lagen.nu

NJA 2001 s. 563

Den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen har ansetts äga rätt att vägra beediga uppgifter som skulle avslöja att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom. Tillika fråga om omständigheterna inneburit skälig ursäkt för en person att i ett sådant fall lämna osanna uppgifter under ed.

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot K. Z. för mened enligt följande gärningsbeskrivning: K. Z. har d. 10 dec. 1992, under förhandling vid Malmö TR avseende beedigande av konkursbouppteckning i Byrå Syd Reklam och Grafisk Produktion AB i konkurs, under laga ed lämnat den osanna uppgiften att D & Z International Trading South AB d. 23 sept. 1991 från Byrå Syd förvärvat lager och inventarier till ett värde om 670 720 kr enligt faktura och till J. L, som företrädare för Byrå Syd, betalt 670 720 kr kontant. K. Z., som inte var eller varit ställföreträdare för Byrå Syd, avlade ed på yrkande av konkursförvaltaren eftersom det kunde antas att hennes edgång i just detta avseende var av betydelse för boutredningen.

I samma mål väcktes åtal mot L. D. dels för anstiftan av K Z:s menedsbrott, dels bl.a. för grov oredlighet mot borgenärer. Åklagaren anförde inledningsvis bl.a. att L. D. d. 1 juli 1991 köpt samtliga aktier i Byrå Syd för 1 kr, att han i ett köpeavtal, osant eller upprättat för skens skull, daterat d. 22 sept. 1991, överlåtit aktierna tillf 1. för 1 kr och att bolaget hade försatts i konkurs d. 20 jan. 1992. I gärningsbeskrivningen anfördes vidare: L. D. iscensatte en affär - daterad till d. 23 sept. 1991 i Malmö - i vilken Byrå Syds inventarier och lager till ett värde om 670 720 kr överläts till Swecon AB, senare firmaändrat till D & Z International Trading South AB. I D & Z har K Z. varit den formelle företrädaren medan L. D. varit den faktiske företrädaren eller har, åtminstone, haft ett bestämmande inflytande i bolaget. Affären har genomförts enligt faktura och kvittens; fakturan har upprättats av K Z. och kvittensen har undertecknats av J. I. Fakturan och kvittensen är dock osanna. I verkligheten har inte J. I. och K Z. ens träffats, någon köpeskilling har inte förekommit och än mindre tillförts Byrå Syd. Genom affären har alltså Byrå Syd avhänts inventarier och lager utan någon kompensation. - L. D. har i september 1991 i Malmö som faktisk företrädare avhänt Byrå Syd egendom av betydande värde. Senast genom detta avhändande har Byrå Syd försatts på obestånd eller har påtaglig fara framkallats för att bolaget skulle komma på obestånd.

K. Z. åtalades för medhjälp till L. D:s oredlighetsbrott bestående i att hon genom sina åtgärder med råd eller dåd främjat detta. Under huvudförhandlingen i målet nedlade emellertid åklagaren detta åtal på den grund att brott inte kunde styrkas. K. Z. yrkade frikännande dom.

TR:n (ordf. chefsrådmannen Staafgård) meddelade dom d. 30 dec. 1997.

I domen bifölls åtalet mot L. D. för grov oredlighet mot borgenärer. Beträffande åtalet mot K. Z. anförde TR:n i domskälen: K. Z. har förnekat brott under anförande att de uppgifter hon lämnade vid edgången var riktiga såvitt hon då visste.

K. Z. har uppgett att det var L. D. som sade till henne att hon måste gå på edgången och hon uppgav då vad L. D. sagt åt henne att uppge. Vid tidpunkten för edgången var hon desperat, eftersom hon tyckte att allt hade "gått åt skogen". Hon visste att Swecon, dvs. D & Z, köpt varor och inventarier och var av uppfattningen att L. D. finansierat köpet. Hon trodde alltså att den uppgift som hon lämnade var riktig.

Det har i målet inte längre påståtts att K. Z. medverkat vid förvärvet av lager och inventarier till D & Z för 670 720 kr. Mot denna bakgrund kan det inte anses styrkt att hon medvetet lämnat osann uppgift härom vid beedigandet av konkursbouppteckningen i Byrå Syds konkurs. Åtalet för mened kan vid sådant förhållande inte vinna bifall.

TR:n ogillade åtalet mot K. Z.

Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till åtalet mot K. Z. för mened.

K Z. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson, hovrättsråden Elmqvist och Lindelöf, referent, samt nämndemännen Jolfson och Prytz) anförde i dom d. 28 juni 1999: Domskäl.

K. Z. har förnekat brott under påstående i första hand att hon trodde att de av henne under ed lämnade uppgifterna var riktiga och att hon således saknat uppsåt att lämna osann uppgift. K Z. i andra hand hävdat att de uppgifter hon lämnat under ed avser en affärshändelse som legat före konkursutbrottet och att uppgifterna därför inte omfattats av edstemat samt gjort gällande att hennes utsaga med hänsyn härtill varit utan betydelse för saken och att hon enligt 15 kap. 4 § BrB inte skall dömas till ansvar. K. Z. har även gjort gällande att hon inte, före edens avläggande, erinrats om att hon enligt grunderna för 36 kap. 6 § RB hade ägt rätt att vägra yttra sig angående omständighet vars yppande skulle röja att hon förövat brottslig eller vanärande handling och att hon därför måste anses ha haft sådan skälig ursäkt som avses i 15 kap. 4 § BrB och till följd därav inte skall dömas till ansvar. K. Z. har slutligen gjort gällande att det påstådda menedsbrottet under alla förhållanden är att bedöma som ringa och till följd därav preskriberat.

K. Z. har i HovR:n tillagt bl.a. följande. Hon förlitade sig på L. D:s uppgift att han av J. l. för en kontant erlagd köpeskilling om 670 720 kr köpt Byrå Syds lager och inventarier till Swecon AB (senare D & Z). Hon hade sett en kvitterad faktura på köpeskillingen och kände till att lagret och inventarierna fanns i Byrå Syds ägo. L. D. påstod att han hade finansierat köpet genom att låna ut 750 000 kr till Swecon AB. Hon trodde på den uppgiften och det fanns en av henne för D & Z utfärdad skuldrevers om 750 000 kr till L. D. D & Z avbetalade på skulden. Det kom aldrig något krav från Byrå Syd avseende köpeskillingen. - Det var L. D. som sade till henne att hon var tvungen att gå till edgångssammanträdet. Han sade också till henne precis vad hon skulle säga och att hon skulle bekräfta hans version av vad som hänt. Hon ville inte delta i sammanträdet men L. D. anlitade en advokat som skulle vara med vid edgången till stöd för henne. Det är riktigt att hon medvetet lämnade vissa felaktiga uppgifter under sammanträdet, men efter det att hon avlagt ed lämnade hon endast uppgifter som, enligt vad hon kände till, var sanna. Hon var mycket försiktig med hur hon formulerade sig i det skedet. Hon blev inte informerad om att hon hade rätt att vägra yttra sig i vissa avseenden. HovR:ns bedömning.

Som HovR:n anfört ovan är i målet utrett att de 670 720 kr som D & Z enligt kvittens och faktura skulle ha erlagt för Byrå Syds inventarier och lager inte motsvaras av någon verklig affärshändelse. Vidare är utrett att L. D. inte lånat ut 750 000 kr till Byrå Syd.

Enligt protokoll från edgångssammanträde d. 10 dec. 1992 i Byrå Syds konkurs har K Z. på begäran av konkursförvaltaren beedigat vissa uppgifter ur bolagets konkursbouppteckning. Enligt åberopat protokoll från edgångsförhandlingen har konkursförvaltarens edgångsyrkande beträffande K Z. omfattat avsaknaden av lager och inventarier i bouppteckningen samt kassatillgång som rätteligen borde ha funnits i bolaget. Av samma protokoll framgår att K Z. beedigat "att lagret och inventarierna som befann sig i konkursgäldenärens förhyrda lokaler i Svedala under namn Skånemagasinet i Svedala, Svarvaregatan, Svedala har Swecon AB, företrädd av K Z., köpt kontant av Byrå Syd Reklam & Grafisk Produktion AB, företrädd av J. L., d. 23 sept. 1991 för en köpeskilling om 670 720 kr inkl. moms".

Mot bakgrund av vad HovR:n ovan funnit utrett kan konstateras att de uppgifter K Z. sålunda lämnat under ed från objektiv synpunkt är oriktiga i det att något kontantköp av Byrå Syds lager och inventarier inte ägt rum, varken d. 23 sept. 1991 eller vid annat tillfälle i anslutning därtill. Någon sådan affärshändelse som K Z. omtalat under ed har således inte ägt rum och hennes uppgifter har därför varit objektivt sett felaktiga.

Frågan huruvida K. Z. medvetet lämnat osanna uppgifter efter det att hon avlagt ed måste bedömas mot bakgrund av de uppgifter hon lämnat vid TR:n innan hon avlade eden. Av protokollet från edgångssammanträdet framgår att K Z. då ingående berättat om att hon lånat 750 000 kr av L. D., om ett sammanträffande mellan henne och J. L. och om tillvägagångssättet då hon, för Swecon AB, förvärvade Byrå Syds lager och inventarier och överlämnade köpeskillingen 670 720 kr i kontanter tillf I. K. Z. har vidgått att hon var medveten om att de uppgifter hon lämnade före edens avläggande var oriktiga. Av protokollet från edgångssammanträdet framgår även att de frågor som ställts till K. Z. i princip uteslutande rört Byrå Syds lager och inventarier, Swecon AB:s förvärv därav, hur köpeskillingen erlagts och hur köpet finansierats. Enligt HovR:ns mening är det, mot bakgrund av det sagda, ställt utom rimligt tvivel att K Z. varit medveten om att de uppgifter som hon, i av åklagaren påstådda avseenden, lämnat under ed var osanna. K Z. har sålunda uppsåtligen gjort sig skyldig till mened.

K. Z. har gjort gällande att de uppgifter hon lämnat under ed inte omfattades av edstemat och att de därför saknat betydelse för saken. Vid en jämförelse mellan konkursförvaltarens edgångsyrkande och de uppgifter K. Z. lämnat under ed framstår det, enligt HovR:ns mening, som uppenbart att K. Z. beedigat riktigheten av vissa uppgifter i bouppteckningen, nämligen avsaknaden av lager och inventarier i denna samt om kassatillgång som rätteligen borde ha funnits i Byrå Syd. Hennes uppgifter i dessa avseenden har inte varit utan betydelse för saken.

En grundläggande förutsättning för att K. Z. trots detta skall kunna undgå att dömas till ansvar på grund av att hon haft skälig ursäkt för att uttala sig på sätt som hon gjort är att den osanna uppgift hon lämnat rör sådant varom hon ägt vägra att yttra sig (15 kap. 4 § 2 st. BrB).

Enligt 36 kap. 6 § RB får ett vittne vägra att yttra sig angående omständigheter vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom närstående har förövat en brottslig eller vanärande handling. I rättsfallet NJA 1991 s. 123 har HD slagit fast att den i 6 kap. 5 § 2 st. KL föreskrivna edgångsskyldigheten inte kan falla bort eller inskränkas genom en analogisk tillämpning av reglerna i 36 kap. 6 § RB. K. Z. har således inte haft rätt att vägra yttra sig angående vissa omständigheter och det har därför inte heller förelegat någon skyldighet för domstolen att erinra henne om den angivna bestämmelsen i RB. Vid sådant förhållande finns inte anledning att pröva huruvida K. Z. skulle kunna undgå ansvar på den grunden att omständigheterna varit sådana att de inneburit skälig ursäkt för henne.

De uppgifter K. Z. lämnat under ed har, som HovR:n ovan slagit fast, inte varit utan betydelse för saken. Som framgått har K. Z. inte heller haft rätt att vägra yttra sig. Med hänsyn härtill och då det inte heller i övrigt framkommit någon omständighet som skulle kunna medföra att brottet är att bedöma som ringa, skall K. Z. fällas till ansvar för mened av normalgraden.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att HovR:n dömer K Z. för mened enligt 15 kap. 1 § BrB och bestämmer påföljden till villkorlig dom.

K. Z. överklagade och yrkade ogillande av åtalet för mened.

Riksåklagaren bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Av utredningen framgår att K Z. vid edgångssammanträdet i Byrå Syds konkurs d. 10 dec. 1992 beedigade den sanningslösa uppgiften att hon företrädde D & Z vid genomförandet av en affär mellan det bolaget och Byrå Syd. Den uppgivna affären avsåg en överlåtelse av Byrå Syds lager och inventarier till D & Z mot kontant betalning. Med undantag för uppgiften att egendomen fanns i av Byrå Syd förhyrda lokaler var inte heller övriga uppgifter som K Z. edfäste riktiga. Mot hennes bestridande är emellertid inte styrkt att hon var medveten om oriktigheten av de uppgifterna. Utredningen ger inte utrymme att med tillräcklig grad av säkerhet uttala att K. Z. skulle ha beedigat dessa uppgifter om hon hade insett att de inte överensstämde med det verkliga förhållandet.

Innebörden av K. Z:s osanna uppgift är att hon som företrädare för D & Z hade betalat kontant för egendomen till Byrå Syd, vilken betalning hon, såvitt framkommit, trodde L. D. hade erlagt. Uppgiften var ägnad att förstärka intrycket av att Byrå Syd hade tillförts köpeskillingen, vilken omständighet får antas ha varit av vikt för boutredningen i Byrå Syds konkurs. Den osanna uppgiften, som får anses ha omfattats av temat för edgången, har inte varit av endast ringa betydelse för saken.

Följaktligen föreligger förutsättningar att döma K. Z. för mened, om hon inte på grund av något särskilt förhållande skall vara fri från ansvar.

K. Z. har även i HD invänt mot åtalet att hon genom att beediga de förelagda uppgifterna skulle ha avslöjat att hon hade förövat brott och att hon därför i enlighet med vad som stadgas i 36 kap. 6 § RB ägt att vägra yttra sig, vilken rättighet hon inte upplystes om av den edsupptagande domstolen, och att det därför förelåg skälig ursäkt för henne.

Enligt 36 kap. 6 § RB får ett vittne vägra yttra sig angående omständigheter vars yppande skulle röja att vittnet eller någon det närstående har förövat brottslig eller vanärande handling. När denna bestämmelse kan vara tillämplig skall enligt 14 § samma kap. den som skall höras erinras om innehållet i 6 §. I 15 kap. 4 § 2 st. BrB sägs att den som har lämnat en osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han har ägt vägra yttra sig inte skall dömas till ansvar, om omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom.

Som HovR:n har påpekat, har i NJA 1991 s. 123 ansetts att bestämmelsen i 36 kap. 6 § RB inte är analogt tillämplig vid edgång enligt 6 kap. 5 § 2 st. KL. I rättsfallet, som rörde frågan om skyldigheten att medverka till sådan edgång, uttalade HD att det kunde hävdas att den rättsprincip som kommit till uttryck i den angivna bestämmelsen i RB var av så grundläggande betydelse att principen borde slå igenom även på konkursområdet. HD, som konstaterade att en tillämpning av bestämmelsen i samband med edgång i konkurs inte synes ha varit avsedd av lagstiftaren, fann att det var osäkert hur denna princip skulle tillämpas i praktiken vid edgångsförfarandet och ansåg att de problem som frågan aktualiserade var av sådan art att de inte lämpligen borde lösas i rättstillämpningen. Spörsmålet har därefter berörts i ett lagstiftningsärende utan att leda till någon lagändring härvidlag (se prop. 1994/95:89 s. 38 f. och Ds ju 1994:96 s. 62 ff.).

Av domar meddelade av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna framgår att rätten att iaktta tystnad ("the right to silence") och rätten att inte anklaga sig själv ("the right not to incriminate oneself) ingår som centrala element i den princip om rätt till en rättvis rättegång som är intagen i art. 6:1 europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och att ett avsteg därifrån har ansetts innebära en kränkning av principen, se domen i Saunders mot Storbritannien (meddelad d. 17 dec. 1996) samt domarna i Heaney och McGuinness mot Irland och Quinn mot Irland (båda meddelade d. 21 dec. 2000). Konventionen gäller som lag i Sverige (se lagen (1994:1219) om konventionen).

De nu angivna domarna, där sålunda art. 6:1 i sagda konvention har ansetts kränkt, rör den situationen att uppgifter lämnade enligt ett straffsanktionerat åläggande har åberopats som bevis i en efterföljande brottmålsrättegång mot uppgiftslämnaren angående annan sak än avgivande av falsk utsaga eller att någon har åtalats och dömts till straff för sin vägran att lämna uppgifter med anledning av ett brott för vilket han kunde misstänkas. Av avgörandena får anses följa att det inte är förenligt med principen om rätt till en rättvis rättegång att döma någon för att, i en situation som den som förevarande mål rör, ha lämnat osanna uppgifter i syfte att inte röja egen brottslighet, om den som har lämnat uppgifterna hade skälig ursäkt i den mening som avses i 15 kap. 4 § 2 st. BrB (se SOU 1996:30 s. 83; jfr Fitger i Festskrift till Bolding, 1992 s. 144 f., Löfmarck, Brotten mot borgenärer, 2 uppl. 1986 s. 223 ff. och SFS 1948:80 s. 420).

Såvitt framgår av K. Z:s egna uppgifter trodde hon alltså vid edgången att D & Z hade erlagt kontant betalning till Byrå Syd för egendomen. Något brottsligt förfarande i samband med affären vari K Z. var inblandad skulle således inte ha förelegat. Av utredningen får emellertid anses framgå att förvaltaren i Byrå Syds konkurs vid edgångssammanträdet misstänkte att oredlighetsbrott hade förövats i samband med affären, vid vilken K Z. hade upprättat den faktura som hade använts. K. Z. kom bl.a. härför att åtalas för medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer, vilket huvudbrott L. D. är dömd för. Visserligen ogillade TR:n åtalet mot K Z., men det skedde sedan åklagaren hade lagt ned åtalet på grund av att brott inte kunde styrkas och K Z. hade yrkat på frikännande dom. Det är därför inte klarlagt i vad mån K Z. kan ha medverkat till L. D:s brott, även om hon i enlighet med TR:ns dom skall anses oskyldig till sådan medverkan. Med beaktande av det angivna kan inte annat anses utrett än att omständigheterna var sådana att K Z. vid edgången uppfattade att hon genom att tala sanning skulle röja förhållande som innebar att hon hade förövat brott. K. Z. får därför anses ha haft skälig ursäkt när hon beedigade den osanna uppgiften.

På grund av det anförda skall åtalet lämnas utan bifall.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet för mened.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Munck, Westlander och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Som HovR:n funnit har K. Z. under ed enligt 6 kap. 5 § 2 st. KL (1987:672) medvetet lämnat den oriktiga uppgiften att hon d. 23 sept. 1991 för Swecon AB:s räkning av konkursbolaget, företrätt av J. L., köpt det lager och de inventarier som då fanns i konkursbolagets förhyrda lokaler i Svedala för 670 720 kr kontant. Uppgiften har haft betydelse för bestämmande av vilka tillgångar som skulle upptas i konkursbouppteckningen.

K. Z. har emellertid gjort gällande att hon haft rätt att vägra yttra sig om affären d. 23 sept. 1991 eftersom hon riskerade åtal för sin medverkan i denna. Hon har hävdat att hon haft skälig ursäkt att lämna de oriktiga uppgifterna, i följd varav hon enligt 15 kap. 4 § 2 st. BrB inte skall dömas till ansvar för mened.

I 36 kap. 6 § RB stadgas bl.a. att vittne må vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller vissa honom närstående förövat brottslig gärning eller vanärande handling.

I NJA 1991 s. 123, som avsåg edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § 2 st. KL, gjorde den som skulle avlägga ed gällande att en skyldighet för honom att avlägga ed skulle strida mot grunderna för 36 kap. 6 § RB. HD fann att det visserligen kunde hävdas att den rättsprincip som har kommit till uttryck i det angivna lagrummet är av så grundläggande betydelse att den borde slå igenom även på konkursområdet men att övervägande skäl talade för att 36 kap. 6 § inte var analogiskt tillämplig.

Det får emellertid numera anses vara fastslaget att det inte är förenligt med artikel 6 i Europakonventionen att någon under straffansvar åläggs att lämna uppgifter som avslöjar att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom (se Europadomstolens dom d. 25 febr. 1993 i målet Funke mot Frankrike; jfr också domstolens domar d. 17 dec. 1996 i målet Saunders mot Storbritannien och d. 21 dec. 2000 i målen Heaney och McGuinness mot Irland). När det är fråga om uppgifter av sådan art måste det därför anses att en rätt för den enskilde att vägra yttra sig under ed föreligger även i fall som avses i 6 kap. 5 § 2 st. KL (jfr Fitger i Festskrift till Bolding s. 144, Madeleine Löfmarck, Brotten mot borgenärer s. 222 och Lagerbielke, Om mened s. 172 f.). K. Z. har därför haft rätt att vägra beediga de ifrågavarande uppgifterna.

Fråga är då om omständigheterna är sådana att det enligt 15 kap. 4 § BrB kan innebära skälig ursäkt för K. Z. att under ed medvetet ha lämnat oriktiga uppgifter.

L. D., som av HovR:n befunnits vara den faktiske ställföreträdaren i konkursbolaget, dömdes av TR:n och HovR:n för grov oredlighet mot borgenärer bestående i att han hade avhänt konkursbolaget dess lager och inventarier utan motprestation från förvärvaren. K. Z. åtalades för medhjälp till brottet. Åklagaren lade emellertid ned åtalet mot K. Z., och hon frikändes på eget yrkande i TR:n.

Omständigheterna är sådana att K. Z. får anses ha haft skälig ursäkt för sitt handlande.

På grund av det anförda skall åtalet för mened ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet för mened.

HD:s dom meddelades d. 19 sept. 2001 (mål nr B 3340-99).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2005 s. 407: Den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § KL har ansetts inte äga rätt att vägra beediga konkursbouppteckning när han genom lagakraftvunnen dom dömts för de brott som han åberopat till...
RH 2007:12: Den som delgetts misstanke om bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll avseende visst bolag, har inte ansetts skyldig att avlägga bouppteckningsed enligt 6 kap. 5 § andra stycket...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation