NJA 2003 s. 533

R.B. överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalet.

HovR:n (hovrättsråden Lundmark och Runeson samt tf. hovrättsassessorn Karlström, referent) meddelade d. 20 nov. 2001 följande beslut: HovR:n meddelar ej prövningstillstånd. TR:ns dom står därför fast.

R.B. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Riksåklagaren, som anmodats att avge yttrande i målet, bl.a. i frågan om avgift till brottsofferfond lagligen kunnat utdömas mot bakgrund av bestämmelserna i 8 kap. 3 §, 7 § 1 st. 4 och 2 st. samt 11 § RF, bestred bifall till yrkandet. Enligt Riksåklagarens mening fanns det inte grund för att underkänna skyldigheten att utge brottsofferavgift i fall som detta och praxis syntes vara tämligen entydig på denna punkt.

Betänkande

HD (JustR:n Thorsson, Regner, referent, Lundius, Ella Nyström och Wersäll) fattade följande slutliga beslut: Skäl. TR:n dömde med stöd av 29 kap. 5 § MB R.B. för försvårande av miljökontroll till böter. Samtidigt ålades han att betala avgift enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. En förutsättning för detta åläggande är att R.B. dömdes för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. I målet aktualiseras frågan om denna förutsättning varit uppfylld.

I den nämnda ansvarsbestämmelsen i MB sägs att den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid med vad som föreskrivs i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet döms till böter eller fängelse i högst två år.

Ansvarsbestämmelsen utgör ett exempel på en typ av straffrättsliga föreskrifter som brukar kallas blankettstraffstadganden. Dessa kännetecknas av att brottsbeskrivningen utfylls genom hänvisning till en primär regel på annat ställe i regelverket. Ett typexempel är att det inom specialstraffrätten i en författnings avslutande bestämmelser finns en föreskrift som straffbelägger andra regler i författningen (se t.ex. 19 kap. 1 § 1 st. aktiebolagslagen [1975:1385]). I andra fall kriminaliseras överträdelser som ligger utanför den författning där blankettstraffstadgandet finns, såsom i ansvarsbestämmelsen i 20 kap. 3 § BrB angående brott mot tystnadsplikt (jfr 1 kap. 13 § sekretesslagen [1980:100}). (Se bl.a. Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna s. 273 ff. och Asp, EU och straffrätten s. 261 ff.)

Straffbestämmelsen i 29 kap. 5 § MB utgör exempel på båda dessa nu beskrivna fall av blankettstraffstadganden genom att den hänvisar till både bestämmelser i balken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. I det senare hänseendet avser hänvisningen föreskrifter i författningar på lägre konstitutionell nivå än lag, nämligen föreskrifter meddelade av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av en förvaltningsmyndighet. (Se i det här aktuella fallet 14 kap. 9 § MB, 9 och 26 §§ förordningen [1998:941] om kemiska produkter och biotekniska organismer samt 16 och 29 §§ Statens naturvårdsverks föreskrifter [SNFS 1992:16] om kyl- och värmepumpanläggningar innehållande CFC, övriga CFC, haloner, HCFC och HFC, den senare författningen kallad köldmediekungörelsen.)

Ansvarsbestämmelser där fängelse ingår i straffskalan innebär en begränsning av det skydd mot frihetsberövande som ges i 2 kap. 8 § RF. Av 2 kap. 12 § RF följer att en sådan begränsning skall ske genom lag (med vissa här inte aktuella undantag). I 8 kap. 7 § 2 st. RF finns en bestämmelse som i viss mån lättar upp det nu angivna lagkravet. Denna bestämmelse kan ses som en ersättning för den möjlighet som regeringen före år 1975 ansågs ha att föreskriva kortare frihetsstraff (se prop. 1973:90 s. 314 f.). Bestämmelsen är avfattad så att riksdagen i en lag, som innehåller ett bemyndigande med stöd av paragrafens första stycke, kan föreskriva annan rättsverkan än böter för överträdelse av en föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet. Denna tillåtelse av blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan avser alltså enligt lagtextens ordalydelse bara hänvisning till föreskrifter som meddelas av regeringen. Det är omdiskuterat om denna regel utesluter eller inskränker möjligheten att på detta sätt sanktionera föreskrifter på lägre konstitutionell nivå än förordning (jfr bl.a. Strömberg, Normgivningsmakten, 3 uppl. s. 83 med hänvisningar till lagförarbeten).

R.B. har dömts för underlåtenhet att uppfylla uppgiftsskyldighet enligt köldmediekungörelsen, som beslutats av Statens naturvårdsverk, och därvid ålagts att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond, något som förutsätter att fängelse ingår i straffskalan för brottet. Med hänsyn till det förut anförda är det oklart huruvida fängelse kunnat ådömas för underlåtenheten. Det får därför anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att hans överklagande prövas av högre rätt, och tillstånd till målets prövning i HovR:n bör följaktligen meddelas.