NJA 2001 s. 894

Fråga om påföljd för sexuellt umgänge med barn, när den tid som förflutit mellan brotten och lagföringen är omkring 10 år och gärningsmannen var under 18 år.

Karlskoga TR

Allmän åklagare yrkade vid Karlskoga TR ansvar å K U., född d. 13 nov. 1973, för sexuellt umgänge med barn enligt följande gärningsbeskrivning:

K. U. har under tiden d. 30 nov. 1988-d. 30 nov. 1991 i en villa med garage på Ekerö i Åtorps kommun haft sexuellt umgänge med B. M., född 1981. Han har därvid ungefär en gång i veckan haft anala eller orala samlag med henne eller berört henne med fingrarna i underlivet innanför kläderna. Vid några tillfällen har han slickat henne i underlivet. Han har också vid ett flertal tillfällen försökt tränga in med sin penis i hennes slida, dock utan att lyckas.

K. U. har under åren 1989 till och med 1991 i en villa på Ekerö i Åtorps kommun haft sexuellt umgänge med E. M., född 1983, genom att med sina fingrar ta i hennes underliv vid sex tillfällen.

6 kap. 6 § BrB i dess lydelse före d. 1 juli 1992 åberopades.

B. M. och E. M. yrkade skadestånd för kränkning och för sveda och värk. Den delen av målet beröres inte närmare i detta referat.

Domskäl

TR:n (ordf. lagmannen Friman) anförde i dom d. 28 mars 2000: Domskäl. K. U. har erkänt gärningarna med de inskränkningarna såvitt avser B. M. att han bara haft anala samlag med henne varannan vecka, slickat henne i underlivet bara en gång och bara en gång försökt tränga in med sin penis i hennes slida samt såvitt avser E. M. att han berört hennes underliv bara vid tre tillfällen.

Av utredningen framgår följande. K. U. blev placerad i fosterhem hos B. M:s och E. M:s föräldrar när han var fjorton och ett halvt år gammal. Anledningen till detta var att han från tolvårsåldern och framåt hade förgripit sig sexuellt på minderåriga barn. Han bodde i ett rum i villans källare. Dit kom gärna B. M. och E. M. för att leka och läsa serietidningar. K. U. har sagt att han fick bra kontakt med dem och att de gärna lekte med honom. Han har uppgett att han efter ungefär ett halvår började "fingra" på B. M. när hon var och lekte på hans rum och att han efter ytterligare en tid började ha anala samlag med henne. Sådana samlag förekom enligt honom i genomsnitt en gång varannan vecka men det kunde också vara längre mellan tillfällena. Han höll på kanske tio minuter varje gång. Enligt vad han sagt fick han aldrig utlösning i henne. Han har uppgett att han dessutom mellan två och fyra gånger hade orala samlag med B. M. och var inne i hennes underliv med fingrarna sedan han visat henne en porrtidning och uppmanat henne att göra som figurerna i tidningen gjorde. Vidare har han uppgett att han vid ett tillfälle försökte att med sin penis tränga in i slidan på henne men misslyckades och att han en gång slickade henne i underlivet samt att han uppskattningsvis tre gånger fingrade på E. M:s underliv innanför kläderna då hon var sex eller sju år gammal. Slutligen har han uppgett att han slutade förgå sig mot B. M. omkring ett halvår innan han flyttade från familjen. B. M. har uppgett att K. U. hade sexuellt umgänge med henne så och i den omfattning som åklagaren har uppgett samt att han fick utlösning i henne både vid de anala samlagen och när han hade sin penis i hennes mun och att hon hade ont och kände äckel varje gång han hade haft analt och oralt samlag med henne. Slutligen har E. M. berättat att K. U. drog ner hennes byxor och fingrade på hennes underliv fem eller sex gånger som hon kommer ihåg och att hon inte reagerade särskilt över detta utan trodde "att det skulle vara så" eftersom han sade att alla gjorde det.

K. U:s uppgifter skiljer sig från B. M:s och E. M:s i stort sett bara när det gäller omfattningen av det sexuella umgänge som han haft med dem och i fråga om smärre detaljer utan betydelse för bedömningen av gärningarna. Framför allt B. M. men också E. M. har lämnat klara och precisa uppgifter om vad som hänt. Men det har också K. U. gjort. Lång tid har förflutit sedan brotten begicks och alla tre var då mycket unga. Sålunda var flickorna bara sex-sju år gamla när K. U. började förgå sig mot dem. Uppenbarligen är det relativt nyligen som först B. M. och sedan E. M. velat kännas vid och berätta om det som de varit med om. Redan den långa tid som gått gör att alla uppgifter måste bedömas med stor försiktighet. Någon handfast utredning som ger stöd åt den ena eller andra versionen finns inte utan rätten är helt hänvisad till K. U:s, B. M:s och E. M:s uppgifter. Därför, och då det inte har kommit fram något som med tillräcklig tyngd talar för ett annat ställningstagande, kan inte B. M:s och E. M:s uppgifter tillmätas någon utslagsgivande betydelse där de skiljer sig från K U:s. Alltså är det dennes version som skall läggas till grund för rättens bedömning.

Genom vad K. U. erkänt och vad han och B. M. och E. M berättat är det styrkt att K. U. gjort sig skyldig till sexuellt umgänge med barn under den tid som åklagaren angett dels genom att vid ett flertal tillfällen beröra B. M:s underliv med fingrarna innanför hennes kläder, ha anala samlag med henne i genomsnitt en gång varannan vecka och orala samlag vid omkring fyra tillfällen, varvid han en av gångerna slickat henne i underlivet, och genom att en gång försöka att med sin penis tränga in i hennes slida, dels genom att vid tre tillfällen dra ner E. M:s byxor och fingra på hennes underliv.

K. U:s brottslighet har ett mycket högt straffvärde. Han var emellertid bara mellan femton och arton år gammal när han förgrep sig på B. M. och E. M. Den som begår brott i så ung ålder fick och får bara dömas till fängelse om det finns synnerliga skäl. Utgångspunkten är inte gärningsmannens ålder vid domen utan åldern vid brotten. Här kan det på goda grunder antas att påföljden för K. U:s brottslighet skulle ha blivit en annan än fängelse om han lagförts och dömts inom någorlunda rimlig tid efter brotten och skälen mot att döma honom till fängelse har sedan dess försvagats än mera. Det kan alltså inte komma i fråga att döma honom till det fängelsestraff som i och för sig vore motiverat av hänsyn till brottslighetens art och straffvärde. Det framgår av personutredningen att han skött sig oklanderligt och inte gjort sig skyldig till nytt brott sedan han lämnade familjen M. Det finns inget som talar för annat än att han på egen hand kan avhålla sig från att begå brott även i fortsättningen. Följaktligen saknas den grundläggande förutsättningen för att döma honom till skyddstillsyn. Därför, och då skäl att bestämma påföljden till enbart dagsböter inte föreligger, skall han dömas till villkorlig dom. Den långa tid som förflutit sedan brotten är skäl nog för att inte förena den villkorliga domen med dagsböter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K. U. enligt 6 kap. 6 § BrB i dess lydelse före d. 1 juli 1992 för sexuellt umgänge med barn och bestämde påföljden till villkorlig dom.

K. U. förpliktades att utge skadestånd till B. M. med 100 000 kr jämte ränta och till E. M. med 15 000 kr jämte ränta.

TR:ns dom överklagades i Göta HovR Åklagaren yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till fängelse.

K. U. samt B. M. och E. M. överklagade i skadeståndsdelen.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsrådet Radtke, hovrättsassessorn Lenter och nämndemannen Scherlund) anförde i dom d. 20 dec. 2000: Domskäl. Genom TR:ns dom är det avgjort att K. U. har gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Brotten är att bedöma som TR:n gjort.

B. M., E. M. och K. U. har hörts på nytt i HovR:n. De har berättat i allt väsentligt detsamma som antecknats i TR:ns dom.

De brott som K, U. har gjort sig skyldig till är av mycket allvarligt slag och har ett betydande straffvärde. K. U., som vid brotten var mellan 15 och 18 år och ostraffad, synes numera leva under goda sociala förhållanden. Han är därför inte i behov av övervakning i brottsbalkens mening. Även med beaktande av K. U:s ungdom framstår villkorlig dom inte som en tillräckligt ingripande påföljd för denna brottslighet.

Fråga är om skäl ändå finns att med tillämpning av 29 kap. 5 § 1 st. 7 BrB bestämma en villkorlig dom eftersom ovanligt lång tid förflutit sedan brotten begicks. Om förutsättningar härför föreligger skall bedömas med hänsyn till brottets art och tiden skall i princip räknas från tidpunkten för brottsligheten till dess den tilltalade fick del av åtalet. Skillnad måste således göras mellan olika brottsarter.

En förlängd preskriptionstid gäller för vissa svårare sexualbrott mot barn på så sätt att tiden börjar löpa först den dag barnet fyller 15 år. Bestämmelsen trädde i kraft d. 1 juli 1996 men tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma påföljd dessförinnan har bortfallit enligt äldre bestämmelser. Enligt förarbetena är en förlängd preskriptionstid motiverad av att sexualbrott mot barn intar en särställning på så sätt att de ofta inte ger synliga skador, varför det kan sägas ligga i dessa brotts natur att de i regel inte upptäcks förrän lång tid förflutit. Eftersom skadorna regelmässigt i stället ligger på ett psykiskt plan uppdagas brotten i regel först när barnet nått den självständighet och mognad att det kan berätta vad det varit med om. Om den skyldige kan överbevisas om övergreppen vore det stötande om preskriptionsreglerna skulle lägga hinder i vägen mot en lagföring. Genom införandet av en förlängd preskriptionstid skulle den som utsatts för övergrepp kunna få upprättelse även då en lång tid förflutit från händelsen. Det skulle också kunna öka möjligheterna att få skadestånd (prop. 1994/95:2, s 24 ff.).

K. U. polisanmäldes d. 23 nov. 1998 sedan B. M., som då var 17 år gammal, för socialtjänsten hade berättat om vad hon varit med om. K.U. tog del av åtal för brotten d. 2 jan. 2000. Det har således förflutit drygt åtta år sedan övergreppen upphörde till dess K. U. fick del av åtalet.

HovR:n finner mot bakgrund av den långa tid som ofta förflyter innan sexualbrott mot barn uppdagas att den tid som har förflutit i detta fall inte kan anses ovanligt lång i förhållande till brottens art. Med hänsyn härtill och till brottens art och betydande straffvärde saknas grund att vid straffbestämningen beakta den tid som har förflutit sedan brotten begicks.

Sammantaget anser HovR:n att det föreligger synnerliga skäl att bestämma påföljden till fängelse. Vid straffmätningen beaktar HovR:n K.U:s ungdom.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom i fråga om påföljd på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 1 år.

I fråga om skadestånd ändrades TR:ns dom på så sätt att K. U. förpliktades att utge till B. M. 165 000 kr jämte ränta och till E. M. 30 000 kr jämte ränta.

Hovrättslagmannen Carrick och nämndemannen Jansson var skiljaktiga när det gäller val av påföljd och anförde. De brott K. U. begått har ett mycket högt straffvärde. Han var emellertid mellan 15 och 18 år då han begick brotten. För att ådöma honom fängelsestraff krävs därför att synnerliga skäl härför bedöms föreligga. Sett för sig är brottsligheten så allvarlig att sådana skäl kan sägas föreligga. K. U. synes dock enligt den personutredning som företagits i målet ha anpassat sig väl i samhället med bostad och arbete. Han har heller inte såvitt för HovR:n är känt återfallit i brott. Med hänsyn härtill och då det gått mycket lång tid sedan nu aktuella brott begicks finner vi att en icke frihetsberövande påföljd skall väljas för honom. Enär han inte kan sägas vara i behov av övervakning i BrB:s mening bestämmer vi påföljden till villkorlig dom. Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

K. U. överklagade HovR:ns dom. HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan, i följd varav HovR:ns dom i övrigt skulle stå fast.

K. U. yrkade att HD skulle bestämma påföljden till villkorlig dom. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Svensson, Westlander, Pripp och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Vid bedömningen av straffvärdet av de brott som K. U. befunnits skyldig till skall beaktas att övergreppen, vad gäller B. M., bestått i ett regelbundet och frekvent sexuellt utnyttjande under flera års tid och därmed inneburit en särskilt allvarlig kränkning av henne. K. U. var emellertid endast mellan femton och arton år gammal, då övergreppen mot flickorna skedde. Härtill kommer att det av utredningen i målet framgår att hans placering hos familjen M. varit direkt olämplig med hänsyn till att han omhändertogs på grund av sexuella övergrepp mot barn. Det framgår vidare att hans handlande mot flickorna stått i samband med hans bristande utveckling, erfarenhet och omdöme samt att han inte haft förmåga att förstå vilken allvarlig kränkning han utsatte dem för.

I förevarande fall begicks brotten under åren 1988 till 1991 och åtal väcktes först år 1999, sedan B. M., som är född år 1981, berättat vad hon varit med om.

Riksåklagaren har med hänvisning till den förlängda preskriptionstiden för sexualbrott mot barn gjort gällande att utrymmet för att ta hänsyn till tidsfaktorn vid dessa brott bör vara snävt. Den förlängda preskriptionstiden infördes emellertid för att göra det möjligt för ett barn att få upprättelse och skadestånd och den bör inte tillmätas betydelse vid bedömningen om tidsutdräkten skall beaktas vid straffmätningen (jfr NJA 1993 s. 310).

Vid straffmätningen bör också beaktas att de skadestånd med upplupen ränta som K. U. har förpliktats att utge sammantaget uppgår till ett avsevärt belopp samt att han sedan flera år inrättat sig i en ordnad och stabil tillvaro.

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl. Som framgår av vad som tidigare anförts vad gäller de närmare omständigheterna kring brotten och K. U:s person föreligger det inte några sådana skäl. Eftersom det saknas särskild anledning att befara att K. U. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet skall påföljden bestämmas till villkorlig dom.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden till villkorlig dom.

HD:s dom meddelades d. 19 dec. 2001 (mål nr B 366-01).