lagen.nu

NJA 2001 s. 646

Fråga om vittne haft laga förfall att utebli från förhandling och därför skall undgå ett ersätta rättegångskostnad, när han fått vilseledande besked från den advokat vars huvudman påkallat förhöret med honom.

I ett mål vid Sundsvalls TR mellan WASA Försäkring Kreditmarknad AB (Wasa) och T. B. angående fordran kallades på T. B:s begäran I. S. att höras som vittne vid huvudförhandling d. 21 april 1997. Varken I. S. eller ett likaledes av T. B. åberopat vittne, K I. B., inställde sig. TR:n beslöt att ställa in huvudförhandlingen. Eftersom det inte var sannolikt att I. S. och K I. B. hade laga förfall för sin utevaro ålade TR:n dem att utge förelagt vite 1 000 kr.

Vid ny huvudförhandling i målet, då I. S. och K. I. B. var närvarande, yrkade Wasa förpliktande för dem att solidariskt ersätta Wasas kostnader med anledning av den inställda förhandlingen med 27 385 kr.

I. S. och K I. B. bestred Wasas yrkande. I. S. gjorde gällande att han, på grund av att K. I. B. inte tänkte inställa sig till huvudförhandlingen, hade blivit uppmanad att inte heller inställa sig.

TR:n (lagmannen Hammar samt rådmännen Pettersson och Almqvist) biföll i dom d. 29 sept. 1997 Wasas talan och ålade T. B. att ersätta Wasas rättegångskostnader.

Beträffande Wasas yrkande mot I. S. och K I. B. anförde TR:n i domskälen: Både I. S. och K.1. B. uteblev från huvudförhandlingen d. 21 april 1997 och huvudförhandlingen fick därför inställas. Ingen av vittnena hade laga förfall för sin utevaro. Deras försummelse att inte inställa sig har vållat Wasa rättegångskostnad. Med hänsyn till det anförda och då vad I. S. anfört inte kan föranleda till annan bedömning skall I. S. och K. I. B. solidariskt utge ersättning till Wasa för dessa rättegångskostnader. Yrkat belopp får anses skäligt.

Domslut. I. S. ålades att solidariskt med K. I. B. och T. B. till Wasa utge ersättning för rättegångskostnader med 27 385 kr.

I. S. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade befrielse från den betalningsskyldighet som TR:n hade ålagt honom. Han anförde till stöd härför i huvudsak att han från T. B:s ombud advokaten L. G. fått besked såväl per telefon som via telefax att han inte skulle infinna sig. Wasa bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Laven och hovrättsrådet Lind, referent) anförde i slutligt beslut d. 5 okt. 2000: Enligt 36 kap. 23 § RB jämförd med 20 § i samma kapitel kan ett vittne som blivit kallat att inställa sig till förhandling men som uteblir och därigenom förorsakar rättegångskostnad för en part åläggas att betala kostnaderna. En förutsättning för ett sådant betalningsansvar är att vittnets utevaro är en följd av att han varit försumlig.

I målet är utrett att I. S:s ställningstagande att inte inställa sig till förhandlingen i TR:n hängde samman med att advokaten L. G. i ett telefax d. 17 april 1997 instruerat honom att inte inställa sig och att han också uppmanats att återlämna de flygbiljetter som han tidigare mottagit för att resa till huvudförhandlingen. L. G., som är medlem av advokatsamfundet, var ombud för T. B., dvs. den part som åberopade förhör med I. S. och som därmed disponerade över om I. S. skulle höras i målet. Av TR:ns protokoll från den inställda huvudförhandlingen d. 21 april 1997 framgår att det var på T. B:s begäran som I. S. uppmanats att inte inställa sig till förhandlingen och att det hängde samman med att T. B. inte hade ekonomiska möjligheter att ersätta honom för de kostnader som skulle uppstå. Enligt vad utredningen får anses visa kände I. S. också till att vittnet K I. B. och L. G. inte hade för avsikt att inställa sig till förhandlingen. Han kunde därför på goda grunder anta att även om han inställde sig till förhandlingen så skulle den inte kunna genomföras.

Vid nu angivna förhållanden finner HovR:n att I. S:s ställningstagande att inte inställa sig till förhandlingen inte kan anses vara en sådan försummelse som kan grunda betalningsansvar för Wasas rättegångskostnader. I. S. skall således befrias från skyldigheten att ersätta del av Wasas rättegångskostnader.

Med bifall till överklagandet befriar HovR:n I. S. från skyldigheten att utge ersättning till Wasa för dess rättegångskostnader vid TR:n. Hovrättsråden Similä och Dahlberg var skiljaktiga och anförde: Till huvudförhandlingen d. 21 april 1997 hade I. S. och K I. B. kallats att inställa sig personligen för att höras som vittnen på T. B:s begäran. I kallelserna hade de även erinrats om bl.a. att de vid utevaro kunde åläggas att betala vite och rättegångskostnader. Kallelserna avslutas med en anmärkning om att kallelsen gäller till dess rätten meddelat något annat. Vid sammanträde för huvudförhandling d. 21 april 1997 konstaterade TR:n att det med hänsyn till I. S:s och K. I. B:s utevaro förelåg hinder mot huvudförhandling. Den förhandlingen ställdes därför in. I. S. och K. I. B. ålades att utge förelagt vite. När det gäller ett vittnes betalningsansvar för rättegångskostnader framgår av 36 kap. 23 § 1 st. jämfört med 20 § RB att den som av bl.a. försummelse uteblir från en förhandling vartill denne kallats kan, på yrkande från part, som drabbats av rättegångskostnad till följd av försummelsen, åläggas att i skälig omfattning ersätta kostnaden.

I ett av I. S. åberopat telefaxmeddelande från advokaten L. G. till I. S. dagtecknat d. 17 april 1997 uttalas bland annat: "För Din kännedom översänder jag ett fax till Sundsvalls TR och bekräftar samtidigt att Du inte skall inställa Dig vid Sundsvalls TR på måndag."

Av utredningen framgår att L. G. instruerade I. S. att utebli från huvudförhandlingen utan att TR:n hade beslutat att inställa förhandlingen. Det torde för L. G. ha stått helt klart att TR:n inte avsåg att inställa huvudförhandlingen. L. G. förfor sålunda felaktigt när han instruerade I. S. att utebli från förhandlingen. L. G. har av advokatsamfundets disciplinnämnd tilldelats en erinran för denna åtgärd.

Det får anses vara en vedertagen princip att fel och försummelser av ett ombud bör tillräknas den part som ombudet företräder; se exempelvis i fråga om återställande av försutten tid rättsfallet NJA 1956 s. 31. Undantag från denna princip har gjorts i rättsfallet NJA 1989 s. 71. I det fallet hade en part personligen uteblivit från huvudförhandling i HovR:n efter ett felaktigt besked från sitt ombud, en advokat. Målet gällde utdömande av vite och HD, som inte var enig, befriade parten från av HovR:n utdömda vitet med hänvisning till att vite är en straffliknande påföljd där motpartens trygghet inte står på spel. Angiven princip låter sig väl appliceras jämväl på förhållandet mellan ett vittne och en part.

Som nämnts ovan har I. S. i kallelsen erinrats om att denna gäller till dess rätten meddelat någonting annat. Även om 1. S:s åtgärd att följa L. G:s instruktioner att utebli från förhandlingen kan framstå som förståelig är den i förhållande till Wasa att anse som en sådan försummelse som kan föranleda skyldighet att i skälig omfattning ersätta bolagets rättegångskostnader vid TR:n. Vi anser, i likhet med TR:ns bedömning, att I. S. för sin försumlighet bör åläggas betalningsskyldighet. Skäl saknas att göra en annan bedömning än TR:n när det gäller ersättningens storlek. Vi anser därför att överklagandet bör lämnas utan bifall.

Wasa överklagade och yrkade att HD skulle förplikta I. S. att solidariskt med K I. B. till Wasa betala 27 385 kr.

l. S. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tomth, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. I. S. blev--- (i huvudsak likalydande med HD:s beslut) ---från huvudförhandlingen.

Enligt 36 kap. 23 § 1 st. och 20 § RB skall rätten på yrkande av part som vållats rättegångskostnader ålägga vittne som gör sig skyldig till försummelse eller tredska genom att utebli från förhandling att i skälig omfattning ersätta kostnaden.

I. S. har uteblivit från huvudförhandlingen i TR:n till vilken han rätteligen kallats. Av kallelsen framgår att den gäller till dess rätten meddelat något annat. Det förhållande att partsombudet advokaten L. G. sagt till I. S. att denne inte behövde inställa sig medför inte att I. S. blivit befriad från skyldigheten att inställa sig till förhandlingen. I. S. borde ha tagit kontakt med TR:n för att efterhöra vad som gällde. Det förhållande att I. S. ombads återlämna flygbiljetten saknar därmed betydelse. Något laga förfall kan inte anses ha förelegat.

Frågan blir då i vilken skälig omfattning I. S. skall ersätta Wasa dess kostnader i samband med den inställda förhandlingen.

Bestämmelsen om skyldighet för ett vittne att ersätta rättegångskostnader är bl. a. till för att skydda parterna från onödiga kostnader. Det finns även möjligheter att ingripa mot ett ombud som vållar parterna sådana kostnader; sålunda kan ombudet åläggas att ersätta rättegångskostnader, och om han är advokat riskerar han åtgärder från advokatsamfundet (jfr NJA 1989 s. 71).

I. S. har av en ledamot av advokatsamfundet fått besked att han inte behövde inställa sig till huvudförhandlingen. Beskedet korn endast några dagar före förhandlingen. I. S. har inte helt saknat fog för att anta att huvudförhandlingen skulle inställas. Ingenting tyder på att I. S. skulle ha uteblivit från förhandlingen om han hade tagit kontakt med TR:n. Under föreliggande omständigheter får 1. S.:s försummelse anses vara mindre allvarlig. Med hänsyn till det anförda bör I. S. åläggas att betala cirka en fjärdedel av de rättegångskostnader som den inställda huvudförhandlingen i TR:n orsakade Wasa.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förpliktar HD I. S. att solidariskt med K I. B. ersätta Wasa för rättegångskostnader med 7 000 kr.

HD (JustR:n Nyström, Lennander, Regner och Håstad, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I. S. blev såsom vittne kallad att inställa sig till huvudförhandling i TR:n måndagen d. 21 april 1997 vid äventyr att han kunde bli skyldig att betala vite och rättegångskostnader. Vid förhinder skulle han enligt kallelsen genast meddela rätten orsaken. Han erinrades i kallelsen om att denna gällde till dess rätten meddelat annat. På torsdagen veckan före huvudförhandlingen meddelade advokaten L. G., som företrädde svaranden T. B., vilken begärt att I. S. skulle höras, att ett annat vittne, K. I. B., inte tänkte inställa sig till huvudförhandlingen, att T. B. framfört till L. G. att denne och I. S. inte heller skulle inställa sig till huvudförhandlingen samt att L. G. därför avbokat sina och I. K:s flygbiljetter och I. S.:s hotellrum. I ett fax som L. G. samma dag sände till I. S. bekräftade L. G. att I. S. inte skulle inställa sig. Till faxet var fogad en kopia av ett annat fax, vari L. G. hos TR:n begärde att förhandlingen skulle ställas in. Dagen efter återlämnade I. S. flygbiljetten till L. G. I. S. uteblev sedan från huvudförhandlingen.

För att mål skall kunna avgöras snabbt och utan onödiga kostnader är det utomordentligt viktigt att vittnen som kallats till en förhandling infinner sig, såvida inte rätten meddelat att kallelsen inte längre gäller. Av denna anledning föreskrivs i 36 kap. 20 § RB att ett vittne som uteblir kan föreläggas nytt vite (förutom att det redan förelagda vitet utdöms) och att vittnet kan hämtas. I 23 § föreskrivs att, om ett vittne gör sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som avses i bl.a. 20 § och därigenom vållar rättegångskostnad för någon av parterna, rätten på yrkande av parten skall ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Ett vittnes skyldighet att ersätta rättegångskostnad är dock villkorad av att vittnet inte hade laga förfall. Sådant föreligger om vittnet på grund av avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Fastän det av det fax som advokaten L. G. tillställde I. S. inte framgick att rätten inställt huvudförhandlingen, måste ett besked från L. G., att I. S. inte skulle inställa sig, ha framstått som auktoritativt för I. S. I L. G:s besked ingick att varken L. G. själv eller vittnet K. I. B., som det enligt faxet var absolut nödvändigt att höra, skulle komma till huvudförhandlingen. I. S. har vidare lätt kunnat uppfatta kallelsen så att uppgiften i denna, att kallelsen gällde till dess rätten meddelat annat, avsåg en annan situation, nämligen att I. S. själv hade förhinder.

I sammanhanget kan också beaktas att såväl en part som dennes ombud kan göras ansvarig för motpartens rättegångskostnad, om han av vårdslöshet vållat sådan kostnad. Ombudets ansvar är ej beroende av yrkande från motparten (se 18 kap. 6 och 7 §§ RB). Det är vidare inte uteslutet att en part, som orsakat att ett vittne som parten åberopat ej inställer sig, i ett dispositivt mål kan förverka rätten att sedermera påkalla vittnets hörande, om uppskov med målet därigenom skulle vållas (jfr 36 kap. 25 § 2 st. samma balk). Det framstår inte som skäligt att de sanktioner som behövs för rättegångars behöriga genomförande i en situation som den förevarande riktas mot ett vittne, som litat på ett besked från en advokat vars huvudman påkallat förhöret med honom.

HD finner sammanfattningsvis att I. S. hade giltig ursäkt att utebli från huvudförhandlingen. Wasas överklagande skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall. JustR Thorsson var skiljaktig och gillade betänkandet.

HD:s beslut meddelades d. 23 okt. 2001 (mål nr Ö 4048-00).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-10-23
Målnummer
Ö4048-00
Lagrum
32 kap. 8 § samt 36 kap. 20 § och 23 § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
NJA 1989 s. 71
NJA 1997 s. 739
NJA 2000 s. 578
Litteratur
Sökord
Laga förfall
Vite
Utevaro
Rättegångskostnad
Vilseledande
Advokat
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2004:23: Vite för tilltalads utevaro från huvudförhandling i brottmål har inte ansetts kunna utdömas när den tilltalade i god tid före huvudförhandlingen anmält förhinder och därmed får anses ha yrkat att...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation