NJA 2004 not 22

Den 29:e. 22.(Ö 283-02) A.W. mot Riksåklagaren angående resning.

A.W. dömdes den 4 februari 2000 av Stockholms tingsrätt för bokföringsbrott, ringa brott, till dagsböter. Bokföringsbrottet bestod i att A.W. i egenskap av ställföreträdare för ADAB bageri AB, som hade försatts i konkurs den 12 augusti 1998, underlåtit att upprätta årsbokslut för räkenskapsåret 1997.

A.W. överklagade tingsrättens dom i Svea hovrätt och yrkade att åtalet skulle ogillas. Till stöd för överklagandet åberopade hon en registeruppgift från Patent- och registreringsverket, enligt vilken bolaget hade medgivits anstånd med att inge årsredovisning till den 30 september 1998. Hovrätten beslutade den 28 mars 2000 att inte meddela prövningstillstånd. Tiden för att överklaga hovrättens beslut gick ut den 25 april 2000.

A.W. gav den 19 april 2000 till hovrätten in en skrift betecknad som ansökan om resning. I skriften anförde hon samma omständigheter som i överklagandet till hovrätten. Hovrätten beslutade den 17 december 2001 att avslå A.W:s ansökan om resning. I beslutet antecknades att hovrättens beslut den 28 mars 2000 hade vunnit laga kraft.

A.W. yrkade att HD skulle bevilja resning i målet och omedelbart ogilla åtalet. Riksåklagaren uppgav som sin inställning att A.W:s överklagande i första hand borde anses gälla frågan om tillstånd till prövning i hovrätt av mål om bokföringsbrott och att det saknades skäl att ändra hovrättens beslut den 28 mars 2000 att inte bevilja prövningstillstånd för den sakens behandling i HD. Enligt Riksåklagarens mening borde hovrättens beslut den 17 december 2001 i fråga om resning undanröjas på grund av domvilla.

A.W. vidhöll sina yrkanden och, för det fall att HD skulle finna att hovrättens beslut den 28 mars 2000 inte vunnit laga kraft, yrkade hon i andra hand att HD skulle undanröja hovrättens beslut den 17 december 2001 och visa målet åter till hovrätten för ny handläggning.

HD:s beslut: Skäl.Den fråga som HD först har att ta ställning till är om hovrätten borde ha handlagt A.W:s skrift, som kom in till hovrätten inom överklagandetiden, som ett överklagande av hovrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd i stället för som en ansökan om resning.

Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft får enligt 58 kap. 2 § RB resning beviljas till förmån för den tilltalade, om vissa angivna förutsättningar är uppfyllda. En processuell grundförutsättning är således att avgörandet har vunnit laga kraft. Om laga kraft uppkommit genom att ordinära rättsmedelsfrister löpt ut eller genom att avgörandet meddelats av högsta instans för ifrågavarande mål, saknar betydelse. Kravet att avgörandet skall vara lagakraftvunnet tjänar det rent praktiska syftet att begränsa rättsmedlets användning till de extraordinära fall för vilka det är skapat (se Cars, Om resning i rättegångsmål, Stockholm 1959, s. 95 ff., jfr Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II, motiv m.m., SOU 1938:44 s. 65).

Det finns i och för sig inte någon föreskrift som uttryckligen anger att som resningsansökan kan prövas endast en framställning som har gjorts efter det att avgörandet vunnit laga kraft (jfr NJA 1980 C 220). Emellertid är resningsinstitutet subsidiärt i förhållande till de ordinära rättsmedlen. Beträffande hovrättsavgöranden gäller dessutom enligt 54 kap. 10 § 1 st. 2 RB att grund för resning utgör skäl för beviljande av prövningstillstånd (jfr även 49 kap. 14 § 3 samma balk). Med hänsyn till det anförda bör en framställning som betecknas som resningsansökan uppfattas som ett överklagande, om inlagan kommer in innan tiden för att överklaga det angripna avgörandet har gått ut. Detta gäller dock inte, om det framgår av inlagan eller vid kontakt med klaganden att denne verkligen avser att ansöka om resning.

A.W. anger uttryckligen i sin inlaga till hovrätten att hon ansöker om resning beträffande tingsrättens dom. Hovrättens beslut att inte bevilja prövningstillstånd nämns inte. I HD har A.W. – med biträde av ett rättsbildat ombud – vidhållit att hennes avsikt var att ansöka om resning. Under dessa förhållanden får hennes framställning också uppfattas som en resningsansökan.

Som skäl för att avslå resningsansökningen anförde hovrätten i huvudsak att det registerutdrag från Patent- och registreringsverket som A.W. åberopade hade givits in och åberopats i hovrätten redan då A.W. hade överklagat tingsrättens dom. Det förelåg därför enligt hovrätten inte någon ny omständighet eller något nytt bevis i resningsbestämmelsens mening.

Resning i brottmål till förmån för den tilltalade kan enligt 58 kap. 2 § fjärde punkten RB beviljas bl.a. om nya omständigheter eller nya bevis åberopas i resningsärendet. Bestämmelsens ordval tyder på att avsikten har varit att genom nyhetskravet utesluta omständigheter eller bevis som förebringats i den tidigare brottmålsrättegången på sådant sätt att omständigheten eller beviset kunnat läggas till grund för den fällande domen. I NJA 1998 s. 148 ansågs att bevis – eller omständighet – som åberopats först efter det att hovrätten dömt i målet i samband med överklagande till HD var att anse som nytt när resning senare söktes. I rättsfallet uttalas som skäl för det synsättet att en dispensprövning naturligen är mer summarisk till sin karaktär än den prövning som sker i samband med huvudförhandling. Samma princip bör gälla i fall som det förevarande då bevis eller omständighet åberopas först efter tingsrättens dom, i samband med ett överklagande till hovrätten, och hovrätten beslutar att inte meddela prövningstillstånd.

Det av A.W. åberopade registerutdraget skall således beaktas när resningsansökningen bedöms.

Det återstår att ta ställning till vilken betydelse registerutdraget har för frågan om resning skall beviljas. A.W. dömdes av tingsrätten för att ha åsidosatt bokföringslagens bestämmelser genom underlåtenhet att upprätta årsbokslut för år 1997. Enligt då gällande bokföringslag (1976:125) skulle varje räkenskapsår i aktiebolag avslutas med ett årsbokslut, bestående bl.a. av resultat- och balansräkning (1, 2, 11 och 11 a §§). Årsbokslut skulle färdigställas och tas in i bunden bok (årsbok) så snart det kunde ske och senast sex månader efter räkenskapsårets utgång (11 §). Enligt 9 kap. 5 § aktiebolagslagen (1975:1385) i dess lydelse före den 1 januari 1999 skulle aktiebolag hålla ordinarie bolagsstämma inom sex månader efter utgången av räkenskapsåret. Vid stämman skulle årsredovisning och revisionsberättelse framläggas. Av 9 § samma kapitel framgår att under minst en vecka före bolagsstämman redovisningshandlingar m.m. skulle hållas tillgängliga hos bolaget för aktieägarna och genast sändas till aktieägare som begärde det. Sedan resultat- och balansräkningar fastställts vid bolagsstämman skulle årsredovisningen offentliggöras genom att bolaget inom en månad från fastställelsebeslutet skulle ge in kopior till registreringsmyndigheten (Patent- och registreringsverket), varefter myndigheten skulle ombesörja kungörelse (8 kap.3 och 4 §§årsredovisningslagen, 1995:1554, i dess lydelse före den 1 januari 2000). Försummelse att fullgöra skyldigheten om offentliggörande medförde förseningsavgift (5–11 §§ samma kapitel).

Av vad som nu anförts följer att, enligt de bestämmelser som gällde när gärningen företogs, varje räkenskapsår skulle avslutas med ett årsbokslut (numera årsredovisning). Underlåtenheten att upprätta årsbokslut i enlighet med de ovan återgivna bestämmelserna ligger till grund för straffansvaret. Årsbokslutet skulle framläggas vid ordinarie bolagsstämma, vilken inte fick hållas senare än sex månader efter räkenskapsårets utgång. Det anstånd Patent- och registreringsverket kan bevilja har att göra med bestämmelserna om offentliggörande av årsbokslutet och inverkar inte på skyldigheten att upprätta årsbokslut. En tillämpning av de bestämmelser som efter lagändringar gäller nu leder inte till att A.W. skulle vara fri från straff eller få ett lindrigare straff (jfr 5 § lagen, 1964:163, om införande av brottsbalken).

På grund av det anförda, och då det i övrigt saknas skäl att bevilja resning, skall överklagandet avslås.

Avgörande.HD avslår överklagandet.