NJA 2000 s. 256
En person har försökt föra in 137,2 liter spritdrycker till Sverige utan att ge det till känna för tullmyndigheten. Införsel för privatbruk? Även fråga om påföljd och tid för samhällstjänst.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Skövde TR åtal mot S.R. för varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: S.R., som saknar införseltillstånd för alkoholdrycker, har d 6 febr 1999 från Tyskland till Sverige via Trelleborg utan att ge det tillkänna hos tullmyndighet uppsåtligen infört 137,2 liter spritdrycker, whisky, i strid mot förbud häremot.
Åklagaren yrkade förverkande av de i beslag tagna spritdryckerna.
Domskäl
TR:n (ordf lagmannen Ruhe) anförde i dom d 1 sept 1999: S.R. har förnekat ansvar för varusmuggling men erkänt försök därtill.
Domskäl. S.R. har hörts och därvid uppgivit i huvudsak följande. Han hade åkt till Tyskland i akt och mening att köpa en bil. Av olika orsaker blev det inte något bilköp utan han införskaffade i stället på ett varuhus 196 flaskor whisky. När han kom till tullkontrollen vid inpassering i Sverige passerade han den s k röda punkten, valde den blåa EU-filen avsedd för dem som inte har något att förtulla och passerade förbi tullkontrolldiskarna utan att ange att han hade några varor att förtulla. Därefter passerade han genom passkontrollen och stoppades utanför av en tullkontrollant. Inte heller för denne talade han om att han hade varor att förtulla med sig. Kartongerna med flaskorna låg dolda under ett solskydd i lastutrymmet i bilen, som var en kombibil. Tullkontrollanten konstaterade snabbt att han hade med sig en kvantitet alkohol som med god marginal översteg den för införsel tillåtna mängden. Han vet inte vad som avses med uttrycket "red point".
TR:ns bedömning.
S.R. har inte gjort gällande att införseln varit för privat bruk på sådant sätt som avses i lagen om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen. Med hänsyn härtill och mängden och sammansättningen av dryckerna gör TR:n den bedömningen att lagen inte är tillämplig. Målet skall således prövas enligt lagen om varusmuggling.
Åklagaren har hävdat att fullbordanspunkten för varusmuggling är passerad i och med att S.R. passerat den röda punkten - red point - och valt den tullfria blå vägen. Frågan om när fullbordanspunkten är passerad har prövats i ett flertal rättsfall. Enligt vad som måste anses som stadgad praxis är det därvid inte tillräckligt att den röda punkten passerats. I bl a RH 1997:101 och RH 1998:93 (som avser privatinförsellagen där bedömningen i detta avseende är densamma) har den som stoppats i tullfiltret efter passage av den röda punkten inte ansetts ha gjort sig skyldig till fullbordat brott. Ett snarlikt resonemang förs också i NJA 1983 s 601. Fullbordanspunkten måste således ligga senare än vad åklagaren gjort gällande. Enligt de resonemang som förts för att inte anse brottet fullbordat redan genom val av tullfilter och påbörjande av passage anser TR:n att man kan dra den slutsatsen att brott bör anses fullbordat när personen lämnat tullområdet (se bl a Suzanne Wennberg, Försök till brott s 205). I förevarande fall hade S.R. passerat passkontrollen innan han stoppades av tulltjänsteman. Enligt TR:ns mening har han därmed också passerat det område inom vilket tullkontroll sker. Detta uttrycks i ett av försvaret åberopat avgörande av HovR:n över Skåne och Blekinge (dom d 5 jan 1998 i mål B735-97), där HovR:n dömde för försöksbrott, att först när resenären har passerat kontrollstället har varusmugglingsbrott ansetts fullbordat. Det måste då - i ett fall som detta då passkontrollen ligger sist i kedjan - anses som att alla myndigheternas normala åtgärder med anledning av inpasseringen i riket är avslutade. I förevarande fall måste S.R. således anses ha passerat fullbordanspunkten. Han skall därför fällas till ansvar för varusmuggling.
Påföljd. S.R. förekommer inte i kriminalregisterutdraget. Av yttrande från frivårdsmyndigheten framgår att han lever under välordnade förhållanden och att det inte föreligger något övervakningsbehov. Det smugglingsbrott, för vilket S.R. nu fälls till ansvar, avser en betydande kvantitet och det undandragna beloppet i form av skatt och avgifter uppgår till avsevärda belopp. TR:n finner därför att ingen annan påföljd än fängelse kan komma i fråga.
Övrigt. Förverkandeyrkandet är lagligen grundat och skall därför bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde S.R. enligt 1 § 1 st varusmugglingslagen för varusmuggling till fängelse 2 mån.
I beslag tagna 137,2 liter spritdrycker förklarades förverkade.
Göta HovR
S.R. överklagade i Göta HovR och yrkade i första hand ogillande av åtalet eftersom gärningen var att bedöma som försök till brott mot privatinförsellagen och således inte straffbar. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle bedöma gärningen som brott mot privatinförsellagen och bestämma påföljden till böter. Vidare yrkade han, under HovR:ns huvudförhandling, ogillande av förverkandeyrkandet.
Åklagaren medgav att gärningen bedömdes som försök till varusmuggling men bestred i övrigt ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Åkesson, hovrättsrådet Lundeholm, t f hovrättsassessorn Teurneau, referent, samt nämndemännen Andersson och Gunnarsson) anförde i dom d 20 dec 1999: Domskäl. S.R. har hörts på nytt och därvid berättat i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg och ändringar: Då det inte blev något av med bilköpet i Tyskland bestämde han sig för att lägga upp ett lager av whisky hemma för privat bruk. Det var huvudsakligen en sorts skotsk whisky som kostade 40-50 kr per flaska. Han förbrukar ungefär en flaska whisky i månaden. Vid ankomsten valde han blå fil och han blev stoppad av en tulltjänsteman redan innan han kommit fram till tullkurarna. Tulltjänstemannen bad honom passera tullkurarna och parkera på andra sidan.
HovR:n gör följande bedömning.
S.R. har fört in alkoholdrycker från Tyskland och gjort gällande att whiskyn var avsedd för hans personliga bruk. För det fall syftet med införseln varit privat bruk framgår av 9 § 2 st lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen (privatinförsellagen) att denna lag skall tillämpas i stället för varusmugglingslagen. HD har i dom d 27 okt 1999, mål B 4868/98 1, funnit att privatinförsellagen var tillämplig vid införsel av 315 liter sprit. Utgången förefaller emellertid att ha påverkats av processuella hänsynstaganden och domen kan enligt HovR:ns uppfattning inte tas till intäkt för att varje påstående om införsel för privat bruk skall godtas så snart mängden understiger 315 liter. I stället får den frågan avgöras utifrån förhållandena i varje enskilt fall. Den kvantitet alkoholdrycker som S.R. sökt föra in är betydande och talar i sig mot påståendet att den skulle vara avsedd enbart för privat bruk. Med den av honom själv uppgivna egna alkoholkonsumtionen skulle det ta många år innan han konsumerat whiskyn. Därtill kommer att han uppenbarligen har köpt in 196 flaskor av i princip en och samma whisky-sort. Det är inte ett förfarande som tyder på att den var avsedd för privat bruk. Sammantaget finner HovR:n att S.R:s uppgift om att whiskyn var avsedd för privat bruk är så osannolik att den inte förtjänar tilltro. Privatinförsellagen är därmed inte tillämplig utan i stället skall varusmugglingslagen tillämpas.
Ett brott mot varusmugglingslagen är, som framgår av förarbetena (se NJA II 1960 s 157 f), inte att anse som fullbordat förrän den resande medfört godset genom tullkontrollen och godset därmed kommit ur tullmyndigheternas besittning. Varorna anses således införda i riket först när tullkontrollen har passerats. Praxis har anslutit sig till den uppfattningen och den som ertappas med gods vid en tullkontroll innan tullfiltret har passerats döms för försök till varusmuggling. Utredningen i förevarande mål utgörs endast av S.R:s egna uppgifter och av dessa framgår att han stoppades innan han passerade tullkurarna. Visserligen blev han tillsagd att parkera på andra sidan tullkurarna, men det har utgjort ett led i tullens granskning och spritflaskorna kan då inte anses ha lämnat tullkontrollen. Han befann sig således fortfarande inom tullkontrollområdet och alkoholdryckerna är därför inte i varusmugglingslagens mening att anse som införda i riket. Med hänsyn härtill är inte gärningen att anse som fullbordat brott mot varusmugglingslagen. Fara för brottets fullbordan har dock förelegat och S.R. skall därför dömas för försök till varusmuggling.
Brottet är av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse. Det har inte framkommit något om S.R:s personliga förhållanden som ger anledning att bestämma en annan påföljd. Med beaktande av den stora kvantiteten alkohol och då försöksbrottet i straffvärdehänseende inte nämnvärt avviker från ett fullbordat brott, skall den av TR:n bestämda påföljden fastställas.
S.R:s yrkande om att HovR:n skall ogilla förverkandeyrkandet har framställts först sedan överklagandetiden gått ut och skall därför avvisas.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns dom att gärningen rubriceras som försök till varusmuggling enligt 1 § 1 st och 8 §varusmugglingslagen.
HovR:n avvisar S.R:s yrkande angående TR:ns beslut om förverkande.
HD
S.R. (offentlig försvarare advokaten Per Olof Almér) överklagade och yrkade att gärningen skulle bedömas som icke straffbart försök till brott mot privatinförsellagen samt att förverkandeyrkandet skulle ogillas. Om gärningen skulle bedömas som försök till varusmuggling yrkade han i första hand att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och i andra hand att tiden för fängelsestraffet skulle sättas ned.
Riksåklagaren medgav att påföljden bestämdes till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst men bestred ändring i övrigt.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom biträdande överåklagaren Jörgen Almblad).
HD (JustR:n Lind, Nyström, Nilsson, Victor och Blomstrand, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är klarlagt att S.R. förde med sig 137,2 liter whisky från Tyskland till Sverige, att han vid tullkontrollen i Trelleborg valde en fil som var avsedd för personer som inte hade någonting att förtulla och att han stoppades av en tullkontrollant utan att han hade anmält att han hade tullpliktiga alkoholvaror med sig. Frågan är nu huruvida S.R. förde med sig alkoholdryckerna för privat bruk och hans förfarande därmed skall bedömas enligt lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel (privatinförsellagen). Om så skulle vara fallet, följer av 9 § 2 st privatinförsellagen att bestämmelserna i 1 och 8 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling inte skall tillämpas.
Vad som skall förstås med införsel för privat bruk anges inte närmare i privatinförsellagen. Viss vägledning kan hämtas i rådets direktiv 69/169/EEG av d 28 maj 1969 om harmonisering av lagstiftningen om befrielse från omsättningsskatter och punktskatter på varor som införs av resande. Där sägs i artikel 3.2 att införsel skall anses vara av icke-kommersiell karaktär, om den äger rum tillfälligt och uteslutande består av varor för de resandes och deras familjers bruk eller av varor som är avsedda som gåvor. Det tilläggs att varornas beskaffenhet eller kvantitet inte får vara sådan att det tyder på att de införs av kommersiella skäl
Mängden varor är alltså en viktig omständighet vid bedömningen av om införseln i ett konkret fall haft ett kommersiellt syfte eller varit avsedd för privat bruk. Den omständigheten är emellertid inte ensam utslagsgivande. Avgörandet skall i stället grundas på en helhetsvärdering av alla föreliggande omständigheter (jfr prop 1994/95:56 s 50 f).
I det aktuella fallet är mängden uppseendeväckande stor, vilket talar starkt för att varorna inte varit avsedda för privat bruk. Som jämförelse kan erinras om de mängder som anges i artikel 9.2 i rådets direktiv 92/12/EEG av d 25 febr 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor. Där föreskrivs att medlemsstaterna måste ta hänsyn bl a till varornas kvantitet när det gäller att fastställa kommersiellt ändamål med varor som förvärvats av enskilda individer och transporterats av dem själva. För att kunna tillämpa denna bestämmelse får medlemsstaterna fastställa referensnivåer, uteslutande till ledning för bevisningen. I fråga om spritdrycker får dessa nivåer inte understiga 10 liter.
För att införseln inte var avsedd för privat bruk talar - förutom den stora mängden alkoholdrycker - att S.R. lever under tämligen knappa ekonomiska förhållanden och att hans alkoholkonsumtion enligt vad han själv har uppgivit är måttlig. Det är mot den bakgrunden inte sannolikt att han skulle binda ett så stort kapital som det här är fråga om under flera år framåt för det påstådda syftet, i all synnerhet som han har uppgivit att han har rest till Tyskland flera gånger efter det aktuella tillfället.
Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna framstår S.R:s vaga och allmänt hållna uppgifter om syftet med införseln inte som trovärdiga. Det får därför anses vara visat att S.R. inte förde in varorna för privat bruk. Införseln skall således bedömas enligt varusmugglingslagen.
På de skäl som HovR:n har anfört skall S.R:s handlande bedömas som försök till varusmuggling. Frågan om förverkande skall prövas i sak varvid TR:ns förordnande skall stå fast.
Varusmugglingsbrott avseende spritdrycker i de mängder som det nu är fråga om är av sådan art att påföljden skall bestämmas till fängelse, om det inte finns särskilda skäl att välja en inte frihetsberövande påföljd. Som särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter, se 30 kap 7 § 2 st BrB.
Det saknas särskild anledning att befara att S.R., som tidigare är ostraffad, kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.
HD fann i sin dom d 8 febr 2000 i mål B 1668-99,2 som gällde försök till varusmuggling av 154 liter spritdrycker, att omständigheterna inte var allvarligare än att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst förelåg. Förevarande fall bör inte bedömas annorlunda.
På grund av det anförda skall S.R. dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse hade valts som påföljd, skulle strafftiden ha bestämts till 2 månader. När det gäller samhällstjänstens omfattning bör beaktas att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn. Tiden för samhällstjänst bör därför vara längre vid villkorlig dom än vid skyddstillsyn. I förevarande fall bör samhällstjänsten omfatta 75 timmar.
Domslut
Domslut. HovR:ns dom ändras såtillvida att HD upphäver HovR:ns förordnande om avvisning samt bestämmer påföljden för S.R. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 75 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle strafftiden ha bestämts till 2 mån.
JustR Victor tillade: Möjligheten att kombinera skyddstillsyn och villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst har införts för att göra påföljderna så ingripande att de kan användas som alternativ när påföljden annars skulle ha bestämts till fängelse beroende på brottslighetens art eller straffvärde eller gärningsmannens tidigare brottslighet. Tiden för samhällstjänst förutsätts sättas i relation till främst bedömningen av brottslighetens straffvärde enligt en ej lagfäst tumregel. Lagstiftningen ger emellertid utrymme för att beakta även andra faktorer. En sådan kan vara att villkorlig dom i sig är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn. Den synpunkten gör sig särskilt gällande med hänsyn till att den presumtion som normalt gäller för att en villkorlig dom skall förenas med böter inte är tillämplig när den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. HD har mot den bakgrunden i ett antal fall där påföljden bestämts till villkorlig dom fastställt tiden för samhällstjänst till 10 timmar mer än vad som annars skulle följa av tumregeln (jfr HD:s dom d 1 mars 2000 i mål B 2393-993 och där angivna domar). Alternativstraffet var i dessa fall en månads fängelse.
Skillnaderna mellan hur ingripande en villkorlig dom och en skyddstillsyn är för den dömde är inte i sig beroende av brottslighetens straffvärde. Detta talar i och för sig för att ett tillägg i tiden för samhällstjänst vid villkorlig dom görs lika stort oberoende av det alternativstraff som är aktuellt. Skäl kan emellertid åberopas för att det är lämpligt att göra ett visst ytterligare tillägg vid högre alternativstraff än en månad. I dom d 19 april 2000 i mål B 93-00 4 har också HD med motiveringen att villkorlig dom är mindre ingripande än skyddstillsyn, i ett fall där alternativstraffet var 3 månaders fängelse fastställt tiden för samhällstjänst till 20 timmar mer än vad som skulle följa av tumregeln. Några högre tillägg än så torde inte kunna motiveras av den generella skillnaden mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Däremot bör tiden för samhällstjänst i det nu aktuella fallet, i linje med det tidigare avgörandet, fastställas till 15 timmar mer än vad som skulle följa av en tillämpning av tumregeln.
HD:s dom meddelades d 7 juni 2000 (mål nr B 321-00).