E.F. yrkade efter stämning å T.L. vid Stockholms TR att T.L. skulle förpliktas att till honom betala 6 086 kr 50 öre jämte ränta. T.L. bestred yrkandet. Han vitsordade det yrkade beloppets skälighet i och för sig.

T.L. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla E.F:s talan till den del det yrkade skadeståndet överstiger 725 kr jämte ränta.

E.F. bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Hirschfeldt samt hovrättsråden Bergkvist, referent, och Wildig) anförde i dom d. 12 nov. 1999: Parterna har här åberopat väsentligen samma omständigheter och utredning som vid TR:n. T.L. har dock här frånfallit invändningen om medvållande från E.F:s sida. T.L. har sammanfattat grunderna för sin talan enligt följande.

Inom skadeståndsrätten betraktas skada på djur som en sakskada. Enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen omfattar ersättning för sakskada sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. I skadeståndsrättslig praxis har bestämmelsen tillämpats så att ersättning inte utges för reparationskostnad om denna överstiger sakens värde. E.F. hade köpt katten för 100 kr. Detta får således antas utgöra djurets ekonomiska värde (marknadsvärde).

Det medgivna beloppet om 725 kr avser kostnader som var förenade med att transportera katten till djursjukhuset, E.F:s reskostnader och kostnader för att avliva katten.

T.L. (ombud försäkringsjuristen M.N.) överklagade och yrkade att skadeståndet skulle sättas ned till 725 kr.

E.F. bestred ändring.

T.L. åberopade ett utlåtande av jur. dr M.R. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr S. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen omfattar skadestånd med anledning av sakskada ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust. eller intrång i näringsverksamhet. Full gottgörelse skall i princip lämnas för den förlust som den skadelidande drabbats av till följd av skadan.

Enligt förarbetena till skadeståndslagen skall värdet av den skadade egendomen bestämmas enligt de principer som utbildats i rättstillämpningen. Vid totalskada ersätts som regel återanskaffningskostnaden med avdrag för ålder och bruk. Skadeståndet kan också beräknas efter försäljningspriset och bruksvärdet. Även vid partiell skada kan ersättningen beräknas på olika sätt. Skadeståndslagen anger beräkning efter reparationskostnaden med möjlighet till tillägg för värdeminskning men även andra beräkningsmetoder är möjliga. Ersättning för reparationskostnader tillämpas som regel endast om det leder till ett för den skadeståndsskyldige förmånligt resultat. Skulle reparationskostnaden överstiga kostnaden för återanskaffning av ett likvärdigt föremål har den skadelidande som regel därför inte rätt till högre ersättning än vad som motsvarar återanskaffningskostnaden. I vissa fall kan dock den skadelidandes intresse av att få reparera föremålet vara så rimligt att kostnaden måste godtas (jfr NJA II 1973 s. 739 ff, Hellner, Skadeståndsrätt, 1995, s. 416 ff., Karlgren, Skadeståndsrätt, 1972, s. 199, Strahl, Om skada och vinning vid förmögenhetsbrott, 1948, s. 17 ff. och NJA 1971 s. 126).

Enligt 5 kap. 7 § punkt 2 skadeståndslagen omfattar skadestånd med anledning av sakskada även annan kostnad till följd av skadan. Som exempel på de utgifter som skall ersättas omnämns i motiven utgifter för transport av det skadade föremålet, kostnad för besiktning och värdering samt andra utgifter som varit nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna.

Det får antas att en första undersökning som regel utförs när ett skadat husdjur kommer in med djurambulans till veterinär eller djursjukhus. Om skadorna vid ett första påseende inte är mycket omfattande torde en kostnad för en sådan undersökning inte kunna undvikas för djurets ägare. Det kan inte heller krävas att ägaren redan vid ankomsten till djursjukhus eller veterinär skall låta avliva sitt husdjur innan någon undersökning har utförts för att fastställa skadornas omfattning. En första undersökning av veterinär är också närmast att jämställa med sådana besiktnings- och värderingskostnader som anges i motiven. Av E.F:s yrkanden kan i vart fall 1 715 kr anses motsvara sådana kostnader som varit förenade med en första undersökning vid ankomsten till djursjukhuset (poliklinikavgift 260 kr, jouravgift 100 kr och undersökning/behandling 1 355 kr). T.L. skall därför utöver det belopp som han redan medgivit förpliktas att till E.F. utge 1 715 kr jämte ränta.

De principer som utbildats i rättstillämpningen för hur värdet av skadad egendom skall bestämmas kan inte fullt ut vinna tillämpning vid skador på levande djur. Det måste för envar anses högst rimligt att ägaren till ett skadat husdjur i vissa fall skall ha rätt att få ersättning för skäliga vårdkostnader även om kostnaden för att anskaffa ett nytt husdjur av samma ras och ålder skulle uppgå till ett lägre belopp. För att en i förhållande till djurets värde hög veterinärkostnad skall accepteras måste utredningen visa att det av medicinska skäl var motiverat att vårda djuret. Efter en första undersökning bör det oftast vara möjligt att få besked om vilka behandlingsinsatser som kan erfordras och vilken prognos veterinären kan ge om djurets möjligheter att tillfriskna.

Av utredningen framgår att T.L:s hund hade huggit katten i halsen och att den upprepade gånger hade dängt katten i marken. Katten hade då den avlivades bl.a. ett infekterat sår och hjärnskakning. Utredningen visar också att katten inte kunde äta själv. Efter den första inledande undersökningen måste det därför ha stått klart att kattens skador var allvarliga. Någon utredning föreligger inte som visar vilka medicinska bedömningar veterinären gjorde när vårdinsatserna påbörjades. De uppgifter som E.F. lämnat ger inte ett tillräckligt stöd för att beslutet att fortsätta vården hade sin grund i enbart medicinska bedömningar. E.F. kan därför inte tillerkännas ersättning för de kostnader han haft för kattens fortsatta vård på djursjukhuset.

T.L. skall vid denna bedömning förpliktas att utge skadestånd till E.F. med 2 440 kr jämte ränta.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Danelius, Lennander och Westlander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap. 7 § 1 och 2 skadeståndslagen ersättning för dels sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, dels annan kostnad till följd av skadan. Olika metoder kan användas vid beräkning av ersättningen. Vid totalskada kan sakens värde bestämmas med ledning av kostnaden för återanskaffning av ny egendom av motsvarande slag med avdrag för ålder och bruk eller av försäljningspriset eller bruksvärdet. Även vid partiell skada kan ersättningen bestämmas på olika sätt, antingen till skillnaden mellan återanskaffningsvärde och restvärde eller, som anges i lagen, till reparationskostnad och värdeminskning. Den sistnämnda metoden tillämpas som regel endast om den leder till ett för den skadeståndsskyldige förmånligt resultat. Skulle reparationskostnaden överstiga kostnaden för återanskaffning av ett likvärdigt föremål har den skadelidande därför i allmänhet inte rätt till högre ersättning än vad som motsvarar återanskaffningskostnaden. Särskilda omständigheter kan emellertid föranleda att ägaren likväl anses berättigad till ersättning på grundval av reparation (se NJA 1971 s. 126). Vid sådant förhållande kan den skadelidande alltså vara berättigad till ersättning för reparationskostnad även om denna överstiger föremålets värde i oskadat skick. Det bör dock krävas att det kan anses rimligt att reparera föremålet och att kostnaden för reparationen håller sig inom rimliga gränser (jfr Strahl, Fyra expropriationsrättsliga uppsatser, 1926, s. 171 ff, Ussing, SvJT 1941 s. 750 ff., Strahl, Skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948, s. 16 ff., Ulf Persson, Skada och värde, 1953, s. 372 ff, Karlgren, Skadeståndsrätt, 2 uppl., 1972, s. 198 ff., Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993, s. 488 ff. samt Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 416 ff.).

När det gäller att bestämma skadestånd i anledning av skada på ett sällskapsdjur kan detta i allmänhet inte betraktas som vilken sak som helst och det får därför anses rimligt att ägaren söker vård för djuret även om kostnaden härför kan beräknas komma att överstiga djurets ekonomiska värde. Det har inte framkommit någon omständighet som talar för att de vårdåtgärder som vidtogs med Erik F:s katt var medicinskt ogrundade eller att de utgifter som han i övrigt ådrog sig för transport m.m. i samband med att han sökte vård för katten var omotiverade. De utgifter som E.F. sammanlagt ådrog sig i anledning av kattens skador och för vilka han begärt ersättning kan inte anses överstiga de kostnader som en kattägare rimligen kan beräknas vara beredd att ta på sig under de omständigheter som förelåg. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

M.W. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bifalla hennes talan vid TR:n.

C.B. och A.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Thimfors och hovrättsassessorn Lohmander) anförde i dom d. 29 mars 2000: Domskäl. Parterna har åberopat samma grunder som vid TR:n.

M.W. har till utveckling av sin talan i HovR:n anfört följande. Rocky köptes som valp åt en av hennes döttrar och hade vid olyckstillfället levt ca sex år i familjen. Hon var mycket fäst vid hunden, som hade kommit att få en position som familjemedlem. Den främmande hundens angrepp på Rocky ägde rum när Rocky vistades på hennes egen tomt. Hon fick på sin arbetsplats besked om angreppet av en svåger, som hade kört hunden och dottern till en veterinär. Hon underrättades om att veterinären hade lagt ett första förband och att Rocky hade svåra bukskador och omedelbart måste få vård på djursjukhus för att överleva. Hon ville inte utsätta hunden för en operation om den ändå skulle behöva avlivas senare, och vid intaget till djursjukhuset diskuterades därför Rockys utsikter att klara sig. Någon tid för eftertanke fanns emellertid inte. Efter bukoperationen hade det akuta livshotet avvärjts och det brutna frambenet opererades framgångsrikt två dagar senare. Rocky är i dag vid god vigör och har inte haft några men av skadorna. Hunden var vid tillfället oförsäkrad, främst beroende på hennes ekonomiska situation som ensamstående mor med tre barn. Hon har ännu inte lyckats betala hela veterinärkostnaden; av det fakturerade beloppet kvarstår 14 506 kr obetalt.

En skada på ett djur utgör en sakskada, och såsom TR:n har uttalat omfattar skadeståndet för en sådan skada ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Den skadeståndsskyldige behöver normalt utge endast det lägre av dessa belopp, men det kan finnas fall där omständigheterna bör föranleda en annan bedömning (se NJA 1971 s. 126 och Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1995 s. 419). Ett sådant fall föreligger enligt en i doktrinen med hänvisning till tysk rätt framförd mening om ett husdjur, såsom en hund eller en katt, skadas. Man måste enligt denna mening acceptera även en i förhållande till djurets marknadsvärde hög veterinärkostnad; skadevållaren skall inte kunna kräva att djuret avlivas och att ett nytt skaffas i dess ställe. (Se Andersson, Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser. 1993 s. 488 f.).

HovR:n finner av vad som har upplysts i målet att M.W. hade beaktansvärda skäl för att påfordra veterinärvård av hunden och att hon därför är berättigad till ersättning på grundval av vården. Vid den vidare prövningen av ersättningens storlek beaktar HovR:n att kostnaderna för

veterinärvården visserligen uppgick till omkring fyra gånger hundens marknadsvärde, men att de inte kan sägas ha varit så höga att de översteg vad man rimligen kunde vänta att en hundägare skulle utge; det kan i sammanhanget nämnas att enligt numera vanligen förekommande försäkringar av hundar högsta ersättningsbelopp för veterinärkostnader är 15 000 kr. Vid angivna förhållanden finner HovR:n att M.W:s skadeståndstalan skall bifallas.

C.B. och A.B (ombud för båda försäkringsjuristen U.B.) överklagade och yrkade att käromålet skulle ogillas. M.W. (ombud advokaten B.W.) bestred ändring. C.B. och A.B. åberopade utlåtande av jur. dr M.R.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Alander föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 5 kap. 7 § 1 skadeståndslagen kan ersättning för sakskada omfatta ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. M.W:s yrkande i målet avser ersättning för veterinärvård i anledning av skadorna på hennes hund. Det är i målet upplyst att hunden blev helt återställd efter den genomgångna veterinärvården. M.W:s yrkande avser således, med tillämpning av den terminologi som används i skadeståndslagen, ersättning för reparationskostnad. Enligt doktrin och praxis tillämpas som huvudregel att ersättningen för reparationskostnad inte kan bestämmas till ett högre värde än vad som motsvarar det skadade objektets återanskaffningsvärde (se Hellner, Skadeståndsrätt 5 uppl., 1995 s. 419 och NJA 1971 s. 126). Det är ostridigt att hundens ekonomiska värde vid skadan uppgick till 6 000 kr. Frågan i målet blir då om det i förevarande fall föreligger särskilda skäl att frångå den nyss angivna huvudregeln och bestämma ersättningen för reparationskostnad till ett högre belopp än vad som motsvarar hundens marknadsvärde.

Av det ovan angivna rättsfallet, NJA 1971 s. 126, får anses framgå att det kan finnas fall där omständigheterna motiverar att undantag görs från huvudregeln (jfr Karlgren, Skadeståndsrätt 1972, s. 199 och Strahl, Om skada och vinning vid förmögenhetsbrott, 1948, s. 17 ff. I doktrinen har det också uttalats att det just beträffande skador på husdjur kan finnas skäl att göra en sådan bedömning (se Andersson, Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s. 488 f).

HD finner att det i ett fall som det förevarande, där en hund skadats, kan finnas skäl att bedöma även vårdkostnader som överstiger djurets marknadsvärde som skadeståndsrättsligt ersättningsgilla. En sådan bedömning får göras utifrån vad som kan anses vara skäligt med hänsyn till omståndigheterna i det enskilda fallet. Vårdinsatsernas art och omfattning måste stå i rimlig proportion till arten och svårheten av de skador hunden ådragit sig.

Det är utrett att M.W. i omedelbar anslutning till skadan konsulterade veterinär. Denne kunde konstatera att hundens skador var livshotande och att det krävdes en omedelbar operation för att rädda hundens liv. Efter att detta ingrepp utförts bedömde veterinären att hundens skador var av sådan art att prognosen för att de flesta funktioner borde kunna återkomma med fortsatt behandling var god. Mot bakgrund av de besked M.W. erhållit av veterinären framstår det inte som rimligt att kräva att hon utifrån rent ekonomiska överväganden om att veterinärkostnaden skulle kunna komma att överstiga hundens marknadsvärde borde ha beslutat att omedelbart låta avliva hunden. M.W. får således anses ha haft beaktansvärda skäl för att påfordra veterinärvården. Det av henne yrkade beloppet kan inte anses överstiga vad en hundägare normalt kan antas vara beredd att ta på sig under de omständigheter som förelåg. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Danelius, Lennander och Westlander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Skadestånd med anledning -- se HD:s dom under I --- Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995 s. 416 ff.).

När det gäller att bestämma skadestånd i anledning av skada på ett sällskapsdjur kan detta i allmänhet inte betraktas som vilken sak som helst och det får därför anses rimligt att ägaren söker vård för djuret även om kostnaden härför kan beräknas komma att överstiga djurets ekonomiska värde. Det har inte framkommit någon omständighet som talar för att de vårdåtgärder som vidtogs med M.W:s hund var medicinskt ogrundade eller att de utgifter som hon i övrigt ådrog sig för transport m.m. i samband med att hon sökte vård för hunden var omotiverade. De utgifter som M.W. sammanlagt ådrog sig i anledning av hundens skador och för vilka hon begärt ersättning kan inte anses överstiga de kostnader som en hundägare rimligen kan beräknas vara beredd att ta på sig under de omständigheter som förelåg. HovR:ns domslut skall därför fastställas.