NJA 2001 s. 755

Domskäl

TR:n (rådmännen Sandin och Ehn) anförde i dom d. 5 nov. 1999: Parternas utveckling av talan.

J. R. Vårterminen 1993 började ett antal pojkar att trakassera och mobba henne, vilket sedan kom att pågå tills hon definitivt avslutade skolgången vårterminen 1995, utan att erhålla något avgångsbetyg; i praktiken hade hennes skolgång dock upphört redan i början av vårterminen 1994 och efter d. 15 mars 1994 deltog hon inte alls i skolarbetet, undantaget viss special- och hemundervisning av begränsad omfattning. Innan mobbningen började hade hon klarat sig bra i skolan. Mobbningen bestod av en kränkande särbehandling, innefattande dagliga kommentarer om utseende och klädval, knuffar och olika slag av skällsord. Denna direkt utövade och systematiska mobbning fick till följd att hon blev utfrusen även från kamratgemenskapen i övrigt i skolan. För övrigt blev hennes enda kamrat också mobbad.

Förhållandet att J. R. blev mobbad var känt för hennes klassföreståndare, I. N., redan på ett tidigt stadium, under vårterminen 1993. Denne hade inte kontroll över vad som hände och vidtog inga åtgärder för att komma tillrätta med problemet. De klassråd som hölls i I. N:s regi behandlade, undantaget ett enda tillfälle, helt andra frågor än mobbning. Vid ett föräldramöte d. 10 okt. 1993, som kom till stånd endast efter att J. R:s mor krävt att biträdande rektorn, E. T., kallade till ett sådant, ställde han sig bakom de pojkar som utövade mobbningen och stod inte för de uppgifter han tidigare lämnat till J. R. I. N. meddelade aldrig skolledningen att J. R. under vårterminen 1993 hade utsatts för mobbning. Föräldramötet slutade snarast i skuldbeläggning av J. R. och hennes hemförhållanden. Skolan höll därefter ett antal elevvårdskonferenser och andra möten vid vilka J. R:s problem behandlades. Varken J. R. själv eller hennes mor kallades emellertid till dessa sammanträden och bereddes sålunda inte tillfälle att yttra sig. I stället för att vidta åtgärder mot problemet - mobbningen - hotade skolan att anmäla och stänga av J. R. på grund av skolvägran, eftersom hon deltog i undervisningen i en alltför begränsad utsträckning. Kuratorn B. A. har inte hjälpt J. R. utan bara försökt förmå henne att gå till skolan.

Från oktober 1993 var J. R. placerad i särskild undervisningsgrupp. Detta kändes som ytterligare ett utpekande av henne som speciell. Från januari 1994 orkade hon bara sporadiskt delta i undervisningen och hennes ångest inför skolan ökade hela tiden, vilket till slut resulterade i ett trauma på grund av fokuseringen av henne som en del av problemet och en stark misstro mot vuxna människor på grund av att hon upplevde sig sviken alltför många gånger. J. R. fick ett tiotal lektioner hemma efter mars 1994. Betyg uteblev i vissa ämnen från årskurs åtta. Föreningen mot mobbning (FMM) anmälde missförhållandena beträffande J. R. och ytterligare en elev till Skolverket, som i beslut d. 28 juni 1994 konstaterade att Grums kommun inte gjort tillräckliga insatser för att klarlägga och åtgärda orsakerna till den förekommande mobbningen. Skolverket fann vidare att kommunen brustit i sitt ansvar, genom att underlåta att upprätta ett individuellt åtgärdsprogram för att lösa J. R:s situation. Det fanns sålunda ingen övergripande och målinriktad planläggning för att komma tillrätta med J. R:s problem. Yrkesinspektionen konstaterade i ett inspektionsmeddelande d. 27 april 1994 att Jättestenskolan hade en plan mot mobbning, men att av skolan vidtagna åtgärder inte lett till att mobbningen upphört. Inte ens efter Skolverkets beslut i juni 1994 vidtog skolan åtgärder som var relevanta.

Hösten 1994 kulminerade J. R:s problem och hennes besvär av psykosomatiskt slag, som migrän, buksmärtor och acne. Följande vinter sökte hon hjälp hos såväl psykoterapeut - som var rekommenderad och bekostad av skolan, men som saknade förutsättningar att hjälpa henne - och kurator som psykolog vid barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen vid Karlstads sjukhus (BUP), Centralsjukhuset i Karlstad. De problem som hennes situation förorsakat gjorde att hon blev rädd för att överhuvudtaget gå till skolan, vilket i sin tur blev orsaken till att hon avslutade sin skolgång helt och hållet. Hennes självförtroende blev även allmänt sett väldigt dåligt.

De första månaderna under 1995 fick J. R. viss hemundervisning, varefter en anpassad studiegång skulle tillämpas. J. R. klarade emellertid inte av att delta i denna. Skolan hade ännu inte insett problemet.

Försommaren 1995 flyttade J. R. till Arvika. Syftet var att, under föräldrarnas överinseende men ändå på egen hand, kunna bygga upp ett bättre självförtroende och börja om på nytt i en ny skolmiljö. Hon trivdes i Arvika och skaffade sig snabbt nya kamrater. På grund av vad hon gått igenom på Jättestenskolan blev emellertid redan den första dagen i skolan så traumatisk att hon kunde inte fortsätta. De studier på distans som hon därefter tog upp avbröts då hon blev gravid med sonen Tobias, som föddes d. 30 sept. 1996. Såsom akut sjukdomstid på grund av mobbningen skall anses tiden från det att hon i januari 1994 i praktiken inte förmådde delta i skolarbetet till det att hon i juni 1996 får anses ha varit tillräckligt återhämtad för att kunna återuppta studier. --

Det åligger kommunen att, genom skolan och dess rektor, tillse att för utbildningen gällande regler följs och att ingen elev utsätter annan för någon form av kränkande behandling. Detta ansvar omfattar såväl undervisningen som övrig tid eleverna är i skolan. Sålunda skall skolan omedelbart reagera för att komma tillrätta med bland annat sådan mobbning som J. R. råkat ut för. I detta fall skulle åtgärder ha vidtagits redan vårterminen 1993. Så har inte skett. De vidtagna åtgärderna har satts in lång tid efter att mobbningen blev känd och var dessutom otillräckliga och inadekvata för att lösa det föreliggande problemet. Utvärdering av vidtagna åtgärder har inte skett tillsammans med J. R. och hennes föräldrar. Skolledningens agerande visar en brist på förståelse och insikt för J. R:s problem.

Grums kommun. När I. N., J. R:s klassföreståndare i sjunde klass, vårterminen 1993 fick vetskap om att hon kände sig mobbad vidtog han åtgärder. Genom samtal med J. R. och hennes klasskamrater sökte han reda ut vad som inträffat och vilka orsakerna var till att hon kände sig mobbad. Varje onsdag hölls klassråd, som bland annat behandlade kompisrelationer; ibland var J. R. närvarande, ibland inte. Vidare anordnade I. N. att det hölls fyra eller fem extra föräldramöten i såväl sjunde som åttonde klass. Mot slutet av vårterminen 1993 hörde I. N. inte några fler klagomål från J. R. utan fick tvärtom svaret av henne att det inte förelåg några problem, varför situationen tycktes ha lugnat sig.

I början av höstterminen, d. 10 okt. 1993, meddelade J. R:s mor, A. R., skolan att två pojkar retat J. R. Kurator och skolledning reagerade genom att omgående höra de båda pojkarna och få deras version av det inträffade. Vidare beslöts en föräldraträff. Vid denna närvarade såväl de båda pojkarna som J. R. och deras respektive föräldrar samt klassföreståndaren och skolledningen.

Löpande efter de nu angivna åtgärderna har kommunen vidtagit ett mycket stort antal ytterligare åtgärder i syfte att stödja och styrka J. R. I kronologisk ordning har följande skett:

1993-09-21 Elevvårdskonferens, där beslut togs om att förslag till handlingsplan mot mobbning och missbruk skulle arbetas fram, liksom förslag till handlingsplan i krissituation. Förslagen skulle diskuteras vid elevvårdskonferens d. 8 okt. 1993, vilket också skedde.

1993-10-15 Elevvårdskonferens på vilken J. R:s ärende var föremål för ingående diskussion och beslut togs om att hon från vecka 42 skulle få ett individuellt avpassat schema. Hennes undervisning gavs därefter av speciallärare.

1993-11-04 Elevvårdskonferens där elevvårdsteamet diskuterade en arbetsplan för rektorsområde 2 samt förslag till handlingsplan mot mobbning och förebyggande av missbruk av alkohol, tobak och narkotika.

1993-11-11 Lärarkonferens för samtliga lärare vid skolan, där skolledningen informerade om att J. R. kände sig mobbad och därför inte ville komma till skolan. Handlingsplanen mot mobbning diskuterades.

Våren 19941 samband med vårterminens början 1994 förlades J. R:s undervisning till en liten grupp, under ledning av speciallärare. På eget önskemål deltog dock J. R. i klassundervisningen i vissa ämnen. Under rasterna erbjöd skolan J. R. särskild assistenthjälp. Trots detta kom vårterminen i åttonde klass att präglas av en allt mer omfattande frånvaro från J. R:s sida.

1994-01-20 Elevvårdskonferens där J. R:s ärende på nytt behandlades och beslut togs om att hon ånyo skulle erhålla ett individuellt schema, att biträdande rektorn E. T. skulle kalla hennes föräldrar till ett möte och att hon skulle föra dagbok över sin skoldag.

1994-02-03 Elevvårdskonferens med uppföljning av vidtagna åtgärder. Motsvarande uppföljning har skett vid ytterligare därpå följande elevvårdskonferenser d. 11 febr. och 14 mars.

199403-23 Personalkonferens för rektorsområde 2 där frågor om ordningen i skolan diskuterades och det beslöts att s.k. kamratstödjare i skolan (KIS-are) skulle utses även nästföljande läsår. Det underströks att lärare måste utöva rastvakthållning och diskutera uppförande med eleverna. Klassföreståndarna skulle gå igenom ordningsreglerna i klasserna.

1994-04-12 Elevvårdskonferens där J. R:s ärende diskuterades och beslut fattades om att E. T. och kuratorn B. A. skulle träffa henne och hennes föräldrar tillsammans med skolpsykologen T. K, d. 18 april 1994. Detta möte blev emellertid inställt på begäran av A. R.

1994-04-22 Elevvårdskonferens som, tillsammans med nästa dito, beslöt att mötet med de närmast ovan omnämnda personerna skulle hållas. På initiativ från A. R. flyttades träffen återigen fram något, för att en representant från FMM skulle kunna delta.

1994-04-26 Besök på jättestenskolan av Yrkesinspektionen som d. 27 april upprättade ett inspektionsmeddelande, av vilket framgår att skolan hade en handlingsplan mot mobbning, upprättad i mars 1994, och att skolan lagt ner stor möda på att komma till rätta med föreliggande problem.

1994-04-29 Sammanträde mellan skolledningen, med kurator och skolpsykolog, samt A. R. och A. L. A. från FMM. Det beslöts att J. R. skulle erhålla hemundervisning om tio timmar per vecka samt delta vid skolavslutningen. För att kunna slussa J. R. tillbaka till klassen beslöts att skolpsykologen skulle hålla utbildning för lärare d. 16 maj, på ämnet elev- och grupprelationer.

Maj 1994 Skolan tillställde Yrkesinspektionen yttranden om de akuta respektive förebyggande åtgärder som skolan vidtagit till förebyggande av kränkande särbehandling på skolan.

1994-05-19 Elevvårdskonferens där det beslöts att anordna ännu en träff med J. R., hennes föräldrar och representanter för skolan. Skolpsykolog och kurator redogjorde för en kartläggning av klassklimatet som undervisande lärare framställt. Några samlande regler antogs.

1994-06-16 Elevvårdskonferens som uppdrog åt kuratorn att göra upp ett åtgärdsprogram för J. R. inför höstterminen; programmet gicks igenom på följande konferens. En enkät i mobbningsfrågan som besvarats av eleverna gicks igenom.

199406-23 Elevvårdskonferens där åtgärdsprogrammet för J. R. gicks igenom. Redan dessförinnan fanns dock en plan och hon förekom frekvent i diskussionerna.

1994-07-05 Skolan får del av beslut av överåklagaren i Karlstad att skäl saknades anta att skoldirektören eller rektorn på skolan gjort sig skyldig till brott i samband med mobbningssituationen, varför förundersökning inte skulle inledas. Det framgick att FMM hade såväl gett in polisanmälan som - tidigare - anmälan till Yrkesinspektionen och Skolverket samt tillskrivit ett antal statsråd och Brottsförebyggande rådet i frågan.

Augusti 1994 Åtgärdsprogram för J. R. hade upprättats. Vid möte med lärare i naturorienterade ämnen i hennes klass beslöts att hon skulle diagnostiseras avseende sina kunskaper inom natur- och teknikområdena samt att förslag till nödvändig inläsning skulle ges senast d. 19 sept. Skolan tillskrev vidare FMM d. 31 aug.

1994-09-09 Elevvårdskonferens där åtgärderna riktade mot J. R. följdes upp och beslut fattades om att erbjuda henne samtalskontakt med utomstående terapeut, vilken skulle bekostas av skolan. Konferensen meddelades att A. R. avböjt erbjudande om att ge J. R. enskild undervisning, därför att hon skulle gå i klassen. Det uppdrogs åt E. T. att föra en fortsatt diskussion med A. R.

1994-09-22 Elevvårdskonferens där J. R:s ärende diskuterades och information lämnades om anpassad studiegång, med dess konsekvenser i form av icke fullständigt avgångsbetyg för J. R. I samråd med A. R. och J. R beslöts att man hos skolstyrelsens ordförande skulle anhålla om anpassad studiegång och att planering inför utbildning efter grundskolan skulle påbörjas vårterminen 1995. Konferensen diskuterade vidare startandet av en studiecirkel om mobbningsfrågor och beslöt att denna skulle presenteras för personalen.

1994-10-20 Elevvårdskonferens beslöt att E. T. skulle efterhöra med skolchefen, L. Å., om skolan kunde bekosta fortsatt samtalsterapi för J. R. Vid följande konferenser informerade E. T. om uppföljningen av åtgärderna.

1994-12-12 Elevvårdskonferensen informerades om att utomstående hjälp till J. R. fortgick och beslut fattades om att hon skulle få hemundervisning två dagar i veckan genom K. H. samt att hon skulle erhålla anpassad studiegång under vårterminen 1995.

1995-01-24 Elevvårdskonferensen beslöt att J. R. skulle erhålla enskild undervisning vid tre tillfällen om 120 minuter vardera per vecka och att beslutet om anpassad studiegång skulle vila, på A. R:s begäran.

1995-02-21 Elevvårdskonferens beslöt, efter att ha hört skolstyrelsens ordförande, att bevilja J. R. anpassad studiegång under fyra veckor, med undervisning på måndagar genom K H., och att hon fyra dagar i veckan skulle vistas på Färjestads Rid- och Sportaffär samt att frågan skulle följas upp vid elevvårdskonferens d. 4 april.

1995-03-07 Elevvårdskonferensen informerades av kuratorn om att J. R. aldrig infunnit sig till den erbjudna platsen på Färjestads Rid- och Sportaffär, varför denna placering avbrutits. Vid kommande konferens informerades d. 10 mars om att J. R. skulle erhålla varning om uteblivna betyg i samhällskunskap och engelska.

1995-03-21 Elevvårdskonferensen beslöt att J. R. fram till påsklovet skulle erhålla enskild undervisning i skolan vid två tillfällen om fem veckotimmar och diskuterade betygsfrågan.

1995-04-04 Elevvårdskonferensen följde upp J. R:s ärende.

1995-05-02 Elevvårdskonferens där kuratorn meddelade att J. R. erbjudits hemundervisning, vilken dock A. R. avböjt. Beslöts att klassföreståndaren skulle kontakta A. R. angående nya hemuppgifter för J. R.

1995-05-30 Elevvårdskonferens på vilken det konstaterades att J. R. inte skulle erhålla avgångsbetyg p.g.a. hennes omfattande frånvaro.

Efter att J. R. avslutat nionde klass vårterminen 1995 erbjöds hon plats i kommunens s.k. individuella program. Först överenskoms att J. R. skulle vara i gymnasieskolan i Arvika en dag i veckan. Hon avbröt dock undervisningen efter den första dagen. Efter detta anordnades en praktikplats för J. R. på 4H-gården i Arvika, där hon började d. 6 sept. Redan d. 11 sept. meddelades det att hon slutat på 4H-gården och att hon i stället ville praktisera på en lunchrestaurang. Skolan ordnade en sådan praktik från d. 28 sept., vilken dock avbröts av J. R. efter den första arbetsdagen.

I oktober 1995 meddelade J. R. att hon inte ville delta i vare sig undervisning eller praktik, utan att hon ville studera i sin lägenhet i Arvika. Senare under oktober meddelade emellertid A. R att J. R ville ha praktik hos FMM, där hon skulle delta vid föräldramöten och föreläsningar. Parallellt med detta skulle självstudier bedrivas i hemmet. A. L. A. åtog sig att vara handledare och upprättade ett förslag till praktiktjänstgöring samt en lista över litteratur som J. R. skulle läsa in under praktiken. Skolan och J. R. överenskom att hennes praktik skulle fortgå resten av läsåret 1995/96, med löpande utvärderingsträffar veckorna 8, 13 och 22. Såvitt skolan känner till följde J. R. det uppställda programmet. När J. R. våren 1996 blev gravid och sedan födde sin son under hösten var vidare åtgärder inte längre aktuella från skolans sida. Skolverkets beslut bygger på felaktiga uppgifter. Det fanns ett individuellt åtgärdsprogram för J. R. innefattande stöd och hjälp för henne att klara av situationen i klassen samt individuell undervisning, dock att åtgärdsprogrammet inte skriftligen hade dokumenterats förrän i juni 1994. Skolledningen har agerat omedelbart och kraftfullt sedan man fått kännedom om att J. R. hade problem i skolan och vidare har uppföljning skett av vidtagna åtgärder.

Utredningen i målet

J. R. har som skriftlig bevisning åberopat Skolverkets beslut i tillsynsärende d. 28 juni 1994, Skolverkets utredning till stöd för sagda beslut samt Yrkesinspektionens inspektionsmeddelande d. 27 april 1994.

Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat Jättestenskolans handlingsplan mot mobbning d. 31 mars 1994, två yttranden från jättestenskolan till Yrkesinspektionen d. 2 respektive d. 16 maj 1994, meddelande d. 5 juli 1994 från överåklagaren i Karlstad om att inte inleda förundersökning mot skoldirektören, skrivelse d. 16 april 1994 från FMM till ett antal statsråd m.fl. personer, åtgärdsprogram d. 18 aug. 1994 för J. R. samt förslag till praktiktjänstgöring inom FMM.

J. R. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med henne själv samt vittnesförhör med A. L. A., Föreningen mot mobbning, N. M. C., f.d. skolkamrat, C. N., f.d. lärare på Jättestenskolan, M. D., skolinspektör inom Skolverket, E. 1., leg. läkare, och modern A. R. ävensom förhör med sakkunnige Lars Bagge, leg. psykolog.

Kommunen har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med E. T., f.d. biträdande rektor vid Jättestenskolan, I. N., f.d. klassföreståndare, B. A., kurator, S. L., f.d. speciallärare, L. Å., f.d. skolchef, P. Å. P., rektor vid Jättestenskolan, E. H., f.d. vice ordförande i Skol- och barnomsorgsnämnden, S. F., före detta rektor, och L. W., f.d. klassföreståndare och hemkunskapslärare, M. A. G., chef för grundskolan i Stockholm samt förhör med sakkunnige Lennart Sjöberg, professor i psykologi.

Vad respektive inför rätten hörd person har uppgett redovisas nedan sammanfattningsvis. (Av den i domen redovisade muntliga bevisningen återges här följande; red:s anm.)

J K Hon kom första gången till Jättestenskolan vårterminen 1992, på besök. Med början från höstterminen 1992, i sjunde klass, gick hon vid denna skola i stället för den hon förut undervisats i. Redan under höstterminen i sjunde klass kände hon att hon inte var med i klassen, att hon alltid var lite utanför. Mer konkret blev utstötningen efter ungefär halva sjunde klass, då hon regelbundet fick höra hårda ord om sig själv och blev utfryst från klassgemenskapen. Hon försökte förklara detta för klassföreståndaren, I. N., men denne ville helst inte lyssna. Hon upplevdes förmodligen som besvärlig. Till slut berättade hon därför för sin mor A. R. vad hon utsattes för och hur hon mådde.

Hon utsattes för pikvingar för att hon kom ifrån Värmskog, att hon därför var "lantis", att hon hade glasögon, att hon gillade hästar och fick alltid höra att hon var dum i huvudet med fler tillmälen. Dessutom blev hon knuffad och inringad av hela gäng av övriga elever. Dessa händelser utspelade sig i princip varje dag då hon var i skolan, inte bara under raster utan även under lektionstid, om tillfälle gavs.

Efter att ha fått reda på att hon blev utsatt för mobbning ringde A. R. omgående till I. N., på kvällstid i januari 1993. Hon vågade själv bara tala med I. N. vid några tillfällen om detta, men A. R pratade ett flertal gånger med honom per telefon. Hon kunde inte uppleva någon förbättring av sin situation genom att saken togs upp med I. N. Att hon faktiskt namngav två pojkar i klassen som mobbare resulterade i att I. N., på ett av de klassråd som hölls inför hela klassen, sade rakt ut att "J. R. känner sig mobbad - vad skall vi göra åt det?" I. N:s agerande kom överraskande för henne. Denne talade dessutom enskilt med de två pojkarna, men han brukade enligt hennes erfarenhet skuldbelägga den part han själv för tillfället inte pratade med. Hon har aldrig upplevt något värre än detta under hela sin tid på jättestenskolan. Effekten av I. N:s agerande blev att de två namngivna sökte upp henne på rasten och sade att de inte skulle ge sig och att hon var feg som "tjallat" på dem. De som mobbade henne blev efter detta dessutom fler; t.o.m. elever som inte gick i hennes klass deltog i mobbningen. Hon bestämde sig efter denna händelse att aldrig mer namnge de som mobbade henne. Hon har inget minne av att hon under vårterminen till I. N. gett något lugnande besked vad gäller den mobbning hon utsattes för.

Mobbarna stod alltid och väntade på henne och vistelsen i skolan blev skräckfylld. Hon ville inte vara kvar. A. R. försökte intala henne att problemen skulle gå över, när I. N. väl fått ett grepp om situationen. Men det blev aldrig bättre. Efter en tid in på höstterminen 1993, i åttonde klass, blev situationen så jobbig att hon bröt ihop och gick till A. R., i dennes affär i Grums, och berättade allt. A. R. ringde då omedelbart till E. T., som dessförinnan tydligen inte vetat något om vad som hänt. Återigen hade hon namngivit två pojkar som mobbare. E. T. kallade till ett möte med A. R., de båda pojkarna, deras föräldrar och I. N. Efter detta möte slutade de båda pojkarna i viss mån att mobba, men i stället blev gruppen inom klassen som mobbade henne desto större och hon blev inringad av dem.

Skolans åtgärder var att sätta henne i undervisning i specialgrupp. Det var väldigt bråkigt och hon blev trakasserad även där. Trots att hon verkligen försökte delta kände hon att hon på de möten som hölls om hennes situation varken blev hjälpt eller lyssnad på; den allmänna inställningen var att hon skulle gå i skolan och vara tyst. Hon gav skolan tydliga signaler om att hon var mobbad och rädd. Dessutom var hennes frånvaro en signal. Vid de möten av olika slag, ungefär en gång i veckan, som hon själv var med i berättade hon vad som hände för E. T. På E. T:s förslag träffade hon också kuratorn, B. A., men denne ville bara få henne att gå tillbaka till skolan, utan att ta hänsyn till orsaken. Skolan vidtog inga åtgärder för att stoppa mobbningen, så hon tappade förtroendet för dess möjligheter att hjälpa henne.

Efter det möte som hölls i oktober 1993 blev hennes situation hela tiden värre. Det stod också klart att I. N., som hon hade i matte och fysik, inte var på hennes sida. Hennes ork att fortsätta vara i skolan avtog och rädslan för skolmiljön fortsatte. Hon hade vid denna tid två vänner kvar i skolan, varav den ena var mobbad och den andra något utskild från gemensamt umgänge. Hon försökte bita ihop. Hon ville gå i skolan och vara som alla andra men orkade efter hand inte göra detta på grund av att hon hade utsatts för mobbning under lång tid. Det hände att hon under färden till skolan drabbades av sådan ångest att hon inte orkade gå till skolan. De dagarna gick hon runt i Grums och tog bussen hem på eftermiddagen.

De praktikplatser som skolan deltog i att anordna för henne fungerade inte. Anledningen var att hon blev panikslagen av att behöva agera utanför hemmiljön. När hon under försommaren 1995 flyttade till Arvika och bytte till en annan miljö upphörde hennes migrän och hon intalade sig att ingen kände henne och att allt därför var bra. Så fort hon började i skolmiljö igen återkom emellertid hennes ångest och hon kände att hon var tvungen att ge sig av, vilket också skedde redan första dagen. Det var först genom praktiken hos FMM som hon började rehabiliteras.

Skolans åtgärder att sätta henne i OBS-klass, ge henne enskild undervisning, hemundervisning och assistenthjälp under rasterna gjorde att hon kände sig utpekad och utstött. Hemundervisningen blev dessutom bara av vid två eller tre tillfällen; möjligen ringde någon lärare hem i samband med det, men hon har inte hört detta. Utöver dessa undervisningsåtgärder fick hon en del hemuppgifter att lösa. Skolan borde ha vidtagit alla de åtgärder som sedermera vidtogs långt tidigare, för att de skulle kunna hjälpa. Dessutom skulle skolan ha vidtagit åtgärder mot de som mobbade henne, vilket aldrig hände.

Redan från vårterminen 1993 upplevde hon migrän, magkatarr, panikångest, trötthet, apati och depressioner. Dessutom kände hon sig svårt sviken av skolan och började att inte lita på människor omkring sig. Dessa känslor blev allt värre, men hon undvek att informera skolan om dem. Det var bra hemma i familjen, men hon blev med tiden så inåtvänd att hon struntade i vad resten av familjen gjorde.

Lars Bagge. Han är legitimerad psykolog och har arbetat med mobbningsproblematik sedan början av 1980-talet, sedan 1987 i nära samarbete med den nyligen avlidne professor Heinz Leymann. Han har arbetat med mobbning från ett kliniskt perspektiv. Han har därvid bearbetat sådana problem och gett stöd åt mobbade personer. Den som är utsatt för kraftig mobbning upplever ofta ett "socialt haveri". I dag är accepterat att mobbning kan leda till posttraumatiska tillstånd och för att uppleva detta räcker det att det är fråga om ett "upplevt livshotande tillstånd". Numera är också accepterat att oerhört stora tillitsskador kan uppstå vid grav social utstötning. Med mobbning avser han sådana processer där någon individ genom kränkande behandling stöts ut från sitt sociala sammanhang.

Under fyra eller fem timmar i mars månad 1999 träffade han J. R. och talade om hennes upplevelser som är aktuella i målet. Dessförinnan hade han av O. S. erhållit kopior på handlingarna i målet och läst in sig på dessa. Han upplever att han fick en god bild av den situation som J. R. hade upplevt.

Enligt vad J. R. berättade trivdes hon väl i mellanstadiet och hade en normal kamratkrets. Han fick inte fram något som tydde på att hon hade någon svaghet eller sensibilitet i personligheten, varför denna därför inte är upphov till den skada hon drabbats av. Han såg inte J. R:s problem som en del av en personlighetsstruktur. När hennes klass flyttades till en annan ort bröts hennes sammanhang upp och miljön blev ny. Det finns alltid risker med att särskilt tonåringar på detta sätt byter skola. Det var tydligen så att honjämte några andra flickor blev kallade "lantisar" i den nya klassen. Efter vad hon berättat blev den sociala utstötningen närmast en ritual, med obehagliga situationer såväl under rasterna som, i vissa fall, under lektionerna. Hon uppgav inga namn på de som utövade mobbningen. Det är också så att varje enskild gliring inte behöver vara allvarlig, utan det är den sammantagna volymen som ger effekterna ("droppeffekter som ger ett vattenfall"). J. R:s situation och den utstötningsproblematik hon råkade ut för ter sig närmast klassisk, och är ett typexempel på hur en utstötning går till enligt litteraturen. Tonåringar upplever detta mycket mer hotfullt än vuxna ofta kan föreställa sig.

Det är vanligt förekommande att man försöker lösa problematiken genom att fokusera på den drabbade. För att kunna känna tilltro till skolan måste offret tvärtom få en social upprättelse. I syfte att lösa situationen måste man ta ett vidare grepp och dessutom koncentrera insatserna mot förövarna. Genom att vidta åtgärder mot offret, som att inrätta enskild undervisning eller sätta eleven i OBS-klass, skuldbeläggs indirekt denne, vilket kan förvärra den redan uppkomna situationen. Om någon skall flyttas på skall det vara mobbaren och inte offret. Man skall inte sända ut fel signaler till eleverna. Att på sätt skett i detta fall fokusera på offret var "alldeles uppåt väggarna". Skolan har i detta fall inte agerat tillräckligt kraftfullt och snabbt. Skolan bör markera mot mobbarna och klargöra vilka spelregler som gäller. Med detta menas att skolan mycket tydligt talar om vilka regler som skall gälla i relationer och vad som inte kan accepteras i beteendet mellan eleverna. Slutsatsen att skolan i detta fall inte gjort tillräckligt kan han dra bl.a. därför att mobbningen av J. R. faktiskt fortsatte. Han bedömer inte kvantiteten av skolans åtgärder. Även om skolan vidtagit en stor mängd åtgärder riktade mot J. R. har dessa varit otillräckliga och verkningslösa i hennes situation, då mobbningen kunnat fortgå vid sidan av åtgärderna. Efter den sociala upprättelsen måste den mobbades upplevelser klargöras och bearbetas. Om så sker kan den mobbade komma tillbaka. Sannolikt har skolan bara stegvis fått upp ögonen för de problem som verkligen förelåg och hur allvarliga de var. Lärarna kan ha svårt att klara av att utföra de nödvändiga åtgärderna utan externt stöd. Om sådant stöd inhämtas, från t.ex. psykologer eller företagshälsovården, kan problemen oftast lösas, vilket även ger positiva indirekta effekter på skolan i sin helhet. Huvuduppgiften är att skapa ett sådant klimat på skolan att mobbning inte förekommer. I detta fall verkade klimatet generellt vara sådant på jättestenskolan att det fanns förutsättningar för mobbning. Han tror inte att skolan under de första ett och ett halvt till två åren förstod "kärnan" av J. R:s problem. Stödet till henne var inte av den dignitet eller kaliber att det hjälpte henne. Det är vanligt att arbetsgivare inte inser att miljön är sådan att mobbning förekommer. Ur behandlingsperspektiv är det endast lyckade åtgärder som räknas; allt annat är kränkande för den mobbade.

En vanligt förekommande inställning bland de som utsatts för mobbning, särskilt bland tonåringar, är att det är känsligt att "tjalla". Man är som regel inte heller skyddad mot repressalier när man namnger förövare och denna situation är potentiellt mycket hotfull. Om ett utpekande sker och detta inte leder till någon konsekvens för förövarna utan snarare tvärtom så är den logiska reaktionen att offret därefter nogsamt aktar sig för att upprepa sitt beteende.

För att rehabilitering skall nå resultat måste man, erfarenhetsmässigt, agera inom någon månad. Sker inte detta så har man ofta "missat tillfället". Allmänt sett är tre månader av regelbundet återkommande mobbning en gräns för när kroniska och allvarliga skador inträder och blir svåra att rehabilitera. Offret kan då uppleva en posttraumatisk stresssituation, vilken vanligen inträder när ens existens är i fara, i krigssituationer, vid katastrofer eller vid dödsfall nära den egna personen. Utstötningsprocessen ger dessutom negativa bieffekter även för offrets anhöriga, men reaktionerna på dessa indirekta upplevelser är svåra att förutse. I en skola är mobbningsprognosen ofta god om man kan behandla problemen inom klassen. Risken för ett bestående socialt stigma ökar om problemen lyfts bort från klassen. Det finns dock även risker med att behandla mobbningsproblematiken inom klassen.

Lennart Sjöberg. Han var professor i psykologi vid Göteborgs universitet från 1970 och sedan 1988 är han professor i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. Vidare är han knuten till Stockholms TR som expert i vittnesfrågor och har arbetat mycket med vittnespsykologi. Däremot har han inte någon direkt sakkunskap i ämnet mobbning. Han har i målet haft uppdraget att uttala sig om det sakkunnigutlåtande som Lars Bagge ingivit till rätten och det vittnesmål som sedermera avgetts.

Enligt den uppfattning han har om metodiken i Lars Bagges utredning av J. R:s ärende är detta grundat på för litet och ytligt genomgånget material för att kunna ge ett säkert resultat. Lars Bagge har inte i detalj utrett vad skolan gjort, vilket borde ha skett. Annars kan man inte underkänna åtgärderna. I övrigt har han inga erinringar mot vad Lars Bagge anfört.

Det framstår som klart att Lars Bagge har en gedigen erfarenhet och att denne under en längre tid samarbetat med en av de främsta experterna på området mobbning. Utifrån vad han själv kan bedöma är de allmänna omdömen som Lars Bagge avgett riktiga och värda att notera. Allmänt bör också tilläggas att man måste göra en avvägning mellan möjliga och nödvändiga åtgärder, eftersom ingen kan utföra det omöjliga. Personligen skulle han, givet en allvarlig mobbningssituation, föredra att bli förflyttad snarare än att "tjalla" på förövarna. Det går inte att i alla fall helt stoppa mobbning men situationen kan alltid förbättras.

Domskäl

Vissa rättsliga förutsättningar i målet m. m.

Frågan om en kommuns skadeståndsansvar för mobbning av en elev på en kommunal skola har, såvitt TR:n känner till, inte tidigare varit föremål för domstols bedömning i Sverige. För målets bedömning har TR:n att söka ledning i tillämplig lagstiftning, dess förarbeten och syften samt vad som anförts inom den rättsliga doktrinen. Till detta kommer att viss ledning kan hämtas från praxis i mål angående frågor som på ett mer allmänt plan är näraliggande den i målet aktuella.

En grund för käromålet är kommunens ansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för skada som vållas genom försummelse vid myndighetsutövning inom verksamhet för vilken kommunen svarar. Förutom att skada skall befinnas ha inträffat krävs att kommunen dels skall ha förorsakat skadan genom försummelse, dels att så har skett vid myndighetsutövning inom kommunal verksamhet. Av betydelse i detta sammanhang blir även portalstadgandet i 1 kap. 2 § skollagen, vilket genomgått förändringar under det gångna decenniet men vars innebörd har varit och är att demokratiska värderingar gäller för skolans verksamhet och att denna skall verka för att förhindra kränkande behandling, såsom mobbning.

Vad innebär då uttrycket "vid myndighetsutövning" och är detta tillämpligt på skolans verksamhet? Allmänt har i uttrycket innefattats "beslut eller åtgärder som har rättsverkningar för den enskilde, vilka ytterst inträder i kraft av samhällets makt över medborgarna" (prop. 1972:5 s. 498 f). Särskilt vidsträckt kan ansvaret förväntas bli då det allmänna har någon form av monopolställning. Som exempel på uttryckets tillämpning nämns i propositionen (s. 499) "... inom skolväsendet antagning av elever eller beslut i övrigt rörande elevernas förhållanden som medför rättsverkningar för dem, inbegripet disciplinära åtgärder, tillämpning av ordningsföreskrifter o.d. ...". Även underlåtenhet att fatta beslut eller vidtaga en åtgärd omfattas av uttrycket (a.a., s. 500). Emellertid är omfattningen inte begränsad till vad som direkt utgör myndighetsutövning, vilket visas genom lokutionen "vid myndighetsutövning" (SOU 1993:55 s. 82 ff.). Om kärnan i den aktuella åtgärden har karaktären av myndighetsutövning, så bör, enligt TR:n mening, även övriga åtgärder under handläggningen av frågan anses ha skett vid myndighetsutövning. Frågan om begreppets omfattning har bl.a. behandlats av HD i NJA 1985 s. 696.

Vidare har begreppet varit föremål för viss analys inom doktrinen (Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, Lund 1976, nedan "Bengtsson I"; se även SOU 1993:55 s. 74 ff.). Bengtsson anger att karaktären av myndighetsutövning är särskilt stark då skolplikt föreligger (Bengtsson I s. 166 f.). Vidare sägs att uppställandet av ordningsregler också skall anses utgöra myndighetsutövning, medan den undervisande verksamheten i sig inte omfattas av uttrycket (Bengtsson I s. 167 f).

Skollagen innehåller som nämnts ett portalstadgande av betydelse. Med verkan från d. 1 jan. 1991 löd 1 kap. 2 § 3 st. sålunda: "Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö." Detta stadgande avsågs, bland annat, poängtera ett av skolans centrala fostransmål, att kraftfullt motverka alla former av mobbning och tydliggöra hur alla inom skolan skall agera mot eleverna (prop. 1990/91:18 s. 30). Lagrummets lydelse ändrades med verkan från d. 1 juli 1994, genom att till den ovan angivna lydelsen lades meningen "Särskilt skall den som verkar inom skolan bemöda sig om att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling." Som tanken med detta tillägg får uppfattas avsågs endast att ytterligare förtydliga skolans och de inom denna verksammas ansvar, utan saklig ändring (prop. 1992/93:220 s. 86). Därefter har ytterligare förtydliganden, möjligen i skärpande riktning, gjorts av lagrummet (se prop. 1997/98:6 s. 65 ff) och den nu gällande läroplanen för grundskolan (Lpo94) bekräftar också vad propositionerna anfört i frågan om mobbning.

Slutsatsen som kan dras av det sagda år att åtgärder för att motverka mobbning utgjorde och alltjämt utgör en mycket central del av skolans uppgifter. Vidare är denna uppgift sådan att den, enligt TR:ns mening, måste anses omfattad av begreppet "vid myndighetsutövning". Vidtagandet av felaktiga åtgärder eller underlåtenhet att agera mot mobbning kan därför falla in under 3 kap. 2 § skadeståndslagen, förutsatt att kommunen - genom skolan - anses ha förfarit försumligt.

Vad är då innebörden av lokutionen "fel eller försummelse" i 3 kap. 2 § skadeståndslagen? Det som avses är en form av oaktsamhetsbedömning. Emellertid skall denna ske efter objektiva grunder, utan inblandning av subjektiva hänsyn (prop. 1972:5 s. 497, SOU 1993:55 s. 151). Noterbart är också att det allmänna svarar även för kumulerade eller anonyma fel som orsakat skada (Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar, Stockholm 1996 s. 57, nedan benämnd "Bengtsson II", och prop. 1972:5, s. 497). Det allmännas ansvar kan sägas vara i viss mån skärpt jämfört med det som gäller för privata rättssubjekt.

Avgörande för bedömningen är vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. Det väsentliga är resultatet av handlingen och inte orsaken till denna (Bengtsson II s. 65). Skadeståndsansvar kan åläggas det allmänna "också i fall då skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektivt culpösa handlingssätt som fritar honom från personligt skadeståndsansvar" (prop. 1972:5, s. 497). Vid underlåtenhet att vidta åtgärd, vilken kunnat hindra skadan från att uppkomma, kan bedömas att en myndighet har svårt att värja sig från ansvar (jfr Bengtsson I s. 292 ff. och Bengtsson II s. 91). Upphävandet 1989 av den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen har här fått betydelse för omfattningen av det allmännas ansvar genom att utrymmet för att ålägga en myndighet skadeståndsansvar har ökat (Bengtsson II s. 68 f). Sammanfattningsvis innefattar således uttrycket "fel eller försummelse" enligt skadeståndslagen ett lägre krav på oaktsamhet än det sedvanliga oaktsamhetsansvaret enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen.

I konsekvens med det sista sagda finner rätten att det saknas anledning att pröva huruvida kommunen har förfarit oaktsamt enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen. TR:n skall i stället pröva om kommunen varit försumlig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Något om mobbning ur ett rättsligt perspektiv

Det är helt klart att varje kränkande behandling av en annan individ inte kan sägas utgöra mobbning, utan att denna term avser ett allvarligare och för den drabbade mer omfattande skeende. Saken har varit föremål för viss diskussion från regeringens sida i prop. 1997/98:6 (s. 36, 63-66). Även om den i målet aktuella mobbningssituationen som TR:n har att bedöma inträffade viss tid före uttalandena i nämnda proposition finner TR:n att problematiken är så allmängiltig att dessa är av intresse i målet.

Uttrycket mobbning definieras inte närmare i nyssnämnda proposition men av vad som där anförs måste förstås att det skall röra sig om ett kvalificerat kränkande beteende. En användbar definition av begreppet mobbning som --- norske professorn Dan Olweus tillskapat och som båda parterna i målet hänvisat till är: "En person är mobbad när han eller hon, upprepade gånger och under viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer."

Sådana negativa handlingar som enligt TR:ns mening får anses kunna utgöra ett led i en mobbningssituation är nedlåtande tillmälen eller gester, hot, skällsord, knuffar och andra typer av fysiska övergrepp. Till denna uppräkning - som inte gör anspråk på att vara uttömmande - måste dock fogas även sådana kommentarer och åtbörder som, sedda för sig, inte framstår som vare sig nedlåtande eller störande, men som utgör en del av ett sammanhang som sammantaget ger en negativ och skadlig effekt för den som utsätts för det.

Vid en skadeståndsrättslig bedömning måste ställas ett objektivt krav på att mobbning har förekommit. Detta förefaller vidare stämma väl överens med lagstiftarens tanke bakom det fortlöpande arbetet att förtydliga I kap. 2 § skollagen. Därutöver är det vidare enligt TR:ns mening självklart att handlingarna måste ha uppfattats som negativa och kränkande av den mobbade. Det kan i och för sig, i det enskilda fallet, inte uteslutas att hänsyn måste tas till framför allt särskilt utsatta personligheter och att den subjektiva uppfattningen i sådana fall tillmäts större betydelse. Trots den komplexa problematik som mobbning uppvisar är grundkravet dock att det rent objektivt måste påvisas att mobbningshandlingar har förekommit.

Har det förekommit mobbning av J. R. ?

J. R. har berättat om hur hon i skolan blivit utsatt för mobbning från det att hon började sjunde klass hösten 1992 till i vart fall någon gång under den tid hon gick i nionde klass. Hon har därvid någorlunda tydligt preciserat vilka handlingar och tillmälen som hon menar systematiskt har använts mot henne av klasskamrater och andra elever på skolan. Det finns ingenting i hennes berättelse som sådan som ger TR:n anledning misstänka att hennes uppgifter om mobbning är felaktiga. Det är också klarlagt att hon under i vart fall från vårterminen 1993 och framåt för andra personer - sin mamma, lärare och annan skolpersonal - upprepade gånger berättat att hon var mobbad. I. N. har uppenbarligen uppfattat hennes och A. R:s signaler om mobbning som så allvarliga att han under vårterminen 1993 vidtog flera åtgärder som han bedömde vara adekvata mot den av J. R. uppgivna mobbningen. Även i övrigt har kommunen i målet hävdat att de åtgärder som skolan satte in i J. R:s situation från mitten på hösten 1993 hade till syfte att motverka mobbning av henne. Skolan bedömde alltså uppenbarligen hennes uppgifter om mobbning under den aktuella tidsperioden som så allvarliga att det fanns anledning för skolan att vidta de beskrivna åtgärderna, låt vara att kommunen i målet endast har vitsordat att J. R. blev trakasserad av klasskamrater vid något enstaka tillfälle under hösten 1993. J. R:s uppgifter om mobbning vinner också stöd av det vittnesmål som lämnats av N. M. C. J. R:s uppgifter om mobbning var under hösten 1994 föremål för genomgång även av läkaren E. L, som samtalade med J. R. och bedömde att hennes fysiska symtom hade sin upprinnelse i hennes skolsituation och den mobbning som hon berättade om. Även E. I:s uppgifter ger alltså stöd åt påståendet om mobbning.

Lars Bagge har bedömt J. R. och hennes uppgifter om mobbning efter ett längre samtal med henne och studier av handlingar rörande henne från aktuell tidsperiod. Lennart Sjöberg har bekräftat Lars Bagges kompetens som psykolog inom området mobbning men gjort vissa invändningar rörande dennes underlag för bedömning av orsaken till J. R:s problem. Med beaktande av dessa invändningar anser TR:n att Lars Bagges uppgifter ensamma inte är tillräckliga för att fastslå att mobbning av J. R. förekom. Lars Bagge har dock stor kompetens och erfarenhet rörande mobbning och hans bedömningar om vad som förekommit kan ändock sägas ge betydande stöd åt J. R:s egna uppgifter om mobbning. Det kan vidare noteras att J. R:s reaktioner på den av henne påstådda mobbningen, vilka hon berättat om långt innan hon bedömdes av Lars Bagge, är, enligt vad denne redogjort för, mycket typiska för ett mobbningsoffers reaktioner på mobbning.

Väl har kommunen i målet i allt väsentligt tillbakavisat J. R:s påstående om att det förekom mobbning av henne, dock har kommunen inte uttryckligen gjort gällande annan orsak som bakgrund till de åtgärder som skolan vidtog rörande J. R. under aktuell tidsperiod. Emellertid har kommunen genom frågor till i målet hörda personer uppenbarligen försökt skapa en bild av att J. R. hade andra problem av personlig eller social art som kan ha medfört att hon hävdar att hon mobbats eller att hon inte ville gå i skolan. Det kan inte uteslutas att J. R., liksom många andra elever, hade problem av nyss nämnt slag. Dock kan vad som härvidlag framkommit inte sägas ha sådan substans eller tydlighet att det går att med rimlig säkerhet dra slutsatsen att det hos J. R. förekom i sammanhanget beaktansvärda problem av nyss angett slag.

Mot bakgrund av vad ovan sagts anser TR:n, i beaktande av de krav på bevisning som normalt gäller i tvistemål av det slag varom är fråga, att J. R. visat att hon under sin skolgång i Jättestenskolan utsattes för mobbning. När det gäller de tider under vilket mobbning förekom saknar TR:n anledning att inte utgå från J. R:s egna uppgifter. Hon har berättat att det redan under hösten 1992 förekom vissa trakasserier av henne men att dessa, som hennes inställning får förstås, i början av 1993 blev mer uppenbara och besvärande för henne. Mobbningen av henne kan därför sägas ha börjat under våren 1993. När det gäller intensiteten och karaktären av mobbningen är det naturligt att det inte finns någon annan än J. R. själv som har hela bilden klar för sig. I hennes berättelse kan finnas inslag som är något färgade av hennes personlighet eller av senare inträffade händelser och möjligen också av att det gått relativt lång tid sedan händelserna. TR:n anser likväl, mot bakgrund av det stöd hennes uppgifter, i enlighet med vad ovan sagts därom, får av utredningen i övrigt, att det måste godtas att hon utsatts för mobbning i allt väsentligt på det sätt hon själv har berättat om.

För att skadeståndsrättsligt ansvar för försummelse av det slag som påstås i målet skall kunna åläggas kommunen måste krävas att kommunen ägt, eller i vart fall bort äga, vetskap om att det förekom mobbning. Skolan - och därmed kommunen - måste anses vara ansvarig för att dess interna kommunikation mellan olika personer fungerar på ett tillfredsställande sätt. Genom att I. N. under våren 1993 fick information om att J. R. var mobbad får kommunen från denna tidpunkt anses ha haft vetskap om mobbningen av J. R.

Har Grums kommun varit försumlig?

Som ovan sagts krävs för att kommunen skall vara skadeståndsskyldig gentemot J. R. att kommunen gjort sig skyldig till försumlighet.

Frågan om kommunen varit försumlig måste bedömas med utgångspunkt särskilt från intresset av att motverka mobbning i skolan. Kommunen har i sin skolverksamhet ett speciellt ansvar för elevernas arbetsmiljö. Det är viktigt att skolan tar detta ansvar, inte minst mot bakgrund av att grundskolan är en verksamhet som eleverna på grund av den allmänna skolplikten måste delta i. Som tidigare påpekats åligger det skolan enligt de regler som gäller - och gällde vid tidpunkten för händelserna i målet - att särskilt motverka mobbning. Denna uppgift är fundamental för skolan. Skolan måste i detta arbete ta hänsyn till att eleverna är underåriga och därför i ett underläge i förhållande till de vuxna personer som arbetar inom skolan. Eleverna i grundskolan har således rätt att kräva att mobbning inte förekommer i skolan och att skolan med stor kraft vidtar effektiva åtgärder mot mobbning om detta trots allt förekommer.

När det gäller att bedöma lämpligheten av de åtgärder som skolan vidtog avseende den mobbning J. R. var utsatt för har TR:n att utgå från den bevisning som parterna därvid åberopat. Den största sakkunskapen inom området mobbning av de personer som hörts i målet kan bedömas att Lars Bagge har; dennes sakkunskap har också, enligt vad ovan sagts, bekräftats av Lennart Sjöberg. TR:n godtar därför, vad avser de generella synpunkterna på effekterna av mobbningen och vad som bör vidtagas för åtgärder för att motverka mobbning, Lars Bagges synpunkter därvidlag. Lennart Sjöberg har också i vissa delar bidragit med värdefulla påpekanden. M. D. och M. A. G. har redovisat beaktansvärda synpunkter på mobbningsproblematiken. Det förtjänar att påpekas att det inte har framkommit några meningsskiljaktigheter mellan de nu angivna personerna.

Skolverket har i beslutet d. 28 juni 1994 i olika avseenden riktat kritik mot Jättestenskolan och därvid bl.a. sagt "att Grums kommun inte gjort tillräckliga insatser för att klarlägga och bearbeta orsakerna till mobbningen av" bl.a. J. R. Skolverket framhöll vidare "att Grums kommun brustit i sitt ansvar vad gäller att upprätta ett åtgärdsprogram till grund för en samlad bedömning av J:s situation". M. D. har betonat vikten av att skolan upprättar ett sådant individuellt program innehållande bl.a. en i förväg på bestämda tidpunkter planerad utvärdering av insatta åtgärder samt en arbetsfördelning, vad avser bestämda åtgärder, mellan olika anställda i skolan. Han har också betonat vikten av att den mobbade sätts i centrum och att planerade åtgärder i förväg alltid diskuteras med den mobbade och dennes föräldrar. Jättestenskolan hade väl upprättat en generell mobbningsplan men inte förrän d. 23 juni 1994 föranstaltades om individuellt och nedtecknat program mot mobbningen avi. R. E. T. har sagt att det fanns, om än inte nedskrivet, ett individuellt åtgärdsprogram men tillstått att detta inte var beslutat efter samråd med J. R. eller hennes föräldrar. TR:n kan konstatera att kommunen i målet inte har redovisat, annat än fragmentariskt, vad detta individuella program innehöll. Någon i förväg planerad uppföljning av insatta åtgärder och hur J. R:s situation påverkades av de insatta åtgärderna, på sätt M. D. sagt bör ske, har, såvitt framkommit, inte skett på ett systematiskt sätt. I linje med vad M. D. ansett, har TR:n fått det intrycket att insatta åtgärder, i vart fall inledningsvis, inte följde en genomtänkt metodik. TR:n delar Skolverkets och M. D:s allmänna kritik mot Jättestenskolan att ett individuellt nedtecknat åtgärdsprogram saknades till d. 23 juni 1994. Frånvaron av ett sådant program har sannolikt bidragit till att för J. R. positiva effekter av åtgärderna uteblev.

Det var J. R:s klassföreståndare, I. N., som under vårterminen 1993 först vidtog åtgärder som syftade till att stoppa mobbningen av henne. Hon har berättat att dessa åtgärder, genom att hon framstod som en "tjallare" för en del övriga elever i hennes klass, snarast kom att öka mobbningen av henne. J. R. har också sagt att I. N:s agerande kom överraskande för henne. Lars Bagge och M. A. G. har angett att sådant agerande från skolans sida riskerar att få just den effekt som J. R. hävdat. Individrelaterade mobbningsproblem bör därför inte tas upp på detta sätt. M. A. G. har också betonat att under alla förhållanden måste den mobbade eleven alltid i förväg informeras om den typ av åtgärder som I. N. vidtog, vilket, såvitt framkommit, inte skedde i nu aktuellt fall. Det finns mot denna bakgrund anledning att rikta kritik mot I. N:s agerande under våren 1993.

Skolans fortsatta agerande skedde genom ett uppenbarligen i all hast tillkommet möte d. 11 okt. 1993, sedan J. R. pekat ut två namngivna elever som mobbare av henne. Närvarande på mötet var bl.a. i vart fall en av de två utpekade mobbarna och någon av deras föräldrar. J. R. har sagt att efter detta möte snarast ökade mobbningen av henne, inte av de två utpekade eleverna men väl av andra elever. Skolan har inte redovisat att mötet ägde rum efter några speciellt ingående överväganden om tänkbara positiva eller negativa effekter av mötet. A. R., som var närvarande under mötet, har sagt att mötet urartade. Ingen av i målet hörda sakkunniga eller sakkunniga vittnen har yttrat sig om lämpligheten av att anordna detta möte. Inte minst mot bakgrund av vad A. R. redovisat om mötet och de av J. R. beskrivna effekterna av mötet ävensom att det inte synes ha föregåtts av någon genomtänkt syn på vad mötet skulle resultera i finns anledning att ställa sig tveksam till skolans åtgärd att anordna detta möte.

I föregående stycke nämnda möte måste även ses i belysning av att skolan då inte kände till att I. N. redan under våren 1993 hade vidtagit flera åtgärder som syftade till att motverka mobbningen av J. R. Det är anmärkningsvärt att I. N. inte ens i oktober 1993 informerade skolans ansvariga om detta och att de ansvariga inte då närmare, såvitt framkommit, efterhörde med I. N. om det före höstterminen 1993 hade förekommit någon mobbning eller misstanke därom av J. R. och vilka åtgärder som i så fall vidtagits med anledning härav. Det är mycket som talar för att denna bristande kommunikation mellan olika personer på Jättestenskolan påverkade skolans agerande. Den bristande kommunikationen är särskilt allvarlig mot bakgrund av Lars Bagges bedömning att det är viktigt att insatta åtgärder vidtas snabbt.

Det är inte särskilt svårt att förstå att J. R. efter skolans åtgärder under våren 1993 och i oktober 1993 förlorade förtroendet för skolan och dess förmåga att sätta stopp för mobbningen och att hon, mot bakgrund av att hennes utpekande av mobbare endast förvärrat hennes problem, därför fortsättningsvis höll tyst i fråga om vilka dessa var. Väl har framkommit att personalen i skolan under händelsernas gång, även efter oktober 1993, inte helt avvisade tanken på att det förekom mobbning av J. R. men det var olyckligt att skolan tog hennes tystnad om vilka som mobbade henne som intäkt för att man i stort sett inte kunde vidtaga andra åtgärder än sådana som medförde att J. R. uppfattade att hon stöttes ut från gemenskapen i klassen och att det var något fel på henne. Det förtjänar vidare att påpekas att kommunen i målet har vitsordat att mobbning förekom vid enstaka tillfälle under hösten 1993, trots att utpekade elever då nekade till J. R:s uppgifter om mobbning. Mot denna bakgrund och med beaktande av skolans agerande i övrigt är det tydligt att skolan ställde som krav för att fullt ut agera mot mobbningen av J. R. att hon namngav de som mobbade henne. Inte minst med tanke på orsaken till att J. R. från oktober 1993 inte berättade vilka som mobbade henne, var skolans nu angivna agerande olyckligt och bidrog till att J. R. icke utan fog kom att uppfatta att hon inte var trodd.

Det är också tydligt att skolans åtgärder alltmer kom att ske med utgångspunkt från att det problem som skulle åtgärdas var att J. R. vägrade gå i skolan och inte att hon mobbades. M. A. G. har också redovisat den åsikten att de åtgärder som hon kunde utläsa av protokoll från olika möten i skolan hade till syfte att fä J. R. att avbryta sin skolvägran. Flera av i målet hörda vittnen som hade att göra med J. R. i skolan, har också, utan att ha redovisat några ingående kunskaper om sakförhållandena, tydligt gett tillkänna att de anser att det även fanns andra orsaker till J. R:s besvärliga skolsituation än att hon mobbades. När skolan på detta sätt alltmer kom att primärt inrikta sina åtgärder på annat än att motverka mobbningen av J. R. ledde detta till att någon, för att använda Lars Bagges ord, social upprättelse inte kom till stånd för henne och att effekterna av insatta åtgärder, i enlighet med det resonemang Lars Bagge fört, därför uteblev.

Som TR:n tidigare anmärkt skall bedömningen huruvida Jättestenskolan gjort sig skyldig till försumlighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ske efter objektiva grunder och med utgångspunkt från vad den enskilde har rätt att förvänta sig av verksamheten. TR:n är övertygad om att personalen på Jättestenskolan hade en genuin vilja att hjälpa J. R. och att de åtgärder som vidtogs skedde i detta syfte. Detta hindrar dock inte att skolans agerande eller underlåtenhet att agera ändock kan bedömas som försumligt i lagens mening. TR:n är också väl medveten om att det är en komplicerad och i många fall svår uppgift att motverka och stoppa mobbningen i skolan. Det är givetvis mycket lättare att efteråt, med facit i hand, bedöma vad som gjorts fel än att under skeendet vidtaga riktiga åtgärder. Även om det, i enlighet med vad Lennart Sjöberg framfört, inte är möjligt att i alla fall sätta stopp för mobbning kan dock alltid vidtas åtgärder som minskar problemen. Särskilt allvarligt är att Jättestenskolan inte bara misslyckades med att stoppa mobbningen av J. R. utan rentav måste bedömas, särskilt genom de åtgärder som vidtogs inledningsvis, genom sina åtgärder ha förstärkt denna. Det år också allvarligt att mobbningen av J. R. kunde fortgå under lång tid. Skolans misslyckanden har, på sätt nedan redogörs för, orsakat J. R. svåra problem som fick negativa konsekvenser för henne under flera år. Sett i belysning av vad inledningsvis sagts om utgångspunkten för TR:ns bedömning, anser TR:n att utredningen visar att skolan sammantaget genom sitt agerande och underlåtenhet att vidtaga effektiva åtgärder mot mobbningen av J. R. gjort sig skyldig till försumlighet.

Har en adekvat skada uppkommit?

För att ett skadeståndsansvar skall kunna göras gällande krävs vidare att en skada har uppkommit samt att adekvat kausalitet föreligger mellan mobbningen och skadan. Genom den utredning som förevarit i målet, närmast genom J. R:s egna uppgifter och de utsagor som lämnats av E. I. och Lars Bagge, får det anses stå helt klart att J. R. på grund av den mobbning hon varit utsatt för har drabbats av skador bestående i såväl fysiska som psykiska besvär av förhållandevis allvarligt slag. Med tiden har hon inte ens förmått närvara i skolarbetet. J. R. har således visat att skador uppkommit. Enligt TR:ns mening är skadorna adekvata i förhållande till den mobbning hon utsattes för.

Skadornas omfattning

Utredningen i målet beträffande skadornas omfattning uppvisar stora brister. Även om det står klart att J. R. drabbades av skador saknas det underlag för att med något större mått av säkerhet bedöma såväl skadornas omfattning som den tid under vilken de förelegat, främst vad avser den tidpunkt då skadorna skall anses ha upphört.

Samtidigt som utredningen om skadorna är bristfällig är det uppenbart förenat med svårigheter att föra full bevisning om skadornas omfattning och hur de, mot bakgrund av den karaktär som såväl skadorna som den yrkade ersättningen har, bör värderas. Detta medger att TR:n jämlikt 35 kap. 5 § RB uppskattar skadorna till ett skäligt belopp. Utredningen i målet tillåter inte att ersättningen bestäms i relation till de av J. R. yrkade delbeloppen, varför en samlad skälighetsbedömning av skadornas värde får göras.

TR:n finner att de ovan angivna och ersättningsberättigade inträffade skadorna skäligen kan värderas till sammanlagt 125 000 kr.

Domslut

Domslut.

Grums kommun skall till J. R. utge 125 000 kr.

Hovrättsfiskalen Caldenby var skiljaktig beträffande motiveringen till domslutet. I stället för vad som av TR:n antecknats i domen under rubriken "Har Grums kommun varit försumlig?" var det hans mening att skälen under rubriken skulle lyda enligt följande:

Har Grums kommun varit försumlig? För att kommunen skall vara skadeståndsskyldig gentemot J. R. krävs att kommunen skall anses ha gjort sig skyldig till försumlighet i förhållande till henne.

Frågan om kommunen varit försumlig måste bedömas med utgångspunkt särskilt från --- se TR:ns dom --- trots allt förekommer.

De åtgärder som kommunen har vidtagit i anledning av den situation som J. R. kommit att hamna i inleds med att I. N. vårterminen 1993 höll ett fåtal enskilda samtal med henne och tog upp hennes mobbning på ett klassråd samt informerade andra ämneslärare och "KIS-arna" om att de skulle vara uppmärksamma på hennes situation. Därefter blev nästa åtgärd från kommunens sida att E. T, efter A. R:s påringning, kallade till det möte som hölls en måndag i oktober 1993, vid vilket någon form av medling eller utredande samtal får antas ha ägt rum. Vidare under höstterminen 1993 har kommunen oemotsagd påstått sig ha hållit ett antal elevvårdskonferenser vid vilka J. R:s ärende och subjektiva uppfattningar diskuterades, med den påvisbara effekten att hon fick ett individuellt schema med enskild undervisning. Åtgärderna från vårterminen 1994 synes ha ökat väsentligt i omfattning men annars fortsatt på samma tema.

Enligt vad Lars Bagge oemotsagd har hävdat om de tidsmässiga aspekterna bör åtgärder, för att uppnå en någotsånär säker effekt, sättas in inom en månad från det att mobbning och den därmed förknippade sociala utstötningen föreligger. Tre månader är på samma vis en gräns för när ett kroniskt tillstånd kan förväntas ha inträtt. Som TR:n funnit har en mobbningssituation förelegat sedan tidig vårtermin 1993 och kommunen har likaledes bort äga kännedom om denna sedan någon gång under samma termin.

För att kunna bedöma huruvida åtgärder har vidtagits i rätt tid är det också nödvändigt att ta ställning till lämpligheten av de åtgärder som har vidtagits. Enligt vad som hävdats av Lars Bagge skall insatserna inte fokuseras på offret och man skall inte försöka medla, utan tvärtom ge offret social upprättelse och erkänna det föreliggande problemet och att upphovet ligger hos mobbarna. Lars Bagges uppgifter i nu nämnda avseenden har i stort sett bekräftats av vad Lennart Sjöberg och M. A. G. uppgett. Kommunen har emellertid - låt vara utan ens skolledningens vetskap - genom I. N. vid klassrådet åstadkommit ett direkt utpekande av och fokuserande på J. R. och därefter har hennes situation i stort sett ignorerats av honom. Efter detta har skolan hållit ett möte i oktober 1993 med de av J. R. utpekade mobbarna, deras föräldrar, I. N., E. T och A. R. närvarande. I vart fall synes detta möte inte ha haft till syfte att socialt upprätta J. R. och det har uppenbarligen inte lett till denna effekt. Snarast har J. R., enligt egen utsago, vilken jag inte finner anledning betvivla härvidlag, blivit än mer utsatt. Åtgärderna från skolans sida har sedan medfört att J. R. lyfts ut från den sociala gemenskap som hennes klass utgjorde. Lämpligheten av samtliga nu beskrivna åtgärder kan, utifrån vad målet utvisar i detta avseende, enligt min mening ifrågasättas. Man kan också ställa sig frågande till avsaknaden av uppföljning av skolans agerande inledningsvis och till den synbarliga frånvaron av en klar och redig tanke bakom de åtgärder som vidtagits.

Vilken betydelse har då vad jag nu anfört? Det är min uppfattning att det väl förefaller som om kommunen vidtagit åtgärder mot mobbningen av J. R. för sent, särskilt om man beaktar att åtgärderna innan senhösten 1993 sannolikt bäst beskrivs som missriktade. Därmed anser jag emellertid inte att kommunen, vare sig genom underlåtenhet eller genom faktiskt vidtagna åtgärder, vid föreliggande utredning i målet kan konstateras ha förfarit försumligt i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Följande skall dock också beaktas, vilket är avgörande för min inställning i denna del: Kommunen, såsom skolans huvudman, har ansvaret för att säkerheten i skolan upprätthålls och arbetsmiljön där är dräglig; detta ansvar förstärks högst avsevärt av att skolplikt föreligger, i det att den enskilde eleven är utlämnad åt skolan; kommunen besitter medlen för att komma tillrätta med en mobbningssituation; kommunen har, jämfört med den enskilde eleven, avsevärt mycket lättare att visa på vilka åtgärder som vidtagits och med vilket syfte; skadeståndslagens regel i 3 kap. 2 § ålägger myndigheter ett betydande reparativt skadeståndsansvar i vissa fall, vilket enligt min mening även får anses innefatta en från lagstiftarens sida tänkt preventiv effekt vis-å-vis felaktiga åtgärder och underlåtenhet att agera. Med beaktande av vad nu sagts samt det faktum att kommunen skall anses ha ägt insikt om mobbningen av J. R ter det sig inte principiellt rimligt att bevisbördan för kommunens försumlighet skall åvila J. R. I stället har kommunen, enligt min mening, att i rimlig grad visa sig inte ha förfarit försumligt. Omfattningen av kommunens bevisbörda härvidlag påverkas dock enligt min mening i mycket stor utsträckning av de objektiva förutsättningarna som förelegat för att uppnå ett tillfredsställande resultat, varvid även den enskilde elevens agerande måste tillmätas betydelse. I förevarande fall och utifrån vad utredningen i målet utvisar är det min uppfattning att J. R., även om hon förvisso hade kunnat förse skolan med mer information om sin situation, inte kan lastas för detta eller kommunens hantering av hennes situation.

Min slutsats i frågan om kommunens försumlighet är, i konsekvens med vad jag anfört, att kommunen inte förmått göra ens antagligt att försumlighet inte föreligger. Utredningen i målet antyder snarast det motsatta förhållandet. Innebörden av vad jag nu har sagt är att TR:n, för sin vidare bedömning av målet, har att utgå ifrån att kommunen gjort sig skyldig till försumlighet.

Överröstad beträffande motiveringen i denna del, är jag i övrigt i huvudsaken ense med TR:n.

Domslut

Domslut.

Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n käromålet.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Regner var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Lika med majoriteten finner jag utrett att J. R. blev mobbad i årskurs sju och i vart fall till och med höstterminen i årskurs åtta, dvs. framför allt under år 1993, och att mobbningen bestod i trakasserier, främst genom olika typer av nedsättande kommentarer från fem eller sex pojkar i hennes egen klass, samt i att hon inte fick delta i klassens gemenskap.

En central fråga i målet är om J. R. - som HovR:n funnit - kan vara berättigad till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En förutsättning för det är att skada vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarat. Hon har som grund för sitt anspråk enligt nämnda paragraf åberopat skolans åtgärder med anledning av ifrågasatt vägran att fullgöra den allmänna skolplikten, t.ex. hot om sanktion enligt skollagen.

En förutsättning för att skadestånd skall kunna utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är alltså att det är fråga om fel eller försummelse "vid myndighetsutövning". Därvid krävs att det rör sig om myndighetsutövning riktad mot den som gör anspråk på ersättning och inte mot någon tredje man. Så t.ex. i ett mobbningsfall kan åtgärder som utgör myndighetsutövning och som riktar sig mot den som mobbar inte ge rätt till skadestånd för offret för mobbningen. Det agerande som J. R. har hävdat utgör myndighetsutövning mot henne består i åtgärder med anledning av att hon under 1994 uteblev från undervisningen, bl.a. hot om sanktioner vid ett möte som hölls med kommunens skolchef L. Ä. på våren 1994.

Även om detta påstådda sanktionshot riktats i första hand mot J. R:s vårdnadshavare och inte mot henne personligen har det sådant samband med fullgörande av hennes skolplikt att det får anses ha skett "vid myndighetsutövning" mot henne. Emellertid gör hon gällande att hennes skada uppkommit väsentligen på grund av skolans åtgärder eller brist på agerande under 1993 med anledning av den mobbning som hon då utsattes för. Frågan är då om denna skada har vållats vid myndighetsutövning mot henne eller om sambandet mellan skadan och den aktuella myndighetsutövningen är alltför svagt för att så kan anses ha varit fallet (jfr prop. 1972:5 s. 502).

J. R. har gått i skolan inom ramen för den allmänna skolplikten som är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter. Enbart detta förhållande utgör dock inte tillräcklig grund för att anse att det i hennes fall kan vara fråga om skada vållad vid myndighetsutövning, eftersom de flesta åtgärder inom undervisningen faller utanför detta rekvisit (se t.ex. Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s. 166 ff. och Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. s. 43). Det måste därför vara fråga om en åtgärd (eller brist på åtgärd) i mera direkt samband med myndighetsutövning mot henne. I anslutning till situationen under 1993 synes det inte ha varit aktuellt med att ingripa på grund av skolvägran. Enligt min mening föreligger det därför inte ett sådant samband mellan skolans agerande vid mobbningen av henne och den myndighetsutövning som det kan vara fråga om här att det kan sägas att skada kan ha vållats vid denna.

För min del finner jag därför att det skall prövas om skadeståndsskyldighet för kommunen kan föreligga till följd av 3 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt den paragrafen skall den som har en arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Kommunen har alltså ett ansvar för skolans personal i den angivna utsträckningen. Också här skall det vara fråga om ett fel eller en försummelse i verksamheten (jfr a. prop. s. 497). När det gäller att bedöma om så är fallet gör sig de synpunkter gällande som majoriteten anför i den frågan. jag ansluter mig därför till uppfattningen att det inte är visat att något fel eller någon försummelse har förekommit såvitt gäller skolans personals insatser mot mobbningen av J. R. Inte heller kan kommunen som sådan läggas till last att den uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat någon skada. Kommunen är därför inte skyldig att utge det yrkade skadeståndet till J. R.

JR Nyström var skiljaktig och anförde: Jag vill ersätta vad majoriteten anfört i de två sista styckena i domskälen - efter det stycke som beskriver den för J. R. individuellt utformade undervisningen - med följande.

Av utredningen framgår visserligen att kommunen vidtog åtgärder i syfte att allmänt förebygga och förhindra mobbning på skolan. Några försök att, oberoende av J. R:s ovilja att medverka, utreda den uppkomna situationen synes däremot inte ha gjorts. I stället har en rad åtgärder vidtagits som varit ensidigt riktade mot J. R. Även om dessa åtgärder tillkommit av välvilja och även omsorg om J. R. utgör de samtidigt en klar särbehandling av henne. De får därför anses närmast understryka hennes utanförskap och motverka den integrering i kamratkretsen som kunde ha utgjort en upplösning av mobbningssituationen. Genom att inte angripa mobbningssituationen utan endast söka undanröja följderna av den har kommunen genom skolan förfarit felaktigt. Kommunen skall på grund härav utge skadestånd till J. R. I fråga om beräkning av skadeståndsbeloppet delar jag TR:ns bedömning.

HD:s dom meddelades d. 28 nov. 2001 (mål nr T 351-01).