NJA 1993 s. 641

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Huldén) anförde i beslut d 19 juni 1991: Till stöd för sitt yrkande har konkursboet åberopat regeln i 12 kap 5 § aktiebolagslagen om skyldighet för mottagaren att återbära vad han uppburit i strid mot lagen. TR:n anser att detta är en tvist i anledning av "tillkomsten, giltigheten, tolkningen eller tillämpningen" av avtalet och att skiljeklausulen således i princip omfattar tvisten.

Konkursboet har gjort gällande att avtalsparterna inte lagligen genom en skiljeklausul kan disponera över tvingande lagregler såsom de i målet aktuella eller t ex återvinningsreglerna i konkurslagen.

Återvinning i konkurs har reglerats på särskilt sätt i konkurslagen som föreskriver, såvitt nu är i fråga, att talan skall väckas vid allmän domstol (4 kap 19 § KL). Det förhållandet att konkursboet i sådant fall inte synes vara bundet av en skiljeklausul saknar betydelse för denna tvist, som ej är en återvinningstalan. De båda tvisteformerna företer ej sådana likheter att en analog tillämpning av konkurslagens regler bör komma i fråga.

Aktiebolagslagen innehåller ett stort antal regler som avser att skydda aktiebolaget och dess aktieägare och borgenärer, t ex generalklausulen för styrelsens handlande i 8 kap 13 och 14 §§, generalklausulen för bolagsstämmans beslutanderätt i 9 kap 16-18 §§ samt reglerna om vinstutdelning i 12 kap. Det får antagas att dessa regler är tvingande. Detta innebär emellertid inte att en skiljeklausul rörande dessa frågor automatiskt skulle vara utan verkan. Regeln i 1 § skiljemannalagen om att "fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas" kan hänskjutas till skiljemän utesluter inte sådana tvister som nu är aktuella från handläggning i skiljeförfarande. Regeln synes närmast ta sikte på indispositiva frågor, såsom äktenskap och omyndighet, samt sakrättsliga frågor som panträtt och äganderätt. Därtill kommer att aktiebolagslagen i vart fall när det gäller klander av bolagsstämmobeslut uttryckligen godtar att klandret kan avgöras av skiljemän, se 9 kap 18 § 2 st.

TR:n finner därför att Fritidsbolaget är bundet av skiljeklausulen. Eftersom konkursförfarandet utgör en form av universalsuccession kan konkursboet inte ha annan rätt än bolaget (Welamson, Konkursrätt, s 310 och Hobér i Swedish and international arbitration, s 46). På grund därav är även konkursboet bundet av skiljeklausulen.

Att skiljeklausulen med hänsyn till omständigheterna i målet skulle vara oskälig och böra jämkas har inte ens påståtts av konkursboet.

På grund av det sagda finner TR:n att skiljeklausulen utgör hinder att pröva tvisten mellan konkursboet och Försäljningsbolaget.

TR:n avvisar konkursboets talan mot Försäljningsbolaget.

Konkursboet anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att Försäljningsbolagets yrkande om avvisning skulle ogillas.

Försäljningsbolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Ann-Christine Persson, referent, och Baagøe samt hovrättsassessorn Lindqvist) lämnade i beslut d 17 dec 1991 besvären utan bifall.

Konkursboet (ställföreträdare konkursförvaltaren advokaten M.B.) anförde besvär och yrkade att HD skulle upphäva domstolarnas avvisningsbeslut.

Försäljningsbolaget (ombud advokaten U.J.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Töllborn, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Konkursboet har som grund för sin talan gjort gällande, dels att skiljeklausulen enligt sin lydelse inte omfattar den tvist om återbäring av otillbörligt utdelade vinstmedel som konkursboet väckt mot Five Seasons Försäljningsaktiebolag, dels att skiljeklausulen inte kan göras gällande mot konkursboet.

Konkursboets talan får i allt väsentligt anses ha sin grund i det av konkursboet åberopade avtalet. Tvisten får därför såsom domstolarna funnit anses ha uppkommit i anledning av detta. Härav följer att skiljeklausulen omfattar också en tvist som denna.

Ett konkursbo är i princip bundet av skiljeklausuler intagna i avtal som konkursgäldenären träffat före konkursutbrottet. Trots konkursboets ställning av tredje man anses grunden till en sådan bundenhet vara att ansvaret inte övergått frivilligt enligt avtal utan tvångsvis med stöd av lag på grund av vissa inträffade händelser varöver parterna inte fullt råder. (Heuman, Skiljeavtals giltighet vid singularsuccession, Festskr t Sveriges advokatsamfund, 1987 s 232.)

I en konkurs kan skiljeförfarande aktualiseras dels i fråga om fastställande av tvistiga fordringar i konkursen och vid tvist om tillgång av beskaffenhet att kunna ingå i konkursboet, dels vid en återvinningstalan och vid prövande av frågan vilken förmånsrätt en bevakad fordran skall ha. Beträffande de sistnämnda frågorna har i doktrinen uttalats att dessa inte kan komma under prövning av skiljemän på grund av ett skiljeavtal som konkursgäldenären ingått före konkursutbrottet. (Hassler-Cars, Skiljeförfarandet, 2 u 1989, s 47 och not 31.) Skälet för detta är beträffande förmånsrättsfrågor att de principiellt inte kan bli föremål för prövning i särskild rättegång och beträffande återvinningsanspräk att dessa tillkommer konkursboet och inte gäldenären. Konkursförvaltaren kan dock medverka till att skiljeförfarande inleds beträffande frågor om återvinning (se Welamson, Konkurs, 8 u s 99 not 2 och Walin, Materiell konkursrätt, 2 u s 259).

Av 1 § lagen (1929:145) om skiljemän följer att en fråga av tvistemåls beskaffenhet varom förlikning kan träffas genom avtal kan hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän. En talan om återbäring av otillbörligt utdelade vinstmedel, som till sin karaktär är en fullgörelsetalan och beträffande vilken förlikning kan ingås inför rätta, kan också hänskjutas till avgörande av skiljemän. Rätten att efter en konkurs föra talan om återbäring av otillbörligt utdelade vinstmedel tillkommer konkursboet. Beträffande en skiljeklausul intagen i ett avtal som konkursgäldenären träffat före konkursen gör sig i denna situation samma skäl gällande att frånkänna den verkan mot konkursboet som beträffande frågan om verkan av ett skiljeavtal som konkursgäldenären slutit med en presumtiv återvinningssvarande. Konkursförvaltaren bör emellertid vara oförhindrad att för boets räkning medverka till att frågan avgörs av skiljemän.

I detta mål är dessutom följande av intresse. Den ursprungliga affärstransaktionen mellan bolagen var en s k skalbolagsaffär. Bolagen ägdes vid tidpunkten för transaktionen av samma person som också utgjorde styrelse i bolagen. Genom affären tömdes det bolag som nu är försatt i konkurs på tillgångar. Det kan på goda grunder antas det ingick i planeringen att också försätta det överlåtande bolaget i konkurs. Att under dessa förhållanden senare, när frågan om återbäring av otillåtet utdelade vinstmedel aktualiseras, tillerkänna en under ovan beskrivna omständigheter tillkommen skiljeklausul giltighet visavi konkursboet kan inte komma i fråga. För en sådan ståndpunkt talar också den omständigheten att talan i TR:n förs såväl mot det bolag som förvärvat tillgångarna som mot den person som vid avtalets upprättande var styrelseledamot i båda bolagen och som ägde samtliga aktier i dessa. TR:n har beträffande honom funnit att hinder inte föreligger för upptagande av talan i TR:n. Övervägande skäl talar för att talan mot bolaget skall handläggas i samma rättegång jfr RH 1987:66).

Domslut

HD:s avgörande. HD upphäver avvisningsbeslutet och förordnar att konkursboets talan skall upptas av TR:n.

Domskäl

Skäl. Fritidsbolaget överlät genom ett avtal i februari 1988 samtliga sina rörelsetillgångar till Försäljningsbolaget. I avtalet fanns en klausul enligt vilken tvister i anledning av tillkomsten, giltigheten, tolkningen eller tillämpningen av avtalet eller därav härflytande rättigheter skulle avgöras av skiljenämnd enligt från tid till annan gällande svensk lag om skiljemän.

Sedan Fritidsbolaget försatts i konkurs har konkursboet yrkat, med stöd av 12 kap 5 § aktiebolagslagen, att Försäljningsbolaget skall förpliktas att återbära viss del av köpeskillingen. Boets talan grundas på att försäljningen skett till underpris och därför är att betrakta som olovlig vinstutdelning.

Frågan i målet är, i vad mån den i avtalet mellan Fritidsbolaget och Försäljningsbolaget intagna skiljeklausulen är bindande för konkursboet.

En skiljeklausul gäller som huvudregel endast mellan avtalsparterna och binder inte tredje man. Ett undantag föreligger vid konkurs och andra fall av universalsuccession. Undantaget är emellertid inte fullständigt. Den övervägande meningen synes vara, att ett konkursbo är bundet av en skiljeklausul i ett avtal som gäldenären och hans medkontrahent ingått före konkursen, då tvisten gäller en fråga rörande vilken gäldenären kunnat fritt av tala, med giltighet i en senare konkurs, medan konkursboet däremot inte är bundet av en skiljeklausul, då tvisten gäller en fråga över vilken gäldenären inte har sådan dispositionsrätt, såsom huruvida ett visst anspråk åtnjuter sakrättsligt skydd i konkursen. Inte heller är en dylik skiljeklausul bindande för konkursboet, då konkursförvaltaren avser att å boets vägnar föra talan om återvinning. En annan sak är att konkursförvaltaren, i samma utsträckning som han kan ingå förlikning, bör kunna sluta skiljeavtal avseende tvister som aktualiserats i konkursen, t ex beträffande återvinning. (Se t ex NJA 1913 s 191 och 1931 s 647, Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, 1933 s 245 ff, Welamson, Konkursrätt, 1961 s 297 ff, 309 f, 317, och Konkurs, 8 uppl 1988 s 97, 99, Hassler-Cars, Skiljeförfarande, 2 uppl 1989 s 45 ff, Lars Heuman i Festskrift till Sveriges advokatsamfund, 1987 s 229, 231 f, Håstad i Process och exekution, Vänbok till Boman, 1990 s 177 ff.)

Reglerna i 12 kapaktiebolagslagen om olovlig vinstutdelning, vilka avser att skydda bolagets borgenärer och andra som har intresse av dess soliditet och fortbestånd, hör till de s k borgenärsskyddsreglerna i aktiebolagsrätten. Återbäringsskyldighet enligt 12 kap 5 § föreligger i och för sig oavsett om transaktionen orsakat någon skada för fordringsägarna i det enskilda fallet, men i praktiken torde den främst göras gällande, då bolaget försatts i konkurs. Regleringen är tvingande till borgenärernas förmån, vilket innebär att utdelning i strid mot reglerna inte ens med alla aktieägares samtycke kan företas i sådan omfattning att den blir till förfång för fordringsägarna. I grövre fall kan en olovlig vinstutdelning också vara straffbar enligt brottsbalkens bestämmelser om brott mot borgenärer. (Se t ex NJA 1990 s 343, Rodhe, Aktiebolagsrätt, 16 uppl 1993 s 112, Nial, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 5 uppl 1991 s 81, 83, Kedner-Roos, Aktiebolagslagen, 4 uppl 1991 s 222, 253. f, Johansson, Bolagsstämma, 1990 s 290 ff.)

En tvist rörande frågan, huruvida återbäringsskyldighet uppstått på grund av olovlig vinstutdelning, har således ett systematiskt nära samband med en sakrättslig konflikt avseende borgenärsskydd. Förlikning i en sådan tvist mellan bolaget och den som uppburit utdelningen blir sålunda ej gällande gentemot bolagets borgenärer. En för bolaget gällande skiljeklausul bör då inte heller vara bindande för bolagets konkursbo.

På grund av det anförda utgör den i målet åberopade skiljeklausulen inte hinder för att konkursboets talan upptas till prövning av domstol.

Domslut

HD:s avgörande. HD upphäver avvisningsbeslutet och förordnar att konkursboets talan skall upptas av TR:n.