lagen.nu

NJA 2001 s. 755

Fråga om kommuns skadeståndsansvar gentemot en grundskoleelev som utsatts för mobbning i skolan.

J. R., född 1979, började höstterminen 1992 i sjunde klass i Jättestenskolan, Grums kommun. Hon fullföljde aldrig grundskoleutbildningen utan slutade definitivt skolan någon gång under läsåret 1994-1995, när hon gick i nionde klass.

J. R. yrkade efter stämning å Grums kommun vid Karlstads TR att TR:n skulle förplikta kommunen att till henne utge ett sammanlagt belopp om 657 102 kr; av beloppet utgjorde 40 800 kr ersättning för sveda och värk under en tid av två år och sex månader, 500 000 kr ersättning för framtida inkomstförlust under en tid av fem år, 37 000 kr ersättning för olägenhet och merkostnader på grund av ett års avbrott i skolgången samt 79 302 kr ersättning för faktiska kostnader hänförliga till eget boende i Arvika.

Grums kommun bestred J. R:s talan.

J. R. anförde som grund för sin talan: Enligt 1 kap. 2 § skollagen har skolan ett ansvar för att elever inte utsätts för mobbning. Motsvarande regel gäller även i övrigt inom arbetslivet, vilket elever anses tillhöra i detta avseende. Kommunen, genom skolan, har ett ansvar för att reglerna följs och att omedelbar reaktion ges på missförhållanden.

J. R. kom att under högstadiet i allt stigande grad vara frånvarande från det ordinarie skolarbetet, för att från och med mars 1994 inte längre delta i detta. Hon erhöll därefter viss individuell undervisning och slutade skolan i förtid under vårterminen 1995. Orsaken till att hon slutade skolan i förtid var att hon från början i sjunde klass utsattes för mobbning, vilken det ålegat Grums kommun att vidta åtgärder mot. Mobbningen har bestått i kommentarer om hennes utseende, klädesval och om hennes person; hon har blivit knuffad och blivit given olika tillmålen. Kommunen, genom Jättestenskolan, har känt till eller underlåtit att ta reda på mobbningen på sätt som kan krävas och har inte i tid kartlagt och vidtagit erforderliga åtgärder mot mobbningen av J. R. Den av skolan upprättade handlingsplanen mot mobbningen av J. R. var senkommen, allmänt hållen och tog ej hänsyn till J. R. och hennes behov. Åtgärder mot mobbarna vidtogs inte. Kommunens agerande och underlåtenhet att agera är sammantaget oaktsamt eller i vart fall försumligt.

Genom den mobbning som hon varit utsatt för och kommunens, genom Jättestenskolan, därpå följande senkomna och otillräckliga agerande har J. R. drabbats av skada, bestående i psykosomatiska besvär, ångestattacker, depressioner och dålig självbild samt, som en följd därav, blivit tvungen att helt avbryta sina ordinarie studier på högstadiet redan vårterminen 1994.

Perioden från januari 1994 till och med juni 1996 är att anse som akut sjukdomstid, vilket berättigar till yrkad ersättning för sveda och värk. Genom vad som förekommit har J. R:s tidsmässiga möjligheter att slutföra en gymnasieutbildning fördröjts med fem år. Yrkad ersättning för det förlorade skolåret avser det extra skolår som J. R. måste gå på folkhögskola för att kunna påbörja sin fortsatta utbildning.

J. R. grundar sin talan i första hand på 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen och i andra hand på 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Kommunens, genom skolan, åligganden och agerande har karaktär av myndighetsutövning. Om personskada inte anses föreligga utgör yrkat belopp avseende försenad utbildning ersättningsgill ren förmögenhetsskada.

Grums kommun anförde som grund för bestridandet: Kommunen har inte förfarit oaktsamt eller försumligt. Utifrån kännedom om problemen har kommunen, genom skolan, agerat omedelbart, med ett stort antal stödåtgärder i enlighet med skollagens krav. Kommunen har vidtagit omedelbara och typiskt sett tillräckliga åtgärder för att komma tillrätta med situationen och hjälpa J. R. Åtgärderna har syftat till att bereda henne en trygg skolgång och har varit inriktade mot mobbningssituationer. Det föreligger inte adekvat kausalitet mellan av kommunen vidtagna eller underlåtna åtgärder och de ersättningsanspråk J. R. framställt mot kommunen. De av J. R. påstådda perioderna av akut sjukdomstid respektive fördröjning av gymnasieexamen kan inte vitsordas. Inga belopp kan vitsordas. Kommunen kan endast vitsorda att J. R. varit utsatt för mobbning vid ett tillfälle, under hösten 1993, men har i övrigt ingen kunskap om huruvida så varit fallet eftersom J. R. inte medverkade till att reda ut frågan; kommunen kan emellertid vitsorda att J. R. subjektivt upplevt mobbning alltsedan vårterminen 1993.

TR:n (rådmännen Sandin och Ehn) anförde i dom d. 5 nov. 1999: Parternas utveckling av talan.

J. R. Vårterminen 1993 började ett antal pojkar att trakassera och mobba henne, vilket sedan kom att pågå tills hon definitivt avslutade skolgången vårterminen 1995, utan att erhålla något avgångsbetyg; i praktiken hade hennes skolgång dock upphört redan i början av vårterminen 1994 och efter d. 15 mars 1994 deltog hon inte alls i skolarbetet, undantaget viss special- och hemundervisning av begränsad omfattning. Innan mobbningen började hade hon klarat sig bra i skolan. Mobbningen bestod av en kränkande särbehandling, innefattande dagliga kommentarer om utseende och klädval, knuffar och olika slag av skällsord. Denna direkt utövade och systematiska mobbning fick till följd att hon blev utfrusen även från kamratgemenskapen i övrigt i skolan. För övrigt blev hennes enda kamrat också mobbad.

Förhållandet att J. R. blev mobbad var känt för hennes klassföreståndare, I. N., redan på ett tidigt stadium, under vårterminen 1993. Denne hade inte kontroll över vad som hände och vidtog inga åtgärder för att komma tillrätta med problemet. De klassråd som hölls i I. N:s regi behandlade, undantaget ett enda tillfälle, helt andra frågor än mobbning. Vid ett föräldramöte d. 10 okt. 1993, som kom till stånd endast efter att J. R:s mor krävt att biträdande rektorn, E. T., kallade till ett sådant, ställde han sig bakom de pojkar som utövade mobbningen och stod inte för de uppgifter han tidigare lämnat till J. R. I. N. meddelade aldrig skolledningen att J. R. under vårterminen 1993 hade utsatts för mobbning. Föräldramötet slutade snarast i skuldbeläggning av J. R. och hennes hemförhållanden. Skolan höll därefter ett antal elevvårdskonferenser och andra möten vid vilka J. R:s problem behandlades. Varken J. R. själv eller hennes mor kallades emellertid till dessa sammanträden och bereddes sålunda inte tillfälle att yttra sig. I stället för att vidta åtgärder mot problemet - mobbningen - hotade skolan att anmäla och stänga av J. R. på grund av skolvägran, eftersom hon deltog i undervisningen i en alltför begränsad utsträckning. Kuratorn B. A. har inte hjälpt J. R. utan bara försökt förmå henne att gå till skolan.

Från oktober 1993 var J. R. placerad i särskild undervisningsgrupp. Detta kändes som ytterligare ett utpekande av henne som speciell. Från januari 1994 orkade hon bara sporadiskt delta i undervisningen och hennes ångest inför skolan ökade hela tiden, vilket till slut resulterade i ett trauma på grund av fokuseringen av henne som en del av problemet och en stark misstro mot vuxna människor på grund av att hon upplevde sig sviken alltför många gånger. J. R. fick ett tiotal lektioner hemma efter mars 1994. Betyg uteblev i vissa ämnen från årskurs åtta. Föreningen mot mobbning (FMM) anmälde missförhållandena beträffande J. R. och ytterligare en elev till Skolverket, som i beslut d. 28 juni 1994 konstaterade att Grums kommun inte gjort tillräckliga insatser för att klarlägga och åtgärda orsakerna till den förekommande mobbningen. Skolverket fann vidare att kommunen brustit i sitt ansvar, genom att underlåta att upprätta ett individuellt åtgärdsprogram för att lösa J. R:s situation. Det fanns sålunda ingen övergripande och målinriktad planläggning för att komma tillrätta med J. R:s problem. Yrkesinspektionen konstaterade i ett inspektionsmeddelande d. 27 april 1994 att Jättestenskolan hade en plan mot mobbning, men att av skolan vidtagna åtgärder inte lett till att mobbningen upphört. Inte ens efter Skolverkets beslut i juni 1994 vidtog skolan åtgärder som var relevanta.

Hösten 1994 kulminerade J. R:s problem och hennes besvär av psykosomatiskt slag, som migrän, buksmärtor och acne. Följande vinter sökte hon hjälp hos såväl psykoterapeut - som var rekommenderad och bekostad av skolan, men som saknade förutsättningar att hjälpa henne - och kurator som psykolog vid barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen vid Karlstads sjukhus (BUP), Centralsjukhuset i Karlstad. De problem som hennes situation förorsakat gjorde att hon blev rädd för att överhuvudtaget gå till skolan, vilket i sin tur blev orsaken till att hon avslutade sin skolgång helt och hållet. Hennes självförtroende blev även allmänt sett väldigt dåligt.

De första månaderna under 1995 fick J. R. viss hemundervisning, varefter en anpassad studiegång skulle tillämpas. J. R. klarade emellertid inte av att delta i denna. Skolan hade ännu inte insett problemet.

Försommaren 1995 flyttade J. R. till Arvika. Syftet var att, under föräldrarnas överinseende men ändå på egen hand, kunna bygga upp ett bättre självförtroende och börja om på nytt i en ny skolmiljö. Hon trivdes i Arvika och skaffade sig snabbt nya kamrater. På grund av vad hon gått igenom på Jättestenskolan blev emellertid redan den första dagen i skolan så traumatisk att hon kunde inte fortsätta. De studier på distans som hon därefter tog upp avbröts då hon blev gravid med sonen Tobias, som föddes d. 30 sept. 1996. Såsom akut sjukdomstid på grund av mobbningen skall anses tiden från det att hon i januari 1994 i praktiken inte förmådde delta i skolarbetet till det att hon i juni 1996 får anses ha varit tillräckligt återhämtad för att kunna återuppta studier. --

Det åligger kommunen att, genom skolan och dess rektor, tillse att för utbildningen gällande regler följs och att ingen elev utsätter annan för någon form av kränkande behandling. Detta ansvar omfattar såväl undervisningen som övrig tid eleverna är i skolan. Sålunda skall skolan omedelbart reagera för att komma tillrätta med bland annat sådan mobbning som J. R. råkat ut för. I detta fall skulle åtgärder ha vidtagits redan vårterminen 1993. Så har inte skett. De vidtagna åtgärderna har satts in lång tid efter att mobbningen blev känd och var dessutom otillräckliga och inadekvata för att lösa det föreliggande problemet. Utvärdering av vidtagna åtgärder har inte skett tillsammans med J. R. och hennes föräldrar. Skolledningens agerande visar en brist på förståelse och insikt för J. R:s problem.

Grums kommun. När I. N., J. R:s klassföreståndare i sjunde klass, vårterminen 1993 fick vetskap om att hon kände sig mobbad vidtog han åtgärder. Genom samtal med J. R. och hennes klasskamrater sökte han reda ut vad som inträffat och vilka orsakerna var till att hon kände sig mobbad. Varje onsdag hölls klassråd, som bland annat behandlade kompisrelationer; ibland var J. R. närvarande, ibland inte. Vidare anordnade I. N. att det hölls fyra eller fem extra föräldramöten i såväl sjunde som åttonde klass. Mot slutet av vårterminen 1993 hörde I. N. inte några fler klagomål från J. R. utan fick tvärtom svaret av henne att det inte förelåg några problem, varför situationen tycktes ha lugnat sig.

I början av höstterminen, d. 10 okt. 1993, meddelade J. R:s mor, A. R., skolan att två pojkar retat J. R. Kurator och skolledning reagerade genom att omgående höra de båda pojkarna och få deras version av det inträffade. Vidare beslöts en föräldraträff. Vid denna närvarade såväl de båda pojkarna som J. R. och deras respektive föräldrar samt klassföreståndaren och skolledningen.

Löpande efter de nu angivna åtgärderna har kommunen vidtagit ett mycket stort antal ytterligare åtgärder i syfte att stödja och styrka J. R. I kronologisk ordning har följande skett:

1993-09-21 Elevvårdskonferens, där beslut togs om att förslag till handlingsplan mot mobbning och missbruk skulle arbetas fram, liksom förslag till handlingsplan i krissituation. Förslagen skulle diskuteras vid elevvårdskonferens d. 8 okt. 1993, vilket också skedde.

1993-10-15 Elevvårdskonferens på vilken J. R:s ärende var föremål för ingående diskussion och beslut togs om att hon från vecka 42 skulle få ett individuellt avpassat schema. Hennes undervisning gavs därefter av speciallärare.

1993-11-04 Elevvårdskonferens där elevvårdsteamet diskuterade en arbetsplan för rektorsområde 2 samt förslag till handlingsplan mot mobbning och förebyggande av missbruk av alkohol, tobak och narkotika.

1993-11-11 Lärarkonferens för samtliga lärare vid skolan, där skolledningen informerade om att J. R. kände sig mobbad och därför inte ville komma till skolan. Handlingsplanen mot mobbning diskuterades.

Våren 19941 samband med vårterminens början 1994 förlades J. R:s undervisning till en liten grupp, under ledning av speciallärare. På eget önskemål deltog dock J. R. i klassundervisningen i vissa ämnen. Under rasterna erbjöd skolan J. R. särskild assistenthjälp. Trots detta kom vårterminen i åttonde klass att präglas av en allt mer omfattande frånvaro från J. R:s sida.

1994-01-20 Elevvårdskonferens där J. R:s ärende på nytt behandlades och beslut togs om att hon ånyo skulle erhålla ett individuellt schema, att biträdande rektorn E. T. skulle kalla hennes föräldrar till ett möte och att hon skulle föra dagbok över sin skoldag.

1994-02-03 Elevvårdskonferens med uppföljning av vidtagna åtgärder. Motsvarande uppföljning har skett vid ytterligare därpå följande elevvårdskonferenser d. 11 febr. och 14 mars.

199403-23 Personalkonferens för rektorsområde 2 där frågor om ordningen i skolan diskuterades och det beslöts att s.k. kamratstödjare i skolan (KIS-are) skulle utses även nästföljande läsår. Det underströks att lärare måste utöva rastvakthållning och diskutera uppförande med eleverna. Klassföreståndarna skulle gå igenom ordningsreglerna i klasserna.

1994-04-12 Elevvårdskonferens där J. R:s ärende diskuterades och beslut fattades om att E. T. och kuratorn B. A. skulle träffa henne och hennes föräldrar tillsammans med skolpsykologen T. K, d. 18 april 1994. Detta möte blev emellertid inställt på begäran av A. R.

1994-04-22 Elevvårdskonferens som, tillsammans med nästa dito, beslöt att mötet med de närmast ovan omnämnda personerna skulle hållas. På initiativ från A. R. flyttades träffen återigen fram något, för att en representant från FMM skulle kunna delta.

1994-04-26 Besök på jättestenskolan av Yrkesinspektionen som d. 27 april upprättade ett inspektionsmeddelande, av vilket framgår att skolan hade en handlingsplan mot mobbning, upprättad i mars 1994, och att skolan lagt ner stor möda på att komma till rätta med föreliggande problem.

1994-04-29 Sammanträde mellan skolledningen, med kurator och skolpsykolog, samt A. R. och A. L. A. från FMM. Det beslöts att J. R. skulle erhålla hemundervisning om tio timmar per vecka samt delta vid skolavslutningen. För att kunna slussa J. R. tillbaka till klassen beslöts att skolpsykologen skulle hålla utbildning för lärare d. 16 maj, på ämnet elev- och grupprelationer.

Maj 1994 Skolan tillställde Yrkesinspektionen yttranden om de akuta respektive förebyggande åtgärder som skolan vidtagit till förebyggande av kränkande särbehandling på skolan.

1994-05-19 Elevvårdskonferens där det beslöts att anordna ännu en träff med J. R., hennes föräldrar och representanter för skolan. Skolpsykolog och kurator redogjorde för en kartläggning av klassklimatet som undervisande lärare framställt. Några samlande regler antogs.

1994-06-16 Elevvårdskonferens som uppdrog åt kuratorn att göra upp ett åtgärdsprogram för J. R. inför höstterminen; programmet gicks igenom på följande konferens. En enkät i mobbningsfrågan som besvarats av eleverna gicks igenom.

199406-23 Elevvårdskonferens där åtgärdsprogrammet för J. R. gicks igenom. Redan dessförinnan fanns dock en plan och hon förekom frekvent i diskussionerna.

1994-07-05 Skolan får del av beslut av överåklagaren i Karlstad att skäl saknades anta att skoldirektören eller rektorn på skolan gjort sig skyldig till brott i samband med mobbningssituationen, varför förundersökning inte skulle inledas. Det framgick att FMM hade såväl gett in polisanmälan som - tidigare - anmälan till Yrkesinspektionen och Skolverket samt tillskrivit ett antal statsråd och Brottsförebyggande rådet i frågan.

Augusti 1994 Åtgärdsprogram för J. R. hade upprättats. Vid möte med lärare i naturorienterade ämnen i hennes klass beslöts att hon skulle diagnostiseras avseende sina kunskaper inom natur- och teknikområdena samt att förslag till nödvändig inläsning skulle ges senast d. 19 sept. Skolan tillskrev vidare FMM d. 31 aug.

1994-09-09 Elevvårdskonferens där åtgärderna riktade mot J. R. följdes upp och beslut fattades om att erbjuda henne samtalskontakt med utomstående terapeut, vilken skulle bekostas av skolan. Konferensen meddelades att A. R. avböjt erbjudande om att ge J. R. enskild undervisning, därför att hon skulle gå i klassen. Det uppdrogs åt E. T. att föra en fortsatt diskussion med A. R.

1994-09-22 Elevvårdskonferens där J. R:s ärende diskuterades och information lämnades om anpassad studiegång, med dess konsekvenser i form av icke fullständigt avgångsbetyg för J. R. I samråd med A. R. och J. R beslöts att man hos skolstyrelsens ordförande skulle anhålla om anpassad studiegång och att planering inför utbildning efter grundskolan skulle påbörjas vårterminen 1995. Konferensen diskuterade vidare startandet av en studiecirkel om mobbningsfrågor och beslöt att denna skulle presenteras för personalen.

1994-10-20 Elevvårdskonferens beslöt att E. T. skulle efterhöra med skolchefen, L. Å., om skolan kunde bekosta fortsatt samtalsterapi för J. R. Vid följande konferenser informerade E. T. om uppföljningen av åtgärderna.

1994-12-12 Elevvårdskonferensen informerades om att utomstående hjälp till J. R. fortgick och beslut fattades om att hon skulle få hemundervisning två dagar i veckan genom K. H. samt att hon skulle erhålla anpassad studiegång under vårterminen 1995.

1995-01-24 Elevvårdskonferensen beslöt att J. R. skulle erhålla enskild undervisning vid tre tillfällen om 120 minuter vardera per vecka och att beslutet om anpassad studiegång skulle vila, på A. R:s begäran.

1995-02-21 Elevvårdskonferens beslöt, efter att ha hört skolstyrelsens ordförande, att bevilja J. R. anpassad studiegång under fyra veckor, med undervisning på måndagar genom K H., och att hon fyra dagar i veckan skulle vistas på Färjestads Rid- och Sportaffär samt att frågan skulle följas upp vid elevvårdskonferens d. 4 april.

1995-03-07 Elevvårdskonferensen informerades av kuratorn om att J. R. aldrig infunnit sig till den erbjudna platsen på Färjestads Rid- och Sportaffär, varför denna placering avbrutits. Vid kommande konferens informerades d. 10 mars om att J. R. skulle erhålla varning om uteblivna betyg i samhällskunskap och engelska.

1995-03-21 Elevvårdskonferensen beslöt att J. R. fram till påsklovet skulle erhålla enskild undervisning i skolan vid två tillfällen om fem veckotimmar och diskuterade betygsfrågan.

1995-04-04 Elevvårdskonferensen följde upp J. R:s ärende.

1995-05-02 Elevvårdskonferens där kuratorn meddelade att J. R. erbjudits hemundervisning, vilken dock A. R. avböjt. Beslöts att klassföreståndaren skulle kontakta A. R. angående nya hemuppgifter för J. R.

1995-05-30 Elevvårdskonferens på vilken det konstaterades att J. R. inte skulle erhålla avgångsbetyg p.g.a. hennes omfattande frånvaro.

Efter att J. R. avslutat nionde klass vårterminen 1995 erbjöds hon plats i kommunens s.k. individuella program. Först överenskoms att J. R. skulle vara i gymnasieskolan i Arvika en dag i veckan. Hon avbröt dock undervisningen efter den första dagen. Efter detta anordnades en praktikplats för J. R. på 4H-gården i Arvika, där hon började d. 6 sept. Redan d. 11 sept. meddelades det att hon slutat på 4H-gården och att hon i stället ville praktisera på en lunchrestaurang. Skolan ordnade en sådan praktik från d. 28 sept., vilken dock avbröts av J. R. efter den första arbetsdagen.

I oktober 1995 meddelade J. R. att hon inte ville delta i vare sig undervisning eller praktik, utan att hon ville studera i sin lägenhet i Arvika. Senare under oktober meddelade emellertid A. R att J. R ville ha praktik hos FMM, där hon skulle delta vid föräldramöten och föreläsningar. Parallellt med detta skulle självstudier bedrivas i hemmet. A. L. A. åtog sig att vara handledare och upprättade ett förslag till praktiktjänstgöring samt en lista över litteratur som J. R. skulle läsa in under praktiken. Skolan och J. R. överenskom att hennes praktik skulle fortgå resten av läsåret 1995/96, med löpande utvärderingsträffar veckorna 8, 13 och 22. Såvitt skolan känner till följde J. R. det uppställda programmet. När J. R. våren 1996 blev gravid och sedan födde sin son under hösten var vidare åtgärder inte längre aktuella från skolans sida. Skolverkets beslut bygger på felaktiga uppgifter. Det fanns ett individuellt åtgärdsprogram för J. R. innefattande stöd och hjälp för henne att klara av situationen i klassen samt individuell undervisning, dock att åtgärdsprogrammet inte skriftligen hade dokumenterats förrän i juni 1994. Skolledningen har agerat omedelbart och kraftfullt sedan man fått kännedom om att J. R. hade problem i skolan och vidare har uppföljning skett av vidtagna åtgärder.

Utredningen i målet

J. R. har som skriftlig bevisning åberopat Skolverkets beslut i tillsynsärende d. 28 juni 1994, Skolverkets utredning till stöd för sagda beslut samt Yrkesinspektionens inspektionsmeddelande d. 27 april 1994.

Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat Jättestenskolans handlingsplan mot mobbning d. 31 mars 1994, två yttranden från jättestenskolan till Yrkesinspektionen d. 2 respektive d. 16 maj 1994, meddelande d. 5 juli 1994 från överåklagaren i Karlstad om att inte inleda förundersökning mot skoldirektören, skrivelse d. 16 april 1994 från FMM till ett antal statsråd m.fl. personer, åtgärdsprogram d. 18 aug. 1994 för J. R. samt förslag till praktiktjänstgöring inom FMM.

J. R. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med henne själv samt vittnesförhör med A. L. A., Föreningen mot mobbning, N. M. C., f.d. skolkamrat, C. N., f.d. lärare på Jättestenskolan, M. D., skolinspektör inom Skolverket, E. 1., leg. läkare, och modern A. R. ävensom förhör med sakkunnige Lars Bagge, leg. psykolog.

Kommunen har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med E. T., f.d. biträdande rektor vid Jättestenskolan, I. N., f.d. klassföreståndare, B. A., kurator, S. L., f.d. speciallärare, L. Å., f.d. skolchef, P. Å. P., rektor vid Jättestenskolan, E. H., f.d. vice ordförande i Skol- och barnomsorgsnämnden, S. F., före detta rektor, och L. W., f.d. klassföreståndare och hemkunskapslärare, M. A. G., chef för grundskolan i Stockholm samt förhör med sakkunnige Lennart Sjöberg, professor i psykologi.

Vad respektive inför rätten hörd person har uppgett redovisas nedan sammanfattningsvis. (Av den i domen redovisade muntliga bevisningen återges här följande; red:s anm.)

J K Hon kom första gången till Jättestenskolan vårterminen 1992, på besök. Med början från höstterminen 1992, i sjunde klass, gick hon vid denna skola i stället för den hon förut undervisats i. Redan under höstterminen i sjunde klass kände hon att hon inte var med i klassen, att hon alltid var lite utanför. Mer konkret blev utstötningen efter ungefär halva sjunde klass, då hon regelbundet fick höra hårda ord om sig själv och blev utfryst från klassgemenskapen. Hon försökte förklara detta för klassföreståndaren, I. N., men denne ville helst inte lyssna. Hon upplevdes förmodligen som besvärlig. Till slut berättade hon därför för sin mor A. R. vad hon utsattes för och hur hon mådde.

Hon utsattes för pikvingar för att hon kom ifrån Värmskog, att hon därför var "lantis", att hon hade glasögon, att hon gillade hästar och fick alltid höra att hon var dum i huvudet med fler tillmälen. Dessutom blev hon knuffad och inringad av hela gäng av övriga elever. Dessa händelser utspelade sig i princip varje dag då hon var i skolan, inte bara under raster utan även under lektionstid, om tillfälle gavs.

Efter att ha fått reda på att hon blev utsatt för mobbning ringde A. R. omgående till I. N., på kvällstid i januari 1993. Hon vågade själv bara tala med I. N. vid några tillfällen om detta, men A. R pratade ett flertal gånger med honom per telefon. Hon kunde inte uppleva någon förbättring av sin situation genom att saken togs upp med I. N. Att hon faktiskt namngav två pojkar i klassen som mobbare resulterade i att I. N., på ett av de klassråd som hölls inför hela klassen, sade rakt ut att "J. R. känner sig mobbad - vad skall vi göra åt det?" I. N:s agerande kom överraskande för henne. Denne talade dessutom enskilt med de två pojkarna, men han brukade enligt hennes erfarenhet skuldbelägga den part han själv för tillfället inte pratade med. Hon har aldrig upplevt något värre än detta under hela sin tid på jättestenskolan. Effekten av I. N:s agerande blev att de två namngivna sökte upp henne på rasten och sade att de inte skulle ge sig och att hon var feg som "tjallat" på dem. De som mobbade henne blev efter detta dessutom fler; t.o.m. elever som inte gick i hennes klass deltog i mobbningen. Hon bestämde sig efter denna händelse att aldrig mer namnge de som mobbade henne. Hon har inget minne av att hon under vårterminen till I. N. gett något lugnande besked vad gäller den mobbning hon utsattes för.

Mobbarna stod alltid och väntade på henne och vistelsen i skolan blev skräckfylld. Hon ville inte vara kvar. A. R. försökte intala henne att problemen skulle gå över, när I. N. väl fått ett grepp om situationen. Men det blev aldrig bättre. Efter en tid in på höstterminen 1993, i åttonde klass, blev situationen så jobbig att hon bröt ihop och gick till A. R., i dennes affär i Grums, och berättade allt. A. R. ringde då omedelbart till E. T., som dessförinnan tydligen inte vetat något om vad som hänt. Återigen hade hon namngivit två pojkar som mobbare. E. T. kallade till ett möte med A. R., de båda pojkarna, deras föräldrar och I. N. Efter detta möte slutade de båda pojkarna i viss mån att mobba, men i stället blev gruppen inom klassen som mobbade henne desto större och hon blev inringad av dem.

Skolans åtgärder var att sätta henne i undervisning i specialgrupp. Det var väldigt bråkigt och hon blev trakasserad även där. Trots att hon verkligen försökte delta kände hon att hon på de möten som hölls om hennes situation varken blev hjälpt eller lyssnad på; den allmänna inställningen var att hon skulle gå i skolan och vara tyst. Hon gav skolan tydliga signaler om att hon var mobbad och rädd. Dessutom var hennes frånvaro en signal. Vid de möten av olika slag, ungefär en gång i veckan, som hon själv var med i berättade hon vad som hände för E. T. På E. T:s förslag träffade hon också kuratorn, B. A., men denne ville bara få henne att gå tillbaka till skolan, utan att ta hänsyn till orsaken. Skolan vidtog inga åtgärder för att stoppa mobbningen, så hon tappade förtroendet för dess möjligheter att hjälpa henne.

Efter det möte som hölls i oktober 1993 blev hennes situation hela tiden värre. Det stod också klart att I. N., som hon hade i matte och fysik, inte var på hennes sida. Hennes ork att fortsätta vara i skolan avtog och rädslan för skolmiljön fortsatte. Hon hade vid denna tid två vänner kvar i skolan, varav den ena var mobbad och den andra något utskild från gemensamt umgänge. Hon försökte bita ihop. Hon ville gå i skolan och vara som alla andra men orkade efter hand inte göra detta på grund av att hon hade utsatts för mobbning under lång tid. Det hände att hon under färden till skolan drabbades av sådan ångest att hon inte orkade gå till skolan. De dagarna gick hon runt i Grums och tog bussen hem på eftermiddagen.

De praktikplatser som skolan deltog i att anordna för henne fungerade inte. Anledningen var att hon blev panikslagen av att behöva agera utanför hemmiljön. När hon under försommaren 1995 flyttade till Arvika och bytte till en annan miljö upphörde hennes migrän och hon intalade sig att ingen kände henne och att allt därför var bra. Så fort hon började i skolmiljö igen återkom emellertid hennes ångest och hon kände att hon var tvungen att ge sig av, vilket också skedde redan första dagen. Det var först genom praktiken hos FMM som hon började rehabiliteras.

Skolans åtgärder att sätta henne i OBS-klass, ge henne enskild undervisning, hemundervisning och assistenthjälp under rasterna gjorde att hon kände sig utpekad och utstött. Hemundervisningen blev dessutom bara av vid två eller tre tillfällen; möjligen ringde någon lärare hem i samband med det, men hon har inte hört detta. Utöver dessa undervisningsåtgärder fick hon en del hemuppgifter att lösa. Skolan borde ha vidtagit alla de åtgärder som sedermera vidtogs långt tidigare, för att de skulle kunna hjälpa. Dessutom skulle skolan ha vidtagit åtgärder mot de som mobbade henne, vilket aldrig hände.

Redan från vårterminen 1993 upplevde hon migrän, magkatarr, panikångest, trötthet, apati och depressioner. Dessutom kände hon sig svårt sviken av skolan och började att inte lita på människor omkring sig. Dessa känslor blev allt värre, men hon undvek att informera skolan om dem. Det var bra hemma i familjen, men hon blev med tiden så inåtvänd att hon struntade i vad resten av familjen gjorde.

Lars Bagge. Han är legitimerad psykolog och har arbetat med mobbningsproblematik sedan början av 1980-talet, sedan 1987 i nära samarbete med den nyligen avlidne professor Heinz Leymann. Han har arbetat med mobbning från ett kliniskt perspektiv. Han har därvid bearbetat sådana problem och gett stöd åt mobbade personer. Den som är utsatt för kraftig mobbning upplever ofta ett "socialt haveri". I dag är accepterat att mobbning kan leda till posttraumatiska tillstånd och för att uppleva detta räcker det att det är fråga om ett "upplevt livshotande tillstånd". Numera är också accepterat att oerhört stora tillitsskador kan uppstå vid grav social utstötning. Med mobbning avser han sådana processer där någon individ genom kränkande behandling stöts ut från sitt sociala sammanhang.

Under fyra eller fem timmar i mars månad 1999 träffade han J. R. och talade om hennes upplevelser som är aktuella i målet. Dessförinnan hade han av O. S. erhållit kopior på handlingarna i målet och läst in sig på dessa. Han upplever att han fick en god bild av den situation som J. R. hade upplevt.

Enligt vad J. R. berättade trivdes hon väl i mellanstadiet och hade en normal kamratkrets. Han fick inte fram något som tydde på att hon hade någon svaghet eller sensibilitet i personligheten, varför denna därför inte är upphov till den skada hon drabbats av. Han såg inte J. R:s problem som en del av en personlighetsstruktur. När hennes klass flyttades till en annan ort bröts hennes sammanhang upp och miljön blev ny. Det finns alltid risker med att särskilt tonåringar på detta sätt byter skola. Det var tydligen så att honjämte några andra flickor blev kallade "lantisar" i den nya klassen. Efter vad hon berättat blev den sociala utstötningen närmast en ritual, med obehagliga situationer såväl under rasterna som, i vissa fall, under lektionerna. Hon uppgav inga namn på de som utövade mobbningen. Det är också så att varje enskild gliring inte behöver vara allvarlig, utan det är den sammantagna volymen som ger effekterna ("droppeffekter som ger ett vattenfall"). J. R:s situation och den utstötningsproblematik hon råkade ut för ter sig närmast klassisk, och är ett typexempel på hur en utstötning går till enligt litteraturen. Tonåringar upplever detta mycket mer hotfullt än vuxna ofta kan föreställa sig.

Det är vanligt förekommande att man försöker lösa problematiken genom att fokusera på den drabbade. För att kunna känna tilltro till skolan måste offret tvärtom få en social upprättelse. I syfte att lösa situationen måste man ta ett vidare grepp och dessutom koncentrera insatserna mot förövarna. Genom att vidta åtgärder mot offret, som att inrätta enskild undervisning eller sätta eleven i OBS-klass, skuldbeläggs indirekt denne, vilket kan förvärra den redan uppkomna situationen. Om någon skall flyttas på skall det vara mobbaren och inte offret. Man skall inte sända ut fel signaler till eleverna. Att på sätt skett i detta fall fokusera på offret var "alldeles uppåt väggarna". Skolan har i detta fall inte agerat tillräckligt kraftfullt och snabbt. Skolan bör markera mot mobbarna och klargöra vilka spelregler som gäller. Med detta menas att skolan mycket tydligt talar om vilka regler som skall gälla i relationer och vad som inte kan accepteras i beteendet mellan eleverna. Slutsatsen att skolan i detta fall inte gjort tillräckligt kan han dra bl.a. därför att mobbningen av J. R. faktiskt fortsatte. Han bedömer inte kvantiteten av skolans åtgärder. Även om skolan vidtagit en stor mängd åtgärder riktade mot J. R. har dessa varit otillräckliga och verkningslösa i hennes situation, då mobbningen kunnat fortgå vid sidan av åtgärderna. Efter den sociala upprättelsen måste den mobbades upplevelser klargöras och bearbetas. Om så sker kan den mobbade komma tillbaka. Sannolikt har skolan bara stegvis fått upp ögonen för de problem som verkligen förelåg och hur allvarliga de var. Lärarna kan ha svårt att klara av att utföra de nödvändiga åtgärderna utan externt stöd. Om sådant stöd inhämtas, från t.ex. psykologer eller företagshälsovården, kan problemen oftast lösas, vilket även ger positiva indirekta effekter på skolan i sin helhet. Huvuduppgiften är att skapa ett sådant klimat på skolan att mobbning inte förekommer. I detta fall verkade klimatet generellt vara sådant på jättestenskolan att det fanns förutsättningar för mobbning. Han tror inte att skolan under de första ett och ett halvt till två åren förstod "kärnan" av J. R:s problem. Stödet till henne var inte av den dignitet eller kaliber att det hjälpte henne. Det är vanligt att arbetsgivare inte inser att miljön är sådan att mobbning förekommer. Ur behandlingsperspektiv är det endast lyckade åtgärder som räknas; allt annat är kränkande för den mobbade.

En vanligt förekommande inställning bland de som utsatts för mobbning, särskilt bland tonåringar, är att det är känsligt att "tjalla". Man är som regel inte heller skyddad mot repressalier när man namnger förövare och denna situation är potentiellt mycket hotfull. Om ett utpekande sker och detta inte leder till någon konsekvens för förövarna utan snarare tvärtom så är den logiska reaktionen att offret därefter nogsamt aktar sig för att upprepa sitt beteende.

För att rehabilitering skall nå resultat måste man, erfarenhetsmässigt, agera inom någon månad. Sker inte detta så har man ofta "missat tillfället". Allmänt sett är tre månader av regelbundet återkommande mobbning en gräns för när kroniska och allvarliga skador inträder och blir svåra att rehabilitera. Offret kan då uppleva en posttraumatisk stresssituation, vilken vanligen inträder när ens existens är i fara, i krigssituationer, vid katastrofer eller vid dödsfall nära den egna personen. Utstötningsprocessen ger dessutom negativa bieffekter även för offrets anhöriga, men reaktionerna på dessa indirekta upplevelser är svåra att förutse. I en skola är mobbningsprognosen ofta god om man kan behandla problemen inom klassen. Risken för ett bestående socialt stigma ökar om problemen lyfts bort från klassen. Det finns dock även risker med att behandla mobbningsproblematiken inom klassen.

Lennart Sjöberg. Han var professor i psykologi vid Göteborgs universitet från 1970 och sedan 1988 är han professor i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. Vidare är han knuten till Stockholms TR som expert i vittnesfrågor och har arbetat mycket med vittnespsykologi. Däremot har han inte någon direkt sakkunskap i ämnet mobbning. Han har i målet haft uppdraget att uttala sig om det sakkunnigutlåtande som Lars Bagge ingivit till rätten och det vittnesmål som sedermera avgetts.

Enligt den uppfattning han har om metodiken i Lars Bagges utredning av J. R:s ärende är detta grundat på för litet och ytligt genomgånget material för att kunna ge ett säkert resultat. Lars Bagge har inte i detalj utrett vad skolan gjort, vilket borde ha skett. Annars kan man inte underkänna åtgärderna. I övrigt har han inga erinringar mot vad Lars Bagge anfört.

Det framstår som klart att Lars Bagge har en gedigen erfarenhet och att denne under en längre tid samarbetat med en av de främsta experterna på området mobbning. Utifrån vad han själv kan bedöma är de allmänna omdömen som Lars Bagge avgett riktiga och värda att notera. Allmänt bör också tilläggas att man måste göra en avvägning mellan möjliga och nödvändiga åtgärder, eftersom ingen kan utföra det omöjliga. Personligen skulle han, givet en allvarlig mobbningssituation, föredra att bli förflyttad snarare än att "tjalla" på förövarna. Det går inte att i alla fall helt stoppa mobbning men situationen kan alltid förbättras.

Domskäl

Vissa rättsliga förutsättningar i målet m. m.

Frågan om en kommuns skadeståndsansvar för mobbning av en elev på en kommunal skola har, såvitt TR:n känner till, inte tidigare varit föremål för domstols bedömning i Sverige. För målets bedömning har TR:n att söka ledning i tillämplig lagstiftning, dess förarbeten och syften samt vad som anförts inom den rättsliga doktrinen. Till detta kommer att viss ledning kan hämtas från praxis i mål angående frågor som på ett mer allmänt plan är näraliggande den i målet aktuella.

En grund för käromålet är kommunens ansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för skada som vållas genom försummelse vid myndighetsutövning inom verksamhet för vilken kommunen svarar. Förutom att skada skall befinnas ha inträffat krävs att kommunen dels skall ha förorsakat skadan genom försummelse, dels att så har skett vid myndighetsutövning inom kommunal verksamhet. Av betydelse i detta sammanhang blir även portalstadgandet i 1 kap. 2 § skollagen, vilket genomgått förändringar under det gångna decenniet men vars innebörd har varit och är att demokratiska värderingar gäller för skolans verksamhet och att denna skall verka för att förhindra kränkande behandling, såsom mobbning.

Vad innebär då uttrycket "vid myndighetsutövning" och är detta tillämpligt på skolans verksamhet? Allmänt har i uttrycket innefattats "beslut eller åtgärder som har rättsverkningar för den enskilde, vilka ytterst inträder i kraft av samhällets makt över medborgarna" (prop. 1972:5 s. 498 f). Särskilt vidsträckt kan ansvaret förväntas bli då det allmänna har någon form av monopolställning. Som exempel på uttryckets tillämpning nämns i propositionen (s. 499) "... inom skolväsendet antagning av elever eller beslut i övrigt rörande elevernas förhållanden som medför rättsverkningar för dem, inbegripet disciplinära åtgärder, tillämpning av ordningsföreskrifter o.d. ...". Även underlåtenhet att fatta beslut eller vidtaga en åtgärd omfattas av uttrycket (a.a., s. 500). Emellertid är omfattningen inte begränsad till vad som direkt utgör myndighetsutövning, vilket visas genom lokutionen "vid myndighetsutövning" (SOU 1993:55 s. 82 ff.). Om kärnan i den aktuella åtgärden har karaktären av myndighetsutövning, så bör, enligt TR:n mening, även övriga åtgärder under handläggningen av frågan anses ha skett vid myndighetsutövning. Frågan om begreppets omfattning har bl.a. behandlats av HD i NJA 1985 s. 696.

Vidare har begreppet varit föremål för viss analys inom doktrinen (Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, Lund 1976, nedan "Bengtsson I"; se även SOU 1993:55 s. 74 ff.). Bengtsson anger att karaktären av myndighetsutövning är särskilt stark då skolplikt föreligger (Bengtsson I s. 166 f.). Vidare sägs att uppställandet av ordningsregler också skall anses utgöra myndighetsutövning, medan den undervisande verksamheten i sig inte omfattas av uttrycket (Bengtsson I s. 167 f).

Skollagen innehåller som nämnts ett portalstadgande av betydelse. Med verkan från d. 1 jan. 1991 löd 1 kap. 2 § 3 st. sålunda: "Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö." Detta stadgande avsågs, bland annat, poängtera ett av skolans centrala fostransmål, att kraftfullt motverka alla former av mobbning och tydliggöra hur alla inom skolan skall agera mot eleverna (prop. 1990/91:18 s. 30). Lagrummets lydelse ändrades med verkan från d. 1 juli 1994, genom att till den ovan angivna lydelsen lades meningen "Särskilt skall den som verkar inom skolan bemöda sig om att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling." Som tanken med detta tillägg får uppfattas avsågs endast att ytterligare förtydliga skolans och de inom denna verksammas ansvar, utan saklig ändring (prop. 1992/93:220 s. 86). Därefter har ytterligare förtydliganden, möjligen i skärpande riktning, gjorts av lagrummet (se prop. 1997/98:6 s. 65 ff) och den nu gällande läroplanen för grundskolan (Lpo94) bekräftar också vad propositionerna anfört i frågan om mobbning.

Slutsatsen som kan dras av det sagda år att åtgärder för att motverka mobbning utgjorde och alltjämt utgör en mycket central del av skolans uppgifter. Vidare är denna uppgift sådan att den, enligt TR:ns mening, måste anses omfattad av begreppet "vid myndighetsutövning". Vidtagandet av felaktiga åtgärder eller underlåtenhet att agera mot mobbning kan därför falla in under 3 kap. 2 § skadeståndslagen, förutsatt att kommunen - genom skolan - anses ha förfarit försumligt.

Vad är då innebörden av lokutionen "fel eller försummelse" i 3 kap. 2 § skadeståndslagen? Det som avses är en form av oaktsamhetsbedömning. Emellertid skall denna ske efter objektiva grunder, utan inblandning av subjektiva hänsyn (prop. 1972:5 s. 497, SOU 1993:55 s. 151). Noterbart är också att det allmänna svarar även för kumulerade eller anonyma fel som orsakat skada (Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar, Stockholm 1996 s. 57, nedan benämnd "Bengtsson II", och prop. 1972:5, s. 497). Det allmännas ansvar kan sägas vara i viss mån skärpt jämfört med det som gäller för privata rättssubjekt.

Avgörande för bedömningen är vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. Det väsentliga är resultatet av handlingen och inte orsaken till denna (Bengtsson II s. 65). Skadeståndsansvar kan åläggas det allmänna "också i fall då skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektivt culpösa handlingssätt som fritar honom från personligt skadeståndsansvar" (prop. 1972:5, s. 497). Vid underlåtenhet att vidta åtgärd, vilken kunnat hindra skadan från att uppkomma, kan bedömas att en myndighet har svårt att värja sig från ansvar (jfr Bengtsson I s. 292 ff. och Bengtsson II s. 91). Upphävandet 1989 av den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen har här fått betydelse för omfattningen av det allmännas ansvar genom att utrymmet för att ålägga en myndighet skadeståndsansvar har ökat (Bengtsson II s. 68 f). Sammanfattningsvis innefattar således uttrycket "fel eller försummelse" enligt skadeståndslagen ett lägre krav på oaktsamhet än det sedvanliga oaktsamhetsansvaret enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen.

I konsekvens med det sista sagda finner rätten att det saknas anledning att pröva huruvida kommunen har förfarit oaktsamt enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen. TR:n skall i stället pröva om kommunen varit försumlig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Något om mobbning ur ett rättsligt perspektiv

Det är helt klart att varje kränkande behandling av en annan individ inte kan sägas utgöra mobbning, utan att denna term avser ett allvarligare och för den drabbade mer omfattande skeende. Saken har varit föremål för viss diskussion från regeringens sida i prop. 1997/98:6 (s. 36, 63-66). Även om den i målet aktuella mobbningssituationen som TR:n har att bedöma inträffade viss tid före uttalandena i nämnda proposition finner TR:n att problematiken är så allmängiltig att dessa är av intresse i målet.

Uttrycket mobbning definieras inte närmare i nyssnämnda proposition men av vad som där anförs måste förstås att det skall röra sig om ett kvalificerat kränkande beteende. En användbar definition av begreppet mobbning som --- norske professorn Dan Olweus tillskapat och som båda parterna i målet hänvisat till är: "En person är mobbad när han eller hon, upprepade gånger och under viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer."

Sådana negativa handlingar som enligt TR:ns mening får anses kunna utgöra ett led i en mobbningssituation är nedlåtande tillmälen eller gester, hot, skällsord, knuffar och andra typer av fysiska övergrepp. Till denna uppräkning - som inte gör anspråk på att vara uttömmande - måste dock fogas även sådana kommentarer och åtbörder som, sedda för sig, inte framstår som vare sig nedlåtande eller störande, men som utgör en del av ett sammanhang som sammantaget ger en negativ och skadlig effekt för den som utsätts för det.

Vid en skadeståndsrättslig bedömning måste ställas ett objektivt krav på att mobbning har förekommit. Detta förefaller vidare stämma väl överens med lagstiftarens tanke bakom det fortlöpande arbetet att förtydliga I kap. 2 § skollagen. Därutöver är det vidare enligt TR:ns mening självklart att handlingarna måste ha uppfattats som negativa och kränkande av den mobbade. Det kan i och för sig, i det enskilda fallet, inte uteslutas att hänsyn måste tas till framför allt särskilt utsatta personligheter och att den subjektiva uppfattningen i sådana fall tillmäts större betydelse. Trots den komplexa problematik som mobbning uppvisar är grundkravet dock att det rent objektivt måste påvisas att mobbningshandlingar har förekommit.

Har det förekommit mobbning av J. R. ?

J. R. har berättat om hur hon i skolan blivit utsatt för mobbning från det att hon började sjunde klass hösten 1992 till i vart fall någon gång under den tid hon gick i nionde klass. Hon har därvid någorlunda tydligt preciserat vilka handlingar och tillmälen som hon menar systematiskt har använts mot henne av klasskamrater och andra elever på skolan. Det finns ingenting i hennes berättelse som sådan som ger TR:n anledning misstänka att hennes uppgifter om mobbning är felaktiga. Det är också klarlagt att hon under i vart fall från vårterminen 1993 och framåt för andra personer - sin mamma, lärare och annan skolpersonal - upprepade gånger berättat att hon var mobbad. I. N. har uppenbarligen uppfattat hennes och A. R:s signaler om mobbning som så allvarliga att han under vårterminen 1993 vidtog flera åtgärder som han bedömde vara adekvata mot den av J. R. uppgivna mobbningen. Även i övrigt har kommunen i målet hävdat att de åtgärder som skolan satte in i J. R:s situation från mitten på hösten 1993 hade till syfte att motverka mobbning av henne. Skolan bedömde alltså uppenbarligen hennes uppgifter om mobbning under den aktuella tidsperioden som så allvarliga att det fanns anledning för skolan att vidta de beskrivna åtgärderna, låt vara att kommunen i målet endast har vitsordat att J. R. blev trakasserad av klasskamrater vid något enstaka tillfälle under hösten 1993. J. R:s uppgifter om mobbning vinner också stöd av det vittnesmål som lämnats av N. M. C. J. R:s uppgifter om mobbning var under hösten 1994 föremål för genomgång även av läkaren E. L, som samtalade med J. R. och bedömde att hennes fysiska symtom hade sin upprinnelse i hennes skolsituation och den mobbning som hon berättade om. Även E. I:s uppgifter ger alltså stöd åt påståendet om mobbning.

Lars Bagge har bedömt J. R. och hennes uppgifter om mobbning efter ett längre samtal med henne och studier av handlingar rörande henne från aktuell tidsperiod. Lennart Sjöberg har bekräftat Lars Bagges kompetens som psykolog inom området mobbning men gjort vissa invändningar rörande dennes underlag för bedömning av orsaken till J. R:s problem. Med beaktande av dessa invändningar anser TR:n att Lars Bagges uppgifter ensamma inte är tillräckliga för att fastslå att mobbning av J. R. förekom. Lars Bagge har dock stor kompetens och erfarenhet rörande mobbning och hans bedömningar om vad som förekommit kan ändock sägas ge betydande stöd åt J. R:s egna uppgifter om mobbning. Det kan vidare noteras att J. R:s reaktioner på den av henne påstådda mobbningen, vilka hon berättat om långt innan hon bedömdes av Lars Bagge, är, enligt vad denne redogjort för, mycket typiska för ett mobbningsoffers reaktioner på mobbning.

Väl har kommunen i målet i allt väsentligt tillbakavisat J. R:s påstående om att det förekom mobbning av henne, dock har kommunen inte uttryckligen gjort gällande annan orsak som bakgrund till de åtgärder som skolan vidtog rörande J. R. under aktuell tidsperiod. Emellertid har kommunen genom frågor till i målet hörda personer uppenbarligen försökt skapa en bild av att J. R. hade andra problem av personlig eller social art som kan ha medfört att hon hävdar att hon mobbats eller att hon inte ville gå i skolan. Det kan inte uteslutas att J. R., liksom många andra elever, hade problem av nyss nämnt slag. Dock kan vad som härvidlag framkommit inte sägas ha sådan substans eller tydlighet att det går att med rimlig säkerhet dra slutsatsen att det hos J. R. förekom i sammanhanget beaktansvärda problem av nyss angett slag.

Mot bakgrund av vad ovan sagts anser TR:n, i beaktande av de krav på bevisning som normalt gäller i tvistemål av det slag varom är fråga, att J. R. visat att hon under sin skolgång i Jättestenskolan utsattes för mobbning. När det gäller de tider under vilket mobbning förekom saknar TR:n anledning att inte utgå från J. R:s egna uppgifter. Hon har berättat att det redan under hösten 1992 förekom vissa trakasserier av henne men att dessa, som hennes inställning får förstås, i början av 1993 blev mer uppenbara och besvärande för henne. Mobbningen av henne kan därför sägas ha börjat under våren 1993. När det gäller intensiteten och karaktären av mobbningen är det naturligt att det inte finns någon annan än J. R. själv som har hela bilden klar för sig. I hennes berättelse kan finnas inslag som är något färgade av hennes personlighet eller av senare inträffade händelser och möjligen också av att det gått relativt lång tid sedan händelserna. TR:n anser likväl, mot bakgrund av det stöd hennes uppgifter, i enlighet med vad ovan sagts därom, får av utredningen i övrigt, att det måste godtas att hon utsatts för mobbning i allt väsentligt på det sätt hon själv har berättat om.

För att skadeståndsrättsligt ansvar för försummelse av det slag som påstås i målet skall kunna åläggas kommunen måste krävas att kommunen ägt, eller i vart fall bort äga, vetskap om att det förekom mobbning. Skolan - och därmed kommunen - måste anses vara ansvarig för att dess interna kommunikation mellan olika personer fungerar på ett tillfredsställande sätt. Genom att I. N. under våren 1993 fick information om att J. R. var mobbad får kommunen från denna tidpunkt anses ha haft vetskap om mobbningen av J. R.

Har Grums kommun varit försumlig?

Som ovan sagts krävs för att kommunen skall vara skadeståndsskyldig gentemot J. R. att kommunen gjort sig skyldig till försumlighet.

Frågan om kommunen varit försumlig måste bedömas med utgångspunkt särskilt från intresset av att motverka mobbning i skolan. Kommunen har i sin skolverksamhet ett speciellt ansvar för elevernas arbetsmiljö. Det är viktigt att skolan tar detta ansvar, inte minst mot bakgrund av att grundskolan är en verksamhet som eleverna på grund av den allmänna skolplikten måste delta i. Som tidigare påpekats åligger det skolan enligt de regler som gäller - och gällde vid tidpunkten för händelserna i målet - att särskilt motverka mobbning. Denna uppgift är fundamental för skolan. Skolan måste i detta arbete ta hänsyn till att eleverna är underåriga och därför i ett underläge i förhållande till de vuxna personer som arbetar inom skolan. Eleverna i grundskolan har således rätt att kräva att mobbning inte förekommer i skolan och att skolan med stor kraft vidtar effektiva åtgärder mot mobbning om detta trots allt förekommer.

När det gäller att bedöma lämpligheten av de åtgärder som skolan vidtog avseende den mobbning J. R. var utsatt för har TR:n att utgå från den bevisning som parterna därvid åberopat. Den största sakkunskapen inom området mobbning av de personer som hörts i målet kan bedömas att Lars Bagge har; dennes sakkunskap har också, enligt vad ovan sagts, bekräftats av Lennart Sjöberg. TR:n godtar därför, vad avser de generella synpunkterna på effekterna av mobbningen och vad som bör vidtagas för åtgärder för att motverka mobbning, Lars Bagges synpunkter därvidlag. Lennart Sjöberg har också i vissa delar bidragit med värdefulla påpekanden. M. D. och M. A. G. har redovisat beaktansvärda synpunkter på mobbningsproblematiken. Det förtjänar att påpekas att det inte har framkommit några meningsskiljaktigheter mellan de nu angivna personerna.

Skolverket har i beslutet d. 28 juni 1994 i olika avseenden riktat kritik mot Jättestenskolan och därvid bl.a. sagt "att Grums kommun inte gjort tillräckliga insatser för att klarlägga och bearbeta orsakerna till mobbningen av" bl.a. J. R. Skolverket framhöll vidare "att Grums kommun brustit i sitt ansvar vad gäller att upprätta ett åtgärdsprogram till grund för en samlad bedömning av J:s situation". M. D. har betonat vikten av att skolan upprättar ett sådant individuellt program innehållande bl.a. en i förväg på bestämda tidpunkter planerad utvärdering av insatta åtgärder samt en arbetsfördelning, vad avser bestämda åtgärder, mellan olika anställda i skolan. Han har också betonat vikten av att den mobbade sätts i centrum och att planerade åtgärder i förväg alltid diskuteras med den mobbade och dennes föräldrar. Jättestenskolan hade väl upprättat en generell mobbningsplan men inte förrän d. 23 juni 1994 föranstaltades om individuellt och nedtecknat program mot mobbningen avi. R. E. T. har sagt att det fanns, om än inte nedskrivet, ett individuellt åtgärdsprogram men tillstått att detta inte var beslutat efter samråd med J. R. eller hennes föräldrar. TR:n kan konstatera att kommunen i målet inte har redovisat, annat än fragmentariskt, vad detta individuella program innehöll. Någon i förväg planerad uppföljning av insatta åtgärder och hur J. R:s situation påverkades av de insatta åtgärderna, på sätt M. D. sagt bör ske, har, såvitt framkommit, inte skett på ett systematiskt sätt. I linje med vad M. D. ansett, har TR:n fått det intrycket att insatta åtgärder, i vart fall inledningsvis, inte följde en genomtänkt metodik. TR:n delar Skolverkets och M. D:s allmänna kritik mot Jättestenskolan att ett individuellt nedtecknat åtgärdsprogram saknades till d. 23 juni 1994. Frånvaron av ett sådant program har sannolikt bidragit till att för J. R. positiva effekter av åtgärderna uteblev.

Det var J. R:s klassföreståndare, I. N., som under vårterminen 1993 först vidtog åtgärder som syftade till att stoppa mobbningen av henne. Hon har berättat att dessa åtgärder, genom att hon framstod som en "tjallare" för en del övriga elever i hennes klass, snarast kom att öka mobbningen av henne. J. R. har också sagt att I. N:s agerande kom överraskande för henne. Lars Bagge och M. A. G. har angett att sådant agerande från skolans sida riskerar att få just den effekt som J. R. hävdat. Individrelaterade mobbningsproblem bör därför inte tas upp på detta sätt. M. A. G. har också betonat att under alla förhållanden måste den mobbade eleven alltid i förväg informeras om den typ av åtgärder som I. N. vidtog, vilket, såvitt framkommit, inte skedde i nu aktuellt fall. Det finns mot denna bakgrund anledning att rikta kritik mot I. N:s agerande under våren 1993.

Skolans fortsatta agerande skedde genom ett uppenbarligen i all hast tillkommet möte d. 11 okt. 1993, sedan J. R. pekat ut två namngivna elever som mobbare av henne. Närvarande på mötet var bl.a. i vart fall en av de två utpekade mobbarna och någon av deras föräldrar. J. R. har sagt att efter detta möte snarast ökade mobbningen av henne, inte av de två utpekade eleverna men väl av andra elever. Skolan har inte redovisat att mötet ägde rum efter några speciellt ingående överväganden om tänkbara positiva eller negativa effekter av mötet. A. R., som var närvarande under mötet, har sagt att mötet urartade. Ingen av i målet hörda sakkunniga eller sakkunniga vittnen har yttrat sig om lämpligheten av att anordna detta möte. Inte minst mot bakgrund av vad A. R. redovisat om mötet och de av J. R. beskrivna effekterna av mötet ävensom att det inte synes ha föregåtts av någon genomtänkt syn på vad mötet skulle resultera i finns anledning att ställa sig tveksam till skolans åtgärd att anordna detta möte.

I föregående stycke nämnda möte måste även ses i belysning av att skolan då inte kände till att I. N. redan under våren 1993 hade vidtagit flera åtgärder som syftade till att motverka mobbningen av J. R. Det är anmärkningsvärt att I. N. inte ens i oktober 1993 informerade skolans ansvariga om detta och att de ansvariga inte då närmare, såvitt framkommit, efterhörde med I. N. om det före höstterminen 1993 hade förekommit någon mobbning eller misstanke därom av J. R. och vilka åtgärder som i så fall vidtagits med anledning härav. Det är mycket som talar för att denna bristande kommunikation mellan olika personer på Jättestenskolan påverkade skolans agerande. Den bristande kommunikationen är särskilt allvarlig mot bakgrund av Lars Bagges bedömning att det är viktigt att insatta åtgärder vidtas snabbt.

Det är inte särskilt svårt att förstå att J. R. efter skolans åtgärder under våren 1993 och i oktober 1993 förlorade förtroendet för skolan och dess förmåga att sätta stopp för mobbningen och att hon, mot bakgrund av att hennes utpekande av mobbare endast förvärrat hennes problem, därför fortsättningsvis höll tyst i fråga om vilka dessa var. Väl har framkommit att personalen i skolan under händelsernas gång, även efter oktober 1993, inte helt avvisade tanken på att det förekom mobbning av J. R. men det var olyckligt att skolan tog hennes tystnad om vilka som mobbade henne som intäkt för att man i stort sett inte kunde vidtaga andra åtgärder än sådana som medförde att J. R. uppfattade att hon stöttes ut från gemenskapen i klassen och att det var något fel på henne. Det förtjänar vidare att påpekas att kommunen i målet har vitsordat att mobbning förekom vid enstaka tillfälle under hösten 1993, trots att utpekade elever då nekade till J. R:s uppgifter om mobbning. Mot denna bakgrund och med beaktande av skolans agerande i övrigt är det tydligt att skolan ställde som krav för att fullt ut agera mot mobbningen av J. R. att hon namngav de som mobbade henne. Inte minst med tanke på orsaken till att J. R. från oktober 1993 inte berättade vilka som mobbade henne, var skolans nu angivna agerande olyckligt och bidrog till att J. R. icke utan fog kom att uppfatta att hon inte var trodd.

Det är också tydligt att skolans åtgärder alltmer kom att ske med utgångspunkt från att det problem som skulle åtgärdas var att J. R. vägrade gå i skolan och inte att hon mobbades. M. A. G. har också redovisat den åsikten att de åtgärder som hon kunde utläsa av protokoll från olika möten i skolan hade till syfte att fä J. R. att avbryta sin skolvägran. Flera av i målet hörda vittnen som hade att göra med J. R. i skolan, har också, utan att ha redovisat några ingående kunskaper om sakförhållandena, tydligt gett tillkänna att de anser att det även fanns andra orsaker till J. R:s besvärliga skolsituation än att hon mobbades. När skolan på detta sätt alltmer kom att primärt inrikta sina åtgärder på annat än att motverka mobbningen av J. R. ledde detta till att någon, för att använda Lars Bagges ord, social upprättelse inte kom till stånd för henne och att effekterna av insatta åtgärder, i enlighet med det resonemang Lars Bagge fört, därför uteblev.

Som TR:n tidigare anmärkt skall bedömningen huruvida Jättestenskolan gjort sig skyldig till försumlighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ske efter objektiva grunder och med utgångspunkt från vad den enskilde har rätt att förvänta sig av verksamheten. TR:n är övertygad om att personalen på Jättestenskolan hade en genuin vilja att hjälpa J. R. och att de åtgärder som vidtogs skedde i detta syfte. Detta hindrar dock inte att skolans agerande eller underlåtenhet att agera ändock kan bedömas som försumligt i lagens mening. TR:n är också väl medveten om att det är en komplicerad och i många fall svår uppgift att motverka och stoppa mobbningen i skolan. Det är givetvis mycket lättare att efteråt, med facit i hand, bedöma vad som gjorts fel än att under skeendet vidtaga riktiga åtgärder. Även om det, i enlighet med vad Lennart Sjöberg framfört, inte är möjligt att i alla fall sätta stopp för mobbning kan dock alltid vidtas åtgärder som minskar problemen. Särskilt allvarligt är att Jättestenskolan inte bara misslyckades med att stoppa mobbningen av J. R. utan rentav måste bedömas, särskilt genom de åtgärder som vidtogs inledningsvis, genom sina åtgärder ha förstärkt denna. Det år också allvarligt att mobbningen av J. R. kunde fortgå under lång tid. Skolans misslyckanden har, på sätt nedan redogörs för, orsakat J. R. svåra problem som fick negativa konsekvenser för henne under flera år. Sett i belysning av vad inledningsvis sagts om utgångspunkten för TR:ns bedömning, anser TR:n att utredningen visar att skolan sammantaget genom sitt agerande och underlåtenhet att vidtaga effektiva åtgärder mot mobbningen av J. R. gjort sig skyldig till försumlighet.

Har en adekvat skada uppkommit?

För att ett skadeståndsansvar skall kunna göras gällande krävs vidare att en skada har uppkommit samt att adekvat kausalitet föreligger mellan mobbningen och skadan. Genom den utredning som förevarit i målet, närmast genom J. R:s egna uppgifter och de utsagor som lämnats av E. I. och Lars Bagge, får det anses stå helt klart att J. R. på grund av den mobbning hon varit utsatt för har drabbats av skador bestående i såväl fysiska som psykiska besvär av förhållandevis allvarligt slag. Med tiden har hon inte ens förmått närvara i skolarbetet. J. R. har således visat att skador uppkommit. Enligt TR:ns mening är skadorna adekvata i förhållande till den mobbning hon utsattes för.

Skadornas omfattning

Utredningen i målet beträffande skadornas omfattning uppvisar stora brister. Även om det står klart att J. R. drabbades av skador saknas det underlag för att med något större mått av säkerhet bedöma såväl skadornas omfattning som den tid under vilken de förelegat, främst vad avser den tidpunkt då skadorna skall anses ha upphört.

Samtidigt som utredningen om skadorna är bristfällig är det uppenbart förenat med svårigheter att föra full bevisning om skadornas omfattning och hur de, mot bakgrund av den karaktär som såväl skadorna som den yrkade ersättningen har, bör värderas. Detta medger att TR:n jämlikt 35 kap. 5 § RB uppskattar skadorna till ett skäligt belopp. Utredningen i målet tillåter inte att ersättningen bestäms i relation till de av J. R. yrkade delbeloppen, varför en samlad skälighetsbedömning av skadornas värde får göras.

TR:n finner att de ovan angivna och ersättningsberättigade inträffade skadorna skäligen kan värderas till sammanlagt 125 000 kr.

Domslut.

Grums kommun skall till J. R. utge 125 000 kr.

Hovrättsfiskalen Caldenby var skiljaktig beträffande motiveringen till domslutet. I stället för vad som av TR:n antecknats i domen under rubriken "Har Grums kommun varit försumlig?" var det hans mening att skälen under rubriken skulle lyda enligt följande:

Har Grums kommun varit försumlig? För att kommunen skall vara skadeståndsskyldig gentemot J. R. krävs att kommunen skall anses ha gjort sig skyldig till försumlighet i förhållande till henne.

Frågan om kommunen varit försumlig måste bedömas med utgångspunkt särskilt från --- se TR:ns dom --- trots allt förekommer.

De åtgärder som kommunen har vidtagit i anledning av den situation som J. R. kommit att hamna i inleds med att I. N. vårterminen 1993 höll ett fåtal enskilda samtal med henne och tog upp hennes mobbning på ett klassråd samt informerade andra ämneslärare och "KIS-arna" om att de skulle vara uppmärksamma på hennes situation. Därefter blev nästa åtgärd från kommunens sida att E. T, efter A. R:s påringning, kallade till det möte som hölls en måndag i oktober 1993, vid vilket någon form av medling eller utredande samtal får antas ha ägt rum. Vidare under höstterminen 1993 har kommunen oemotsagd påstått sig ha hållit ett antal elevvårdskonferenser vid vilka J. R:s ärende och subjektiva uppfattningar diskuterades, med den påvisbara effekten att hon fick ett individuellt schema med enskild undervisning. Åtgärderna från vårterminen 1994 synes ha ökat väsentligt i omfattning men annars fortsatt på samma tema.

Enligt vad Lars Bagge oemotsagd har hävdat om de tidsmässiga aspekterna bör åtgärder, för att uppnå en någotsånär säker effekt, sättas in inom en månad från det att mobbning och den därmed förknippade sociala utstötningen föreligger. Tre månader är på samma vis en gräns för när ett kroniskt tillstånd kan förväntas ha inträtt. Som TR:n funnit har en mobbningssituation förelegat sedan tidig vårtermin 1993 och kommunen har likaledes bort äga kännedom om denna sedan någon gång under samma termin.

För att kunna bedöma huruvida åtgärder har vidtagits i rätt tid är det också nödvändigt att ta ställning till lämpligheten av de åtgärder som har vidtagits. Enligt vad som hävdats av Lars Bagge skall insatserna inte fokuseras på offret och man skall inte försöka medla, utan tvärtom ge offret social upprättelse och erkänna det föreliggande problemet och att upphovet ligger hos mobbarna. Lars Bagges uppgifter i nu nämnda avseenden har i stort sett bekräftats av vad Lennart Sjöberg och M. A. G. uppgett. Kommunen har emellertid - låt vara utan ens skolledningens vetskap - genom I. N. vid klassrådet åstadkommit ett direkt utpekande av och fokuserande på J. R. och därefter har hennes situation i stort sett ignorerats av honom. Efter detta har skolan hållit ett möte i oktober 1993 med de av J. R. utpekade mobbarna, deras föräldrar, I. N., E. T och A. R. närvarande. I vart fall synes detta möte inte ha haft till syfte att socialt upprätta J. R. och det har uppenbarligen inte lett till denna effekt. Snarast har J. R., enligt egen utsago, vilken jag inte finner anledning betvivla härvidlag, blivit än mer utsatt. Åtgärderna från skolans sida har sedan medfört att J. R. lyfts ut från den sociala gemenskap som hennes klass utgjorde. Lämpligheten av samtliga nu beskrivna åtgärder kan, utifrån vad målet utvisar i detta avseende, enligt min mening ifrågasättas. Man kan också ställa sig frågande till avsaknaden av uppföljning av skolans agerande inledningsvis och till den synbarliga frånvaron av en klar och redig tanke bakom de åtgärder som vidtagits.

Vilken betydelse har då vad jag nu anfört? Det är min uppfattning att det väl förefaller som om kommunen vidtagit åtgärder mot mobbningen av J. R. för sent, särskilt om man beaktar att åtgärderna innan senhösten 1993 sannolikt bäst beskrivs som missriktade. Därmed anser jag emellertid inte att kommunen, vare sig genom underlåtenhet eller genom faktiskt vidtagna åtgärder, vid föreliggande utredning i målet kan konstateras ha förfarit försumligt i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Följande skall dock också beaktas, vilket är avgörande för min inställning i denna del: Kommunen, såsom skolans huvudman, har ansvaret för att säkerheten i skolan upprätthålls och arbetsmiljön där är dräglig; detta ansvar förstärks högst avsevärt av att skolplikt föreligger, i det att den enskilde eleven är utlämnad åt skolan; kommunen besitter medlen för att komma tillrätta med en mobbningssituation; kommunen har, jämfört med den enskilde eleven, avsevärt mycket lättare att visa på vilka åtgärder som vidtagits och med vilket syfte; skadeståndslagens regel i 3 kap. 2 § ålägger myndigheter ett betydande reparativt skadeståndsansvar i vissa fall, vilket enligt min mening även får anses innefatta en från lagstiftarens sida tänkt preventiv effekt vis-å-vis felaktiga åtgärder och underlåtenhet att agera. Med beaktande av vad nu sagts samt det faktum att kommunen skall anses ha ägt insikt om mobbningen av J. R ter det sig inte principiellt rimligt att bevisbördan för kommunens försumlighet skall åvila J. R. I stället har kommunen, enligt min mening, att i rimlig grad visa sig inte ha förfarit försumligt. Omfattningen av kommunens bevisbörda härvidlag påverkas dock enligt min mening i mycket stor utsträckning av de objektiva förutsättningarna som förelegat för att uppnå ett tillfredsställande resultat, varvid även den enskilde elevens agerande måste tillmätas betydelse. I förevarande fall och utifrån vad utredningen i målet utvisar är det min uppfattning att J. R., även om hon förvisso hade kunnat förse skolan med mer information om sin situation, inte kan lastas för detta eller kommunens hantering av hennes situation.

Min slutsats i frågan om kommunens försumlighet är, i konsekvens med vad jag anfört, att kommunen inte förmått göra ens antagligt att försumlighet inte föreligger. Utredningen i målet antyder snarast det motsatta förhållandet. Innebörden av vad jag nu har sagt är att TR:n, för sin vidare bedömning av målet, har att utgå ifrån att kommunen gjort sig skyldig till försumlighet.

Överröstad beträffande motiveringen i denna del, är jag i övrigt i huvudsaken ense med TR:n.

Grums kommun överklagade TR:ns dom i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla J. R:s talan i TR:n.

Även J. R. överklagade domen. Hon yrkade att HovR:n skulle tillerkänna henne vid TR:n yrkad ersättning för sveda och värk, för uppskattad framtida inkomstförlust samt för olägenheter och merkostnader på grund av avbrott i skolgången, sammanlagt 577 800 kr.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorblad, hovrättsråden Dahlgren och Lönqvist, referent, samt f.d. chefsrådmannen Stendahl) anförde i dom d. 21 dec. 2000: Grunderna för parternas talan. J. R. har liksom vid TR:n åberopat att hon under sin tid i Jättestenskolan blivit mobbad av andra elever samt att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att inte i rätt tid och på rätt sätt ingripa mot mobbningen, vilket orsakat henne en ersättningsgill skada. Hon har i första hand påstått att hon har drabbats av en personskada i form av psykiskt lidande, vilken även tagit sig uttryck i vissa fysiska besvär. Personskadan skall ersättas med hela det yrkade beloppet. I andra hand har hon gjort gällande att det yrkade beloppet för framtida inkomstförlust, 500 000 kr, avser en ren förmögenhetsskada, för vilken hon är berättigad till ersättning. J. R. har anfört att skadan har vållats henne genom fel eller försummelse i tjänsten av anställda för vilka kommunen svarar i egenskap av arbetsgivare. I andra hand har hon påstått att hon orsakats skadan genom fel eller försummelse vid kommunens myndighetsutövning.

Kommunen har liksom vid TR:n vitsordat att J. R. kände sig mobbad från vårterminen år 1993, men invänt att det inte är visat i målet att hon blev utsatt för mobbning vid mer än ett tillfälle under hösten 1993. Kommunen har gjort gällande att den ingripit i rätt tid och på rätt sätt med anledning av J. R:s situation i skolan och att kommunen därför inte har varit försumlig. Vidare har kommunen bestritt att J. R. har drabbats av de påstådda skadorna.

I HovR:n har J. R. hörts på nytt. Förnyade vittnesförhör har även ägt rum med A. R., A. L. A., N. M. C., C. N., M. D., E. L, Lars Bagge, E. T., I. N., B. A., S. L., L. Å., S. F., L. W., Lennart Sjöberg samt M. A. G. Vittnesförhören vid TR:n med P. Å. P. och E. H. har föredragits ur TR:ns dom. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n. Domskäl.

Frågan om J. R. blivit utsatt för mobbning

J. R. gick i mellanstadiet i skola i närheten av sitt hem i Värmskog några mil utanför Grums. När hon skulle börja högstadiet på höstterminen år 1992 fick hon tillsammans med några andra elever flytta till Jättestenskolan i Grums. HovR:n, som konstaterar att mobbning är att anse som sådan kränkande behandling som avses i skollagen, tar i det här avsnittet ställning till frågan om J. R. under sin tid i högstadiet utsattes för kränkande behandling i Jättestenskolan. J. R. och --- har berättat följande.

J. R: De första dagarna i den nya skolan var bra. Hon märkte dock att hon skiljde sig från klasskamraterna som kom från Grums. Attityden i skolan var hård och tuff och hon var tyst och blyg. De andra började snart att peka ut henne som annorlunda. Det var först två elever från Grums som började, sedan hängde också de andra på. De kallade henne "bonnjävel", sa att hon luktade äckligt och att hon var ful och dum i huvudet och hade fula kläder. Varje dag ställde de sig runt henne och utsatte henne för den här sortens angrepp. Det var mest pojkarna i klassen som retade henne, kanske fem eller sex av dem. Hon fick inga glåpord från flickorna. De höll sig mest undan henne och ville inte låta henne vara tillsammans med dem. Hon tyckte snart att det blev svårt att gå till skolan eftersom hon bara fick höra hur ful och dum hon var, men hon vågade ändå inte säga något till någon. Hon skämdes till och med för att tala om för sin mamma vad hon utsattes för. I slutet av höstterminen klarade hon dock inte av att hålla tyst längre, utan berättade för sin mamma. Hon hade då huvudvärk varje kväll, ont i magen, mådde illa, hade fått problem med acne och var allmänt sett ledsen och rädd. Hon hade också svårt att somna om kvällarna. Hennes mamma tyckte att de borde avvakta under jullovet för att se om situationen i klassen inte blev bättre. När hon efter jullovet återigen mådde dåligt bestämde sig hennes mamma för att ringa upp klassföreståndaren I. N. Hon berättade också för sin mamma vilka två pojkar det var som var värst mot henne och I. N. fick på så sätt reda på deras namn. Han ingrep genom att prata först med klassen och sedan med pojkarna. Efter det kändes det ännu värre för henne än förut. Pojkarna sökte upp henne efter I. N:s samtal och hon förstod att hon aldrig borde ha lämnat ut deras namn. I. N. hade också talat med flickorna i klassen och sagt till dem att låta henne vara med i gruppen. Efter det kom flickorna fram till henne och sa till henne att de skulle träffas vid elevskåpen en stund senare och att hon också fick vara med om hon ville. Hon bestämde sig för att gå dit. När hon därefter gick genom uppehållsrummet mot skåpen fick hon först se flickorna i klassen stå där, men när de fick syn på henne sprang de sin väg. I. N:s ingripanden ledde alltså inte till någon förbättring, men eftersom hon inte längre litade på honom sade hon till honom att det var bra när han frågade hur hon mådde. Mobbningen av henne fortsatte också under vårterminen och hon mådde mycket dåligt. Hon gick dock fortfarande till skolan även om hon tyckte det var jobbigt och därför ibland stannade hemma. Det var framför allt på skolgården och i korridoren som hon blev angripen. Mobbarna kunde också passa på att ge henne glåpord i klassrummet när läraren inte var närvarande. I början av årskurs åtta, på höstterminen 1993, tog hennes mamma kontakt med biträdande rektorn E. T. Hon ingrep mot de båda pojkarna på ett sätt som ledde till att dessa upphörde med att reta henne. I stället blev det andra i klassen som tog vid och mobbningen ledde till att hennes frånvaro ökade under höstterminen år 1993. Hon tyckte det var påfrestande att gå till undervisningen, men ansträngde sig ändå för att hon skulle kunna få betyg. För att klara av situationen försökte hon hålla sig borta från de ställen där de som retade henne befann sig. Hon ställde sig t.ex. ofta direkt utanför klassrummet i väntan på nästa lektion. Undervisningen i hemkunskap i årskurs åtta fungerade dock ganska bra eftersom alla var så upptagna under de lektionerna. Dessutom arbetade hon tillsammans med sin bästa kompis vid spisen längst ner i rummet, där de fick vara i fred. Hennes mamma A. R., rektorn E. T. och kuratorn B. A. försökte på olika sätt hjälpa henne att komma till skolan och hon försökte för egen del att ställa upp på de olika åtgärder som man beslutade om. Hon klarade emellertid inte av det hon föresatte sig. Det hände t.ex. att hon satte sig på bussen och åkte till Grums för att gå till skolan, men när hon väl kom fram klarade hon inte av att gå in på skolgården. I stället gick hon ibland till sin mammas affär i Grums. Hon tyckte till slut inte om att vistas där det var mycket folk eller ens gå in i en affär. Det var därför hon inte klarade vissa av de praktikplatser som ordnades för henne som alternativ till klassundervisningen. Hon tappade också förtroendet för dem som försökte hjälpa henne, vilket bl.a. ledde till att hon avbröt de olika samtalskontakter som skolan ordnade. Dessutom fick hon ofta svår ångest om kvällarna och kände att hon inte ville leva längre. Hon kunde känna panik och bli både arg, ledsen och rädd på samma gång samtidigt som hon skrek så mycket hon kunde, tills hon fick svårt att få luft och sjönk ihop på golvet. När panikkänslorna väl släppte kände hon sig i regel förtvivlad. Numera mår hon bra och har ganska gott självförtroende. Hon går på folkhögskola, där hon har bra lärare och kamrater, och tycker det är roligt att studera igen.

N. M. C., Lars Bagge, E. I. och A. L. A. har lämnat uppgifter som stöder J. R:s berättelse. Uppgifter som i viss mån talar emot J. R. har lämnats av 1. N.

HovR:ns bedömning

J. R. har berättat om sina upplevelser på ett sakligt och trovärdigt sätt. De uppgifter hon har lämnat framstår alltigenom som sanningsenliga och det kan bl.a. noteras att hon vidgått en för hennes talan i målet tämligen besvärande uppgift om att hon sagt till I. N. att hon mådde bra. Hennes berättelse är visserligen inte särskilt detaljrik, utan ger snarare en generell bild av hennes tid i Jättestenskolan. Det är emellertid inte ovanligt att den som berättar om självupplevda händelser har svårt att återge detaljer i händelseförloppet. Bristen på detaljer i J. R:s redogörelse kan förklaras av den tid som gått sedan händelserna inträffade. Det är också rimligt att tro att hon, med hänsyn till hur plågsam situationen framstod för henne, kan ha svårt att minnas eller återge vissa enskildheter. Samma förhållanden kan också förklara varför hon nu har svårt att redovisa mer exakt när olika händelser inträffade och i vilken utsträckning hon var närvarande i skolan under olika terminer. Det har inte heller framkommit något som ger HovR:n anledning att tro att hennes uppgifter inte skulle vara riktiga. Tvärtom stöds hennes berättelse om klasskamraternas sätt att behandla henne av vad N. M. C. och A. R. har berättat. Av J. R:s uppgifter, vilka får stöd av vad A. R. har berättat, framgår vidare att hon mådde mycket dåligt under högstadietiden. Hon blev bl.a. illamående, fick huvudvärk, sömnsvårigheter och problem med hyn. Hon blev också ledsen och rädd och fick svårt att delta i de olika former av undervisning och stödsamtal som ordnades för henne. Dessa uppgifter om J. R:s situation stöds även av de iakttagelser som A. L. A. och E. I. gjort. J. R:s psykiska tillstånd synes ha förvärrats med tiden och lett till att hon så småningom fick svårt att vistas i skolan över huvud taget. Det har i målet inte ens gjorts antagligt att hennes psykiska besvär och utevaro från skolan berodde på något annat än hennes situation där. Sammantaget anser därför HovR:n att J. R:s berättelse bör läggas till grund för bedömningen av vad som hände henne under tiden i Jättestenskolan. Genom denna är det utrett att J. R. blev mobbad från början av årskurs sju och i vart fall till och med höstterminen i årskurs åtta. I vilken utsträckning mobbningen fortsatte även därefter har inte utretts i målet. Däremot har det klarlagts att mobbningen bestod i trakasserier, främst genom olika typer av nedsättande kommentarer från fem eller sex pojkar i hennes egen klass samt att i att hon inte fick delta i klassens gemenskap. Även om det inte varit möjligt att exakt utreda vilken intensitet mobbningen haft, står det klart att den varit av sådan omfattning att J. R. under stora delar av högstadiet inte kunnat gå till skolan utan rädsla för trakasserier och alltså inte känt den trygghet som hon enligt skollagen varit berättigad till.

Kommunens åtgärder

HovR:n övergår härefter till frågan om vilka åtgärder kommunen genom Jättestenskolan vidtog med anledning av J. R:s situation i skolan. I denna del har uppgifter av betydelse lämnats av, förutom J. R. själv, A. R., E. T., I. N., B. A., S. L. och L. W. Deras berättelser ger sammantaget en god bild av de åtgärder skolan vidtog för J. R. Uppgifterna går dock i någon mån isär när det gäller t.ex. tidpunkterna för olika åtgärder och omfattningen av vissa kontakter. Det är särskilt I. N:s berättelse om när han på olika sätt ingrep med anledning av J. R:s situation, som är svår att förena med vad som i övrigt har framkommit. I. N. har bl.a. påstått att A. R. brukade ringa honom ungefär en gång i veckan under vårterminen 1993, medan A. R. för sin del med bestämdhet har hävdat att hon endast talade med I. N. vid två tillfällen i januari-februari. HovR:n anser att I. N:s uppgifter om de många samtalen, vilka inte nämns i TR:ns dom, framstår som osannolika och tror i stället på A. R:s uppgifter i denna del. Sammantaget finner HovR:n följande händelseförlopp klarlagt. Läsåret 1992/93.

I januari år 1993, strax efter jullovet, tog A. R. kontakt med J. R:s klassföreståndare I. N. och berättade att J. R. inte tyckte det var roligt i skolan. A. R. förklarade att det fanns vissa pojkar som sade dumma saker till J. R och att J. R. kände sig utanför. I. N. lovade då ta tag i saken och A. R. litade på att det hela skulle rätta till sig. Samtalet ledde till att I. N. inför hela klassen talade om att J. R. och en annan flicka kände sig mobbade och frågade vad eleverna ansåg att de borde göra åt saken. I. N. samlade även flickorna för ett samtal och uppmanade dem att låta J. R. vara tillsammans med dem. Efter det samtalet lovade flickorna att J. R. skulle få vara tillsammans med dem, men de sprang sedan sin väg när hon kom. Ett par tre veckor senare, när A. R. konstaterade att det inte hade blivit bättre för J. R., ringde hon på nytt upp I. N. J. R. hade då talat om för sin mamma vilka två pojkar det var som hade retat henne mest. A. R. berättade för I. N. vilka pojkarna var, och han lovade åter att ta tag i saken. Med anledning av telefonsamtalet från A. R. kallade I. N. till sig de båda namngivna pojkarna för ett samtal. Efter det samtalet sökte pojkarna upp J. R. på lunchrasten och gjorde klart för henne att hon inte skulle ha lämnat ut deras namn. Under resten av vårterminen fortsatte mobbningen. J. R. själv nämnde inget om detta för I. N. Denne såg dock att hon mådde dåligt och försökte också prata med henne. Oftast tog han kontakt med henne i korridoren och frågade hur hon hade det. J. R. berättade emellertid inte att hon fortfarande blev retad, utan svarade bara att hon hade det bra. A. R. och I. N. träffades vid ett kvartssamtal under vårterminen, men då berördes inte det förhållandet att J. R. var retad av klasskamraterna, utan endast frågan om hur det gick för henne med skolarbetet. A. R. förmedlade inte heller på något annat sätt till I. N. att J. R. fortfarande blev retad och alltjämt mådde dåligt av detta. I. N. var ändå orolig för J. R:s del eftersom hon inte trivdes i skolan och inte mådde bra. Han tog därför kontakt med de s.k. kamratstödjarna på skolan. Dessa är äldre elever som har till uppgift att fungera som ett stöd för de yngre barnen och som en förmedlande länk till de vuxna. Han uppmanade kamratstödjarna att vara särskilt uppmärksamma på J. R. Av samma skäl tog han kontakt med skolvärdinnan och uppmanade även henne att uppmärksamma J. R:s situation. Slutligen talade han också med specialläraren S. L. För honom berättade I. N att J. R. mådde dåligt, att hon hade svårt att anpassa sig och dessutom hade lite problem med kamraterna. S. L. ingrep inte då utan synes närmast ha bistått I. N. med råd. J. R. var i viss utsträckning frånvarande från lektionerna under vårterminen 1993. Hur stor frånvaron var har dock inte klarlagts.

Läsåret 1993/94

Eftersom A. R. efter höstterminsstarten 1993 tyckte att J. R:s situation inte hade blivit bättre, tog hon en fredag i oktober kontakt med biträdande rektorn E. T. per telefon. Hon berättade för E. T. att två namngivna pojkar hade sagt något dumt till J. R. E. T. kallade genast till sig de två pojkarna för ett samtal. Det var fråga om samma pojkar som J. R. hade namngett tidigare under vårterminen och som I. N. hade haft samtal med. E. T. kallade också till ett möte påföljande måndag med anledning av det inträffade. Vid mötet på rektorsexpeditionen var i vart fall E. T., kuratorn B. A., I. N., A. R. samt de båda pojkarna och deras föräldrar närvarande. J. R. själv var inte med. Mötet präglades av upprörda känslor och de båda anklagade pojkarnas föräldrar förnekade att deras barn skulle ha utsatt J. R. för någon kränkande behandling. Trots detta ledde mötet till att de båda pojkarna slutade att retat. R. Det fanns dock andra pojkar i klassen som tog över deras roller som mobbare. Mobbningen upphörde således inte.

Ytterligare ett resultat av mötet på rektorsexpeditionen blev att E. T. och kuratorn B. A. beslöt att ta ett särskilt ansvar för J. R. De träffade därför J. R. och hennes mamma för att planera vilka insatser som behövdes med anledning av att J. R. inte ville komma till skolan. Det beslöts att J. R. skulle få ett individuellt schema. I enlighet med J. R:s eget önskemål ordnade skolan också så att hon skulle få undervisning i en mindre grupp. Vid en elevvårdskonferens i oktober beslöts det att specialläraren S. L. skulle få ansvaret för hennes undervisning. S. L. ledde en mindre undervisningsgrupp för elever som av olika skäl behövde extra stöd under en period. Det var inte fråga om elever som utmärkte sig genom att vara särskilt stökiga. S. L. försökte upprätta en god kontakt med J. R., men lyckades inte. J. R. berättade visserligen för honom att hon var mobbad, men trots att han frågade ville hon inte tala om på vilket sätt och av vem. S. L. försökte också få andra elever att berätta om de visste något om hur J. R. hade det. Han fick emellertid inte reda på något som visade att J. R. var mobbad. Han talade också med flickorna i J. R:s klass, men de menade att J. R. inte blev mer retad än någon annan. För att J. R. skulle känna sig tryggare erbjöd han henne och en annan flicka att vara i hans klassrum under rasterna. Kamratstödjarna och skolvärdinnan var också uppmärksamma på J. R:s situation på rasterna. Trots dessa åtgärder uteblev J. R. från undervisningen i S. L:s grupp.

Under den här perioden hade B. A. och E. T. fortlöpande sammanträffanden och telefonsamtal med både J. R. och hennes mamma. B. A. hade från oktober månad 1993 sammanlagt nio kontakter med J. R. eller hennes mamma under höstterminen, antingen i form av möten på skolan eller telefonsamtal. Under vårterminen 1994 hade de motsvarande kontakter vid sammanlagt fjorton tillfällen. J. R. hade under hösten av och till ont i magen och kom inte heller alltid till skolan. E. T. och B. A. försökte upprepade gånger, var och en för sig, att få J. R. att berätta om hur hon hade det och varför hon inte tyckte det var bra i skolan, men de fick inga egentliga svar av henne. Vid något tillfälle berättade dock J. R. för dem att andra hade varit dumma mot henne och sagt att hon var ful och dum i huvudet. B. A. försökte i sina samtal med J. R. att komma vidare, men hade svårt att få kontakt med henne. Antingen ville J. R. inte berätta något alls, eller också svarade hon bara "jag vet inte" på B. A:s frågor. B. A. och E. T. försökte även på andra sätt ta reda på vad det var som gjorde att J. R. inte trivdes i skolan. B. A. talade med de utpekade pojkarna och fick uppfattningen att de hade slutat reta J. R. E. T. försökte få fram information genom att höra sig för i klasserna och i andra grupper, men fick inte reda på något som kunde hjälpa J. R. Även lärarna på skolan informerades vid en lärarkonferens i november om att J. R. kände sig mobbad och att hon inte ville komma till skolan. Vid samtalen mellan E. T. och A. R. diskuterades fortlöpande vilka åtgärder som borde vidtas. Varje gång det visade sig att en beslutad åtgärd inte fungerade tog E. T. och A. R. kontakt med varandra och diskuterade nya förslag till åtgärder, vilka därefter beslöts och prövades några gånger. Resultatet blev detsamma varje gång; J. R. orkade inte fullfölja någonting.

Eftersom undervisningen i S. L:s grupp inte hade visat sig fungera för J. R., beslöts det i januari år 1994 att hon skulle få ett nytt individuellt schema och att hon skulle få undervisning i en liten grupp. J. R. önskade dock själv delta i undervisningen i klassen i vissa ämnen. Det bestämdes även efter samråd mellan E. T. och A. R. att J. R. skulle föra dagbok över sin skolsituation för att man på så sätt skulle kunna få en bättre bild av hur hon hade det. Vidare erbjöds J. R. en elevassistent, som kunde möta henne vid bussen eller följa henne på skolgården. Hon ville dock inte ha hjälp av någon assistent, eftersom hon upplevde det som förnedrande. Övriga åtgärder följdes upp vid tre elevvårdskonferenser i februari och mars. I vilken utsträckning J. R. kunde följa undervisningen efter det nya schemat har inte redovisats i målet. Tanken att hon skulle föra dagbok föll inte väl ut. Skälet till det är inte klarlagt.

J. R:s frånvaro ökade alltmer under vårterminen 1994. Ibland kom hon till skolan, men fick då höra en del dumma kommentarer. Det hände att hon då i stället gick till sin mammas affär i Grums. Skolan ringde ibland för att höra varför hon inte kom. Vid flera tillfällen kom också någon från skolan till affären, antingen B. A. eller någon. av J. R:s kamrater, och försökte övertala henne att följa med tillbaka. Även S. L. försökte en gång hämta henne i affären. Med anledning av J. R:s frånvaro erbjöd sig B. A. flera gånger att komma hem till henne och prata, men J. R. ville inte det. Mot bakgrund av J. R:s situation bestämdes det i april att hon skulle erbjudas hjälp av skolpsykologen T. K. Denne uppmanade J. R. att försöka stryka ett streck över det som varit och komma tillbaka till skolan och börja om på nytt. J. R. tog illa vid sig av hans uppmaning och ville inte träffa honom igen. A. R. tog på inrådan av B. A. kontakt med en barnpsykiatrisk mottagning för att J. R. skulle få hjälp, men J. R. ville inte gå dit mer än en gång eftersom psykiatrikern inte talade tillräckligt god svenska för att J. R. skulle kunna förstå henne. I april beslöts det efter förnyat samråd med A. R. att J. R. skulle få hemundervisning tio timmar per vecka. Detta kom dock inte att fungera i den utsträckning som var tänkt. Varför det blev så har inte klarlagts i målet. I slutet av vårterminen beslöts i vart fall att B. A. skulle upprätta ett åtgärdsprogram för J. R:s undervisning under nästa läsår. Vårterminen avslutades för J. R:s del med att hon fick betyg i samtliga ämnen utom bild och kemi.

Läsåret 1994/95

I början av höstterminen 1994 hade J. R. på fråga från B. A. förklarat att hon ville försöka komma tillbaka till klassen. B. A. träffade därför A. R. tillsammans med J. R:s nya klassföreståndare L. W. och K H. och man kom överens om hur man skulle göra. Vid en elevvårdskonferens i augusti beslöts ett åtgärdsprogram förf. R. vilket bl.a. innebar att J. R. skulle få undervisning tillsammans med klassen, att hon därutöver skulle få stödundervisning av en speciallärare i NO-ämnena samt att hon fortsatt skulle erbjudas kontakt med B. A. Åtgärdsprogrammet avfattades skriftligen och uppföljningsmöten hölls sedan ungefär en gång i veckan. J. R. var borta vissa dagar, men det gick annars ganska bra för henne. Kontakterna mellan J. R. och B. A. fortsatte under höstterminen och B. A. hade vid sju tillfällen sammanträffanden eller telefonsamtal med J. R. eller hennes mamma.

I september erbjöds J. R. kontakt med en utomstående psykoterapeut i Arvika som hon träffade ett antal gånger under hösten 1994. Kontakten avbröts dock på J. R:s och A. R:s begäran strax förejul, eftersom J. R. inte hade fått något förtroende för terapeuten. Någon gång i mitten av september bad J. R. att få läsa bara vissa ämnen koncentrerat; hon hade en del att ta igen på grund av sin tidigare frånvaro och tyckte därför att det blev för jobbigt att läsa samtliga ämnen. Med anledning av detta beslöts vid en elevvårdskonferens, efter samråd med A. R., att skolan skulle ansöka om anpassad studiegång för J. R. I december bestämdes det att J. R. skulle få hemundervisning resten av terminen under två dagar per vecka samt att hon skulle få anpassad studiegång under vårterminen. Efter en avstämning i slutet av december fick J. R. betyg i de ämnen hon läst under hösten.

I början av vårterminen 1995 bestämdes det att J. R. skulle få enskild undervisning vid tre tillfällen om 120 minuter vardera per vecka. I februari fattades sedan beslut om att den anpassade studiegången skulle utformas så att J. R. skulle få undervisning av en lärare på måndagar, medan hon övriga dagar i veckan skulle vara i en ridbutik. J. R. kom emellertid inte till butiken, varför det hela avbröts. I mars bestämdes i stället att J. R. skulle få viss enskild undervisning i skolan. J. R. erbjöds också undervisning i hemmet, vilket hon dock avböjde. Kontakterna med B. A. och J. R. och hennes mamma fortsatte även under vårterminen och det förekom telefonsamtal och möten mellan dem vid minst tretton tillfällen. J. R:s frånvaro ökade kraftigt trots olika insatser och hon kunde vid slutet av terminen inte få betyg i samtliga ämnen.

Åtgärder efter nionde klass

Under vårterminen 1995 påbörjade skolan planeringen för J. R:s fortsatta utbildning efter nionde klass. Planeringen resulterade i att J. R. erbjöds plats i kommunens individuella program. Eftersom hon hade flyttat till Arvika under försommaren 1995, där hon hade skaffat sig egen lägenhet, bestämdes det först att hon skulle delta i undervisningen i gymnasieskolan i Arvika en dag per vecka. Det var emellertid så pressande för J. R. att komma tillbaka till skolmiljön, att hon avbröt utbildningen redan efter första dagen. Det ordnades i stället en praktikplats för henne på en 4H-gård i september 1995. Inte heller detta fungerade särskilt bra, vilket dock berodde på att J. R. redan efter tre eller fyra dagar blev sjuk och blev tvungen att sluta. En ny praktikplats arrangerades då på en lunchrestaurang. Där blev J. R. tvungen att vistas bland så många människor att hon inte klarade av situationen. Hon slutade därför även på lunchrestaurangen. I oktober månad 1995 förklarade J. R. att hon inte ville delta i vare sig undervisning eller praktik, utan att hon ville läsa i sin egen lägenhet i Arvika. Något senare samma månad meddelade hon skolan att hon hade fått erbjudande om en praktikplats hos Föreningen mot mobbning. Det bestämdes då att hon skulle få sådan praktik som skulle löpa under hela läsåret 1995/96. Praktiken skulle utvärderas vid ett antal tillfällen under vårterminen 1996. J. R. blev gravid under våren 1996 och födde barn under hösten. Därefter vidtog kommunen inte några ytterligare åtgärder för hennes del.

Allmänna åtgärder

Utöver de insatser som redovisats ovan och som tog direkt sikte på J. R. och hennes situation vidtog skolan följande åtgärder i det mer allmänna syftet att förebygga och förhindra mobbning på skolan.

I september år 1993 beslöts vid en elevvårdskonferens att det skulle utarbetas ett förslag till handlingsplan mot mobbning och missbruk. Ett sådant förslag upprättades och diskuterades vid en elevvårdskonferens i november samma år. I november hölls vidare en konferens för samtliga lärare på skolan. Skolledningen informerade då om att J. R. kände sig mobbad och att hon inte ville komma till skolan. Förslaget till handlingsplan mot mobbning diskuterades återigen. På en personalkonferens i mars år 1994 togs frågor om ordningen i skolan upp. Det beslöts att skolan även under nästkommande läsår skulle anlita kamratstödjare. Lärarna uppmanades även att gå igenom skolans ordningsregler med eleverna och vara särskilt noga med vakthållningen på rasterna. I mars 1994 fastställdes även skolans handlingsplan mot mobbning. Enligt handlingsplanen skulle för det första skolans personal ges möjlighet att skaffa sig ökad kunskap om mobbning. Vidare skulle en stödgrupp inrättas och eventuell mobbning på skolan kartläggas. Frågor om kamratrelationer och mobbning skulle på olika sätt diskuteras i klasserna. Av planen framgår vidare att skolan skulle informera berörda föräldrar om mobbning kunde misstänkas, att berörda elever och föräldrar i sådana fall skulle kallas till samtal samt att hjälp från stödgruppen skulle erbjudas. I april besöktes skolan av Yrkesinspektionen med anledning av en anmälan från Föreningen mot mobbning. Yrkesinspektionen påtalade i ett inspektionsmeddelande d. 27 april att det hade förekommit våld och mobbning på skolan, att skolan visserligen hade en handlingsplan mot mobbning och hade lagt ner mycket tid och möda på att komma till rätta med problemen, men att de vidtagna åtgärderna inte hade haft någon effekt. Yrkesinspektionen förelade därför skolan att omgående vidta de åtgärder som behövdes för att eleverna skulle kunna vistas i skolan utan att råka ut för hot, våld eller annan kränkande särbehandling samt att i förebyggande syfte klargöra för personal och elever att kränkande särbehandling inte kan accepteras. Med anledning av detta underrättade skolan Yrkesinspektionen om dels vilka akuta åtgärder skolan avsåg att företa, dels vilka förebyggande insatser som skulle vidtas. De akuta insatserna gick bl.a. ut på att rastvakterna skulle fördubblas, att klassföreståndarna skulle ha daglig kontakt med sin klass, att skolledningen klassvis skulle informera om mobbning samt att elevrådsexpeditionen skulle hållas öppen för den som ville prata med någon. De mer långsiktiga åtgärderna handlade om ytterligare information om mobbning till elever och föräldrar, om ökad uppmärksamhet från lärare och andra vuxna i skolan och om rutiner vid fall av mobbning. Det kan slutligen tilläggas att det vid en elev vårdskonferens i september år 1994 beslutades om en studiecirkel om mobbningsfrågor för personalen.

Kommunens skadeståndsansvar

1. Myndighetsutövning

En grundläggande fråga i målet är om kommunen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning och därigenom blivit skadeståndsansvarig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Med myndighetsutövning menas beslut eller åtgärder som har rättsverkningar för den enskilde, vilka ytterst inträder i kraft av samhällets makt över medborgarna (prop. 1972:5 s. 498 f.). Bestämmelsen om ansvar vid myndighetsutövning får enligt förarbetena praktisk betydelse främst när det gäller skador som vållas genom sådana myndighetsbeslut i statlig eller kommunal verksamhet som grundar förpliktelser eller rättigheter för enskilda eller offentliga subjekt (a.a. s. 499). Även underlåtenhet att fatta beslut eller vidta åtgärd omfattas av bestämmelsen (a.a. s. 500). Som exempel på typfall inom skolväsendet då bestämmelsen kan tillämpas nämns i propositionen antagning av elever, beslut i övrigt rörande elevernas förhållanden vilka medför rättsverkningar för dem, däri inbegripet disciplinära åtgärder, samt tillämpning av ordningsföreskrifter (a.a. s. 499). Omfattningen av bestämmelsen är inte begränsad till vad som direkt utgör myndighetsutövning utan det räcker att det skadevållande handlandet har visst samband med myndighetsutövning för att skadan skall anses ha uppkommit "vid myndighetsutövning". Det innebär att bestämmelsen inkluderar åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som ett led i myndighetsutövningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen (a.a. s. 502).

J. R har inte angett vilka åtgärder det är som kommunen försummat att vidta med anledning av den mobbning hon varit utsatt för. Det måste emellertid antas att dessa huvudsakligen skulle ha varit av disciplinär karaktär och därmed innefattas i begreppet "vid myndighetsutövning". Frågan om J. R. är berättigad till skadestånd skall vid sådant förhållande prövas enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

2. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen och 1 kap. 2 § skollagen

Vid prövningen av om ett handlande är skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall utgångspunkten vara vad den enskilde rimligen kan fordra av myndigheten med hänsyn till verksamhetens art och ändamål (prop. 1989/90:42 s. 14 f). Vad som avses är en oaktsamhetsbedömning. Enligt propositionen skall oaktsamhetsbedömningen ske efter objektiva grunder utan att hänsyn tas t.ex. till att skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter som fritar honom från personligt skadeståndsansvar (prop. 1972:5 s. 497). Med andra ord skall myndighetens ansvar inte värderas ur dess eget perspektiv utan ur allmänhetens synvinkel, varvid hänsyn inte skall tas vare sig till hur en skadegörande åtgärd ter sig från den felande tjänstemannens egen synpunkt eller hur myndigheten har anledning att se på åtgärden (Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2a uppl., s. 65). Även en underlåtenhet att vidta en åtgärd vilken kunnat hindra skada från att uppkomma kan utgöra fel eller försummelse i lagens mening. Bedömningen av om en underlåtenhet kan anses innebära försumlighet blir dock något annorlunda jämfört med det fallet att det är ett aktivt agerande från myndighetens sida som åberopas som grund för begäran om skadestånd. Det har i doktrinen uttalats att det allmänna visserligen kan antas bli ansvarigt så snart det förekommit en klar felbedömning av en risk och särskilda ursäkter saknas, men att man får akta sig för att bli efterklok. Det har därvid framhållits att man t.ex. bör beakta att myndigheten kan ha ställts inför mycket besvärliga avvägningsfrågor (Bengtsson, a.a. s. 91). Så länge styrkt vållande är förutsättning för skadestånd kan man enligt Bengtsson inte presumera att grund för ansvar föreligger redan därför att en skada inträffat som kunde ha förhindrats eftersom det skulle vara att sträcka ansvaret längre än vad lagstiftaren avsett. Å andra sidan menar Bengtsson att varje nonchalans hos en funktionär bör medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna, liksom också annat medvetet risktagande som inte kan ursäktas av andra speciella motstående hänsyn.

Vid bedömningen av vilka anspråk som rimligen kan ställas från allmänhetens sida på kommunens handlande i det här aktuella fallet är det av betydelse vilka regler skolan hade att följa. En bestämmelse av central betydelse finns i 1 kap. 2 § skollagen (1985:1100). Detta stadgande, som har ändrats ett flertal gånger, innehöll fr.o.m, d. 1 jan. 1991 (SFS 1990:1447) en uttrycklig föreskrift om skyldighet för skolan att utforma verksamheten i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och en skyldighet för var och en som verkar inom skolan att främja bl.a. aktning för varje människas egenvärde. Bestämmelsen var enligt förarbetena avsedd att ge uttryck för tanken att ett av skolans viktiga fostransmål är att kraftfullt motverka alla former av mobbning (prop. 1990/91:18 s. 30). Genom en lagändring som trädde i kraft d. 1 juli 1994 (SFS 1993:1679) förtydligades bestämmelsen genom ett tillägg som innebar en skyldighet för den som verkar inom skolan att bemöda sig om att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling. I förarbetena till ändringen poängterades att alla i skolan har rätt att känna sig trygga och att de skall kunna gå till skolan utan rädsla för förföljelser eller trakasserier av olika slag. Det framhölls vidare att de vuxna i skolan har ett stort ansvar för att vara uppmärksamma på ansatser till mobbning och lyhörda för sådana signaler som kan tyda på dåliga kamratrelationer i skolan eller på att en enskild elev inte mår bra samt att de verksamma i skolan därför bör gripa in och vidta lämpliga åtgärder vid tecken på vantrivsel eller mobbning i skolan (prop. 1992/93:220 s. 86). Efter en ytterligare precisering av bestämmelsen gäller från och med d. 1 jan. 1998 (SFS 1997:1212) att den som verkar inom skolan särskilt skall "aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden".

J. R. har gjort gällande att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att inte i rätt tid och på rätt sätt ingripa med anledning av den mobbning hon utsattes för. Hon har framhållit att de åtgärder som vidtogs syftade till att få henne att komma tillbaka till skolan, och inte att få mobbningen att upphöra. Då det gäller kommunens underlåtenhet att agera har J. R. framhållit att skolans personal ingrep för sent och att adekvata åtgärder borde ha vidtagits redan under vårterminen 1993. Hon har inte närmare preciserat vilka åtgärder hon anser att kommunen borde ha vidtagit.

HovR:n vill för sin del mot bakgrund av det anförda understryka att ledningen för en skola är skyldig att vidta kraftfulla åtgärder för att därigenom motverka uppkomsten av mobbning. Om mobbning ändå förekommer skall skolledningen också ingripa för att stoppa denna. Det kan emellertid inte rimligen krävas att en kommun, för att undgå skadeståndsansvar, också i realiteten skall ha lyckats hindra all mobbning från att uppkomma eller ha stoppat varje form av pågående mobbning. Ett annat synsätt skulle i praktiken innebära att man närmade sig ett rent strikt ansvar för kommunerna, något som inte överensstämmer med den tillämpliga bestämmelsen i skadeståndslagen. Avgörande bör enligt HovR:ns mening vara om kommunen i det här fallet, när den fick kännedom om att J. R. var mobbad, gjorde vad som rimligen kunde begäras av den i syfte att försöka hindra fortsatt mobbning och ge J. R. möjlighet till den utbildning och skolmiljö hon hade rätt till.

3. Skolornas arbete mot mobbning vid den i målet aktuella tiden

Det har under en följd av år och i olika sammanhang diskuterats hur arbetet mot mobbning bör bedrivas i skolorna. Som framgår av den tidigare redogörelsen för gällande bestämmelser har skolans ansvar för att mobbning motarbetas fått en alltmer framskjuten plats i skollagen och det anses numera också att det åligger varje skola att upprätta en handlingsplan mot mobbning, där det bl.a. skall anges på vilket sätt skolan skall ingripa vid misstänkt mobbning (prop. 1992/93:220 s. 86 samt Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94).

Det har i målet genom förhöret med M. A. G. framkommit att det har utarbetats flera olika metoder för antimobbningsarbetet och att olika skolor har olika sätt att angripa mobbningsproblem. M. A. G., som har lång erfarenhet av skolornas arbete mot mobbning, har uppgett att detta arbete påbörjades först i slutet på 1980-talet och att det också var då som den första modellen för sådant arbete togs fram. Denna modell, den s.k. Farsta-modellen, beskriver hur arbete för förebyggande av mobbning kan bedrivas och redogör också för hur man kan gå tillväga vid konstaterade fall av mobbning. Med tiden har Farsta-modellen kritiserats i vissa hänseenden och andra metoder för arbetet mot mobbning har utarbetats. En undersökning avseende hösten år 1993 visade enligt M. A. G. att endast hälften av landets skolor då arbetade efter någon metod och att det ofta, men inte alltid, var Farsta-modellen som användes. Det fanns enligt M. A. G. vid den här tiden mycket dåliga kunskaper om mobbning och om hur arbete mot mobbning borde bedrivas.

Då det gäller frågan om hur en skola bör ingripa om mobbning misstänks ha förekommit har M. A. G. anfört följande: Man bör först tala med dem som är inblandade. Samtal bör därvid föras med mobbaren och den mobbade var och en för sig. Föräldrarna till de berörda barnen bör också alltid underrättas. Åtgärderna måste planeras med hänsyn till vad som är bäst i den grupp som berörs och om det står klart att det verkligen är fråga om ett fall av mobbning och det finns en utpekad mobbare. Om inte skolan har fått fram vem det är som har mobbat ett barn kan man inte hantera problemet på samma sätt som då det är fråga om ett konstaterat fall av mobbning. Vid sådant förhållande bör man i stället tala med det barn som säger sig vara utsatt för mobbning och försöka få fram vem det är som mobbar. Ett annat sätt kan vara att prata med den grupp det är fråga om, för att på så sätt försöka få fram ytterligare information. Även om det i och för sig inte går att komma tillrätta med all mobbning, innebär det givetvis inte att man får ge upp. Skulle skolan inte lyckas med att ta reda på vem det är som mobbar, får problemet hanteras på något annat lämpligt sätt, t.ex. genom att skolkuratorn följer upp ärendet genom samtal med den som berörs.

Psykologen Lars Bagge har för sin del bl.a. framhållit hur viktigt det är att man ingriper snabbt mot mobbning, men också sagt att det kan vara svårt att få den som är mobbad att berätta om vad som har hänt. Läkaren E. I., som träffade J. R. som patient vid ett tillfälle i november 1994, har berättat att han uppmanade henne att försöka gå till skolan trots att han uppfattade att hennes besvär berodde på hur hon upplevde situationen där. Han har förklarat att han anser det mycket viktigt för ett barn i J. R:s situation att snabbt försöka komma tillbaka till skolan eftersom man annars kan hamna i en ond cirkel och till slut utveckla en akut skolfobi.

I målet är inte utrett annat än att det inte finns, och inte heller har funnits, någon helt enhetlig modell för arbetet mot mobbning. Då fråga uppkommer om en kommun har agerat på ett sådant sätt att skadeståndsansvar kan komma i fråga, skall därför avgörande vikt fästas vid vad som framstod som ändamålsenligt och lämpligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Därvid bör hänsyn tas till vad som vid det aktuella tillfället i allmänhet var känt om hur mobbningsfrågor borde hanteras.

4. HovR:ns bedömning av om det förekommit fel eller försummelse

HovR:n tar mot bakgrund av vad som ovan sagts ställning till om de åtgärder kommunen faktiskt vidtog kan anses ha varit felaktiga eller om kommunen vid någon tidpunkt underlät att ingripa trots att det hade varit befogat. HovR:n konstaterar därvid att det inte var förrän i januari 1993 som kommunen genom klassföreståndaren I. N. fick vetskap om att J. R. var mobbad. Det har inte visats att J. R. dessförinnan visade så tydliga tecken på att hon var mobbad att kommunen redan under höstterminen år 1992 borde ha förstått att så var fallet. Det kan därför inte anses ha ålegat kommunen att ingripa mot mobbningen av J. R. förejanuari 1993.

Klassföreståndarens åtgärder.

I januari 1993 fick I. N. av A. R. veta att J. R. hade blivit retad av klasskamraterna. Såvitt framkommit agerade I. N. tämligen omedelbart genom att ta upp problemet med eleverna i klassen och fråga vad de ansåg borde göras åt att J. R kände sig mobbad. J. R. har hävdat att han genom att göra så hanterade problemet felaktigt. Det kan visserligen hävdas att I. N. först borde ha talat med J. R och A. R om vilka åtgärder som borde vidtas. Eftersom det då inte var känt för honom vilka personer det var som hade retat J. R., får det dock anses ha varit en adekvat åtgärd att ta upp saken till diskussion vid ett klassmöte. Det kan ifrågasättas om I. N. hade behövt nämna J. R:s namn i sammanhanget eller om han hade kunnat ta upp mobbningsfrågan mer anonymt. Det synes som om I. N:s avsikt med samtalet i klassen var att få J. R:s klasskamrater att känna sitt ansvar för att hon behandlades väl och att få dem att själva föreslå vad som borde göras. I det sammanhanget kan det inte anses ha varit felaktigt att nämna den mobbades namn. J. R borde emellertid ha fått ta ställning till om hon ville vara närvarande vid klassmötet. Även om det i efterhand således kan riktas viss kritik mot I. N. för hans agerande då han inledningsvis blev uppmärksammad på mobbningen av J. R., anser HovR:n dock inte att det är fråga om ett förfarande som kan anses utgöra fel eller försummelse i skadeståndslagens mening.

I. N. hade också ett samtal med flickorna i klassen, där han uppmanade dem att låta J. R. vara tillsammans med dem. Åtgärden synes ha varit adekvat med hänsyn till att I. N. hade fått veta att J. R. kände sig utanför och att hon inte fick vara med de andra flickorna i klassen. Inte heller här är det därför fråga om fel eller försummelse.

Nästa gång I. N. ingrep var då han hade fått veta vilka två pojkar det var som hade retat J. R. Han kallade då in pojkarna för ett samtal i avsikt att försöka tala dem till rätta. Denna åtgärd måste också bedömas som korrekt, i synnerhet som den uppenbarligen vidtogs så snart som möjligt.

J. R. har gjort gällande att det kan låggas kommunen till last som försumlighet att ytterligare åtgärder inte vidtogs under vårterminen 1993, trots att mobbningen fortsatte. Det är i och för sig riktigt att några ytterligare ingripanden inte företogs mot dem som mobbade henne. Såvitt framkommit berodde det emellertid på att det inte stod klart för I. N. att mobbningen fortsatte och således inte heller vem det var som mobbade. Frågan är om I. N. borde ha vidtagit några andra åtgärder för att utröna varför J. R. inte hade det bra i skolan och varför hon tidvis var frånvarande. I. N. har vidgått att J. R. ibland inte kom till skolan och att hon inte föreföll må bra. Han tog därför hjälp av kamratstödjare, skolvärdinna och speciallärare för att försöka ta reda på hur det var med J. R., men fick inte från dessa några uppgifter som tydde på att hon for illa. Han försökte också upprepade gånger fråga J. R. om orsaken till att hon inte trivdes eller inte kom till skolan, men fick inte annat svar av henne än att hon mådde bra. Det har inte klarlagts i målet att J. R. var frånvarande från undervisningen i sådan utsträckning att det i sig gav skäl till oro. I. N. fick inte fler telefonsamtal från A. R. med upplysningar om J. R:s situation. Det förhållandet att J. R. fortfarande blev mobbad kom inte heller upp på det kvartssamtal som I. N. höll med A. R. under vårterminen. I. N. har själv berättat att han vid sitt samtal med de utpekade pojkarna hade varit ganska hård mot dem och att han därför utgick från att de inte retade J. R. mer samt att han även i övrigt tyckte att han hade situationen under kontroll. Att I. N. mot bakgrund av detta inte t.ex. underrättade skolledningen om J. R:s problem eller vidtog andra åtgärder kan enligt HovR:ns mening inte anses utgöra fel eller försummelse.

Skolledningens åtgärder. I början av höstterminen 1993 fick E. T. klart för sig att J. R. hade blivit retad av två pojkar. Hennes åtgärd blev att omedelbart, samma dag som hon fick samtalet från A. R., kalla in pojkarna för ett samtal. Denna åtgärd kan enligt HovR:ns mening inte anses felaktig i något hänseende. Därefter kallade E. T. också pojkarna med föräldrar samt A. R. till ett möte kort därpå. Det är klarlagt att detta möte fick ett beklagligt förlopp och att de anklagade pojkarnas föräldrar inte trodde på de uppgifter A. R. lämnade. Det måste emellertid anses ha varit korrekt att så snart som möjligt sammankalla de berörda parterna för att försöka reda ut vad som hade hänt och försöka få stopp på den mobbning som förekommit. Det förhållandet att mötet slutade olyckligt synes inte ha berott på skolans sätt att organisera mötet. Att pojkarnas föräldrar reagerade negativt är en reaktion som skolan i det här fallet inte kan lastas för. Det har i efterhand visat sig att mötet faktiskt ledde till att de berörda pojkarna slutade reta J. R. Trots den upprörda stämningen fick mötet alltså den avsedda effekten. Sammanfattningsvis anser HovR:n inte att fel eller försummelse kan läggas kommunen till last i den här delen.

Efter sammanträdet hos E. T. på rektorsexpeditionen slutade visserligen de två pojkarna att reta J. R., men det var i stället andra pojkar i klassen som övertog deras roll. Det är utrett i målet att detta inte kom till skolans kännedom. Frågan är om skolan gjorde vad som ankom på den för att försöka ta reda på varför J. R. alltjämt mådde dåligt och varför hon inte ville komma till skolan. Både E. T. och B. A har berättat att de på olika sätt försökte få J. R. att berätta varför hon inte tyckte det var bra i skolan. Det har redovisats en stor mängd samtal mellan framför allt B. A. och J. R. samt mellan E. T. och A. R. Även om det inte har utretts att frågan om J. R. var mobbad togs upp vid alla dessa samtal, anser HovR:n det klarlagt att skolan i den utsträckning det kan begäras försökt få J. R. att berätta om någon mobbade henne och i så fall vem det var. E. T. har också klargjort att hon försökte få reda på mer om J. R:s situation genom att prata med olika grupper av elever i skolan. Frågan om J. R:s problem togs också upp på ett flertal elevvårdskonferenser och var i övrigt väl känt bland lärarna på skolan. Skolan synes således ha gjort vad som kunde göras för att få klarhet i om någon mobbning alltjämt förekom. Då det ändå inte kunde utredas att någon utpekad person hade mobbat J. R, kunde något ingripande mot en enskild mobbare givetvis inte företas. Det kan därför inte anses att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse i det här avseendet.

Kommunen företog även i övrigt under läsåren 1993/94 och 1994/95 en mängd åtgärder för att försöka hjälpa J. R. Kommunen synes här ha handlat i enlighet med vad M. A. G. har rekommenderat, nämligen att inte ge upp beträffande den som säger sig mobbas, även om någon konkret mobbning inte kan konstateras, utan på andra sätt försöka bereda J. R. möjligheter till en trygg skolgång, så att hon skulle få den utbildning hon hade rätt till. Dessa åtgärder förefaller ha varit helt adekvata. Det kan naturligtvis i efterhand ifrågasättas om de olika stödåtgärderna kunde ha utformats på ett annorlunda sätt. Insatsernas riktighet måste emellertid bedömas i ljuset av att A. R. var överens med skolledningen om att de olika åtgärderna borde prövas och att samtliga inblandade trodde att åtgärderna verkligen skulle kunna hjälpa J. R. J. R. hade också själv egna önskemål som tillgodosågs av skolan. Skälet till att åtgärderna ändå misslyckades synes närmast vara det J. R. själv har angett, nämligen att hon mådde så dåligt att hon inte klarade att delta i det som ordnades för henne. Det var således inte åtgärderna i sig som var olämpliga. Mot bakgrund av detta anser HovR:n att någon kritik inte kan riktas mot kommunen för de åtgärder som vidtogs under årskurs åtta och nio.

5. Skolverkets och Yrkesinspektionens kritik mot kommunen

Avslutningsvis tar HovR:n upp frågan om kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra skadeståndsskyldighet, genom att underlåta att vidta sådana åtgärder som Skolverket och Yrkesinspektionen ansåg borde ha vidtagits.

Med anledning av en anmälan från Föreningen mot mobbning har Skolverket i ett beslut i tillsynsärende d. 28 juni 1994 riktat viss kritik mot Jättestenskolan. Skolverkets beslut skall ses mot bakgrund av dels skollagens regler, dels bestämmelserna i den då gällande läroplanen för grundskolan. Av denna framgick att diskussioner kring en elev skulle utmynna i ett åtgärdsprogram. Programmet, som enligt läroplanen borde utformas av skola, elev och föräldrar tillsammans, skulle utgå från elevens behov och utvisa vad man ville åstadkomma och med vilka medel och metoder man ville arbeta. Skolverket fann, efter att ha tagit del av dokumentationen av kommunens hantering av mobbningsfrågor samt av den dokumentation som legat till grund för åtgärderna i J. R:s fall, att kommunen inte gjort tillräckliga insatser för att klarlägga och bearbeta orsakerna till mobbningen av J. R. samt att kommunen brustit i sitt ansvar vad gäller att upprätta ett åtgärdsprogram. Något exempel på vad kommunen ytterligare bort göra eller om åtgärdsprogrammet skulle innehålla andra moment än de åtgärder, som skolans ledning faktiskt företog, anges inte i beslutet. Regionchefen M. D., som var föredragande i ärendet vid Skolverket, har inte heller när han hörts som vittne i målet velat konkretisera kritiken. Av vittnesmålet framgår dock att Skolverket i allt väsentligt grundade sin kritik på Jättestenskolans skriftliga dokumentation. HovR:n har haft ett betydligt bredare underlag för sin bedömning. Mot bakgrund av detta och i enlighet med vad som tidigare har redovisats, anser HovR:n att kommunen har gjort vad som rimligen kunde begäras av den i syfte att utreda frågan om mobbningen av J. R. Det förhållandet att en formell individuell åtgärdsplan inte hade upprättats skriftligen kan enligt HovR:ns mening inte heller betraktas som en försumlighet i skadeståndsrättslig mening, i synnerhet som alla åtgärder i enlighet med läroplanens krav beslöts i samråd mellan skolan, J. R. och hennes mamma och så långt möjligt utgick från J. R:s behov.

Som tidigare anförts (s. 786; red:s anm.) har även Yrkesinspektionen efter en anmälan från Föreningen mot mobbning riktat viss kritik mot Jättestenskolan i ett inspektionsmeddelande d. 27 april 1994. Inspektionsmeddelandet baseras bl.a. på Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet (AFS 1993:17, ikraftträdande d. 31 mars 1994). Av dessa föreskrifter, vilka även gäller för elever i skolan, följer att arbetsgivaren skall planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt möjligt förebyggs samt klargöra att kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten. Vidare följer av föreskrifterna att det i verksamheten skall finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda sådana missförhållanden som kan ge grund för kränkande särbehandling.

HovR:n konstaterar att Yrkesinspektionens förelägganden till Jättestenskolan samtliga är av generell karaktär och inriktade på skolans allmänna möjligheter att förebygga och förhindra mobbning. Inspektionsmeddelandet innefattar således ingen direkt kritik mot skolans sätt att hantera J. R:s problem. Tvärtom har Yrkesinspektionen konstaterat att skolan verkligen bemödat sig om att försöka komma tillrätta med de problem som uppstått. Det förhållandet att Yrkesinspektionen ansåg att det fanns behov av förbättringar på Jättestenskolan har dock sin grund i hur skolan hanterat bl. a. frågan om huruvida J. R varit mobbad. Att Yrkesinspektionen därvid funnit anledning att kräva att skolan skulle förbättra sina rutiner i vissa hänseenden föranleder emellertid inte HovR:n att göra någon annan bedömning än den som redovisats ovan.

HovR:ns sammanfattande bedömning

HovR:n finner således utrett att J. R. varit utsatt för kränkande behandling i form av mobbning och att detta medfört att hon i stor utsträckning inte kunnat delta i vanligt skolarbete. HovR:n finner emellertid inte att kommunen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse, vare sig genom de åtgärder som vidtagits eller genom att underlåta att vidta åtgärder. Vid detta förhållande saknar HovR:n anledning att pröva om J. R. har drabbats av någon i skadeståndslagens mening ersättningsgill skada och om i så fall adekvat kausalitet föreligger. J. R:s talan skall ogillas redan på den grunden att fel eller försummelse inte har förekommit.

Domslut.

Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n käromålet.

J. R. överklagade och yrkade att HD med undanröjande av HovR:ns dom skulle bifalla hennes i HovR:n förda talan.

Grums kommun bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Magnusson, Lennander, referent, och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. Under de senaste decennierna och särskilt under de senaste 15 åren har problematiken kring mobbning blivit synlig på ett helt annat sätt än som tidigare varit fallet. Inte minst har det allvarliga problem som mobbning i skolan utgör lyfts fram. Detta har avspeglats i skollagstiftningen, där skolans stora ansvar då det gäller att ingripa mot alla slags trakasserier eller kränkande behandling har betonats. I skolorna har också mycket arbete lagts ned på att bekämpa mobbning.

I 1 kap. 2 § 3 st. skollagen (1985:1100) stadgas, efter en lagändring år 1990, att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde. I förarbetena till lagrummet (prop. 1990/91:18 s. 30) understryks att aktningen för varje människas egenvärde måste räknas till skolans viktiga fostransmål. Som exempel på vad detta mer konkret innebär anges att alla former av mobbning skall kraftfullt motverkas. Klart är således att det också vid den tid som är aktuell i målet fanns både en medvetenhet om problematiken och en allmän skyldighet för skolans personal att förhindra mobbning.

Genom senare lagändringar, där den första tillkom år 1993 och trädde i kraft d. 1 juli 1994, har det ansvar som vilar på skolans personal när det gäller att ingripa mot och förebygga mobbning ytterligare markerats.

Av betydelse är också reglerna i arbetsmiljölagen (1977:1160) och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter, där det sägs att arbetsmiljön skall vara sådan att ohälsa inte uppkommer.

Som HovR:n funnit är det utrett att J. R. blev mobbad i årskurs sju och i vart fall till och med höstterminen i årskurs åtta, dvs. framför allt under år 1993, och att mobbningen bestod i trakasserier, främst genom olika typer av nedsättande kommentarer från fem eller sex pojkar i hennes egen klass, samt i att hon inte fick delta i klassens gemenskap.

J. R. har hävdat att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att inte i rätt tid och på rätt sätt ingripa mot mobbningen, vilket orsakat henne en ersättningsgill skada. Som grund för sin talan har hon bl.a. åberopat 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och gjort gällande att kommunen vållat henne skada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarar.

Enligt 1 kap. 4 § skollagen är kommunerna huvudmän för grundskolan. Huvudmannen ansvarar, enligt 12 § samma kapitel, för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i skollagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Med utbildning avses inte bara den direkta undervisningen utan även skolans fostrande roll (prop. 1990/91:18 s. 35).

En förutsättning för att 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall vara tillämplig är att skadan vållats vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning avser beslut och åtgärder från det allmännas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna. Karakteristiskt är att den enskilde står i ett beroendeförhållande till myndigheten, som bestämmer över hans eller hennes rättigheter och skyldigheter på ett sätt som inte förekommer i privaträttsliga sammanhang. Att skadan skall ha vållats "vid" myndighetsutövning betyder att den endast behöver stå i ett visst närmare sammanhang med myndighetsutövningen. (Se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. 1996, s. 14 och 39.) När skolplikt föreligger har verksamheten, bortsett från den rena undervisningen, ofta en påtaglig karaktär av myndighetsutövning (se t.ex. Bengtsson, Skadeståndsansvar vid myndighetsutövning 1, 1976, s. 166 ff).

Det som i förevarande fall läggs kommunen till last avser inte den direkta undervisningen. Det är i stället fråga om en skada som utanför undervisningen vållats J. R. när hon på grund av skolplikten vistats i skolan. Kommunens ansvar bör därför, såsom domstolarna funnit, bedömas enligt reglerna om skada som vållats vid myndighetsutövning.

För att kommunen skall kunna åläggas skadeståndsansvar krävs vidare att skadan vållats genom "fel eller försummelse", dvs. genom oaktsamhet (culpa). Kommunen ansvarar härvid för de åtgärder som skolan, dvs. skolans rektor, lärare och övrig personal, har vidtagit eller borde ha vidtagit. Det fordras inte att oaktsamheten kan knytas till en bestämd person. Likaså kan mindre fel eller försummelser av flera anställda tillsammans utgöra skadeståndsgrundande oaktsamhet.

I culpaansvaret ligger ett krav på att skolan skall ha gjort vad som rimligen kan begäras. Det kan inte ställas något reservationslöst krav på att åtgärderna varit framgångsrika. När det gäller ett komplicerat socialt och psykologiskt fenomen som mobbning kan det vid en skadeståndsbedömning inte heller krävas att skolan skall ha tillämpat en viss bestämd teori eller handlingsmodell och att åtgärderna skall ha satts in i en viss bestämd ordning. Det framgår av utredningen i målet att det i skolorna har utarbetats flera olika metoder för antimobbningsarbetet och att olika skolor har olika sätt att angripa mobbningsproblematiken. Det avgörande i skadeståndshänseende måste vara huruvida skolan har tagit problemet på allvar och gjort vad den kunnat för att komma till rätta med det.

J. R. har lagt kommunen till last att den inte i rätt tid och på rätt sätt ingripit med anledning av den mobbning hon utsatts för. Hon har bl.a. hänvisat till den kritik som Skolverket i ett beslut i tillsynsärende d. 28 juni 1994 riktat mot kommunen. I beslutet fann Skolverket att kommunen inte gjort tillräckliga insatser för att klarlägga och bearbeta orsakerna till mobbningen av J. R. De insatser som Skolverket därvid bedömt är de insatser från skolans sida som skolstyrelsen i sitt yttrande i ärendet redovisat till verket och som i Skolverkets beslut anges på följande sätt: "I elevvårdskonferensen har ärendet aktualiserats vid sammanlagt sju tillfällen från 1993-10-15 till 1994-04-22. Någon övergripande, målinriktad planläggning i ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med J. R:s situation har inte redovisats." Av utredningen i förevarande mål framgår emellertid att det från kommunens sida varit fråga om betydligt fler åtgärder än en diskussion vid ett antal elevvårdskonferenser.

Av betydelse för bedömningen av kommunens skadeståndsansvar gentemot J. R. är i första hand händelseförloppet under år 1993, efter det att hennes mamma, A. R., i januari det året ringt till J. R:s klassföreståndare, I. N., och berättat att J. R. hade problem i skolan och att hon mådde dåligt. Som HovR:n funnit är det inte visat att J. R. under höstterminen 1992 visade sådana tecken på att hon var mobbad att kommunen borde ha ingripit redan då. Beträffande händelserna år 1993 framgår bl.a. följande av utredningen i målet.

De uppgifter I. N. fick vid telefonsamtalet med A. R. var att det fanns vissa pojkar som sade dumma saker till J. R. och att hon kände sig utanför. När I. N. fick reda på att J. R. kände sig utfryst tog han upp detta problem med flickorna i klassen. Problemet med retsamma repliker m.m. tog han upp med pojkarna för sig. Han frågade därefter vid upprepade tillfällen J. R. hur hon hade det, men hon svarade bara att det var bra. Han kunde dock se att hon inte mådde bra och han försökte därför ta reda på anledningen till detta. Han talade med de s.k. kamratstödjarna, skolvärdinnan och specialläraren S. L. och bad dem vara särskilt uppmärksamma på J. R:s situation. Ingen av dem kunde dock lämna några uppgifter som tydde på att J. R. for illa. Han talade också med lärarlaget. Frågor om mobbning behandlades i klassrådet. När J. R. så småningom namngav två pojkar som retat henne kallade han omedelbart till föräldramöte där mobbningsproblemet togs upp.

En tid efter det nyss nämnda föräldramötet tog A. R., i början av höstterminen 1993, kontakt med biträdande rektorn E. T. per telefon och berättade att de två namngivna pojkarna hade retat J. R. E. T. kallade genast till sig pojkarna för enskilt samtal. Påföljande vardag hölls möte med de båda pojkarna och deras föräldrar samt E. T., kuratorn B. A., I. N. och A. R. Mötet ledde till att dessa pojkar slutade att trakassera J. R. Ett resultat av mötet blev också att E. T. och B. A. tillsammans tog ett särskilt ansvar för J. R. Bl.a. fick J. R. träffa B. A. för samtal 2-3 gånger i veckan. B. A. har uppgivit att hon, trots att hon, vid det mycket stora antal möten som hon hade med J. R., ansträngde sig för att få reda på vad som plågade henne, inte fick något egentligt svar. Både B. A. och E. T. försökte även på andra sätt att komma underfund med vad det var som gjorde att J. R. inte trivdes i skolan, dock utan framgång. Inte heller A. R. bidrog med någon ytterligare information.

Såvitt skolundervisningen beträffade fick J. R., med början under höstterminen 1993, individuellt schema, individuell undervisning, hemundervisning och senare samtalsterapi och tillfälle till praktiktjänstgöring i olika former. Hennes situation behandlades på ett flertal elevvårdskonferenser. Kommunen vidtog också en rad åtgärder i syfte att allmänt förebygga och förhindra mobbning på skolan.

Det är i och för sig naturligt att den som drabbas av mobbning i skolan reagerar med att tiga. I en sådan situation ställs de personer som vill ingripa och hjälpa inför stora problem. Detta synes ha varit fallet när det gäller J. R. Trots att, enligt vad som framgår av utredningen, skolpersonalen gjorde allvarliga försök att få reda på vad som pågick, gick det inte - bortsett från några händelser i klassen under vårterminen 1993 - att få fram uppgifter om vad som hände och som orsakade J. R:s fysiska och psykiska symptom.

Vid en sammanfattande bedömning finner HD, på samma sätt som HovR:n, att skolan gjort vad som rimligen kunnat begäras av den. Kommunen kan således inte åläggas någon skadeståndsskyldighet.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Regner var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Lika med majoriteten finner jag utrett att J. R. blev mobbad i årskurs sju och i vart fall till och med höstterminen i årskurs åtta, dvs. framför allt under år 1993, och att mobbningen bestod i trakasserier, främst genom olika typer av nedsättande kommentarer från fem eller sex pojkar i hennes egen klass, samt i att hon inte fick delta i klassens gemenskap.

En central fråga i målet är om J. R. - som HovR:n funnit - kan vara berättigad till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En förutsättning för det är att skada vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarat. Hon har som grund för sitt anspråk enligt nämnda paragraf åberopat skolans åtgärder med anledning av ifrågasatt vägran att fullgöra den allmänna skolplikten, t.ex. hot om sanktion enligt skollagen.

En förutsättning för att skadestånd skall kunna utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är alltså att det är fråga om fel eller försummelse "vid myndighetsutövning". Därvid krävs att det rör sig om myndighetsutövning riktad mot den som gör anspråk på ersättning och inte mot någon tredje man. Så t.ex. i ett mobbningsfall kan åtgärder som utgör myndighetsutövning och som riktar sig mot den som mobbar inte ge rätt till skadestånd för offret för mobbningen. Det agerande som J. R. har hävdat utgör myndighetsutövning mot henne består i åtgärder med anledning av att hon under 1994 uteblev från undervisningen, bl.a. hot om sanktioner vid ett möte som hölls med kommunens skolchef L. Ä. på våren 1994.

Även om detta påstådda sanktionshot riktats i första hand mot J. R:s vårdnadshavare och inte mot henne personligen har det sådant samband med fullgörande av hennes skolplikt att det får anses ha skett "vid myndighetsutövning" mot henne. Emellertid gör hon gällande att hennes skada uppkommit väsentligen på grund av skolans åtgärder eller brist på agerande under 1993 med anledning av den mobbning som hon då utsattes för. Frågan är då om denna skada har vållats vid myndighetsutövning mot henne eller om sambandet mellan skadan och den aktuella myndighetsutövningen är alltför svagt för att så kan anses ha varit fallet (jfr prop. 1972:5 s. 502).

J. R. har gått i skolan inom ramen för den allmänna skolplikten som är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter. Enbart detta förhållande utgör dock inte tillräcklig grund för att anse att det i hennes fall kan vara fråga om skada vållad vid myndighetsutövning, eftersom de flesta åtgärder inom undervisningen faller utanför detta rekvisit (se t.ex. Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s. 166 ff. och Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. s. 43). Det måste därför vara fråga om en åtgärd (eller brist på åtgärd) i mera direkt samband med myndighetsutövning mot henne. I anslutning till situationen under 1993 synes det inte ha varit aktuellt med att ingripa på grund av skolvägran. Enligt min mening föreligger det därför inte ett sådant samband mellan skolans agerande vid mobbningen av henne och den myndighetsutövning som det kan vara fråga om här att det kan sägas att skada kan ha vållats vid denna.

För min del finner jag därför att det skall prövas om skadeståndsskyldighet för kommunen kan föreligga till följd av 3 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt den paragrafen skall den som har en arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Kommunen har alltså ett ansvar för skolans personal i den angivna utsträckningen. Också här skall det vara fråga om ett fel eller en försummelse i verksamheten (jfr a. prop. s. 497). När det gäller att bedöma om så är fallet gör sig de synpunkter gällande som majoriteten anför i den frågan. jag ansluter mig därför till uppfattningen att det inte är visat att något fel eller någon försummelse har förekommit såvitt gäller skolans personals insatser mot mobbningen av J. R. Inte heller kan kommunen som sådan läggas till last att den uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat någon skada. Kommunen är därför inte skyldig att utge det yrkade skadeståndet till J. R.

JR Nyström var skiljaktig och anförde: Jag vill ersätta vad majoriteten anfört i de två sista styckena i domskälen - efter det stycke som beskriver den för J. R. individuellt utformade undervisningen - med följande.

Av utredningen framgår visserligen att kommunen vidtog åtgärder i syfte att allmänt förebygga och förhindra mobbning på skolan. Några försök att, oberoende av J. R:s ovilja att medverka, utreda den uppkomna situationen synes däremot inte ha gjorts. I stället har en rad åtgärder vidtagits som varit ensidigt riktade mot J. R. Även om dessa åtgärder tillkommit av välvilja och även omsorg om J. R. utgör de samtidigt en klar särbehandling av henne. De får därför anses närmast understryka hennes utanförskap och motverka den integrering i kamratkretsen som kunde ha utgjort en upplösning av mobbningssituationen. Genom att inte angripa mobbningssituationen utan endast söka undanröja följderna av den har kommunen genom skolan förfarit felaktigt. Kommunen skall på grund härav utge skadestånd till J. R. I fråga om beräkning av skadeståndsbeloppet delar jag TR:ns bedömning.

HD:s dom meddelades d. 28 nov. 2001 (mål nr T 351-01).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-11-28
Målnummer
T351-01
Lagrum
3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
1 kap. 2 §, 4 § och 12 § skollagen (1985:1100)
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Skadeståndsansvar
Kommun
Mobbning
Skola
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2013 s. 1210: Försäkringskassan har åsidosatt sin serviceskyldighet genom att inte vidta några åtgärder med anledning av handlingar som getts in till myndigheten. Underlåtenheten har ansetts ha haft ett så nära...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation