NJA 2015 s. 1053

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Lars Lundgren och Anna Erman samt tingsfiskalen Norah Lind) anförde i dom den 23 augusti 2013 följande.

Bakgrund

S.K. dömdes den 9 oktober 2006 av den regionala domstolen i Bialystok i Polen för förskingring. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och två månader. Fängelsestraffet var dock villkorat under en prövotid om tre år. S.K. förpliktades även att betala skadestånd till målsäganden. Han var närvarande vid den rättegång som ledde fram till domen. Den 8 augusti 2007 beslutade samma domstol att fängelsestraffet skulle verkställas eftersom S.K. inte uppfyllt sina förpliktelser avseende det utdömda skadeståndet. Beslutet fattades i samband med en förhandling vid vilken S.K. inte var närvarande.

Den 5 oktober 2010 beslutade domstolen i Bialystok att utfärda en europeisk arresteringsorder avseende överlämnande av S.K. för verkställighet av fängelsestraffet. S.K. anhölls i Sverige den 16 november 2010 och häktades den 18 november 2010 av Borås tingsrätt. Den 9 december 2010 beslutade Borås tingsrätt att S.K. skulle överlämnas till Polen och att han skulle vara fortsatt häktad till dess att överlämnande skett. Beslutet överklagades till Hovrätten för Västra Sverige som avslog överklagandet. Detta beslut överklagades i sin tur till HD som inte meddelade prövningstillstånd. Den 16 mars 2011 överlämnades därför S.K. till Polen, där han förblev häktad till den 2 augusti 2011.

Den 23 februari 2012 beslutade Högsta domstolen i Polen att undanröja den regionala domstolens beslut av den 8 augusti 2007. Domstolen beslutade även att verkställighetsförfarandet skulle läggas ned, då S.K. inte delgetts kallelse till den förhandling som föregick den regionala domstolens beslut om verkställighet av fängelsestraffet.

Yrkanden m.m.

S.K. har yrkat - såsom han slutligen bestämt sin talan - förpliktande för staten att till honom utge 435 000 kr, eller i andra hand 215 000 kr, jämte ränta - - -.

Staten genom Justitiekanslern har bestritt käromålet. Såväl yrkade kapitalbelopp som sättet för räntans beräkning har vitsordats såsom skäliga i och för sig.

- - -.

Grunder

S.K.

S.K. har - med hänvisning till de ostridiga omständigheterna - i första hand rätt till ersättning enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen), eller i andra hand enligt 5 § samma lag.

Den polska staten har gjort en efterhandskontroll och funnit att grundläggande regler till skydd för S.K:s möjligheter att ta tillvara sin rätt på ett flagrant sätt har åsidosatts. Därmed måste det stå klart att frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och var oriktigt. Av betydelse är också att de svenska domstolarna har haft möjlighet att bedöma och pröva detta, eftersom S.K. anfört just dessa förhållanden som en grund för att han motsatte sig överlämnandet.

S.K. har i första hand rätt till ersättning för hela frihetsberövandet, d.v.s. från anhållandet den 16 november 2010 till den 2 augusti 2011 då han i Polen försattes på fri fot. Han har i vart fall rätt till ersättning till den 16 mars 2011, då beslutet om överlämnande verkställdes.

Av det i första hand yrkade beloppet avser 265 000 kr ersättning för förlorad arbetsförtjänst och 170 000 kr ersättning för lidande. Av det i andra hand yrkade beloppet avser 125 000 kr ersättning för förlorad arbetsförtjänst och 90 000 kr ersättning för lidande.

Staten genom Justitiekanslern

S.K. är inte berättigad till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen eftersom den bestämmelsen inte är tillämplig vid frihetsberövanden som har beslutats och verkställts inom ramen för ett ärende om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder.

S.K. har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning. Det står dock inte klart att besluten vilade på felaktiga grunder och därför var oriktiga. S.K. har därmed inte heller rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Under alla omständigheter gäller att ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen endast kan utges för tid som frihetsberövandet har verkställts i Sverige. Det frihetsberövande som har förekommit efter överlämnande till Polen grundar sig inte på något beslut vid myndighetsutövning i Sverige, vilket är en grundläggande förutsättning för att en rätt till ersättning ska föreligga.

Rättslig argumentation

S.K.

Bestämmelsen i 2 § frihetsberövandelagen är tillämplig direkt eller analogt.

I vart fall är 5 § frihetsberövandelagen tillämplig. Av paragrafen följer att rätt till ersättning föreligger om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. För att detta ska föreligga krävs enligt förarbetena att en efterhandskontroll klart visar att beslutet - med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända - inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Det behöver i sig inte ha begåtts något fel när beslutet fattades.

Av 2 kap. 3 § 2 och 3 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen) framgår att hinder för överlämnande föreligger då den berörde dömts efter en rättegång som han inte var närvarande vid och som han inte personligen var kallad till eller på annat sätt informerats om. Överlämnande kan i den situationen ändå ske om den utfärdande staten lämnar garanti om att den berörde kommer att ges möjlighet till förnyad prövning och då få möjlighet att närvara. HD har i avgörandet NJA 2009 s. 350 prövat om hinder för överlämning har förelegat på grund av bestämmelserna i fråga. Angående avgörandets tillämplighet i förevarande fall ska två förhållanden framhållas. För det första tolkar HD bestämmelsen med tillämpning av artikel 5 punkten 1 i Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). Denna punkt är numera upphävd enligt rambeslut 2009/299/RIF. För det andra framhåller HD att den i målet aktuella personen enligt uppgifter i arresteringsordern hade kallats till den rättegång i Polen vid vilken det hade bestämts att det villkorliga fängelsestraffet skulle verkställas. HD anför att det var just detta förhållande (i kombination med att det inte framkommit andra omständigheter som kunde hindra överlämnande) som ledde fram till avgörandet.

S.K. har inte överhuvudtaget informerats om den motsvarande förhandlingen i hans fall.

I samband med att artikel 5 punkten 1 upphävdes infördes genom rambeslutet 2009/299/RIF artikel 4a. Den föreskriver i punkten 1 att verkställandet av en europeisk arresteringsorder, som utfärdats i syfte att verkställa bl.a. ett fängelsestraff, får vägras om den berörda personen inte var närvarande vid förhandlingen av det verkställande beslutet. Vägran ska ske förutom i fyra särskilt listade undantagssituationer. I samtliga dessa situationer har den som berörts fått kännedom om tid och plats för förhandlingen (a-c) eller underrättats om att en ny förhandling ska äga rum varvid han eller hon får rätt att delta. Av detta måste anses följa att beslut som tagits i den berörda personens utevaro, utan att denne har kallats eller på annat sätt fått kännedom om förhandlingen eller garanterats rätt till ny prövning, inte ska leda till överlämnande. Avgörandet NJA 2009 s. 350 bekräftar närmast detta.

Artikel 4a punkten 1 gör ingen skillnad mellan situationer då det verkställande beslutet som ligger till grund för arresteringsordern avser påföljdsfrågan eller verkställande av en tidigare utdömd påföljd. Med hänsyn till det och till att ingen av undantagssituationerna som föreskrivs i rambeslutet är tillämplig, innebär bestämmelsen i 2 kap. 3 § arresteringsorderlagen att överlämnande ska vägras när den berörde personen inte har blivit kallad till den förhandling som låg till grund för beslutet att verkställa straffet.

Vidare stadgas i 2 kap. 4 § arresteringsorderlagen att den verkställande staten ska vägra överlämnande om ett sådant skulle strida mot den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Även med hänvisning till artikel 6 § 3 b) och c) i Europakonventionen förelåg hinder för överlämnande till Polen, då S.K. berövats sin rätt att få tillräcklig tid att förbereda sitt försvar samt att försvara sig personligen eller genom ombud.

Svenska domstolar har haft skyldighet att pröva S.K:s invändningar och det måste vid en prövning idag stå klart att verkställighetsprocessen innefattat ett flagrant åsidosättande av de processuella regler som gäller till skydd för den enskilde genom att denne inte har fått lägga fram sina grunder och argument.

Vidare framgår av Svea hovrätts avgörande av den 28 januari 2013 i mål T 692-12 att 5 § frihetsberövandelagen, i den utsträckning Europakonventionen ger anledning till det, ska tolkas fördragskonformt. I den mån Sveriges förpliktelser enligt konventionen inte kan uppfyllas vid en tillämpning av bestämmelsen får ersättning ändå utgå utan särskilt lagstöd. Det kan innebära att vissa begränsningar i tillämpningsområdet som har antagits i lagmotiv, praxis eller doktrin inte kan upprätthållas (se NJA 2007 s. 295). Att neka någon, vars minimirättigheter har kränkts, ersättning kan därmed inte anses vara förenligt med Europakonventionen.

Det finns inte någon utredning om huruvida det är möjligt att få ersättning av nu aktuellt slag i Polen och, om så skulle vara fallet, ifall den ersättningen motsvarar en nivå som skulle anses skälig enligt svenska förhållanden. Det är inte tillräckligt att i detta hänseende konstatera att samarbetet inom den Europeiska unionen är djupgående. Vidare måste Sverige svara för den skada som uppkommer på grund av felaktiga frihetsberövanden som beslutats av svenska myndigheter och domstolar. Svenska myndigheter och domstolar har haft att självständigt pröva om förutsättningarna för ett överlämnande i anledning av den aktuella arresteringsordern var uppfyllda eller inte. I vissa fall ska överlämnande vägras. De invändningar mot överlämnande som S.K. anförde har också självständigt prövats i Sverige av flera instanser.

S.K. bor och arbetar i Sverige. Han måste ha tillgång till svenska rättsmedel och en ersättning måste vara anpassad till svenska förhållanden. Något hinder för S.K. att begära ersättning från den svenska staten finns inte. Någon sådan laglig begränsning i tillämpningsområdet för de svenska ersättningsreglerna finns inte heller.

Vidare ska ersättning för hela frihetsberövandet utgå då hela frihetsberövandet har sin orsak i det svenska frihetsberövandet, vilket alltså vilade på felaktiga grunder.

Staten genom Justitiekanslern

Det är sedan länge klart att 2 § frihetsberövandelagen inte är tillämplig på frihetsberövanden som är en följd av en framställning om utlämning, även om framställningen avser misstanke om brott. Fråga är i stället om ett frihetsberövande av administrativ art som ska bedömas enligt 5 § frihetsberövandelagen. Ersättning ska utgå om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför varit oriktigt. Detta innebär enligt förarbetena att rätten till ersättning ska bedömas restriktivt.

För att ta ställning till frågan om besluten att anhålla och häkta S.K. har vilat på klart felaktiga grunder och därför varit oriktiga i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen ska beaktas vilka de rättsliga förutsättningarna har varit för dessa beslut.

Arresteringsordern avseende S.K. avsåg en polsk dom genom vilken han dömts till fängelse i ett år och två månader för ett brott som motsvarar det svenska brottet förskingring. Enligt uppgift i arresteringsordern var domen verkställbar i Polen. Åklagaren och domstolarna i Sverige har inte enligt 2 kap. 1-6 §§ arresteringsorderlagen haft lagliga förutsättningar att ifrågasätta de uppgifter som sålunda hade lämnats i arresteringsordern. Att beslutet om att det villkorliga fängelsestraffet skulle verkställas i anstalt hade fattats efter ett förfarande där S.K. inte hade närvarat påverkar inte den bedömningen. Av rättsfallet NJA 2009 s. 350 följer nämligen att möjligheten att vägra ett överlämnande eller att ställa upp villkor för ett sådant endast står till buds i fall där frågan om skuld eller påföljd har avgjorts genom en s.k. utevarodom. Förfaranden som endast innefattat en prövning av om ett sedan tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska avtjänas utgör däremot inte ett sådant fall som kan medföra att ett överlämnande vägras (jfr EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C-399/11, Stefano Melloni). Den tolkning som görs i NJA 2009 s. 350 är tillämplig i förevarande fall, då de numera ändrade bestämmelserna var tillämpliga vid tidpunkten för besluten om anhållande respektive häktning. Vidare innebär ändringarna i rambeslutet inte någon förändring av det grundläggande syftet med den europeiska arresteringsordern, vilket är att underlätta det straffrättsliga samarbetet och särskilt förbättra ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden mellan EU:s medlemsstater. Arresteringsordern bygger på den grundläggande förutsättningen att samtliga medlemsstater har tillträtt Europakonventionen och att en verkställande part, i detta fall Polen, har uppfyllt och kommer att uppfylla de rättssäkerhetsgarantier som följer av konventionen utan att vidta någon egen utredning av saken (jfr NJA 2007 s. 168).

Att Högsta domstolen i Polen kommit fram till att det enligt polsk rätt saknades förutsättningar att besluta om verkställighet av fängelsestraffet i anstalt, och därmed indirekt att uppgiften i arresteringsordern om att fängelsedomen var verkställbar var felaktig, innebär inte att de i Sverige fattade besluten om anhållande, häktning och överlämnande var oriktiga. Enligt rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF) och arresteringsorderlagen var åklagaren och domstolarna nämligen skyldiga att godta de uppgifter som den polska domstolen hade lämnat i arresteringsordern. Att det har visat sig att dessa uppgifter var felaktiga kan inte medföra att ersättningsskyldighet för den svenska staten föreligger.

Det avgörande från Svea hovrätt som S.K. har hänvisat till avser en annan situation än den som är aktuell i detta fall och oskuldspresumtionen kan inte tillmätas någon betydelse.

Justitiekanslern utgår, med hänvisning till att Polen är bundet av Europakonventionen och/eller EU-stadgan, från att S.K. kan erhålla ersättning från den polska staten.

Under alla omständigheter krävs för att ersättning ska utges att frihetsberövandet föranletts av ett beslut vid myndighetsutövning. Efter det att överlämnandet av S.K. verkställts till Polen har han inte varit berövad friheten till följd av beslut vid svensk myndighetsutövning. Svenska staten kan därför inte med stöd av frihetsberövandelagen åläggas ersättningsskyldighet för det frihetsberövande som har förekommit i Polen.

Domskäl

Föreligger rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen?

Rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen förutsätter att frihetsberövande skett på grund av misstanke om brott. S.K. har i Sverige inte varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott, utan frihetsberövandet har varit ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder. Att arresteringsordern utfärdades med anledning av att S.K. dömts för brott i Polen föranleder inte att han i Sverige ska anses frihetsberövad på grund av misstanke om brott, utan fråga är om ett frihetsberövande av administrativ art. Rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen föreligger därför inte. Det finns inte heller förutsättningar att tillämpa bestämmelsen analogt.

Föreligger rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen?

Av 5 § frihetsberövandelagen framgår att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning, utan att ha rätt till ersättning enligt bl.a. 2 § samma lag, är ersättningsberättigad om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. För att ersättning ska utgå ska det vid en efterhandskontroll stå klart att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver i och för sig inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. För att beslutet ska kunna anses ha vilat på felaktiga grunder bör dock krävas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet. Rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Som utgångspunkt får den skadelidande anses ha bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden ska anses vara oriktig. (Prop. 1997/98:105 s. 52 f.)

Fråga är således om det står klart att besluten att anhålla och häkta S.K. vilade på felaktiga grunder och inte borde ha fattats. Att den polska Högsta domstolen i sitt avgörande har kommit fram till att polska processuella föreskrifter på ”ett flagrant sätt” åsidosatts genom att S.K. inte var kallad till den förhandling vid vilken frågan om straffverkställigheten prövades kan inte tillmätas någon självständig betydelse vid bedömningen. Det har i övrigt inte framkommit någon ny uppgift, utan fråga är om en efterhandskontroll utifrån de omständigheter som förelåg vid tiden för besluten om anhållande och häktning.

Arresteringsorderlagen

Besluten att anhålla och häkta S.K. fattades med stöd av arresteringsorderlagen, som har sitt ursprung i rambeslutet 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Ändringar i det europeiska systemet för överlämnande har sedan antagits genom rambeslutet 2009/299/RIF.

Rambesluten om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Detta innebär i korthet att ett beslut som fattas i den utfärdande staten ska erkännas och verkställas i den verkställande staten. Rambeslutet innehåller dock ett antal obligatoriska och fakultativa grunder för att vägra överlämnande. Förutsättningarna för att bevilja överlämnande från Sverige finns återgivna i 2 och 3 kap. arresteringsorderlagen. Av 4 kap. samma lag framgår att för det fall att hinder för överlämnande inte föreligger kan den eftersökta personen anhållas och häktas.

Besluten att anhålla och häkta S.K. har således varit felaktiga om hinder för överlämnande förelegat. Tingsrätten prövar denna fråga nedan.

Har hinder för överlämnande förelegat enligt 2 kap. 3 § 2 arresteringsorderlagen?

Av 2 kap. 3 § 2 och 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen framgår att hinder för överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd föreligger om den frihetsberövande påföljden har dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersökta personens utevaro och utan att han eller hon har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången. Överlämnande får dock beviljas om den utfärdande myndigheten lämnar garantier för att den eftersökta personen kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten och att där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara.

HD har i NJA 2009 s. 350 prövat frågan om hinder för överlämnande till Polen förelåg med anledning av att beslut om straffverkställighet fattats vid en förhandling vid vilken den eftersökta personen inte var närvarande. HD fastställde, med hänvisning till artikel 5 punkten 1 i rambeslutet 2002/584/RIF, att 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen får anses avse ett förfarande i vilket en prövning skett av antingen de skuldfrågor som ligger till grund för den påföljd som arresteringsordern avser eller av påföljden som sådan. HD konstaterade sedan att den eftersökte enligt uppgift i arresteringsordern hade kallats till den rättegång vid vilken han dömdes till fängelse, varför överlämnande kunde ske.

S.K. har anfört att rättsläget har ändrats efter HD:s avgörande i och med att artikel 5 punkten 1 i rambeslutet upphävts och att artikel 4a tillkommit. Tingsrätten kan i denna del konstatera att artikel 5 punkten 1 i rambeslutet 2002/584/RIF enligt övergångsbestämmelsen i rambeslutet 2009/299/RIF ska tillämpas på erkännande och verkställighet av avgöranden när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen till i vart fall den 28 mars 2011. Det innebär att artikel 5 punkten 1 fortfarande var tillämplig då besluten om anhållande och häktning av S.K. fattades. Det kan tilläggas att rambeslutet 2009/299/RIF hade antagits vid tiden för HD:s beslut. Det finns därmed inte skäl att frångå HD:s tolkning av 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen.

S.K. har vidare anfört att HD har fäst avgörande vikt vid att den eftersökte i det fallet hade ”kallats till den rättegång i Polen där det hade bestämts att det villkorliga fängelsestraffet skulle verkställas”. Tingsrätten kan inte finna stöd för den tolkningen. Som framgår av det ovan anförda hade den eftersökte kallats till den rättegång vid vilken han dömdes till fängelse. Det kan inte uppfattas som att annat avses än den rättegång där skuldfrågan prövades och straffet bestämdes. För det fall den eftersökta personen inte har varit närvarande vid eller informerats om en förhandling som avser enbart straffverkställighetsfrågan krävs således inte enligt 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen att det lämnas garantier för att utlämnande ska beviljas.

S.K. har inte påstått att han dömts genom en s.k. utevarodom. Tvärtom är det ostridigt att han varit närvarande vid rättegången då skuldfrågan prövades och straffet bestämdes.

Sammanfattningsvis står det inte klart att hinder för överlämnande har förelegat enligt 2 kap. 3 § 2 arresteringsorderlagen. Frihetsberövandet har således inte varit felaktigt på den grunden och rätt till ersättning föreligger därmed inte på denna grund.

Har hinder för överlämnande förelegat enligt 2 kap. 4 § 2 arresteringsorderlagen?

S.K. har vidare anfört att det faktum att han varken kallats till eller - som det får förstås - närvarat vid den förhandling vid vilken beslut om verkställighet av fängelsestraffet fattades i vart fall innebär att hinder för överlämnande har förelegat enligt 2 kap. 4 § 2 arresteringsorderlagen. Skälet är att han i strid med artikel 6 § 3 b) och c) i Europakonventionen berövats sin rätt att få tillräcklig tid att förbereda sitt försvar samt att försvara sig personligen eller genom ombud.

HD har i avgörandet NJA 2007 s. 168 prövat frågan om när överlämnande i enlighet med arresteringsorderlagen kan vägras med hänvisning till Europakonventionen. HD konstaterade då att utrymmet får anses vara mycket begränsat för en medlemsstat att vägra överlämnande enligt bestämmelserna om europeisk arresteringsorder därför att den stat som begär överlämnande i vissa fall tidigare har åsidosatt artikel 6 i Europakonventionen eller därför att det finns en viss oklar risk för att så sker i det aktuella fallet. Av lagens förarbeten framgår vidare att det för att denna avslagsgrund ska bli tillämplig torde krävas påtagliga omständigheter som gör att det i det aktuella fallet finns skäl att tro att överlämnande skulle strida mot Europakonventionens bestämmelser (prop. 2003/04:7 s. 175). Detta ska ses mot bakgrund av att arresteringsordersystemet vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna och att de är bundna av både Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och konventionen.

Europadomstolen har prövat frågan om när utlämnande kan vägras med hänsyn till Europakonventionen, se t.ex. Soering v. UK (no. 14038/88, dom den 7 juli 1989) och Ahorugeze v. Sweden (no. 37075/09, dom den 27 oktober 2011). I det senare avgörandet konstaterade Europadomstolen att artikel 6 i Europakonventionen kan aktualisera hinder för utlämnande, men att detta kräver att utlämnandet skulle innebära a flagrant denial of justice. Begreppet innefattar enligt Europadomstolen övergrepp i direkt strid med den fundamentala innebörden av rätten till en rättvis rättegång och som skulle medföra att artikeln i praktiken förlorar sin innebörd. Vidare konstaterade Europadomstolen att det, för att det ska vara fråga om ett sådant övergrepp, krävs mer än vad som är fallet för att en konventionsstat ska anses ha brutit mot de processuella minimirättigheter som uppställs i artikel 6 i konventionen. Europadomstolen påpekade särskilt att domstolen under de tjugotvå år som då hade gått sedan avgörandet Soering aldrig funnit att ett utlämnande utgjort ett brott mot artikel 6. Europadomstolen fann inte heller att hinder för utlämnande till Rwanda förelåg i fallet Ahorugeze.

Att S.K. inte blev kallad till den förhandling vid vilken frågan om verkställigheten av det redan utdömda fängelsestraffet prövades kan varken anses utgöra en påtaglig omständighet som gör att det fanns skäl att tro att ett överlämnande till Polen skulle strida mot Europakonventionen eller a flagrant denial of justice såsom begreppet definierats av Europadomstolen.

De uttalanden som Svea hovrätt gjort i T 692-12 kan, mot bakgrund av Europadomstolens praxis i nu aktuell fråga, inte tillmätas någon betydelse för frågan om överlämnandet av S.K. var felaktigt. Avgörandet avser dessutom en helt annan situation än den nu aktuella.

Mot den angivna bakgrunden står det vid en efterhandskontroll inte klart att hinder för överlämnande har förelegat med hänvisning till Europakonventionen. Frihetsberövandet har således inte varit felaktigt heller på den grunden och rätt till ersättning föreligger därför inte med stöd av konventionen.

Föreligger rätt till ersättning på annan grund?

Vad S.K. i övrigt har anfört medför inte att han har rätt till ersättning med anledning av att han suttit anhållen och häktad.

Slutsats

Käromålet ska avslås.

Domslut

Domslut

Käromålet avslås.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Walberg och Anna-Karin Winroth, tf. hovrättsassessorn Anna Uppfeldt, referent, och adjungerade ledamoten Christina Sundblad) anförde i dom den 25 mars 2014 följande.

Hovrättens domskäl

Utredningen

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och utfört sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten. Parterna har inte åberopat någon bevisning.

Till stöd för att bestämmelsen i 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) i vart fall är analogt tillämplig i förevarande fall har S.K. i hovrätten framhållit bl.a. följande. Bestämmelsen avser rätt till ersättning vid misstanke om brott. När en domstol beslutar att en dömd person ska vara häktad på grund av flyktfara fram till dess att domen kan verkställas syftar frihetsberövandet inte till annat än att säkerställa att verkställigheten kommer till stånd. Skulle personen sedan frikännas från anklagelsen, måste ersättningsrätt grundas på ovan nämnda bestämmelse. Förhållandet kan knappast vara annorlunda när frihetsberövandet syftar till att säkerställa att ett av utländsk domstol bestämt straff ska verkställas.

Justitiekanslern har i den delen invänt följande. Det är inte syftet med utan grunden för frihetsberövandet som särskiljer de administrativa frihetsberövandena enligt 5 § frihetsberövandelagen från de judiciella frihetsberövandena enligt 2 § samma lag. Syftet med ett frihetsberövande kan vara likartat i ett fall där beslutet grundas på en misstanke om brott och i ett fall där det grundas på en framställning om utlämning eller överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Detta kan emellertid inte tas till intäkt för att det i de sistnämnda fallen skulle vara fråga om frihetsberövande på grund av misstanke om brott i den mening som avses i 2 § frihetsberövandelagen.

Hovrättens bedömning

I likhet med vad tingsrätten redogjort för ska S.K:s rätt till ersättning på grund av frihetsberövandet prövas i första hand enligt frihetsberövandelagen. I den utsträckning Europakonventionen ger anledning till det ska bestämmelserna vid den prövningen tolkas fördragskonformt. Det kan innebära att begränsningar i tillämpningsområdet som har antagits i lagmotiv, rättspraxis eller doktrin inte kan upprätthållas. I den mån Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen inte kan uppfyllas vid en sådan tillämpning, får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd (se NJA 2007 s. 295).

Den som har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott men som sedan inte blir åtalad eller som frikänns av domstol har i regel rätt till ersättning av staten enligt 2 § frihetsberövandelagen. Som tingsrätten angett tillämpas bestämmelsen endast när frihetsberövandet skett på grund av misstanke om brott med stöd av de straffprocessuella bestämmelserna om häktning, anhållande m.m. (se bl.a. prop. 1997/98:105 s. 48 f.). Frihetsberövanden av administrativ art ska i stället bedömas enligt 5 § samma lag (se prop. 1974:97 s. 87 f., 1979/80:121 s. 9 f. och 1997/98:105 s. 52 f.).

Som Justitiekanslern framhållit är det grunden för - och inte syftet med - frihetsberövandet som särskiljer de judiciella frihetsberövandena enligt 2 § frihetsberövandelagen från de administrativa. I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att besluten att anhålla och häkta S.K., vilket skedde efter en begäran av polska myndigheter och grundade sig på lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen), varit av administrativ art. Vad S.K. anfört i den delen innebär således inte att han frihetsberövats på grund av misstanke om brott i den mening som avses i 2 § frihetsberövandelagen. Varken lagmotiv, rättspraxis eller doktrin ger stöd för att tillämpa bestämmelsen analogt i ett fall som det nu aktuella. Inte heller Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen leder till någon annan slutsats. Som tingsrätten funnit har S.K. därmed inte rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen.

När det gäller frågan om S.K. har rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen har S.K. invänt att artikel 5.1 i rambeslutet 2002/584/RIF inte var tillämplig när besluten att anhålla och häkta honom fattades eftersom bestämmelsen upphävts och ersatts av artikel 4 a. I den delen gör hovrätten följande överväganden.

De nya reglerna i artikel 4 a ska från och med den 28 mars 2011 tillämpas på erkännande och verkställighet av avgöranden där den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, vilket framgår av övergångsbestämmelserna i rambeslutet 2009/299/RIF. Hänvisningarna i övergångsbestämmelserna (artikel 8.2 och 8.4) till den dag respektive de datum (engelska versionen ”the date” respektive ”the dates”) som anges i artikel 8.1 kan inte rimligen tolkas som annat än att därmed avses den 28 mars 2011 och inte ett tidigare datum som S.K. anfört. Det görs däremot inte någon skillnad beroende på om de avgöranden på vilka rambeslutet är tillämpligt har meddelats före eller efter nämnda datum (se mål nr C-399/11 Stefano Melloni, pp 31-32). Det nu aktuella överlämningsförfarandet avslutades den 7 mars 2011 när HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd, dvs. före den 28 mars 2011. Som tingsrätten konstaterat ska därför artikel 5 punkten 1 i rambeslutet 2002/584/RIF tillämpas på besluten om anhållande och häktning av S.K.

Hovrätten finner vidare, i likhet med tingsrätten, att det inte finns skäl att göra någon annan tolkning av 3 kap. 1 § arresteringsorderlagen (i dess lydelse före den 1 januari 2014) än den HD redovisade i rättsfallet NJA 2009 s. 350. Av de skäl som tingsrätten anfört har det således inte funnits hinder för ett överlämnande enligt 2 kap. 3 § 2 arresteringsorderlagen. Hovrätten finner, av samma skäl som tingsrätten, att det inte heller har förelegat hinder för ett utlämnande med hänvisning till bestämmelserna i Europakonventionen. S.K. har därför inte rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Hovrätten finner inte heller att S.K. har rätt till ersättning på annan grund.

Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Ella Nyström, Göran Lambertz, referent, Ingemar Persson och Dag Mattsson) meddelade den 22 december 2015 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Frågan i målet

Regleringen

Rättsfallet NJA 2014 s. 399

Bör 2 § tillämpas även vid överlämnande enligt en arresteringsorder?

Ersättning enligt 5 § i 1998 års lag?

Ersättning enligt skadeståndslagen?

Slutsats och kostnader

- - -.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.