NJA 2013 s. 63
Straffmätning. Betydelsen av att ovanligt lång tid förflutit sedan två våldtäktsbrott begåtts av en styvfar mot ett litet barn.
Skaraborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte i maj 2012 åtal vid Skaraborgs tingsrätt mot
P.-E.O., född 1967, för grov våldtäkt under påstående att denne vid två tillfällen under perioden den 1 januari 1997 till den 31 december 2000 i den gemensamma bostaden i Falköpings kommun genom våld hade tvingat sin styvdotter (målsäganden A) till samlag (åtalspunkt 1). I gärningsbeskrivningen anförde åklagaren vidare följande:
P.-E.O. har vid ett tillfälle legat över målsäganden och med sin kroppstyngd hållit fast henne och även låst fast hennes ben, så att hon inte kunnat komma loss, samt därefter genomfört ett vaginalt samlag. Målsäganden har gråtit och skrikit men P.-E.O. har hyssjat henne samt pussat henne på munnen för att tysta henne.
P.-E.O. har vid ett annat tillfälle tagit tag i och dragit isär målsägandens ben och hållit fast benen samtidigt som han slickat målsägandens underliv. P.-E.O. har vidare berört hennes underliv med fingrarna samt härefter lagt sig över henne och med sin kroppstyngd hållit fast henne, så att hon inte kunnat komma loss, samt därefter genomfört ett vaginalt samlag.
Våldtäkterna är att bedöma som grova i beaktande av offrets låga ålder.
P.-E.O. åtalades också för övergrepp i rättssak bestående i att han i ett telefonsamtal den 19 april 2012 med sin syster C.O. och hennes make D.F. hade framfört hotelser mot dem på grund av vad de hade uppgett vid polisförhör angående de påstådda våldtäktsbrotten (åtalspunkt 2).
Såväl målsäganden A som C.O. och D.F. yrkade skadestånd.
P.-E.O. förnekade de åtalade gärningarna och bestred yrkat skadestånd.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Björn Danielsson) anförde i dom den 12 juli 2012 bl.a. följande.
Domskäl
Åtalspunkt 1
- - -.
Inledningsvis gör tingsrätten följande sammanfattning av de förhörsuppgifter som förekommer i målet och som tingsrätten bedömt betydelsefulla för prövningen av målet.
Målsäganden har uppgett att hon har starka minnen av de två åtalade händelserna. Vid, som hon har uppfattat det, det första tillfället sov hon på viss plats i bostaden tillsammans med ett syskon. I samband med nattning sade P.-E.O. till målsäganden att hon skulle komma ner till honom när syskonet hade somnat, vilket målsäganden gjorde. När målsäganden kom ner till P.-E.O. tittade denne på, vad målsäganden senare förstått, en porrfilm. Målsäganden har beskrivit att P.-E.O. hamnade över henne och genomförde ett samlag med henne. P.-E.O. hade inga byxor på sig och målsäganden tror att hon hade nattlinne. Målsäganden har en minnesbild av att P.-E.O. haft sina fingrar vid hennes underliv samt att han slickat henne i underlivet. Hon har vidare klara minnen av att P.-E.O. haft sin penis inne i hennes underliv, att han gjort samlagsrörelser och att detta gjort fruktansvärt ont. Målsäganden har beskrivit händelsen som att denna höll på länge. Hon har berättat att hon varit ledsen på grund av smärtan men har inte trott att hon vid tillfället vågat skrika. Beträffande, som hon minns det idag, det andra tillfället hade målsäganden flyttat till ett annat rum i bostaden, vilket hon gjorde när hon var 6 år gammal. Målsäganden har berättat att hon vaknade när P.-E.O. kom upp för stegen till hennes våningssäng. Han tog av henne nattlinne och trosor och förde även vid detta tillfälle in sin penis i målsägandens underliv.
Målsäganden har berättat att hon försökt komma loss men att hon inte kom någonstans samt att P.-E.O. hyssjat henne och sagt att det inte var någon fara och han har även pussat henne på munnen. Även vid detta tillfälle gjorde det mycket ont när han var inne i hennes underliv med sin penis, som varit erigerad. Efteråt hade P.-E.O. bråttom att gå till toaletten. Målsäganden har också berättat att det gjort ont på morgonen efteråt när hon skulle kissa.
Målsäganden har också berättat att hon under sin uppväxt varit rädd för att P.-E.O. skulle komma in till henne på natten. Enligt målsägandens uppgifter kan det ha förekommit ett ytterligare tillfälle men hon har inte kunnat minnas detta tillräckligt tydligt. Målsäganden har därutöver också uppgett att hon minns en händelse i samband med ett midsommarfirande då hon blev hysterisk och ledsen men hon har inte själv kunnat minnas varför hon blev så upprörd.
Av vittnesmål från C.O. och D.F. har framkommit att vid ett tillfälle i samband med midsommarfirande hade P.-E.O. blivit berusad och då fått ned målsäganden i knät på sig och lagt sina händer över målsägandens lår. Målsäganden hade då blivit närmast hysterisk. Enligt uppgift från D.F. har målsäganden då bland annat skrikit till P.-E.O. ”Du vet att du inte får”.
Vidare har målsäganden på senare år berättat om händelsen för en pojkvän med anledning av att hon hade svårt för sex med hänsyn till det inträffade. Målsägandens uppgifter härvidlag har bekräftats av pojkvännen som hörts vid tingsrätten.
Att målsäganden nu berättat om händelsen kom sig av att ett syskon till henne upptäckt att målsäganden stod för ett abonnemang avseende en mobiltelefon som P.-E.O. brukade. När målsäganden pressades av syskonet med anledning av detta kom det till slut fram att P.-E.O. ”varit på” målsäganden tidigare och att målsäganden till följd av detta haft svårt att säga nej till P.-E.O. I samband härmed har målsägandens mamma, som hörts inför tingsrätten, konfronterat P.-E.O. med vad som framkommit med följande frågor. Har du varit på målsäganden? Var det sexuellt? Var det fullbordat? P.-E.O. har svarat jakande på alla frågor och därefter lämnat bostaden. P.-E.O. har därefter tagit sig till C.O. och där sammanträffat med henne och D.F. Enligt vittnesmål från C.O. och D.F. har P.-E.O. när han kommit till dem uppgett att han ”slagit den sista spiken i kistan” och att han varit och ”pillat” på målsäganden. På fråga från D.F. har P.-E.O. i samtalet dessutom uppgett att det var länge sedan och att det kan ha rört sig om fem tillfällen. P.-E.O. har i flera efterföljande samtal med C.O. och D.F. vidhållit sin inställning till det inträffade och i vart fall inte förnekat att han på något sätt varit på målsäganden.
P.-E.O. har inför tingsrätten förnekat att händelserna ägt rum och för egen del anfört att målsäganden tubbats att säga som hon gjort av ett syskon till målsäganden som tycker illa om honom. Han har vidare förnekat att han skulle ha svarat som målsägandens mamma beskrivit och själv uppgett att samtalet endast handlade om mobiltelefonen. P.-E.O. har också uppgett att han inte minns om han har uttryckt sig som C.O. och D.F. påstått.
Tingsrättens bedömning
Målsäganden har gjort ett mycket trovärdigt intryck på tingsrätten. Det har inte framkommit något skäl att tro att målsäganden falskeligen skulle beskylla sin styvfar P.-E.O. för de åtalade gärningarna. De åtalade händelserna ligger emellertid långt tillbaka i tiden när målsäganden var liten, vilket gör att stor försiktighet måste iakttas vid bedömningen huruvida målsägandens uppgifter är tillförlitliga.
Målsäganden har berättat om två skilda händelser som hon väl kunnat särskilja i miljö och händelseförlopp. Målsäganden har också varit mycket klar över att båda händelserna lett fram till fullbordade samlag som inte varit helt kortvariga och gjort mycket ont samt att hon även upplevt denna smärta påföljande dag när hon kissat. Händelsen som beskrivits vid en midsommar 2004 talar med styrka för att det som målsäganden berättat också har inträffat. Målsäganden har också berättat om händelsen för en pojkvän på senare år med anledning av att hon funnit det svårt att ha sex. P.-E.O. har vidare själv svarat jakande när han konfronterats med frågan om det varit sexuellt och om det varit fullbordat. Tingsrätten anser därför att målsägandens uppgifter om att hon utsatts för fullbordade samlag måste anses tillförlitliga. Det är däremot inte med tillräcklig säkerhet visat att P.-E.O. pussat målsäganden på munnen eller att han vid det andra tillfället med fingrarna berört målsägandens underliv. Även om det inte med säkerhet kunnat utredas exakt vilket våld som P.-E.O. använt står det klart att han med sin auktoritet som vuxen och målsägandens styvfar samt med sin kroppstyngd betvingat målsäganden vid de båda tillfällena. P.-E.O. har därför med våld tvingat målsäganden till samlag på sätt som krävs för ansvar för våldtäkt. Fråga är därefter om gärningarna är att bedöma som grov våldtäkt, vilket åklagaren gjort gällande.
Genom en lagändring 1992 infördes offrets låga ålder direkt i bestämmelsen som en särskild omständighet vid bedömningen om en våldtäkt ska bedömas som grov. Det kan konstateras att det inte varit möjligt att i närmare mån än vad som gjorts av åklagaren fastställa när de åtalade händelserna ägt rum, vilket enligt tingsrättens uppfattning måste anses naturligt med hänsyn till den tid som förflutit och att målsäganden varit liten när händelserna ägt rum. Tingsrätten finner därmed utrett att målsäganden varit mellan 5 och 7 år gammal när händelserna inträffat. Målsägandens låga ålder i kombination med att P.-E.O. utnyttjat sin förtroendeställning som styvfar och att övergreppen skett i målsägandens hem, där målsäganden haft rätten att få känna sig trygg, samt att det varit fråga om fullbordade smärtsamma samlag medför att gärningarna är att bedöma som grov våldtäkt. P.-E.O. ska därför dömas för grov våldtäkt i enlighet med åtalet utom i fråga om vad som påstås om att han pussat målsäganden på munnen och berört hennes underliv.
- - -.
Tingsrätten fann vidare att P.-E.O. skulle dömas för övergrepp i rättssak enligt åtalet.
Under rubriken Påföljd m.m. anförde tingsrätten bl.a.:
Rättspsykiatrisk utredning har genomförts. Av utredningen har framkommit att P.-E.O. inte har begått de åtalade gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning och att han inte heller led av sådan vid utredningen. Det föreligger därför inte förutsättningar för överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Gärningarnas art och straffvärde utesluter annan påföljd än fängelse. Tingsrätten bedömer straffvärdet på de åtalade gärningarna till fängelse i 5 år. Med viss hänsyn till den tid som förflutit sedan gärningarna begåtts bestämmer tingsrätten påföljden till fängelse 4 år och 6 månader.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde P.-E.O. för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 3 st. BrB i dess lydelse före den 1 april 2005 och för övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § 1 st. 1 BrB till fängelse 4 år 6 månader.
P.-E.O. ålades att utge skadestånd till målsäganden A med 230 000 kr, till C.O. med 7 108 kr och till D.F. med 5 000 kr, allt jämte ränta.
Göta hovrätt
P.-E.O. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att han skulle frikännas från åtalet och befrias från skadeståndsskyldighet. I andra hand yrkade han att gärningarna i åtalspunkt 1 inte skulle rubriceras som grov våldtäkt. Han yrkade under alla förhållanden att såväl fängelsestraffets längd som skadeståndsskyldigheten skulle sättas ned.
Åklagaren och målsägandena motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, hovrättsrådet Lars Friedner, tf. hovrättsassessorn Amanda Hellström, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 25 september 2012 bl.a. följande.
Hovrättens domskäl
Skuld
Åtalspunkten 1
För fällande dom i mål om sexualbrott gäller, liksom för brottmål i övrigt, att den tilltalades skuld genom den utredning som lagts fram i målet ska ha blivit ställd utom rimligt tvivel. En trovärdig utsaga från målsägande kan, i förening med vad som i övrigt har kommit fram i målet, vara tillräcklig för fällande dom (jfr rättsfallen NJA 2009 s. 447 I och II).
Vid bedömningen av en målsägandes utsaga ska främst läggas vikt vid sådana faktorer som rör innehållet i berättelsen som sådan, t.ex. i vad mån berättelsen är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, brister på konsistens, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar (se rättsfallet NJA 2010 s. 671).
Målsäganden A har berättat om två tillfällen då P.-E.O. ska ha våldtagit henne. Hennes berättelse är trots att det förflutit lång tid sedan händelserna någorlunda detaljerad och är i väsentliga delar fri från felaktigheter och motsägelser. Hon har berättat om detaljer som t.ex. var hon hade sitt sovrum, vad som visades på TV:n vid det ena tillfället, i vilka rum händelserna ägde rum, var hon och P.-E.O. befann sig och att han efteråt gick iväg mot vad hon uppfattade som toaletten. Hon har varit noga med att ange vad hon minns tydligt och vad hon är mera osäker på. Hennes berättelse har varit återhållsam och utan synbara överdrifter. Hon har inte gett uttryck för någon tvekan om att P.-E.O. vid båda tillfällena hade sin penis i hennes slida. Hon har beskrivit detta som att det gjorde ”fruktansvärt ont” första gången och att hon kände mycket smärta andra gången. Enligt hovrättens mening har hennes berättelse framstått både som sanningsenlig och självupplevd.
Av betydelse för bedömningen av målsäganden A:s uppgifter är vidare vad vittnet B, D.F. och C.O. berättat om vad P.-E.O. uppgett för dem. Enligt vittnet B konfronterade hon P.-E.O. och frågade honom om han ”varit på” målsäganden A, om det var sexuellt och om det var fullbordat. Enligt vittnet B svarade P.-E.O. henne jakande på samtliga frågor. D.F. och C.O. har uppgett att P.-E.O. till dem berättat att han ”pillat på” målsäganden A vid flera tillfällen.
Något beaktansvärt skäl för målsäganden A att beljuga P.-E.O. har inte kommit fram. Vidare saknas helt skäl för C.O. att beljuga P.-E.O. Av utredningen framgår att C.O. och P.-E.O. fram till den aktuella händelsen stod varandra mycket nära.
Hovrätten finner därför att målsäganden A:s uppgifter om att P.-E.O. vid två tillfällen har haft samlag med henne är så trovärdiga och tillförlitliga och får sådant stöd av den övriga utredningen att de kan läggas till grund för bedömningen av åtalet.
Redan det faktum att P.-E.O:s penis varit i beröring med målsäganden A:s slida är tillräckligt för att samlag ska anses ha förelegat. Om
P.-E.O. fått utlösning eller inte saknar därmed betydelse. Det är därför ställt utom rimligt tvivel att P.-E.O. vid två tillfällen genom våld tvingat målsäganden A till samlag på sätt som tingsrätten funnit. Att P.-E.O. hållit fast målsäganden A:s ben vid händelsen i soffan anser hovrätten dock inte bevisat.
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att gärningarna ska rubriceras som grov våldtäkt. Tingsrättens dom ska därför fastställas i denna del.
Åtalspunkten 2
Vad som förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Tingsrättens dom ska därför fastställas även i denna del.
Påföljd
Lika med tingsrätten finner hovrätten att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Skäl att ytterligare beakta den tid som förflutit sedan gärningarna i åtalspunkten 1 begicks saknas. Inte heller finner hovrätten annan anledning att sätta ned fängelsestraffet. Tingsrättens påföljd ska därför fastställas.
- - -.
Hovrättens domslut
Hovrätten - som även tillämpar 6 kap. 1 § tredje stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 1998 - fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
P.-E.O. överklagade hovrättens dom och yrkade i första hand att han skulle frikännas från ansvar för grov våldtäkt och att skadeståndsskyldigheten mot målsäganden A skulle upphävas. I andra hand yrkade han att gärningarna inte skulle bedömas som grov våldtäkt. Han yrkade att fängelsestraffet och det utdömda skadeståndet i vart fall skulle sättas ned.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd rörande frågan om påföljd. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i fråga om målet i övrigt. Hovrättens dom i dessa delar står därmed fast.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Hager, föreslog i betänkande följande dom:
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
P.-E.O. har enligt hovrättens dom gjort sig skyldig till dels grov våldtäkt bestående i att han vid två tillfällen i det gemensamma hemmet tvingat sin styvdotter, som vid tillfällena var mellan fem och sju år gammal, till vaginala samlag, och dels övergrepp i rättssak. Våldtäkterna begicks under perioden den 1 januari 1997 till den 31 december 2000. Hovrätten har bedömt att straffvärdet av de gärningar som P.-E.O. har gjort sig skyldig till motsvarar fängelse i fem år och har, med viss hänsyn till den tid som förflutit sedan de grova våldtäkterna begicks, bestämt påföljden till fängelse i fyra år och sex månader.
HD har meddelat prövningstillstånd endast såvitt avser frågan om påföljd. Frågan i HD är således vilken påföljd P.-E.O. ska dömas till. Målet gäller i första hand om det förhållandet att det förflutit lång tid sedan våldtäkterna begicks ska beaktas vid påföljdsbestämningen och i vilken utsträckning och på vilket sätt det i så fall ska ske.
Straffvärde i detta fall
Enligt 6 kap. 1 § tredje stycket BrB i dess lydelse före den 1 april 2005 och dess lydelse före den 1 juli 1998 ska för brottet grov våldtäkt dömas till fängelse lägst fyra och högst tio år. P.-E.O. har gjort gällande att straffvärdet för den samlade brottsligheten måste anses vara lägre än fem år medan Riksåklagaren har anfört att det samlade straffvärdet motsvarar lägst sex års fängelse.
Vid bedömningen av det straffvärde som en viss brottslighet har, ska i princip samtliga omständigheter vid brotten beaktas. Av utredningen framgår att P.-E.O. vid två tillfällen har gjort sig skyldig till våldtäkt av sin styvdotter. Det har varit fråga om smärtsamma vaginala samlag och gärningarna har begåtts i det gemensamma hemmet av en närstående person som målsäganden, som vid tillfällena var mellan fem och åtta år gammal, haft anledning att känna trygghet hos. Gärningarna har därmed inneburit en särskilt allvarlig kränkning av målsäganden. Med tillämpning av den s.k. asperationsprincipen (se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 144 ff.) samt med beaktande av att vissa försvårande uppgifter även har lagts till grund för att bedöma gärningarna som grova, anser HD att den brottslighet som P.-E.O. har gjort sig skyldig till har ett straffvärde som motsvarar sex års fängelse.
Billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB
I 29 kap. 5 § första stycket BrB föreskrivs att rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vissa i åtta punkter uppräknade omständigheter. Grundtanken är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen (prop. 1987/88:120 s. 47). Det är främst fråga om omständigheter hänförliga till gärningsmannens person eller som inträffat efter brottet. Av 30 kap. 4 § första stycket BrB framgår att de omständigheter som anges i 29 kap. 5 § också ska beaktas vid val av påföljd som skäl för en lindrigare påföljd än fängelse.
Ett billighetsskäl som aktualiseras i P.-E.O:s fall är det som anges i 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB och som innebär att rätten ska beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Den långa tiden ska i princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtalet för brottet. Om den tilltalade i tiden därefter håller sig undan ska bestämmelsen inte tillämpas (se a. prop. s. 95; jfr SOU 1986:14 s. 458 f.).
Den förflutna tiden ska vidare ses i förhållande till brottets art. I motiven anges att skillnad måste göras mellan olika brottsarter. Att fyra år förflutit från en stöld kan således tala för en icke frihetsberövande påföljd medan det däremot ofta inte gör det vid ett skattebrott, där ju mer regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i själva skattefrågan m.m. (se a. prop. s. 95). En individuell bedömning ska alltså göras.
Av förarbetena framgår vidare att bestämmelsen torde ha störst betydelse vid val av påföljd men att det i vissa fall borde kunna påverka längden av ett utdömt fängelsestraff (se a. prop. s. 95). Förutsättningarna för att en lång tidsutdräkt ska få genomslag på påföljdsvalet minskar dock ju högre straffvärde den aktuella brottsligheten har (jfr rättsfallet NJA 2008 s. 359).
Närmare om bedömningen i mål om sexualbrott som riktat sig mot barn
Riksåklagaren har anfört att tidsfaktorn överhuvudtaget inte eller åtminstone i mindre mån än tidigare ska beaktas vid påföljdsbestämningen när det gäller sexualbrott som riktat sig mot barn. Riksåklagaren har gjort gällande att det, mot bakgrund av de starka intressen som ligger bakom bestämmelsen om senareläggning av utgångspunkten för preskriptionsfristen för sexualbrott som riktat sig mot barn i 35 kap. 4 § andra stycket BrB, kan ifrågasättas om förhållandet att lång tid förflutit överhuvudtaget ska beaktas vid denna typ av brott. I fråga om brott inom familjen, där målsäganden befunnit sig i en beroendeställning i förhållande till förövaren både vid tiden för gärningarna och i tiden därefter, ter sig dessa hänsyn enligt riksåklagarens bedömning särskilt viktiga.
I rättsfallet NJA 2001 s. 894 uttalade HD att den förlängda preskriptionsfristen infördes för att göra det möjligt för ett barn att få upprättelse och skadestånd och att den inte bör tillmätas betydelse vid bedömningen om tidsutdräkten ska beaktas vid straffmätningen. I rättsfallet, som avsåg sexuellt umgänge med barn, beaktade HD vid påföljdsbestämningen bl.a. den långa tid som förflutit mellan brotten och lagföringen.
En möjlighet att åberopa det förhållandet att det förflutit lång tid sedan gärningarna begicks bör enligt HD:s bedömning inte vara helt undantagen från mål som rör sexualbrott som riktat sig mot barn. I stället får i det enskilda fallet prövas om gärningsmannen på något sätt har förmått målsäganden att inte berätta om gärningen och på vilket sätt det i så fall ska påverka bedömningen om billighetsskälet ska beaktas vid påföljdsbestämningen.
Bedömningen i detta fall
Den brottslighet som P.-E.O. nu döms för har ett straffvärde som motsvarar fängelse i sex år. Med beaktande av brottens art och straffvärde är någon annan påföljd än fängelse utesluten. Våldtäkterna begicks under åren 1997-2000 och P.-E.O. fick del av åtalet beträffande gärningarna i maj 2012. Det har alltså förflutit åtminstone elva år från det att brotten begicks till dess att P.-E.O. fick del av åtalet för brotten. Det råder inte någon tvekan om att det förflutit ovanligt lång tid i detta hänseende.
En utgångspunkt för HD är således att omständigheten att det har förflutit lång tid mellan brotten och lagföringen ska beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen. Bland annat med beaktande av det höga straffvärdet i förevarande fall finns det anledning att, i högre utsträckning än vad hovrätten gjort, vid straffmätningen beakta den långa tid som förflutit (jfr rättsfallen NJA 1993 s. 310 och NJA 2003 s. 414). Straffmätningsvärdet bör mot denna bakgrund reduceras med en tredjedel.
En allmän förutsättning för att omständigheten att lång tid har förflutit sedan gärningarna begicks ska påverka straffet i sänkande riktning är att omständigheten inte beror på någon omständighet som den tilltalade bär ansvaret för (se t.ex. rättsfallen NJA 1998 s. 283 och NJA 1997 s. 781). Av utredningen i målet framgår att P.-E.O. har uppmanat målsäganden att inte berätta om gärningarna för någon och att målsäganden först i vuxen ålder förmått anmäla brotten till polisen. Det sagda leder till att det är utrett att P.-E.O. åtminstone i viss mån haft del i det förhållandet att målsäganden inte har förmått berätta om övergreppen. Han ska därför i viss utsträckning själv anses vara ansvarig för den långa tidsutdräkten, varför straffreduktionen blir lägre än vad som annars varit fallet.
Vid påföljdsbestämningen ska även beaktas om det föreligger några andra sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB. P.-E.O. har anfört att även det förhållandet att gärningarna inte har upprepats, trots oförändrade förhållanden, ska beaktas i påföljdsbestämningen. Det förhållandet att P.-E.O. inte har fortsatt sin brottsliga verksamhet kan inte utgöra en sådan omständighet som anges i 29 kap. 5 § BrB. Det har inte heller framkommit någon annan omständighet som skulle kunna påverka straffmätningen i mildrande riktning.
Sammantaget är P.-E.O., även med beaktande av att han i viss utsträckning själv ansvarar för den långa tid som förflutit sedan gärningarna, berättigad till en större reducering av fängelsestraffet än vad underrätterna bedömt vara lämpligt. Mot bakgrund av att det samlade straffvärdet för brottsligheten i P.-E.O:s fall uppgår till sex år kan emellertid brotten, även med beaktande av förhållandet att det förflutit lång tid sedan brotten begicks, inte föranleda ett straff understigande fängelse i fyra år och sex månader (jfr rättsfallet NJA 2010 s. 592).
Hovrättens domslut ska därför stå fast.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, referent, Johnny Herre och Ingemar Persson) meddelade den 15 februari 2013 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
P.-E.O. har enligt hovrättens dom gjort sig skyldig till dels grov våldtäkt bestående i att han vid två tillfällen under perioden 1997-2000 i det gemensamma hemmet tvingat sin styvdotter, som vid tillfällena var mellan fem och sju år gammal, till vaginala samlag, dels övergrepp i rättssak år 2012 mot sin syster och svåger.
Hovrätten har bedömt att straffvärdet av de gärningar som P.-E.O. har gjort sig skyldig till motsvarar fängelse i fem år och har, med viss hänsyn till den tid som förflutit sedan de grova våldtäkterna begicks, bestämt påföljden till fängelse i fyra år och sex månader.
Målet i HD gäller främst om det förhållandet att det förflutit lång tid sedan våldtäkterna begicks ska beaktas vid påföljdsbestämningen och i vilken utsträckning det i så fall ska ske.
Straffvärdet i detta fall
För brottet grov våldtäkt ska dömas till fängelse lägst fyra och högst tio år. P.-E.O. har gjort gällande att straffvärdet för den samlade brottsligheten är lägre än fem år, medan riksåklagaren har anfört att det samlade straffvärdet motsvarar lägst sex års fängelse.
Vid bedömningen av det straffvärde som en viss brottslighet har ska i princip samtliga omständigheter vid brotten beaktas. Av utredningen framgår att P.-E.O. vid två tillfällen har gjort sig skyldig till våldtäkt mot sin styvdotter, som vid tillfällena var mellan fem och sju år gammal. Det har varit fråga om fullbordade smärtsamma vaginala samlag. Gärningarna har begåtts i det gemensamma hemmet av en närstående person som målsäganden borde ha haft anledning att känna trygghet hos. Gärningarna har därmed inneburit en särskilt allvarlig kränkning. P.-E.O. har också gjort sig skyldig till ett fall av övergrepp i rättssak. HD anser att straffvärdet av den samlade brottsligheten är något högre än hovrätten har funnit; straffvärdet motsvarar fem och ett halvt års fängelse.
Betydelsen vid straffmätningen av att lång tid har förflutit sedan brottet begicks
I 29 kap. 5 § första stycket BrB föreskrivs att rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vissa i åtta punkter uppräknade omständigheter (billighetsskäl). Grundtanken är att det vid sidan av straffvärdet finns olika omständigheter som inte hänför sig till brottet, men som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen (se prop. 1987/88:120 s. 47). Det är främst fråga om omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person eller som har inträffat efter brottet.
Enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 ska rätten beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. Bestämmelsen ger uttryck för att en reaktion på ett brott i allmänhet är mindre påkallad vartefter det tidsmässiga sambandet med själva brottet försvagas; den tilltalade framstår oftast som mindre klandervärd om lagföringen sker först efter en ovanligt lång tid. Det är skäl av motsvarande slag som motiverar att möjligheten att döma ut en brottspåföljd bortfaller genom preskription. (Jfr Lena Holmqvist, Billighetshänsyn, SvJT 1999, s. 188 f. på s. 194 samt Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 3 uppl. 2010, s. 130 f.)
Enligt 35 kap. 1 § jämförd med 4 § första stycket BrB får påföljd inte ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtalet inom viss tid från den dag då brottet begicks. För sexualbrott mot barn gäller dock, efter lagändringar den 1 januari 1995 och den 1 april 2005, att tiden ska räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år (35 kap. 4 § andra stycket). I rättsfallet NJA 2001 s. 894 fann HD att den senareläggning som skett i fråga om tidpunkten för preskriptionsfristens början inte skulle tillmätas betydelse vid bedömningen av om den tid som har förflutit från brottet ska beaktas som ett billighetsskäl vid straffmätningen.
Vid prövningen av om ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks ska beaktas vad det rör sig om för brott. I förarbetena illustreras tillämpningen med exemplen stöld och skattebrott, där det nämns att omständigheten att fyra år har förflutit från brottet vid en stöld kan tala för att tiden beaktas i lindrande riktning, men däremot ofta inte vid ett skattebrott där regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i själva skattefrågan m.m. (se prop. 1987/88:120 s. 95). Vissa brott är av sådan beskaffenhet att de normalt uppdagas i direkt anslutning till att de förövas. Är gärningsmannen känd är utredningen i regel okomplicerad. Detta gäller exempelvis för många misshandelsbrott; åtal kan då typiskt sett väckas kort tid efter brottet.
När det gäller sexualbrott mot barn kan tiden mellan det att ett brott begås och att åtal väcks variera i stor utsträckning. Omständigheter hänförliga till själva brottet, såsom om det ägde rum på allmän plats och om det finns teknisk bevisning och vittnen, eller till barnet, såsom dess ålder, mognad och vetskap om vem förövaren är har härvid ofta större betydelse än vid andra brott. Om brottet har förövats mot ett litet barn och åtal väcks först efter en mycket lång tid kan detta ofta förklaras av att barnet har haft svårt att förstå eller tala om vad det har blivit utsatt för. En även för sexualbrott mot barn ovanligt lång tid kan då anses ha förflutit.
Vid bestämning av om det finns anledning att i skälig omfattning beakta att ovanligt lång tid har gått uppkommer frågan om det har någon betydelse att den tilltalade själv har bidragit till att lång tid har förflutit. En utgångspunkt är här att en gärningsman inte ska lastas för att han inte har angett sig själv. Han behöver inte heller medverka i utredningen av ett påstått brott. Detta innebär att det i allmänhet måste ha förekommit ett mer aktivt förfarande, såsom att den tilltalade under en längre tid har hållit sig undan, för att gärningsmannens agerande ska inverka på bedömningen av om den sena lagföringen skäligen ska beaktas. När det gäller sexualbrott mot barn bör emellertid hänsyn tas till de beroendeförhållanden som i många fall råder. Även om förövaren inte uttryckligen har förmått målsäganden att avstå från att berätta om den brottsliga handlingen, finns det i dessa fall ofta skäl att i mindre utsträckning än annars beakta att det har förflutit ovanligt lång tid.
Bedömningen i detta fall
Våldtäkterna begicks under åren 1997-2000 och P.-E.O. fick del av åtalet i maj 2012. Det förflöt alltså ungefär tolv år mellan det senaste brottet och åtalet. Även med beaktande av att fråga är om ett sexualbrott mot barn får detta anses vara en ovanligt lång tid.
Målsäganden var ett litet barn när gärningarna begicks och levde i familjegemenskap med P.-E.O. även efter brotten fram till dess att anmälan ägde rum. Ett skäl till att lagföring inte skedde tidigare var målsägandens oro för konsekvenserna för familjen av en polisanmälan. Det finns mot den bakgrunden anledning att vid skälighetsbedömningen i mindre utsträckning än annars beakta den ovanligt långa tid som förflutit sedan brotten begicks.
Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Med beaktande av vad som har anförts bör fängelsestraffet med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB reduceras med ett år jämfört med vad som skulle ha gällt vid en straffmätning enbart utifrån straffvärdet. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD faststället hovrättens domslut.
Skiljaktig
Justitierådet Göran Lambertz var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde.
Jag anser att skälen efter punkt 9 ska ha följande lydelse.
En fråga är då vad som närmare bestämt avses med ”ovanligt” lång tid. Enligt bestämmelsen ska tiden ses ”i förhållande till brottets art”. Innebär det att tiden ska vara ovanligt lång med hänsyn till just det eller de brott som målet rör, eller ska den tid som har åtgått relateras till vad som är vanligt för en viss brottskategori, t.ex. ”sexualbrott” eller ”sexualbrott mot barn”?
Det står klart att en tid på exempelvis 4-5 år mellan brott och upptäckt är ovanligt lång om det rör sig som en överfallsvåldtäkt mot en vuxen kvinna eller ett frivilligt samlag mellan en 17-årig pojke och en 13-årig flicka, medan en sådan tid torde vara ganska normal om det handlar om ett sexuellt övergrepp mot ett litet barn. Det innebär att tiden vid sexuella övergrepp mot små barn regelmässigt skulle vara ”ovanligt lång” om den tid som har åtgått ställs i relation till vad som är genomsnittligt för exempelvis brottskategorin ”sexualbrott mot barn”, vilken inkluderar exempelvis en överfallsvåldtäkt mot en 14-åring med känd gärningsman. Även om den långa tiden ska beaktas endast ”i skälig omfattning”, skulle en sådan tilllämpning innebära en närmast regelmässig reduktion av fängelsestraffet vid sexuella övergrepp mot små barn. Det vore inte någon tillfredsställande ordning. Även i övrigt framstår det som naturligast att tolka bestämmelsen så att det avgörande är om tiden är ovanligt lång med hänsyn till det eller de brott som målet faktiskt rör, och inte om den är ovanligt lång jämfört med vad som är normalt för en viss brottskategori.
En annan fråga är hur bestämmelsen ska tillämpas när det är svårt att veta om den tid som har förflutit är ”ovanligt” lång jämfört med vad som är normalt för brott av just det slag som målet rör. Sådana svårigheter finns när det gäller sexuella övergrepp mot små barn. Det finns sålunda inte någon säker kunskap om hur lång tid det normalt dröjer innan sådana övergrepp uppdagas, om det över huvud taget sker, och lagförs. I enlighet med allmänna principer för straffrättsliga bedömningar bör denna osäkerhet beaktas till den tilltalades förmån.
Att en ovanligt lång tid ska beaktas ”i skälig omfattning” innebär framför allt att reduktionen i princip bör bli större ju längre tiden är. Men hänsyn bör också tas till bl.a. i vilken mån samhällets och målsägandens anspråk på en reaktion på brottet klingar av med tiden (jfr p. 7). Att en gärningsman inte har angett sig själv eller inte har medverkat i brottsutredningen bör inte inverka till hans nackdel. Men däremot har det betydelse om den tilltalade under en längre tid har hållit sig undan. När det gäller sexualbrott mot små barn bör hänsyn vidare tas till de beroendeförhållanden som i många fall råder. Även om förövaren inte uttryckligen har förmått målsäganden att avstå från att berätta om den brottsliga handlingen, finns det ofta skäl att i dessa fall beakta en lång tid i mindre utsträckning än annars.
Bedömningen i detta fall
Våldtäkterna begicks under åren 1997-2000 och P.-E.O. fick del av åtalet i maj 2012. Det förflöt alltså ungefär tolv år mellan det senaste brottet och åtalet. Med beaktande av det som har sagts i punkt 12 får detta antas vara en ovanligt lång tid även för det slags brott som målet rör. Vid bedömningen av vad som är en skälig reduktion av straffet ska, vid sidan av den långa tiden, beaktas att målsäganden var ett litet barn och att gärningarna begicks av hennes styvfar, som hon stod i beroendeförhållande till även lång tid efter det att brotten begicks. Anspråket på en kraftfull reaktion på brotten kvarstår därför i betydande grad även efter det att lång tid har förflutit.
Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Med beaktande av vad som har anförts bör fängelsestraffet med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB reduceras med ett år jämfört med vad som skulle ha gällt vid en straffmätning enbart utifrån straffvärdet. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
HD:s dom meddelad: den 15 februari 2013.
Mål nr: B 4680-12.
Lagrum: 29 kap. 5 § BrB.
Rättsfall: NJA 2001 s. 894.