NJA 1998 s. 148

Svea HovR dömde d 9 nov 1993 B.P. för sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande till fängelse 8 mån och förpliktade honom att utge skadestånd till målsäganden L.N.. Sedan B.P. överklagat HovR:ns dom fann HD i beslut d 8 febr 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast.

B.P. (ombud advokaten L.H.) ansökte om resning. Riksåklagaren och L.N. (ombud advokaten D.L.) bestred bifall till ansökningen.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. B.P. åtalades för att någon gång i månadsskiftet september-oktober 1990 ha sexuellt ofredat L.N. och för att i början av oktober månad 1990 ha gjort sig skyldig till grovt sexuellt utnyttjande av L.N., som då var 17 år gammal och fosterhemsplacerad hos B.P. TR:n, som fann att sannolikheten för att B.P. är oskyldig snarast är större än sannolikheten för hans skuld, ogillade åtalet och lämnade ett yrkande om skadestånd utan bifall. HovR:n, som i likhet med TR:n grundade sitt avgörande i allt väsentligt på L.N:s uppgifter, biföll emellertid i dom d 9 sept 1993 åtalet och förpliktade B.P. att utge yrkat skadestånd.

Sedan B.P. överklagat HovR:ns dom till HD tog M.J. d 8 dec 1993 kontakt med B.P:s offentlige försvarare och lämnade uppgifter om ett sammanträffande med L.N. dagen innan. Försvararen tog med anledning av uppgifterna kontakt med åklagaren, som kompletterade förundersökningen med förhör d 9 och 17 dec 1993 med L.N., d 15 och 22 dec 1993 med M.J., samt två förhör med två andra personer.

Vid förhören uppgav M.J. bl a följande. Från höstterminen år 1988 till och med vårterminen 1990 gick hon i åttonde resp nionde klass i samma skola som L.N.. L. gick en årskurs över henne. Under skoltiden pratade de en del på rasterna, men umgicks inte på fritiden. Efter att de slutat grundskolan har de träffats tre gånger. De två första gångerna, år 1991 och kanske 1992, var det fråga om korta möten av en tillfällighet, utomhus. Den tredje gången, d 7 dec 1993, möttes de på L:s arbetsplats i Eskilstuna. M. hade sökt sig dit då hon var intresserad av verksamheten som bedrevs där. Hon kände inte till att L. arbetade där. De bestämde sig för att gå ut och dricka kaffe tillsammans något senare på dagen och besökte då ett konditori där de blev kvar något mer än en halvtimme. Under samtalet där berättade L. att hon hade flyttat från Strängnäs på grund av att hon hade blivit våldtagen av en person som hette B.. Något senare förklarade hon att hon hade haft samlag med 28 killar, och förklarade detta med att vissa tjejer blir äcklade när de blivit våldtagna men att hon blivit beroende. L. berättade vidare att hon bott i fosterhem och att fosterhemsföräldrarna varit jävliga mot henne och att de hade stulit 3 000 kr från hennes bankkonto samt att hon aldrig fick någon veckopeng av dem. Därefter yttrade L. "men säg inget, men han har inte våldtagit mig". M. frågade då om detta var riktigt, vilket L. bekräftade. L. förklarade att hon ju inte fick några pengar och att fosterföräldrarna var helt dumma i huvudet. Ingenting vidare sades sedan om "våldtäkten" och de skildes åt något senare. Något annat begrepp än "våldtäkt" användes inte under samtalet. L. sade således inte något om samlag, kel, smek eller liknande. M. erinrade sig att hon läst om ett liknande brott i tidningarna och också vem som var offentlig försvarare. Hon tog kontakt med denne och berättade vad hon hört. Hon kände inte till "B:s" efternamn eller adress och känner inte honom eller någon i hans familj, men förstod att han bodde eller hade bott i Strängnäs.

L.N. berättade vid förhören med henne detsamma som M. uppgett om deras umgänge och om hur de d 7 dec mötts på hennes arbetsplats och därefter gått ut för att dricka kaffe tillsammans samt uppgav i övrigt bl a följande. Vid samtalet på konditoriet sade hon nog till M. att hennes tidigare fosterpappa hette P, men inte hans förnamn. Hon nämnde för M. att P haft samlag med henne och att det varit en rättegång och att hon vunnit i HovR:n. M. kunde inte förstå hur en man som dessutom var polis hade kunnat handla på det sättet L. nämnde inget om sin veckopeng för M., men kan ha nämnt att det fattades omkring 1 100 kr på hennes bankkonto när hon flyttade från familjen P. Hon sade inte till M. att hon ljugit om B.P. L. och M. hade aldrig varit ovänner och blev det inte heller denna dag. Hon kan inte komma på någon orsak till att M. skulle vilja skada henne.

Förhörsutskrifterna åberopades i överklagandet till HD. Prövningstillstånd meddelades inte.

B.P. avskedades, sedan HovR:ns dom vunnit laga kraft, från sitt arbete som polisman.

Stockholms TR ogiltigförklarade i dom d 14 dec 1995 avskedandet.

I rättegången hördes, såsom i förhållande till brottmålsrättegångarna nya vittnen, M.J. samt rättsläkaren J.L. och C.E., i vars verkstad B.P. enligt C.E. utfört reparationer på sin bil under delar av de dagar då gärningarna skall ha begåtts. Däremot hördes inte L.N., som enligt Rikspolisstyrelsen hade förklarat att hon inte orkade med en ny rättegång. Som skriftlig bevisning åberopades kvitton som utfärdats av C.E. och enligt vilka B.P. de dagar som var aktuella i brottmålet erlagt betalning till C.E. för reparationsmaterial till en bil. TR:n fäste avgörande vikt vid M.J:s vittnesmål och fann att det mot bakgrund av bevisningen i målet inte kunde anses utrett att B.P. gjort sig skyldig till de brott som åberopats till grund för avskedandet av honom.

B.P. har, som grund för sin resningsansökan, såsom ny bevisning åberopat dels förhör med M.J., C.E. och J.L., dels de kvittenser som omnämnts ovan.

Kompletterande förhör har under resningsärendets handläggning i maj och juni år 1997 hållits med M.J., L.N. och C.E.. De har i allt väsentligt hållit fast vid de uppgifter de tidigare lämnat, även om M.J:s minnesbilder synes ha till en del förbleknat.

Som förut nämnts har HovR:n i allt väsentligt grundat sin bedömning på de uppgifter målsäganden L.N. lämnat. Någon teknisk bevisning har inte förebringats i brottmålet. Tilltron till L.N:s uppgifter har därför varit avgörande för utgången. Det har inte i resningsärendet kommit fram någon anledning att i väsentliga delar misstro de uppgifter som M.J. och C.E. lämnat i TR:n i arbetstvisten och i de kompletterande förhör som hållits med dem. Även om de uppgifter dessa lämnat inte utesluter att L.N. sanningsenligt har berättat om vad som hänt är ändå främst M.J:s uppgifter ägnade att i sådan mån rubba tilltron till vad L.N. berättat att i vart fall synnerliga skäl finns att på nytt pröva frågan om B.P. förövat de brott han dömts för. Resning skall därför jämlikt 58 kap 2 § 4 RB beviljas B.P. i ansvarsfrågan. Eftersom skadeståndet är avhängigt bedömningen i denna fråga skall resningen omfatta också skadeståndsfrågan.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, referent, Lars K Beckman och Nyström) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Genom HovR:ns dom dömdes B.P. mot sitt nekande för att han någon gång i månadsskiftet septemberoktober 1990 hade sexuellt ofredat L.N. och för att han i början av oktober 1990 hade gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av L.N.. L.N. var vid den tiden 17 år gammal och var fosterhemsplacerad hos B.P. HovR:n anförde i domskälen bl a att L.N. inför HovR:n lämnat en utförlig och i sina detaljer sammanhängande berättelse. Det sätt på vilket berättelsen lämnats hade gett ett trovärdigt intryck. HovR:n fann att det som framkommit i målet med styrka talade för att L.N:s uppgifter i allt väsentligt var tillförlitliga och att hennes berättelse förtjänade tilltro framför B.P:s och därmed skulle läggas till grund för prövningen av de åtalade gärningarna.

Sedan B.P. överklagat HovR:ns dom till HD tog M.J., som inte tidigare hörts i målet, d 8 dec 1993 kontakt med B.P:s offentlige försvarare och berättade enligt försvararen att L.N. dagen innan vid ett sammanträffande med M.J. hade sagt att hon hade ljugit i rätten och att hon aldrig hade haft något sexuellt ihop med B.P.. Med anledning av dessa uppgifter tog försvararen kontakt med åklagaren, som kompletterade förundersökningen med förhör d 9 och 17 dec 1993 med L.N. och d 15 och 22 dec 1993 med M.J. samt förhör med ytterligare två personer. Förhörsutskrifterna åberopades i HD.

Efter det att HovR:ns dom vunnit laga kraft avskedades B.P. från sin tjänst som polisman vid polismyndigheten i Stockholm. B.P. väckte då talan vid Stockholms TR mot staten genom Rikspolisstyrelsen och yrkade bl a att TR:n skulle ogiltigförklara beslutet att avskeda honom.

I rättegången vid TR:n hördes M.J. samt ytterligare två personer, som inte hade hörts i brottmålsrättegången, nämligen rättsläkaren J.L. och C.E., i vars verkstad B.P. enligt C.E. utfört reparation på sin bil under delar av de dagar då de brottsliga gärningarna skulle ha begåtts. Ett antal personer, som hade hörts i brottmålsrättegången, hördes emellertid inte i tvistemålet. Till dem hörde L.N., som enligt vad Rikspolisstyrelsen upplyst inte orkade med någon ny rättegång.

I sin dom fäste TR:n avgörande vikt vid M.J:s vittnesmål om att L.N. vid ett samtal med henne i december 1993 sagt att det inte förekommit något sexuellt övergrepp från den polisman som hette B.. TR:n fann att det inte kunde anses utrett att B.P. gjort sig skyldig till de brott som åberopats till grund för avskedandet av honom, dvs de brott för vilka han dömts genom HovR:ns lagakraftvunna dom. TR:n ogiltigförklarade därför genom dom d 14 dec 1995 avskedandet. TR:ns dom vann laga kraft.

HD gör följande bedömning.

Resning i brottmål till förmån för den tilltalade kan beviljas bl a om nya omständigheter eller nya bevis åberopas i resningsärendet. Nyhetskravet uttrycks i 58 kap 2 § punkten 4 RB så att omständighet eller bevis "som inte tidigare har förebringats" åberopas. Själva ordvalet i bestämmelsen för tanken till att avsikten har varit att genom nyhetskravet utesluta omständigheter eller bevis som förebringats i den tidigare brottmålsrättegången på sådant sätt att omständigheten resp beviset kunnat läggas till grund för den fällande domen. Även vissa uttalanden i förarbetena till bestämmelsen talar i samma riktning (NJA II 1940 s 158). Bevis - eller omständighet - som åberopats först efter det att HovR:n dömt i målet i samband med överklagande till HD skulle alltså vara att anse som nytt när resning senare söks. För det synsättet talar också att en dispensprövning naturligen är mer summarisk till sin karaktär än den prövning som sker i samband med huvudförhandling.

Redan på grund av nu anmärkta omständigheter är det tydligt att det inte föreligger något hinder för att i resningsärendet beakta de uppgifter som lämnats av M.J..

Fråga uppkommer härefter vilken betydelse som i resningsärendet bör tillmätas att Stockholms TR i lagakraftvunnen dom rörande avskedande av B.P. funnit att det inte kunde anses utrett att B.P. gjort sig skyldig till de brott som åberopats till stöd för avskedandet och som han befunnits skyldig till genom HovR:ns lagakraftvunna dom i brottmålet.

Processlagberedningen ansåg att en senare dom kunde utgöra en sådan ny omständighet som kunde föranleda resning (NJA II 1940 s 165). Också inom doktrinen har den uppfattningen framförts att en senare dom kan innefatta omständighet eller bevis som bör föranleda resning (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 221f). I enlighet härmed anser HD att en senare dom i och för sig kan läggas till grund för beslut om resning av tidigare dom i brottmål. Frågan vilken verkan den senare domen närmare bestämt skall ha i resningsärendet måste emellertid avgöras mot bakgrund av det övriga underlag som forns tillgängligt i resningsärendet. Av betydelse blir då också hur pass övertygande den senare domen är.

Vid den bedömning av TR:ns dom rörande avskedandet av B.P. som därmed blir aktuell får det intresse att Arbetsdomstolen i ett antal avgöranden tagit ställning till vilken betydelse en allmän domstols dom i brottmål skall tillmätas i en senare arbetstvist. Arbetsdomstolen har sålunda framhållit att den allmänna domstolens bedömning av om en arbetstagare begått en gärning som föranlett en uppsägning eller ett avskedande borde tillmätas betydande bevisverkan vid prövningen av uppsägnings- eller avskedandefrågan (se t ex AD 1992 nr 82 och 1995 nr 3).

Effekten av att den tidigare domen i brottmålet har en betydande bevisverkan synes vara att arbetsgivaren fullgjort den bevisbörda han har i mål om uppsägning och avskedande genom att i arbetstvistmålet åberopa den lagakraftvunna domen i brottmålet. Arbetstagaren kommer med andra ord att förlora målet om han inte kan stödja sig på bevisning som förtar den betydande bevisverkan brottmålsdomen utövar. Vad som närmare bestämt krävs i fråga om styrkan i motbevisningen kan inte preciseras med någon allmängiltig verkan. Allmänt torde dock kunna sägas att arbetstagarens motbevisning måste vara sådan att det framstår som tvivelaktigt om brottmålsdomen är riktig såvitt gäller själva ansvarsfrågan. När det gäller brott mot person såsom misshandel eller sexualbrott torde normalt krävas att den målsägande som hörts i brottmålet också hörs i tvistemålet för att bevisverkan av brottmålsdomen skall motverkas.

Av HovR:ns domskäl i det aktuella fallet framgår att den väsentligaste bevisningen utgjordes av uppgifter som lämnats av målsäganden L.N.. Av betydelse för HovR:ns prövning var också vissa uppgifter som lämnats av hennes tidigare fosterföräldrar Erik och Barbro N. De hade då uppgivit att L.N. hade berättat för dem om B.P:s övergrepp mot henne ett par veckor efter det att övergreppen ägt rum.

Ingen av de tre sist nämnda personerna hördes vid TR:n. Man kan med visst fog, såsom Riksåklagaren framhållit, säga att TR:n i tvistemålet bara fick tillfälle att pröva en del av bevisningen rörande brotten, nämligen den del som talade till B.P:s förmån. Under sådana omständigheter får TR:ns dom anses sakna betydelse i resningsärendet.

B.P. har såsom ny bevisning åberopat dels förhören med M.J., C.E. och rättsläkaren J.L., dels viss skriftlig bevisning. Vad C.E. uppgivit medför inte att det på grund därav kan anses uteslutet eller osannolikt att B.P. haft tillfälle att begå de gärningar för vilka han dömts. Varken den bevisningen, förhören med J.L. eller den nya skriftliga bevisningen kan sägas ha någon nämnvärd betydelse för prövningen av resningsärendet.

M.J. har vid de kompletterande polisförhör som skett i resningsärendet vidhållit vad hon anförde vid de polisförhör som hölls i samband med dispensprövningen i HD. M.J:s berättelse kan uppfattas så att L.N. vid samtal dem emellan i december 1993 uttalat att det inte förekommit något sexuellt övergrepp från den polisman som hette B. och varmed hon inte rimligen kan ha åsyftat någon annan polisman än B.P.. L.N. har emellertid vid flera polisförhör, senast i samband med resningsärendet, bestritt att hon skulle ha fällt några yttranden av den innebörden. Vad som i detta sammanhang förekommit ger enligt HD:s mening inte underlag för några närmare slutsatser.

Vid en sammanfattande bedömning finner HD att det inte kan anses sannolikt att B.P. skulle ha frikänts eller att brotten skulle ha hänförts under mildare straffbestämmelser än dem som tillämpats för den händelse den nya bevisningen hade förebragts i brottmålet. När det gäller den s k tilläggsregeln i 58 kap 2 § punkten 4 RB förhåller det sig så att den särskilda resningsbestämmelsen enligt praxis skall tillämpas restriktivt (NJA 1992 s 625). Mot bakgrund härav kan det inte anses att det finns synnerliga skäl att ånyo pröva frågan om B.P. begått de brott för vilka han fällts till ansvar. Resningsansökningen skall alltså lämnas utan bifall.