NJA 2016 s. 945

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Lars Lindblad) anförde i dom den 20 april 2011 följande.

Bakgrund

Den 3 augusti 2007 blev en större ekonomibyggnad på Häckeberga gård i Genarp brandskadad. Byggnaden, som ursprungligen är uppförd på senare delen av 1800-talet, består av tre delar: häststall, loge samt två stall, ett för hästar och ett för kor. Branden startade i häststallets loft genom att J.J., då tio år gammal, lekt med tändstickor och tänt eld på en hög med halm eller hö.

Gårdens ägare, Häckeberga Säteri AB, hade försäkring hos Länsförsäkringar Skåne (Länsförsäkringar). Med anledning av brandskadan har Länsförsäkringar betalat försäkringsersättning med 4 000 000 kr, varav 3 847 925 kr avser reparationskostnad, 51 000 kr avseende avbrottsersättning, 20 475 kr för Häckeberga Säteri AB:s eget arbete och 80 600 kr avseende ersättning till tre försäkrade hyresgäster i häststallet för det lösöre som de förvarade i häststallet och som förstördes i branden.

Länsförsäkringar har riktat krav mot J.J. för den ersättning som betalats med anledning av branden. J.J. har genom sina vårdnadshavare en ansvarsförsäkring hos Folksam. Folksam har den 25 mars 2010 - efter det att talan väckts - för J.J:s räkning betalat 51 000 kr avseende avbrottsersättning, 20 475 kr för Häckeberga Säteri AB:s eget arbete och 80 600 kr avseende ersättning till tre försäkrade hyresgäster i häststallet för det lösöre som de förvarade i häststallet, sammanlagt 152 075 kr.

Parterna har inte kunnat komma överens vilka principer som ska tillämpas när det gäller beräkningen av det återstående belopp som J.J. ska betala genom Folksam. De är dock ense om att Länsförsäkringar har betalat 3 847 925 kr för reparationen av den delvis skadade ekonomibyggnaden. Tvisten i målet har sin grund i ett värderingsutlåtande som är upprättat den 23 april 2010 av civilingenjörerna och auktoriserade fastighetsvärderarna U.L. och C.M. Till sin hjälp har de i sin tur anlitat byggnadsingenjören P.P. Utlåtandet går sammanfattningsvis ut på att ekonomibyggnaden vid skadetillfället hade ett så kallat dagsvärde: ett återstående värde på 1 500 000 kr. Byggnadens dagsvärde har bestämts med utgångspunkt från en beräkning av att en helt ny likvärdig byggnad uppförs med samma funktion och till billigaste möjliga pris, vilket bedöms kosta 4 700 000 kr. Reducering har därefter vid beräkningen gjorts med årliga avskrivningar genom avdrag för ålder och bruk så att det återståendet värdet blivit 30 procent av den totala kostnaden för återuppbyggnad. I utlåtandet har vidare reparationskostnaden utifrån olika modeller beräknats till 3 200 000 kr sedan hänsyn tagits till ett avdrag på 15 procent för värdeökning, vilket motsvarar en total reparationskostnad på omkring 3 800 000 kr.

Yrkanden och inställning

Länsförsäkringar har yrkat att tingsrätten förpliktar J.J. att till Länsförsäkringar betala 3 847 925 kr jämte ränta -  -  -.

J.J. har erkänt att han utan jämkning är skadeståndsskyldig och medgett att han sedan hänsyn tagits till redan erlagda 152 075 kr ska betala 1 500 000 kr samt följaktligen motsatt sig att betala högre belopp. Han har accepterat beräkningen av räntan.

Parternas utveckling av talan

Länsförsäkringar

Länsförsäkringar godtar inte att J.J. endast ska betala 1 500 000 kr. Det faller på sin egen orimlighet att dagsvärdet på byggnaden endast uppgick till 1 500 000 kr när det kostar 4 700 000 kr att uppföra en helt ny liknande byggnad med samma funktion. Enligt Länsförsäkringars uppfattning översteg byggnadens dagsvärde reparationskostnaden. Skadeståndet ska motsvara Länsförsäkringars utlägg för reparation av byggnaden. Avdrag för uppkommen värdeökning ska inte göras eftersom J.J. inte visat att det genom reparationen uppstått någon värdeökning. Ett schablonmässigt avdrag för värdeökning med 15 procent kan inte accepteras. Ekonomibyggnaden saknar marknadsvärde som kan utgöra grund för beräkning av skadestånd eller försäkringsersättning.

Länsförsäkringar har uppfattat J.J. som så att han menar att skäligt skadestånd motsvaras av vad som i utlåtandet har bedömts som återanskaffningskostnaden för återställande av byggnaden efter avdrag för ålder och bruk. Enligt Länsförsäkringar ska skadeståndet när det som i detta fall gäller byggnad inte bestämmas enligt någon sådan princip. Inte heller ska rimlighetsöverväganden göras efter beaktande av värdet på hela byggnadsdelen. Det gör i detta sammanhang ingen skillnad om byggnaden är ny eller gammal. I värderingsutlåtandet görs en rättslig bedömning av vad som är skäligt skadestånd, vilket inte hör hemma i ett sådant utlåtande.

När det gäller reparationskostnadens skälighet verkar J.J. inte ha någon erinran. Det rör sig här om en skada som kan och har reparerats. Det är en delskada eller partiell skada, inte någon totalskada på en ekonomibyggnad som används bl. a för uthyrning. Det rör sig alltså inte om skada på ett föremål som enkelt kan ersättas genom att köpa in ett begagnat föremål, såsom ofta är fallet t.ex. för bilar där det finns en marknad för begagnade bilar. Ägaren och Länsförsäkringar Skåne äger därför rätt till skadestånd motsvarande kostnaden för reparationen av den skadade byggnaden.

J.J.

Skäligt skadestånd ska motsvara dagsvärdet som ska räknas fram på det sätt som anges i värderingsutlåtandet. Av utlåtandet framgår att hela byggnadens dagsvärde vid skadetillfället uppgick till 1 500 000 kr och att skäligt skadestånd för reparation av skadan beräknats till 3 200 000 kr. Länsförsäkringar kan välja att yrka skadestånd för reparationskostnaden men det valet bestämmer inte vilket belopp J.J. ska betala. Det är inte rimligt att J.J:s skadeståndsskyldighet såvitt gäller den delvis skadade byggnaden skulle vara mer omfattande än hela byggnadens dagsvärde. Vid beräkning av byggnadens dagsvärde har något återstående värde (restvärde) inte ansetts föreligga och sådan avräkning har därför inte skett. I andra hand gör J.J. gällande att han inte ska betala mer än marknadsvärdet för den skadade egendomen. Också detta värde uppgår till 1 500 000 kr. Om ekonomibyggnaden hade sålts i augusti 2007 hade priset blivit 1 500 000 kr.

Sammanfattningsvis har J.J. mot denna bakgrund vidhållit att 1 500 000 kr utgör ett skäligt skadestånd för brandskadan på ekonomibyggnaden. Om ersättningen ska beräknas med hänsyn till reparationskostnaden ska avdrag göras för värdeökning med 15 procent av 3 800 000 kr, varför ersättningen i sådant fall ska bestämmas till 3 200 000 kr.

Bevisning

J.J. har åberopat vittnesförhör med U.L. och P.P. Han har även åberopat värderingsutlåtandet den 23 april 2010.

U.L. och P.P. har redogjort för de beräkningar som legat till grund för beräkningen av byggnadens dagsvärde. P.P. har även uttalat sig om marknadsvärdet och den värdeökning som reparationen medfört. Han har förklarat att han utifrån ortspriset på lantbruksfastigheter kommit fram till att en tänkt försäljning av hela jordbruksfastigheten med en ekonomibyggnad i samma skick som den skadade var i före branden hade inbringat ett pris som med 1 500 000 kr överstigit en försäljning av hela fastigheten utan en sådan byggnad.

Tingsrättens bedömning

Länsförsäkringars anspråk utgör ett utomobligatoriskt skadestånd för sakskada. Enligt 5 kap. 7 § 1 p. skadeståndslagen omfattar ersättningen sakens värde eller reparationskostnaden och värdeminskning. Utgången i målet är beroende på tolkningen av denna bestämmelse. Någon begränsning följer således inte av särskilda försäkringsrättsliga bestämmelser och J.J. har inte gjort gällande att hans skadeståndsskyldighet ska jämkas.

Ekonomibyggnaden fick omfattande skador genom branden men behövde inte återuppföras helt. I sådan mening är skadan partiell. Parterna är trots sina skilda ståndpunkter ense om att byggnaden i skadat skick inte hade något restvärde. På det sätt J.J. har bestämt sin talan är utgångspunkten för honom att beräkningen av ersättningen ska utgå från hela byggnadens värde. Länsförsäkringars argumentering går ut på att fastighetsägaren har rätt att behålla byggnaden och få hela reparationskostnaden ersatt.

Frågan om värdeersättning är sparsamt behandlad i praxis. Det finns några avgöranden från HD som gäller ersättning för husdjur och bilar. Avgörandena är inte av det slaget att de ger någon närmare vägledning när det gäller att bestämma ersättningen för ekonomibyggnader på jordbruksfastigheter. Vid bestämmandet av skadeståndet i detta fall bör hänsyn tas till den grundläggande funktion som skadeståndet är tänkt att fylla, nämligen den reparativa som innebär att den skadelidande så långt som möjligt ska försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. En fastighetsägare som drabbas av en skada på en av fastighetens byggnader måste kunna välja att behålla fastigheten. De värden som J.J. utgått ifrån bygger emellertid på den förutsättningen att hela fastigheten avyttras. Ersättningen för sakskadan på ekonomibyggnaden bör redan av denna anledning beräknas med hänsyn till reparationskostnaden och inte bygga på ett utifrån bokföringsmässiga grunder härlett dagsvärde. En sådan bedömning framstår inte som oskälig.

Det finns andra skäl som med styrka talar mot att låta dags- och marknadsvärden avgöra ersättningen för brandskadan på fastigheten. Ekonomibyggnaden torde inte gå att sälja separat på ofri grund. Härtill kommer att marknadsvärdet styrs av efterfrågan och utbud och är till stor del beroende av var fastigheten är belägen. En fastighet i ett område med stor efterfrågan får därför ofta högre marknadsvärde än en motsvarande fastighet som är belägen i någon av landets glesbygder. Vid en marknad som är i full balans och som präglas av rättvisa och logik motsvarar en nedlagd reparationskostnad en ökning av marknadsvärdet. Så behöver inte alls vara fallet. Att låta ett så svårbedömt värde som försäljningsvärdet styra vad som ska ersättas då en fastighet skadas skulle därför leda till stor osäkerhet i rättstillämpningen. I vissa fall skulle en sådan tillämpning få det orimliga resultatet att det över huvud taget inte blir möjligt att erhålla fullgod ersättning för skadade fastigheter på ett sådant sätt att fastigheten försätts i samma skick som före skadehändelsen.

Slutsatsen blir att J.J. ska svara för reparationskostnaden. J.J., som utgått från en uppskattad reparationskostnad på 3 800 000 kr, har godtagit beräkningen av det belopp som Länsförsäkringar har ersatt fastighetsägaren med för reparationen, nämligen 3 847 925 kr. Frågan blir då om hänsyn ska tas till att ekonomibyggnaden genom reparation ökat i värde, vilket  J.J. hävdat, och om detta gör att han inte ska ersätta Länsförsäkringar för vad som kan betecknas som ett avdrag för ålder och bruk. Det är inte givet att ett sådant försäkringsrättsligt synsätt är tillämpligt när det gäller kostnader för att reparera skadade fastigheter. I motsats till vad som gäller vid ersättning av lösa saker kan nämligen ett skadat hus som inte är helt nytt som regel inte ersättas med ett likvärdigt vad gäller standard. Fastighetsägaren blir då inte överkompenserad genom att det skadade huset blir återuppbyggt.

I detta fall är det fråga om en fastighet som används i näringsverksamhet. För sådana fastigheter bör det i större utsträckning vara möjligt att ta hänsyn till att ägaren enligt principen om compensatio lucri cum damno kan dra nytta av reparationen. J.J. har inte visat att fastigheten efter reparationen fått gamla delar ersatta med nya på ett sådant sätt att enbart detta lett till ett högre värde. Däremot framstår det som skäligt med en viss reducering med hänsyn till att reparationen rimligen medför en inbesparing av kostnader för skötsel och underhåll. Denna reducering bör göras med tio procent.

Slutsatsen blir att J.J. ska betala skadestånd med 3 847 925 X(1-0,1)= 3 463 132 kr. J.J. har godtagit ränteberäkningen -  -  -.

Domslut

Domslut

J.J. ska till Länsförsäkringar Skåne betala 3 463 132 kr jämte ränta -  -  -.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Helen Voelkerling och adjungerade ledamoten Fredric Wikman, referent) anförde i dom den 20 januari 2015 följande.

Hovrättens domskäl

Parterna är överens om att kostnaden för att återuppföra byggnaden (återanskaffningskostnaden), utan något avdrag för ålder och bruk, uppgår till 4 700 000 kr och att reparationskostnaden, utan avdrag för värdeökning, uppgick till 3 847 925 kr. Fråga i målet är vilken metod som ska användas för värderingen av skadan och för bestämmandet av skadeståndet. Hovrätten konstaterar inledningsvis att det i stort sett saknas vägledande avgöranden från HD i den frågan.

J.J. har gjort gällande att det för den aktuella ekonomibyggnaden gick att fastställa både ett s.k. dagsvärde och ett marknadsvärde samt att båda dessa värden uppgick till 1 500 000 kr. Dagsvärdet utgörs i det här sammanhanget av byggnadens återanskaffningskostnad med avdrag för ålder och bruk. Till stöd för påståendet att de två värdena gick att fastställa har J.J. åberopat ett skriftligt värderingsutlåtande den 23 april 2010 upprättat av civilingenjörerna och auktoriserade fastighetsvärderarna U.L. och C.M., under medverkan av byggnadsingenjören P.P. Av värderingsutlåtandet samt U.L:s och P.P:s vittnesmål framgår att de vid bedömningen av att dagsvärdet är 1 500 000 kr har använt sig av olika i branschen vedertagna metoder och underlag, såsom fastighetsdatautdrag, kostnadsberäkningar och marknadsinformation. P.P. har i sitt vittnesmål förklarat att han bedömer att också marknadsvärdet (försäljningsvärdet) på ekonomibyggnaden vid tiden för branden uppgick till 1 500 000 kr och att detta värde är beräknat utifrån ortspriset på lantbruksfastigheter och att en tänkt försäljning av hela jordbruksfastigheten inklusive ekonomibyggnaden hade inbringat ett pris som med 1 500 000 kr hade överstigit en försäljning av fastigheten utan en sådan byggnad. U.L. och P.P. har i hovrätten förklarat att den värdering som utförts inte grundar sig på bokföringsmässiga principer.

Länsförsäkringar har mot detta gjort gällande att det inte går att fastställa vare sig ett dagsvärde eller marknadsvärde för den aktuella byggnaden och att utgångspunkten för bestämmandet av skadeståndet i stället måste vara en skälig reparationskostnad.

Allmänna utgångspunkter

Som tingsrätten konstaterat utgör Länsförsäkringars anspråk ett utom­obligatoriskt skadestånd för sakskada. Utgången i målet är därmed beroende av tolkningen av bestämmelsen i 5 kap. 7 § 1 skadeståndslagen, att ersättning ska avse sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, i ett fall som det föreliggande som avser skada på del av en fastighet. Vid bestämmande av skadeståndets storlek anser hovrätten att ytterligare en utgångspunkt bör vara att det utdömda beloppet ska framstå som skäligt i förhållande till skadeståndets grundläggande syfte och funktion, nämligen att skadeståndet ska ställa den skadelidande i samma läge som han eller hon skulle ha varit i om den skadegörande händelsen inte hade inträffat, dvs. att de negativa effekterna av den skadeståndsgrundande handlingen ska utraderas (se justitierådet Stefan Lindskogs särskilda yttrande, p. 2, i rättsfallet NJA 2011 s. 576 och Mårten Schultz i JT 2009-10 s. 858 ff.). För att skadeståndets reparativa funktion ska uppnås har den skadelidande i normalfallet rätt till full ersättning för sakens värde (se Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar m.m., 5 uppl. s. 383).

Enligt hovrätten medför det nyss sagda att, om en given beräknings- eller värderingsmetod innebär att den skadeståndsberättigade skulle erhålla ett skadeståndsbelopp som inte framstår som skäligt i förhållande till skadeståndets grundläggande syfte och funktion, kan den metoden inte användas. Detta gäller även om metoden som sådan är allmänt vedertagen.

Återanskaffningskostnad med avdrag för ålder och bruk (dagsvärde)

U.L. och P.P., som av allt att döma har gedigen erfarenhet och kunskap gällande fastighetsvärderingar, har i värderingsutlåtandet redovisat hur dagsvärdet har beräknats, något som de också har utvecklat närmare i de förhör som hållits med dem. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta att den uträkning som gjorts i enlighet med den presenterade beräkningsmodellen leder till ett dagsvärde om 1 500 000 kr.

Skadestånd för sakskada bestäms som huvudregel på grundval av kostnad för återanskaffning av det skadade föremålet, med avdrag för ålder och bruk (dagsvärdet). I princip gäller detta även vid värdering av byggnader eller del av byggnader (se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2 uppl. 2012, s. 129). Emellertid kan i sådana fall en beräkning på grundval av det s.k. dagsvärdet leda till mindre tillfredsställande resultat. Till skillnad från många lösa saker, som bilar, kan ett nedbrunnet hus inte ersättas genom att det på en andrahandsmarknad införskaffas en annan begagnad byggnad att placera på samma plats som den nedbrunna. Frågan är därför om beräkningsmodellen är tillämplig i ett sådant fall som det nu aktuella.

Beräkningsmodellen förutsätter att det från återanskaffningsvärdet görs avdrag för ålder och bruk. Vid beräknandet av värdeminskningsavdrag avseende ålder och bruk är utgångspunkten att värdeminskningen sker kontinuerligt. I normalfallet torde detta ske genom att värdet reduceras med en viss procentsats för varje år som egendomen varit i bruk (se Radetzki a.a. s. 78). Det är således uppenbart att värdeminskningsavdraget beräknas efter samma principer som vid bokföringsmässiga avskrivningar. Detta innebär att beräkningsmetoden som sådan har tydliga bokföringsmässiga moment. Beräkningsmetoden leder också ofrånkomligen till att fullt fungerande byggnader av en viss ålder kan åsättas ett värde som är noll eller närmare noll, vilket inte kan antas motsvara byggnadens verkliga värde, vare sig för ägaren eller mer allmänt sett. Att beräkningsmetoden brister på detta sätt får också stöd av vad som upplysts i målet om att den aktuella byggnaden, som var ungefär hundra år gammal, med en avskrivningstakt på två procent årligen var helt avskriven efter femtio år, och således egentligen helt saknar värde sedan länge, och att den i värderingen i stället åsattes ett restvärde motsvarande ca trettio procent av återanskaffningskostnaden.

Hovrätten anser därtill att avdrag för ålder och bruk, där avdraget motsvarar gjorda avskrivningar, bör göras med försiktighet i skadeståndssammanhang med tanke på det värde som föremålet trots sin ålder kan ha haft för ägaren samt med hänsyn till hans möjligheter att skaffa ny egendom (se Bengtsson och Strömbäck a.a. s. 384 och Radetzki a.a. s. 102 f.).

Ett skadestånd som motsvarar det i målet beräknade dagsvärdet om 1 500 000 kr måste också prövas i förhållande till vad som ovan sagts om skadeståndets grundläggande syfte och funktion. Då både den faktiska återanskaffningskostnaden och reparationskostnaden är kända och otvistiga, blir det vid denna prövning uppenbart att den skadelidande, för det fall att skadeståndet bestäms till ett belopp som motsvarar dagsvärdet, inte skulle ha möjlighet att vare sig återanskaffa byggnaden eller låta reparera den till samma skick som före branden utan att göra ett betydande kapitaltillskott. Även detta talar med styrka för att dagsvärdesmetoden inte bör läggas till grund för bestämmandet av skadeståndet.

Hovrätten kommer med hänsyn till det anförda till slutsatsen att ett beräknat dagsvärde inte med tillräcklig grad av tillförlitlighet kan antas motsvara byggnadens verkliga värde och att ett skadestånd baserat på denna beräkningsmetod inte skulle fylla sitt grundläggande syfte och funktion. Beräkningsmetoden bör därför inte tillämpas i målet.

Marknadsvärde (försäljningsvärde)

Marknadsvärde motsvarar i detta sammanhang det högsta pris för vilket egendomen hade kunnat säljas (se Radetzki a.a. s. 109). Hovrätten har att pröva om det är möjligt att med tillräcklig grad av tillförlitlighet bestämma ett marknadsvärde på ifrågavarande byggnad på det sätt som P.P. har uppgett. Han har i sin värdering utgått från att en tänkt försäljning av hela jordbruksfastigheten inklusive ekonomibyggnaden hade inbringat ett pris som med 1 500 000 kr hade överstigit en försäljning av fastigheten utan en sådan byggnad. Det marknadsvärde som P.P. uttalat sig om är således närmast marknadsvärdet på hela fastigheten, med eller utan den aktuella byggnaden, snarare än marknadsvärdet på ekonomibyggnaden enskilt. Hovrättens uppfattning är att ekonomibyggnadens värde är beroende av om den säljs som en del i en försäljning av hela jordbruksfastigheten eller om den säljs enskilt. Det går därför inte att dra slutsatsen att byggnadens enskilda marknadsvärde är detsamma som det mervärde byggnaden hade medfört vid en försäljning av hela jordbruksfastigheten.

Till detta kommer att den tänkta försäljningen av ekonomibyggnaden skulle innebära att den mark som byggnaden är uppförd på fortfarande skulle tillhöra säljaren, något som utan tvekan skulle påverka köparens möjligheter att fritt förfoga över byggnaden. Det framgår inte av P.P:s uppgifter om han vid sin värdering har beaktat huruvida det finns en fungerande marknad för byggnader som säljs på ofri grund och på vilket sätt försäljningspriset i så fall skulle påverkas av detta förhållande.

Det sagda innebär att det finns en betydande osäkerhet kring utredningen i denna del, och hovrätten anser därför att det inte är möjligt att med tillräcklig grad av tillförlitlighet bestämma ett marknadsvärde på ekonomibyggnaden.

Även om marknadsvärdet hade gått att fastställa, är det dock inte givet att detta hade utgjort en lämplig utgångspunkt för bestämmandet av skadeståndsbeloppet när fråga är om skada på byggnad. Marknadsvärdet som utgångspunkt ter sig lämpligt för egendom där värdet inte varierar beroende på var i landet egendomen är belägen. Det kan t.ex. antas att en begagnad bil har ungefärligen samma marknadsvärde oavsett i vilken landsdel den säljs. Med byggnader förhåller det sig annorlunda. Det är då fråga om stora skillnader i marknadsvärde beroende på vilken ort som byggnaden är belägen i, allt annat lika. En skadelidande skulle enligt denna beräkningsmetod vara berättigad till ett betydligt större skadestånd om den skadade byggnaden var belägen i ett attraktivt område jämfört med en skadelidande vars byggnad fanns i ett mindre attraktivt område. Från ett skadeståndsrättsligt perspektiv framstår en sådan skillnad som otillfredsställande, särskilt då det kan antas att återanskaffningskostnaden, liksom reparationskostnaden, är ungefärligen lika stor oavsett var i landet åtgärden utförs.

Ersättning för reparationskostnaden

Följden av det som anförts under avsnitten ovan blir att hovrätten, i likhet med tingsrätten, kommer till slutsatsen att det i förevarande fall är reparationskostnaden som ska ligga till grund för bestämmandet av skadeståndets storlek. Hovrätten gör härvid följande överväganden.

Parterna är ense om att det i målet är fråga om en partiell skada. Medan det vid en totalförlust många gånger ligger närmast till hands med ersättning enligt återanskaffningsprincipen, är det vid en partiell skada naturligast att reparationskostnaden ersätts (se Bengtsson och Strömbäck a.a. s. 386). Enligt 5 kap. 7 § 1 skadeståndslagen kan den skadelidandes ersättning bestämmas till ett belopp motsvarande kostnad för reparation. Med stöd av den skadelidandes allmänna skadebegränsningsplikt torde skadevållaren aldrig vara skyldig att utge mer än vad som motsvarar marknadens lägsta pris för en fullgod reparation (se Radetzki a.a. s. 117). I det åberopade värderingsutlåtandet beräknades marknadens lägsta pris för reparation till 3 800 000 kr. Länsförsäkringar har ersatt fastighetsägaren för reparationen med 3 847 925 kr, ett belopp som J.J. godtagit som det lägsta möjliga priset för reparationen. Ett skadestånd baserat på denna kostnad framstår även som skäligt i förhållande till skadeståndets grundläggande syfte och funktion.

Den slutsats som hovrätten har kommit till innebär att den kvarstående frågan är om det från ersättningen för reparationskostnad ska göras något avdrag. J.J. har i denna del gjort gällande att reparationen av byggnaden har medfört en värdeökning. Han har till stöd för denna ståndpunkt åberopat dels värderingsutlåtandet, dels vad U.L. och P.P. uppgett i sina vittnesmål. Utredningen i denna del ger vid handen att värderingsmännen har beräknat värdeökningen till följd av reparationen till femton procent. Värdeökningen består av lägre drift- och underhållskostnader samt minskad avsättning för periodiskt underhåll. Fördelen har bedömts finnas under tio år och komma att leda till en total besparing för fastighetsägaren på 600 000 kr, vilket motsvarar femton procent av kostnadsberäkningen för reparationen.

Det finns inget uttryckligt stöd i lag för att ersättning för reparationskostnad ska minskas till följd av en värdeökning eller andra fördelar för den skadelidande. I den skadeståndsrättsliga litteraturen har dock framförts den uppfattningen att ersättning avseende reparationskostnad ska reduceras i den mån reparationen medfört att värdet på skadad egendom ökat (se Radetzki a.a. s. 120). En sådan ordning får också stöd i principen om compensatio lucri cum damno, som innebär att avdrag från skadeståndet ska göras i den mån en ersättningsgrundande händelse även medfört fördelar för den skadelidande (se justitierådet Lindskogs nämnda yttrande, p. 29-30, i rättsfallet NJA 2011 s. 576).

Hovrätten ansluter sig till den uppfattning som sålunda framförts och anser, i likhet med tingsrätten, att det i detta fall, som gäller en fastighet som används i näringsverksamhet, finns skäl att överväga om och i så fall med vilket belopp ett s.k. fördelsavdrag - på grund av nytt i stället för gammalt - ska göras.

Hovrätten anser att det i princip ankommer på skadegöranden att åberopa de omständigheter som kan medföra ett avdrag och att denne också har bevisbördan för dessa omständigheter (se justitierådet Lindskogs nyss nämnda yttrande, p. 33). De omständigheter som har åberopats av J.J. finns det enligt hovrättens mening inga skäl att ifrågasätta. Hovrätten ansluter sig till den bedömning som gjorts i värderingsutlåtandet och i vittnesmålen av U.L. och P.P. att värdeökningen kan beräknas uppgå till femton procent.

Slutsats

Sammanfattningsvis ska alltså J.J. utge skadestånd till Länsförsäkringar beräknat på reparationskostnaden om 3 847 925 kr. Från detta belopp ska avdrag göras med femton procent, dvs. 577 189 kr. J.J. ska således förpliktas att betala 3 270 736 kr till Länsförsäkringar.

Parterna är överens om ränteberäkningen.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i huvudsaken på så sätt att hovrätten sätter ned det belopp som J.J. ska betala till Länsförsäkringar Skåne till 3 270 736 kr jämte ränta -  -  -.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, referent, Johnny Herre och Stefan Johansson) meddelade den 3 november 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Ramen för processen i HD

Utredningen av skadans storlek - värderingarna

Skadeståndslagen och rättspraxis

Ersättning för reparationskostnad när återanskaffning inte kan ske

Bedömningen i detta fall

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.