NJA 2003 s. 405
Fråga om beviskravet vid häktning i utlämningsärende.
En bank i Frankrike har utsatts för ett försök till bedrägeri bestående i att banken mottagit ett falskt betalningsuppdrag från en pappersfabriks konto till ett konto i Nordbanken, Degerfors, betalningsmottagare M.M.A., Viveka Trolles gränd 21 i Hässelby. Efter begäran från Frankrike eftersökte polisen i Sverige denne person. Vid dessa undersökningar fann man i Rinkeby en man, A.-W.M.F., som enligt utsagor från poliser vid flera tidigare gripanden identifierat sig som M.M.A. och är känd för polisen under detta namn. Med stöd av dessa besked meddelade en undersökningsdomare vid förstainstansdomstolen i Perigueux i Frankrike d. 19 maj 2003 beslut om häktning av A.-W.M.F. i hans frånvaro.
Efter framställning från Internationella åklagarkammaren i Stockholm om häktning och efter begäran om utlämning av A.-W.M.F. till Frankrike bestred A.-W.M.F. varje koppling mellan sig och M.M.A. och därmed häktningsyrkandet.
Stockholms TR (rådmannen Wiking-Johnsson) meddelade d. 27 aug. 2003 följande häktningsbeslut: Tillräckliga skäl har inte framkommit som visar att det av fransk domstol meddelade häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Häktningsbeslutet av den franska domstolen skall därför godtas.
Det finns risk för att A.-W.M.F. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff.
På grund härav förklarar TR:n A.-W.M.F. häktad.
A.-W.M.F. överklagade häktningsbeslutet i HD.
På anmodan av HD avgav Riksåklagaren yttrande i ärendet med viss bilagd ytterligare utredning.
HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, Lennander, Lindeblad och Calissendorff, referent) fattade följande beslut: Sedan en framställning om utlämning till Frankrike av A.-W.M.F. (F.) inkommit till Justitiedepartementet har Stockholms TR i beslut d. 27 aug. 2003 häktat F. F. har överklagat häktningsbeslutet under åberopande av att det häktningsbeslut som d. 19 maj 2003 meddelats av en undersökningsdomare vid förstainstansdomstolen i Perigueux och som ligger till grund för framställningen om utlämning är uppenbart oriktigt, då det grundar sig på vilseledande uppgifter från svensk polismyndighet. F. har tillagt att det dessutom inte föreligger någon flyktfara.
Vid fråga om häktning till säkerställande av en begäran om utlämning skall enligt 16 § 2 st. lagen (1957:668) om utlämning för brott bestämmelserna i 24 kap. RB tillämpas (jfr artikel 22 i 1957 års europeiska utlämningskonvention). Enligt 1 § i nämnda kap. förutsätts för häktning att det föreligger sannolika skäl för att personen har begått det brott som han är misstänkt för. Vid prövning av en fråga om häktning i ett utlämningsärende uppkommer emellertid, på motsvarande sätt som vid bedömningen av om förutsättningarna för utlämning enligt 9 § utlämningslagen föreligger, spörsmålet vilken bevisverkan som skall tillerkännas ett häktningsbeslut från en myndighet i den anmodande staten (NJA II 1958 s. 44). Enligt 9 § 3 st. utlämningslagen skall, om så har bestämts i en överenskommelse med den anmodande staten, bl.a. ett av domstol eller domare i den anmodande staten meddelat häktningsbeslut godtas som grund för utlämningen om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Detta måste gälla även vid prövning av fråga om häktning i ett utlämningsärende.
Mellan Sverige och Frankrike gäller 1957 års europeiska utlämningskonvention. Denna konvention utgör en sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen. Det franska häktningsbeslutet är fattat av en domare. Frågan är då om häktningsbeslutet kan anses uppenbart oriktigt.
I det franska häktningsbeslutet anges att F. även kallas M.M.A. och ”Matan” och att han häktas på den grunden att det ”föreligger allvarliga och överensstämmande indicier” på att han har gjort sig skyldig till försök till bedrägeri, urkundsförfalskning och brukande av falsk urkund under juli-augusti 2001. Av beslutet framgår att de påstådda gärningarna avser ett på en falsk handling i ett franskt företags namn upprättat skriftligt uppdrag till en fransk bank att överföra ett belopp från företagets konto till ett konto i Nordbanken, Degerfors, med en M.M.A. som innehavare. Det anges vidare i beslutet att den svenska polisen i sin utredning har identifierat en somalisk medborgare som är känd för sin brottsliga verksamhet. Denne heter egentligen F. och han innehar en falsk identitetshandling med namnet M.M.A.
F. har gjort gällande att han aldrig har använt namnet M.M.A., att han inte innehar någon förfalskad legitimation och att han inte har någon som helst anknytning till Frankrike. F. har ifrågasatt varför polisen inte i stället har eftersökt M.M.A.
Den i ärendet hittills åberopade utredningen är bristfällig när det gäller frågan huruvida det föreligger identitet mellan F. och den person vid namn M.M.A. som enligt det franska häktningsbeslutet misstänks vara mottagare av överföringen av pengar från det franska företagets konto och huruvida F. även kallas M.M.A. Vad som framkommit i ärendet visar dock inte att det franska häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Av detta skäl skall det franska häktningsbeslutet läggas till grund för bedömningen av om F. skall förbli häktad i avvaktan på prövningen av framställningen om utlämning till Frankrike för de aktuella brotten.
Då förutsättningarna för häktning även i övrigt är för handen lämnar HD överklagandet utan bifall.
HD:s beslut meddelades d. 9 okt. 2003 (mål nr Ö 3574-03).