågan huruvida A.S:s syfte med arrangemanget måste medföra, att han även i förhållande till B.S. förlorade varje rätt till fastigheten.

A.S:s påstående i målet att han förvärvat och intill dess fastigheten avyttrades var ägare till halva fastigheten är oförenligt med hans under utmätningseden avgivna förklaring att han inte ägde andra tillgångar än en bil. Då det åtminstone allmänt sett får anses gälla en presumtion för att en gäldenär under utmätningsed lämnar sanningsenliga uppgifter, ger berörda förhållande anledning att ifrågasätta A.S:s påstående om delad äganderätt. Emellertid måste beaktas, att A.S:s ståndpunkt i äganderättsfrågan och hans förklaring till arrangemanget att låta B.S. utåt ensam framträda som ägare vilar på förutsättningen att A.S. i förhållande till borgenärerna skulle söka dölja sitt innehav av egendomen för att därigenom undgå att den togs i anspråk för hans gäld. Hans underlåtenhet att under utmätningseden redovisa någon andel i fastigheten kan mot den bakgrunden ses som ett uttryck för att han önskade fullfölja denna avsikt. Under dessa omständigheter kan A.S:s uppgifter under utmätningseden inte tillmätas något värde som bevis för att han inte är ägare till någon del av fastigheten. Än mindre kan dessa uppgifter tilläggas några självständiga rättsverkningar i fråga om äganderätten till fastigheten. En annan sak är att det inte kan från allmän synpunkt tolereras, att en utmätningsgäldenär lämnar oriktiga uppgifter angående sina tillgångar; ett sådant förfarande medför under vissa förutsättningar straffansvar för gäldenären.

Det bör emellertid prövas, om inte A.S:s avsikt att försöka skydda fastigheten mot sina borgenärer måste medföra, att A.S. gått miste om möjligheten att göra gällande någon rätt till fastigheten. Det kunde hävdas att om syftet varit att skydda den gemensamma bostaden mot att kunna tas i anspråk av A.S:s borgenärer, den enda möjligheten att nå detta syfte var att B.S. ensam blev verklig ägare. Av detta skäl skulle det kunna antas, att A.S. avsett att så skulle bli fallet. Eftersom emellertid A.S. ekonomiskt bidragit till fastighetsförvärvet i betydande grad, förutsätter arrangemanget en överföring från hans sida av egendom till B.S., i formen av försträckning, gåva eller annan överlåtelse. I målet har dock inte ens påståtts att en sådan transaktion förekommit mellan makarna. Att B.S. upptagits som ensam ägare kan således inte anses grundat på någon mellan makarna företagen rättshandling utan får antas vara föranlett endast av önskemålet att skydda fastigheten mot A.S:s borgenärer. Enbart en sådan önskan kan emellertid inte medföra några rättsverkningar vare sig i förhållandet mellan makarna eller gentemot A.S:s borgenärer.

Bortser man från det, endast på syftet att undandra A.S:s borgenärer egendomen, grundade förhållandet att B.S. upptagits som ensam ägare, innebär detta att borgenärernas ställning inte påverkas av det gjorda arrangemanget. De skulle alltså i princip ha möjlighet att ta i anspråk A.S:s andel i fastigheten.

Det förtjänar tilläggas att arrangemang av den art som här företagits kan medföra avsevärda risker för den part som söker undandra borgenärerna sin egendom. Om det antas att A.S. på motsvarande sätt som i de nyssnämnda fallen från 1980 och 1981 förvärvat samäganderättsandel i fastigheten, skulle det tydligen röra sig om vad som kan kallas för en dold sådan andel: den framgår inte av någon fångeshandling eller av fastighetsboken. Det synes böra antas att en dold äganderätt av detta slag måste bli förenad med ett mycket bristfälligt skydd mot tredje man. Särskilt kan pekas på att den samägare som utåt framstår som den ende ägaren, genom att ensam upptas på köpehandling och inneha lagfart, blir legitimerad att i olika hänseenden förfoga över fastigheten, såsom genom pantsättning eller överlåtelse. Mot sådana förfaranden torde den "dolde" samägaren ha blott obetydliga möjligheter att värja sig.

Rättsläget bör vid nu angivna förhållanden bedömas med utgångspunkt i förut berörda omständigheter, nämligen att fastighetsförvärvet skedde för att bereda makarna och familjen en gemensam bostad, att köpet finansierades åtminstone till betydande del med insatser av A.S. samt att makarna får anses ha förutsatt att fastigheten skulle vara deras gemensamma. Det betyder då - i enlighet med de principer som ligger till grund för avgörandena NJA 1980 s 705 och 1981 s 693 - att makarna bör anses ha förvärvat fastigheten med samäganderätt. Anledning saknas att bestämma vardera makens andel på annat sätt än i enlighet med A.S:s yrkande eller sålunda till hälften.

A.S:s talan skall alltså bifallas.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom och fastställer att A.S. framför B.S. har varit ägare till hälften av stadsägan 4172 i Lidingö från d 29 april 1957 till d 25 febr 1981, då fastigheten såldes vid exekutiv auktion.

Referenten, JustR Mannerfelt, med vilken JustR Holmberg instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Vad majoriteten anfört i domskälens sju första stycken - t o m det stycke som inleds med orden: "Vad angår frågan vilka inbördes åtaganden" - överensstämmer med min bedömning i där avhandlade frågor. Fortsättningsvis anser jag att domskälen skall lyda på följande sätt.

Vad som hittills anförts får anses utvisa att fastigheten införskaffats för gemensamt begagnande och med tillskott i och för förvärvet vilka härrör från A.S.. Det återstår att pröva vad partsavsikten vid förvärvet varit. Förutom att de redan anförda omständigheterna är av viss vikt för bedömningen av partsavsikten, är det av särskild betydelse för prövningen i denna del vad syftet var med arrangemanget att förvärvet av fastigheten skedde i B.S:s namn.

Vid bedömningen i den delen bör beaktas rättsfallet NJA 1959 s 456. I detta fall förelåg en situation som erbjuder vissa viktiga likheter med nu aktuellt fall. Mannen (utländsk medborgare utan tillstånd att förvärva fast egendom) hade i det fallet tillskjutit medel för ett fastighetsförvärv i kvinnans namn. Förvärvet tillkom för att mannen och hans till tänkta hustru skulle erhålla en lämplig sommarbostad; de hade sedermera före och under äktenskapet gemensamt begagnat fastigheten. Det antogs på närmare angivna skäl att åtgärden att skriva fastigheten på hustrun tillkommit i syfte att säkerställa dem mot krav från mannens borgenärer. De ledamöter inom HD som kom att diktera domen fann att syftet att nå skydd i förhållande till mannens borgenärer kunde säkrast uppnås genom transaktioner, varigenom hustrun blev att anse som "verklig ägare". HD fann det därför inte visat att hon förvärvat fastigheten för att inneha den huvudsakligen för mannens räkning.

Jag vill, såvitt angår nu förevarande mål, ansluta mig till det grundläggande synsätt som kommit till uttryck i nu berört rättsfall. I typsituationer av då och nu aktuell art får förutsättas att mannen ville uppnå effektivt skydd mot borgenärsanspråk, riktade mot honom. Men han får då ta konsekvensen av att hustrun - för att han skall nå sådant skydd - blir att anse såsom verklig ägare. Därmed motverkas från samhällelig synpunkt icke önskvärda transaktioner av innebörd att mannen hoppas kunna hävda en rättsställning i förhållande till borgenärerna och en annan i förhållande till hustrun.

Till det sagda kommer den förut nämnda omständigheten att A.S. under utmätningsed 1974 förklarat sig inte äga annan egendom än en bil. Det får anses gälla en presumtion för att gäldenärer under utmätningsed ger till känna uppgifter som svarar mot de verkliga förhållandena. Vad A.S. uppgav under utmätningsed måste betraktas som ett stöd för att mellan makarna inte förelåg något konkludent avtal av innebörd att han i avseende å fastigheten skulle äga en dold äganderätt.

Vad sålunda upptagits får anses utvisa att det inte förelegat något konkludent avtal om gemensam äganderätt. A.S:s talan kan därför inte vinna bifall.

En sak för sig är att finansieringen av sådant förvärv som nu är i fråga väl kan ha ombesörjts av mannen. Innebörden härav är dock inte annan - när äktenskapsförord eller besparingsöverföring i stadgad ordning inte förekommit - än att mannen får anses ha lämnat hustrun en försträckning (jfr NJA 1946 s 321). Om följderna av sådan rättshandling är dock inte fråga i detta mål.

JustR Hessler anförde till utveckling av sin mening: I rättsfallen NJA 1980 s 705 och 1981 s 693, vilka ju liksom förevarande fall gällde makes (samboendes) rätt till andel i fastighet som förvärvats i andra partens namn för gemensamt ändamål, aktualiserades inte spörsmål om parternas ställning i sakrättsligt hänseende, sålunda rörande förhållandet till tredje man. I förevarande mål har däremot denna fråga fått betydelse, ehuru mera indirekt: det har blivit av betydelse att bedöma, vilken skillnad det blir för en person som vill förvärva en fastighet, om han i stället för att låta förvärvet ske öppet på vanligt sätt och med lagfart i eget namn låter fastigheten förvärvas av annan för hans räkning men i sitt eget namn. Det har i avgörandet antagits att den som förfar på detta sätt löper risker med hänsyn till det bristfälliga sakrättsliga skydd han i sådant fall synes få.

Här skall göras ett försök att gå litet närmare in på dessa frågor. (Vid utarbetandet av det följande har jag haft tillgång till manuskriptutkast till en uppsats av professorn Anders Agell med arbetstiteln "Dolt samägande i fastighet för makar eller sambor". Vad jag anför bygger i stor utsträckning på synpunkter i Agells framställning.)

Utmärkande för situationen är att i ett förhållande, där två parter är berörda - nu närmast makar eller samboende - anskaffats en fastighet och att den ena parten står som förvärvare enligt köpehandlingen och ensam fått lagfart, i det följande benämnd den öppne ägaren. Den andra parten hävdar emellertid äganderätt till åtminstone andel i fastigheten. Hans rätt grundar sig inte på en fångeshandling av ordinärt slag utan på vissa andra fakta: avsikten med förvärvet av fastigheten, det förhållandet att finansieringen av förvärvet av åtminstone andelen i fastigheten skett av honom och slutligen att parterna uttryckligen eller konkludent avtalat eller förutsatt, att fastigheten skulle vara parternas gemensamma. I de nämnda rättsfallen, liksom i avgörandet i förevarande fall, har sådana omständigheter ansetts medföra samäganderätt i fastigheten för denna part, som kan kallas den dolde (sam)ägaren. Det har ansetts att den öppne ägaren förvärvat fastigheten delvis för den doldes räkning.

Fall av liknande art har förekommit i rättspraxis i några sammanhang. Sålunda har i några avgöranden förelegat den situationen att fastighet förvärvats av en person till fullgörande av uppdrag av annan. Som exempel kan nämnas NJA 1943 s 30 och 86, 1946 s 378 och 1948 s 5. Det har här ansetts att köparen till avveckling av uppdragsförhållandet haft att genom transport på köpehandling eller genom överlåtelse "insätta" uppdragsgivaren som ägare till fastigheten. I NJA 1943 s 86 har HD, efter att ha förklarat uppdragshavaren skyldig att insätta uppdragsgivaren som ägare, i sitt domslut fastställt underrätternas domslut, i vilket uppdragsgivaren förklarats som ägare framför uppdragshavaren och lagfart för denne undanröjdes. (Se om denna en smula märkliga dom Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp s 92 f, Nilsson- Stjernquist, Föreningsfirmans funktion s 66, 72, Rodhe, Obligationsrätt s 371 not 9). Även i fallen NJA 1927 A 489 och 1940 s 231 förklarades pretendenten vara ägare av respektive ha bättre rätt till fastigheten respektive andel i denna. I 1927 års fall antecknades att han ägde få utslaget antecknat i lagfartsprotokollet. Avgörandena 1927 och 1940 torde ha grundats på att misstag ansetts ha skett vid köpehandlingarnas avfattning (jfr Nilsson-Stjernquist a a s 58). Förfaringssättet att direkt i domen förklara den dolde ägaren som ägare har kommit till användning också i de båda här förut nämnda fallen NJA 1980 s 705 och 1981 s 693. I förstnämnda fall fastställde HD sålunda i sitt domslut HovR:ns domslut, enligt vilket förordnades att fastigheten jämlikt samäganderättslagen skulle för parternas gemensamma räkning utbjudas till försäljning på offentlig auktion, varjämte god man utsågs att förrätta auktionen, fördela köpeskillingen och utfärda köpebrev. Detta synes förutsätta att den dittills dolde ägaren också på grund av domen kunnat få lagfart på sin andel. I 1981 års fall innefattar domslutet en förklaring, att fastigheten "samfällt äges" av parterna med hälften var.

I de fall där sålunda den dolde ägaren förklarats som ägare till andel eller som ägare framför den öppne ägaren måste såvitt jag förstår antas, att någon särskild överlåtelseförklaring från den öppne ägaren till den dolde inte skulle vara erforderlig (jfr Vahléns kommentar a st till NJA 1943 s 86). En sak för sig är att den dolde ägaren kan gå miste om sin äganderätt därför att den öppne redan hunnit att avyttra fastigheten. Men detta är ju ett förhållande som gäller i alla tvister om bättre rätt till egendom: de avgör blott läget parterna emellan; detta gäller tydligen också om särskilt "insättande" genom överlåtelseförklaring eller transport har kommit till stånd. I de fall där äganderätten fastslås i domslutet torde denna, sedan den vunnit laga kraft, få tjäna som fångeshandling och kunna ligga till grund vid sökande av lagfart.

I de berörda fallen har alltså två olika förfaringssätt kommit till användning. Det ena är att den öppne ägaren förklarats skyldig att "insätta" den dolde i hans äganderätt genom en transport eller överlåtelseförklaring. Det andra är att den dolde ägaren direkt förklaras som ägare till fastigheten eller den del därav som skulle tillkomma honom. Sannolikt betyder den först nämnda metoden, att vederbörande först genom "insättandet" blev att betrakta som ägare (jfr dock Nilsson-Stjernquist a a s 66 men å andra sidan Vahlén a st); i fallet NJA 1943 s 86 har väl saken betraktats som så klar att en särskild "insättandeförklaring" kunnat undvaras, jfr Vahlén a st. En direkt förklaring av domstolen att vederbörande är ägare synes väl just innebära, att någon särskild överlåtelseförklaring inte ansetts erforderlig.

Den fråga som nu intresserar är läget, innan en dom på insättande meddelats och sådant också skett respektive dom på äganderätt för den dolde kommit till stånd. Vilken ställning i sakrättsligt hänseende har m a o den dolde ägaren, medan äganderätten ännu är dold?

Beträffande utpräglade bulvanfall finns den uppfattningen företrädd att huvudmannen, inte bulvanen blir att betrakta som ägare såväl i sakrättsligt som i obligationsrättsligt hänseende (dvs i förhållande till säljaren av en genom bulvan köpt fastighet), se Karlgren i SvJT 1962 s 265, jfr Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s 317 och i SvJT 1956 s 242 ff. Något klart belägg för detta såvitt avser fastighet är dock svårt att finna, jfr NJA 1949 s 757 samt Nilsson-Stjernquist a a s 68 f och mitt arbete Allmän sakrätt s 146.

I de fall som nu närmast är i fråga, dvs sådana där äganderätten grundar sig på vissa faktiska omständigheter jämte ett uttryckligt eller konkludent avtal eller en förutsättning om gemensamt ägande, sålunda för utomstående svåriakttagbara och svårbedömbara omständigheter, förefaller det uteslutet att denna dolda äganderätt skulle kunna vara förenad med några sakrättsliga rättsverkningar. Klart är detta i sådana fall där konstaterandet av den dolda äganderätten leder till ett föreläggande för den öppne ägaren att "insätta" den dolde i hans äganderätt (jfr Vahlén a a s 93 som uttalar, att denna förpliktelse är en obligationsrättslig sådan). Någon anledning att betrakta de fall, där samma konstaterande leder fram till en domstolsförklaring om äganderätt, på annat sätt finns naturligtvis inte; fråga är ju nu väl att märka om läget innan man nått fram till ifrågavarande konstaterande, dvs medan äganderätten ännu är dold. Man kan tala om en "obligationsrättslig" äganderätt, även om denna term kan synas främmande; en viss parallell utgör kanske den rätt en köpare av lösöre har, innan tradition av det köpta skett. Måhända vore det riktigare att i stället för om äganderätt tala om ett rättsligt skyddat anspråk på att bli ägare; i fallen NJA 1980 s 705 och 1981 s 693 har dock den dolde ansetts ha förvärvat äganderätten i och med själva förvärvet från säljaren av fastigheten.

Det sagda betyder att den dolde ägarens ställning gentemot tredje man på den öppne ägarens sida måste bli högst prekär. Om den öppne ägaren, med utnyttjande av sin ställning som ägare utåt, skulle pantsätta eller överlåta fastigheten måste en sådan åtgärd bli giltig. Det synes antagligt att bestämmelserna om godtrosförvärv i 18 kap 1 och 2 §§ JB ej kan bli normerande (och ej heller 4 § angående ersättning av staten). Det förefaller mig närmast böra antas att god eller ond tro rörande den dolda äganderätten över huvud bör frånkännas betydelse; undantag bör väl dock göras för rena kollusionsfall.

Vad angår förhållandet till den öppne ägarens borgenärer vid konkurs eller utmätning hos denne, torde den dolde ägaren inte heller härvidlag kunna ha framgång med sitt äganderättsanspråk. Läget blir i princip detsamma som för lösöreköparen som inte fått det köpta traderat. I den öppne ägarens konkurs kan kanske ett oprioriterat skadeståndsanspråk göras gällande.

Vad nu anförts om förhållandet till tredje man på den öppne ägarens sida torde visa, att den öppne ägaren har stora möjligheter att genom sin legitimation undandra den dolde samägaren egendomen. Dennes ställning i detta skede är, som tidigare sagts, mycket prekär.

I ett fall som det förevarande, där den dolde ägaren synes ha åsyftat att undandra egendomen sina borgenärer, får det en särskild aktualitet att se på hur det förhåller sig med denna fråga, dvs vilka möjligheter hans borgenärer kan ha att tillgodogöra sig hans rätt.

Klart synes vara att om den dolde ägaren försätts i konkurs, konkursboet bör ha samma möjlighet som ägaren själv att föra talan som leder fram till att den öppne ägaren förpliktas insätta den dolde som andelsägare eller till att dom meddelas enligt vilken den dolde ägaren förklaras som samägare. Vad gäller utmätning för den dolde ägarens gäld förefaller det något tveksamt, om den dolda äganderätten skulle kunna tas i anspråk. Att i själva utmätningsärendet visa, att en samäganderättsandel i fastigheten tillkommer utmätningsgäldenären, kan i betraktande av den strama presumtionsregeln i UB 4 kap 24 § om äganderätt för den som har lagfart inte vara någon lätt uppgift; helt omöjlig är den väl dock inte, t ex om parterna är ense. Jfr i detta sammanhang NJA 1981 s 448. Ett ianspråktagande av den obligationsrättsliga rätten att i förhållande till den öppne ägaren vinna förklaring om samäganderätt är väl inte heller något särskilt praktiskt förfarande.

Helt bör man nog dock inte utesluta utmätningsmöjligheten. Det blir ju alltmer vanligt att egendom av gäldbunden make eller samboende "skrivs på" den andra parten; exempel är motorfordon och, som i förevarande fall, fastigheter avsedda som personlig bostad. Detta kan leda till att borgenärer kan få ökat intresse av att söka komma åt de dolda äganderätter som kan föreligga. Om det blir klart att i fall, där finansieringen skett med medel som härrör eller måste antas härröra från den gäldbundna parten, krav ställs på att en giltig rättshandling skall kunna visas föreligga varigenom medlen överförts till den andra parten, kan det måhända bidra till att förfaranden av berörda slag kommer att te sig mindre attraktiva.

JustR Mannerfelt tillade för egen del: I målet har uppkommit fråga vilka slutsatser av betydelse för nu föreliggande fall som kan dragas av rättsfallen NJA 1980 s 705 och 1981 s 693. I dessa fall gällde det att fastslå huruvida båda parter (sambor respektive makar med äktenskapsförord) skulle anses ha gjort ett gemensamt förvärv, ehuru förvärvet formellt skett endast i mannens namn. Utgången blev i båda fallen att kvinnan ansågs ha blivit meddelägare.

Partställningen i målen visar givetvis att räckvidden av avgörandena är begränsad till förhållandet parterna emellan. Betydelsen av den gjorda bedömningen såvitt angick borgenärsintressena fanns ej anledning att i domarna behandla i den föreliggande processuella situationen.

Det nu föreliggande målet företer en klar artskillnad i förhållande till 1980 och 1981 års rättsfall, särskilt såvitt angår partsavsikten vid själva förvärvet. Om jag, helt för egen del, tillåter mig att uttolka de två nämnda rättsfallen - vari avgörandena utformats på ett kasuistiskt sätt - skulle jag vilja uttrycka mig sålunda.

I båda fallen visade de förebragta omständigheterna inte minst insatserna från kvinnornas sida inför förvärvet, att dessa måste ha utgått från att de skulle få del i den förvärvade fastigheten. Eller annorlunda uttryckt: de skulle aldrig ha medverkat med finansierings- eller med finansiering likvärdiga åtgärder från egen sida i och för förvärvet, om detta skulle komma mannen ensam tillgodo. Angivna förhållanden måste mannen i respektive fall ha insett. Följaktligen har vid prövningen måst antagas att en partsavsikt, utgående på ett gemensamt förvärv har förelegat. Realiteten torde dock ha varit att några mellan parterna uttalade överväganden i själva äganderättsfrågan inte förekommit vid eller inför förvärvet; "det bara blev så" att detta gjordes i mannens namn. Såvitt angår 1981 års fall är att tillägga att makarna vid förvärvet handlade utan tanke på äktenskapsförordet och dess formella betydelse; tydligt var att inte ens mannen vid förvärvet föreställde sig att han skulle bli ensam berättigad.

I förevarande fall ligger det helt annorlunda till än i 1980 och 1981 års fall. Här har i högsta grad förekommit medvetna överväganden i äganderättsfrågan inför förvärvet, och det har förelegat ett klart syfte att få äganderättsförhållandet att framstå som betingat av äktenskapsförordet. A.S:s egen ståndpunkt ger ju vid handen att makarna medvetet givit hustrun ställning såsom ensam legitimerad ägare för att skydda fastigheten i förhållande till mannens borgenärer. Partsavsikten har alltså varit av helt annan karaktär än den som antagits i 1980 års och - särskilt - i 1981 års fall.

Det nu föreliggande fallet bör med hänsyn till det anförda inte lösas med ledning av grundsatser som kan utläsas ur de annorlunda beskaffade fallen från 1980 och 1981. Som avgörande bör i stället ses den här tillkommande frågan, huruvida - när en fastighet skrivs på hustrun - mannen skall i det fördolda kunna förbehålla sig andel i (eller t o m hela) äganderätten. På skäl som framgår av mitt votum anser jag att den frågan måste besvaras nekande.

En tumregel i fall av hithörande art bör vara att utgången - för att man skall uppnå konsekvens i rättsskipningen - inte får tillåtas bli olika för å ena sidan det fall att mannens konkursbo under äktenskapets bestånd riktar anspråk mot hustrun, vilka anspråk går ut på att mannen och därmed konkursboet skall förklaras äga bättre rätt till hälften av fastigheten än hustrun, och å andra sidan det fall att mannen själv, efter haveri i äktenskapet, reser anspråk på andelsrätt i fastigheten. Skulle A.S. i konkursbofallet ha vidgått att han ägde en dold meddelägarrätt till 50 procent i fastigheten? Givetvis inte - utmätningseden talar sitt tydliga språk. I den nu föreliggande äganderättstvisten gentemot hustrun framstår det som inkonsekvent och to m stötande om rättsordningen skulle acceptera att A.S. med framgång kunde förfäkta en annan ståndpunkt än han uppenbarligen skulle ha hävdat i konkursbofallet. - Det kan tilläggas att inom doktrinen har, från mera allmänna synpunkter, en besläktad uppfattning givits tillkänna av Grönfors (Ställningsfullmakt och bulvanskap s 315 f). Han gör bl a uttalanden av innebörd att en huvudman i ett bulvanförhållande (eller liknande sammanhang) aldrig bör kunna välja mellan att behandla mellanmannen - här hustrun - som bulvan och som självständig avtalspart allteftersom det passar hans intentioner för tillfället. (Jfr även Karlgren SvJT 1962 s 265 not 12.)

Det låter sig sägas att, med den linje jag förordar i målet, man försämrar läget för den manipulerande mannens borgenärer. De förlorar ju möjligheten att tillgodogöra sig värdet av en - med motsatt utgång - föreliggande dold äganderätt för mannen. Ur den synvinkeln har jag följande att anföra. Erfarenhetsmässigt är borgenärers möjligheter att åtkomma värdet av en dold äganderätt i praktiken närmast obefintliga; nu föreliggande fall - medan det befann sig i utmätningsstadiet - liksom t ex NJA 1981 s 448 kan ses som klara illustrationer för att ytterligt ringa värde för borgenärer ligger i möjligheten att åtkomma eventuell "dold äganderätt".

Viktigare än sådant sprött skydd för borgenärsintressen som antytts i det nyss anförda är att kreditväsendet skall, så långt det sig göra låter, kunna förlita sig på att de uppgifter som kan utläsas ur fastighetsböcker och fångeshandlingar rätt återspeglar de verkliga ägarförhållandena. Detta bredare perspektiv måste, när det gäller borgenärsskyddet allmänt sett, ges försteg framför synsättet att det vore till borgenärernas förmån att de till äventyrs skulle i enstaka fall kunna uppleta hållbar grund för en talan, utgående på att deras gäldenär i själva verket vore en dold delägare i en fastighet.

Avslutningsvis vill jag anmärka att målet enligt min mening bort få samma utgång, även om A.S:s utsaga under utmätningsed ej förekommit.