NJA 2003 s. 3

Fråga om skiljeavtals verkan i konkurs. (Jfr 1913 s. 191)

Målet gäller en tvist mellan Svenska Kreditförsäkringsaktiebolagets (Svenska Kredit) konkursbo och 41 återförsäkringsgivare som bevakat fordringar i konkursen vid Stockholms TR. I HD:s beslut ges inledningsvis följande redogörelse för bakgrunden till tvisten och parternas ståndpunkter.

Svenska Kredit bildades år 1928. Det bedrev en omfattande kreditförsäkringsverksamhet. Bolagets åtaganden var i stor omfattning återförsäkrade hos andra internationellt verksamma försäkringsbolag. Avtalen mellan Svenska Kredit och de återförsäkringsgivare som är parter i detta mål innehåller en klausul om att tvister skall avgöras genom skiljeförfarande.

Sedan Svenska Kredit försatts i konkurs i oktober 1992 bevakade ett stort antal återförsäkringsgivare fordringar i konkursen. Dessa avsåg återkrav av förskottsbetalningar som gjorts i enlighet med återförsäkringsavtalen sedan Svenska Kredit drabbats av försäkringsfall. Återförsäkringsgivarna hävdade att återförsäkringsavtalen inte var bindande eller att Svenska Kredit åtminstone var skadeståndsskyldigt på grund av kontraktsbrott. Svenska Kredits konkursbo ansåg däremot att återförsäkringsgivarna var skyldiga att betala ytterligare belopp som enligt återförsäkringsavtalen belöpte på återförsäkringsgivarna men som dessa innehållit.

År 1995 inleddes ett skiljeförfarande mellan konkursboet och vissa ledande återförsäkringsgivare. En grundläggande mellandom meddelades d. 11 nov. 1998, vari dessa återförsäkringsgivare befriades från en stor del av sitt ansvar och tillerkändes betydande belopp. Skiljedomen klandrades men har blivit bestående genom att HD d. 24 okt. 2000 beslöt att inte meddela prövningstillstånd.

Mot de resterande återförsäkringsgivarna påkallade konkursboet skiljeförfarande d. 6 dec. 1995 för att avbryta preskription, varvid skiljeklausulerna i återförsäkringsavtalen åberopades. Den 12 dec. 1995 slöts ett avtal mellan konkursboet och de resterande återförsäkringsgivarna enligt vilket båda sidor avstod från att åberopa preskription av då icke preskriberade fordringar. I avtalets punkt 4 överenskom parterna att erkänna vardera sidans fortsatta rätt att påkalla skiljeförfarande enligt återförsäkringsavtalen med 21 dagars varsel. Skiljeförfarandena mellan parterna avbröts därmed.

Sedan de resterande återförsäkringsgivarna bevakat fordringar i konkursen, beräknade på det ansvar återförsäkringsgivarna ansetts ha för olika risker i skiljedomen mellan de ledande återförsäkringsgivarna och konkursboet, har konkursboet anmärkt att denna skiljedom inte är bindande i förhållande till de resterande återförsäkringsgivarna. Dessa har då yrkat att deras fordringar i konkursen skall fastställas till belopp som kan komma att bestämmas i skiljeförfaranden mellan dem och konkursboet. Som grund för yrkandet har återförsäkringsgivarna åberopat i första hand att en överenskommelse om skiljeförfarande träffats genom avtalet d. 12 dec. 1995, i andra hand att konkursboet är bundet av konkursgäldenärens före konkursen träffade skiljeavtal och i sista hand, om konkursboet skulle anses ha valrätt beträffande sättet för den materiella prövningen, att konkursboet inte inom rimlig tid efter det att återförsäkringsgivarna hänvisat till skiljedomsklausulerna har gjort gällande att dessa inte skulle tillämpas utan tvärtom förhållit sig som om de var tillämpliga.

Konkursboet har invänt att konkursborgenärers fordringsrätt i konkursen skall prövas av rätten i anmärkningsförfarandet.

Här kan ytterligare anmärkas att bevakandena hänvisade till fyra avtal med skiljeklausuler som reglerade Svenska Kredits återförsäkringsverksamhet och åberopade att de alla var bundna av ett eller flera av dessa avtal.

TR:n beslöt att frågan, huruvida konkursboet i bevakningstvisten var bundet av i ärendet åberopade skiljeklausuler, skulle avgöras genom ett mellanbeslut.

I mellanbeslut d. 17 juli 2001 anförde TR:n (rådmannen Tjulander): Frågan om verkan av skiljeavtal i bevakningsprocessen är inte reglerad i KL. I rättspraxis har dock ansetts att ett konkursbo i allmänhet, och även i bevakningsprocess, är bundet av skiljeavtal som konkursgäldenären ingått, NJA 1913 s. 191, 1945 s. 425 och 1993 s. 641. I sistnämnda rättsfall uttalar HD även att en konkursförvaltare under konkursen bör kunna sluta skiljeavtal i samma utsträckning som han kan ingå förlikning. De betänkligheter av bl.a. ekonomisk natur mot användning av skiljeförfarande i en bevakningsprocess som anförs av Heuman i boken "Skiljemannarätt", vilka konkursboet i detta mål åberopat, torde i allmänhet kunna beaktas genom avtalsjämkning med stöd av 36 § avtalslagen. Dessa invändningar mot tillämpningen av skiljeklausuler föreligger i vart fall inte ifråga om Svenska Kredits konkursbo eller i fråga om de aktuella bevakandena.

TR:n finner alltså att skiljeavtal som konkursgäldenären och boet ingått med bevakandena skall vara bindande för parterna i denna bevakningstvist.

Den som skiljeavtal åberopade klausulen i överenskommelsen d. 12 dec. 1995 mellan konkursboet och bevakandena kan enligt TR:ns mening inte uppfattas som ett självständigt skiljeavtal utan enbart som en hänvisning till tidigare skiljeöverenskommelser, som, enligt uppgift från parterna, är de nu åberopade skiljeavtalen mellan konkursgäldenären och bevakandena. Dessa fyra skiljeavtal är ostridigt gällande mellan konkursgäldenären och bevakandena. Enligt vad TR:n ovan anfört är dessa fyra skiljeavtal även gällande i förhållande till konkursboet.

TR:n fastställer att konkursboet är i bevakningsprocessen bundet av skiljeklausulerna i de fyra avtalen mellan konkursgäldenären och bevakandena.

Svea HovR

Konkursboet överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla bevakandenas invändning om skiljeförfarande.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Olvall, referent, och tf. hovrättsassessorn Eriksson) anförde i beslut d. 20 sept. 2001: HovR:n instämmer i TR:ns bedömning och avslår överklagandet.

HD

Konkursboet överklagade och yrkade att HD skulle ogilla bevakandenas invändning att deras rätt i konkursen skulle avgöras genom skiljeförfarande.

Bevakandena bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande ett beslut, vari efter en inledande redogörelse för bakgrund och yrkanden anfördes: Skäl. Vad först gäller betydelsen av avtalet d. 12 dec. 1995 mellan konkursboet och återförsäkrarna gör HD ingen annan bedömning än den HovR:n gjort. Avtalet kan således inte tillmätas någon självständig betydelse i detta sammanhang.

Allmänt gäller att ett avtal om skiljeförfarande är bindande mellan parterna. Frågan huruvida detta är fallet även när den ena parten har försatts i konkurs och den andra bevakar en fordran i konkursen samt därvid åberopar skiljeavtalet har inte reglerats vare sig i KL eller i annan lag.

Den fråga som skall avgöras genom ett eventuellt skiljeförfarande mellan konkursboet och återförsäkrarna är om dessa har en fordran på boet enligt de mellan återförsäkrarna och Svenska Kredit träffade återförsäkringsavtalen och hur stor denna fordran i så fall är. Med andra ord är det den materiella betingelsen för betalningsrätt som är föremål för prövning (jfr Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, 1933 s. 56).

De synpunkter som står mot varandra vid bedömningen av frågan om skiljeklausulen skall bli gällande eller ej har i doktrinen sedan gammalt (se t.ex. Welamson, Konkursrätt s. 297 f.) brukat anges vara å ena sidan den påkallande partens intresse av de fördelar som ett skiljeförfarande erbjuder såsom snabbhet, undvikande av offentlighet och att bedömningen görs av personer med särskild sakkunskap samt å andra sidan konkursboets och övriga borgenärers intresse av att inte de regler som gäller handläggning av tvistig fordran i konkurs åsidosätts.

I rättsfallet NJA 1902 s. 282, som gällde en skiljeklausul i ett arrendekontrakt, fann HD att klausulen inte var tillämplig på en tvist angående betalningsrätt och förmånsrätt i konkurs, utan att tvisten borde prövas i den ordning som KL föreskrev.

I pleniavgörandet NJA 1913 s. 191 kom HD till motsatt ståndpunkt och slog alltså fast att en borgenärs begäran i en konkurs att hans krav skall bedömas av skiljemän skall beaktas. I senare doktrin har ifrågasatts om inte rättsfallet på grund av ålder har mist sin aktualitet. Därvid har hänvisats till bl.a. den modernisering av lagstiftningen som har skett på såväl konkurs- som skiljerättens område. En jämförelse mellan 1862 års KL, som gällde 1913, och den nu gällande KL ger emellertid vid handen att reglerna om bl.a. bevakning av fordran i konkurs inte synes ha ändrats i sådan grad att 1913 års avgörande kan sägas ha förlorat i betydelse. Inte heller förändringarna inom skiljerätten leder dithän.

Den princip som bestämdes 1913 har därefter konstaterats gälla i avgörandet NJA 1993 s. 641, som gällde frågan om en skiljeklausul i ett avtal som ett aktiebolag ingått före sin konkurs är bindande för konkursförvaltaren då denne avser att föra talan om återbäring av vinstutdelning. HD uttalade bl.a., att den övervägande meningen synes vara, att ett konkursbo är bundet av en skiljeklausul i ett avtal som gäldenären och hans medkontrahenter ingått före konkursen, då tvisten gäller en fråga rörande vilken gäldenären kunnat fritt avtala, med giltighet i en senare konkurs, medan konkursboet däremot inte är bundet av en skiljeklausul, då tvisten gäller en fråga över vilken gäldenären inte har sådan dispositionsrätt, såsom huruvida ett visst anspråk åtnjuter sakrättsligt skydd i konkursen.

Det var länge en omstridd fråga huruvida en skiljeklausul gäller mot tredje man vid singularsuccession. Genom rättsfallet NJA 1997 s. 866 slog HD fast att en i ett leveransavtal avseende ett fartyg intagen skiljeklausul band den som förvärvade rättigheter enligt avtalet. I skälen till beslutet anförde HD bl.a. att det torde vara allmänt accepterat att, när det har skett ett partsbyte genom universalsuccession, universalsuccessorn är bunden av skiljeklausulen med undantag för sakrättsliga frågor. Även om det kan ifrågasättas om det är korrekt att i begreppet universalsuccession alltid innefatta konkurs råder ingen tvekan om att det är konkurssituationen som avses.

Det anförda ger vid handen att rättsfallet NJA 1913 s. 191 alltjämt äger aktualitet. Det kan t.o.m. hävdas att dess ställning har stärkts genom ovan återgivna avgöranden från 1990-talet. Frågan om återförsäkrarna har en fordran på konkursboet enligt avtalen mellan dem skall därför, i enlighet med principen i 1913 års fall, avgöras genom skiljedom. Överklagandet skall således lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

Skäl HD (JustR:n Magnusson, Lennander, Regner, Håstad, referent, och Ella Nyström) fattade slutligt beslut, vari efter den här inledningsvis återgivna redogörelsen för bakgrunden till tvisten och parternas ståndpunkter anfördes: Skäl. HD prövar först återförsäkringsgivarnas andrahandsgrund.

Avgörande vid bedömningen av om övriga konkursborgenärer måste respektera konkursgäldenärens före konkursen slutna skiljeavtal har ansetts vara, huruvida ett tänkt avtal, varigenom parterna direkt reglerat den fråga som skiljeförfarandet skall avse (dvs. avtalat om utgången), skulle ha varit bindande för övriga konkursborgenärer (se NJA 1993 s. 641).

Sålunda är det en etablerad uppfattning att övriga konkursborgenärer inte är bundna av gäldenärens skiljeavtal såvitt gäller sakrättsliga frågor, såsom separationsrätt, förmånsrätt och återvinning i konkurs (se NJA 1902 s. 282, 1922 s. 285, 1925 s. 557, 1926 s. 109 och 1931 s. 647). Detsamma gäller skiljeavtal rörande frågan om en rättshandling utgör olovlig vinstutdelning och därför skall återgå enligt 12 kap. 5 § aktiebolagslagen (NJA 1993 s. 641).

Såvitt gäller bundenheten i obligationsrättsliga frågor finns ett pleniavgörande av HD, NJA 1913 s. 191. Målet gällde ett entreprenadavtal med en skiljedomsklausul. Sedan entreprenören gått i konkurs påkallade byggherren skiljeförfarande för bestämmande av om och i vad mån entreprenören häftade i skuld till byggherren. Konkursförvaltaren utsåg en skiljeman. Skiljenämnden fann att entreprenören häftade i skuld till byggherren med visst belopp. Två konkursborgenärer påstod i anmärkningsförfarandet i konkursen att skiljedomen var ogiltig, eftersom den meddelats av skiljemän som tillsatts efter konkursens början. HD fann att bevakningen skulle godkännas med det belopp som byggherren enligt skiljedomen hade att fordra hos entreprenören. I domskälen anfördes att byggherrens i bevakningen åsyftade fordringsanspråk enligt bestämmelse i kontraktet skulle bedömas av skiljemän och att det inte åberopats någon omständighet som eljest kunde rubba giltigheten av den meddelade skiljedomen.

HD var inte enig. I en dissens (av flera) ansågs skiljedomen sakna giltighet därför att de två anmärkande borgenärerna inte varit i tillfälle att vare sig inverka på skiljenämndens sammansättning eller i övrigt bevaka sin rätt såsom borgenärer i konkursen. I en utveckling av denna mening anförde JustR von Seth bl.a. att skiljedomsklausuler, som intar en fristående ställning i förhållande till övriga moment i avtalet, inte bör undantränga den i KL stadgade formen för prövning av tvistiga fordringar i konkurs, eftersom konkursprocessen är en process ej blott mellan varje borgenär för sig och gäldenären utan även mellan borgenärerna inbördes.

HD har erinrat om den i 1913 års mål antagna rättsgrundsatsen i rättsfallen NJA 1993 s. 641 och 1997 s. 866. Se också t.ex. Welamson, Konkursrätt, 1961 s. 298, samt Walin & Palmér, Konkurslagen s. 712.

I det nu aktuella målet har konkursboet fört fram ett flertal rättsliga argument för att pleniavgörandet från 1913 ej längre bör vara vägledande (jfr Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2001 s. 736 not 29).

Inledningsvis kan noteras att inga i detta sammanhang betydelsefulla ändringar har gjorts i 1921 och 1987 års KL:r jämfört med 1862 års KL, vilken tillämpades i 1913 års plenifall.

Konkursboets främsta argument mot att en borgenärs fordringsrätt i konkursen skall fastställas genom skiljedom, när konkursgäldenären avtalat om skiljeförfarande före konkursbeslutet, sammanfaller med vad JustR von Seth anförde till utveckling av sin mening i 1913 års plenifall. Argumentet kan synas bestickande. Konkursförvaltaren är inte behörig att disponera över en anmärkningstvist med bindande verkan för övriga konkursborgenärer, utan en förlikning rörande bevakningen är bindande endast om alla närvarande vid ett förlikningssammanträde eller, oavsett i vilket sammanhang, alla vars rätt är beroende av förlikningen biträder denna (se 9 kap. 13 § 3 st. andra meningen och 17 § KL). En anmärkande borgenär har alltså rätt att självständigt bestrida en bevakad fordran. Härav kunde eventuellt följa att en anmärkningstvist inte vore förlikningsbar i den mening som krävs i 1 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

Emellertid är konkursborgenärerna bundna av en domstols dom eller en skiljedom som meddelats före konkursen rörande en fordran, med reservation för invändningar som är rent konkursrättsliga, t.ex. om återvinning enligt 4 kap. 5 § KL eller om att bevakningsrätt saknas enligt 5 kap. 1 eller 2 § KL (jfr Welamson, Konkursrätt, 1961 s. 288 ff.). En annan konkursborgenär kan inte med framgång bestrida en sådan doms rättskraft i konkursen med motiveringen att han inte hade möjlighet att intervenera i processen. Det framstår då inte som särskilt anmärkningsvärt om ett skiljeavtal ingånget före konkursen skulle vara bindande för konkursborgenärerna rörande bevakningsrätten i konkursen, även om konkursborgenärerna skulle sakna rätt att självständigt bevaka sina intressen i skiljeförfarandet. Det är emellertid värt att notera att inte bara konkursboet (se 3 kap. 9 § 2 st. KL) utan även övriga konkursborgenärer anses ha rätt att självständigt intervenera i en rättegång mot konkursgäldenären angående fordran som kan göras gällande i konkursen (se Welamson, a.a. s. 295). Frågan om interventionsrätt är oreglerad i lagen om skiljeförfarande, men det kan inte uteslutas att en konkursborgenär skulle ha en motsvarande interventionsrätt vid skiljeförfarande. Alternativt skulle skiljedomen kunna frånkännas bindande verkan i konkursen, om en konkursborgenär, som begärt att få intervenera i skiljeförfarandet, vägrats detta på grund av invändning från den bevakande. Det saknas emellertid anledning att i förevarande mål ta ställning till konkursborgenärernas individuella interventionsrätt, eftersom vid ett förlikningssammanträde alla närvarande konkursborgenärer - enligt vad återförsäkringsgivarna oemotsagt anfört - givit konkursförvaltaren behörighet att ingå förlikning rörande bevakningarna.

Ståndpunkten att konkursgäldenärens skiljeavtal binder konkursborgenärerna i obligationsrättsliga frågor är förenlig med bestämmelsen i 9 kap. 16 § 1 st. fjärde meningen KL. Där stadgas att, om någon borgenärs anspråk beror på prövningen i en särskild rättegång, rätten skall fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli bestämt genom dom i den rättegången. (Se även NJA II 1974 s. 696 ff. angående 2 § lagen, 1974:371, om rättegången i arbetstvister.)

Med hänsyn till det anförda, och då inte heller det som konkursboet i övrigt har anfört föranleder att avsteg görs från pleniavgörandet, är konkursborgenärerna bundna av de skiljeavtal som Svenska Kredit har slutit före konkursen.

Beslut HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD:s beslut meddelades d. 2 jan. 2003 (mål nr Ö 3504-01).