NJA 2004 s. 255

Fråga om svensk jurisdiktion för att påföra vattenföroreningsavgift på grund av ett påstått utsläpp av olja från ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon.

Kustbevakningen beslutade den 26 mars 2001 att påföra rederiet Capri Marine Limited vattenföroreningsavgift med 439 000 kr enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg för ett utsläpp av olja från fartyget Alambra, som skulle ha ägt rum den 3 september 2000 öster om Gotland i den svenska ekonomiska zonen.

Stockholms tingsrätt

Rederiet överklagade Kustbevakningens beslut vid Stockholms tingsrätt och bestred att det hade förekommit något oljeutsläpp från Alambra. Vidare gjorde rederiet gällande att det inte förelåg svensk domsrätt och att Kustbevakningens beslut därför skulle undanröjas. Rederiet begärde att tingsrätten skulle meddela särskilt beslut i den sist nämnda frågan. Om denna fråga antecknade tingsrätten följande i ett protokoll den 31 juli 2002.

Som grund för yrkandet om undanröjande i denna del har rederiet anfört bl.a. följande. Det påstådda utsläppet har skett från utländskt fartyg i den svenska ekonomiska zonen. Vattenföroreningsavgiften har påförts rederiet sedan fartyget lämnat den svenska ekonomiska zonen och svensk lag innehåller ingen bestämmelse som ger svenska myndigheter jurisdiktion avseende uttagande av vattenföroreningsavgift i sådana fall. Istället regleras frågan i havsrättskonventionen vars artikel 220 p 6 anger under vilka förutsättningar en kuststat får inleda rättsligt förfarande mot ett fartyg i anledning av utsläpp i den ekonomiska zonen. För att sådan möjlighet skall föreligga krävs, förutom att utsläppet medfört omfattande skada eller hot om omfattande skada, att det föreligger klara objektiva bevis för utsläppet från ett visst fartyg samt att fartyget vid inledandet av det rättsliga förfarandet framförs i kuststatens ekonomiska zon eller i territorialhavet. Dessa förhållanden har inte varit för handen varför Kustbevakningen saknat jurisdiktion att påföra rederiet en vattenföroreningsavgift.

Åklagaren har häremot, som grund för att svensk domsrätt föreligger, anfört följande. Ärenden om vattenföroreningsavgift handläggs och beslutas med stöd av 8 kap. 5 § vattenföroreningslagen av Kustbevakningen. Lagens 8 kap. 6 § ger utrymme att, under vissa förutsättningar, vidta tvångsmedel. Något tvingande krav på att sådana skall föregå ett påförande av vattenföroreningsavgift uppställs dock inte i lagen. Enligt havsrättskonventionen artikel 230 p 1 gäller att endast ekonomiska påföljder får ådömas vid överskridande av nationella föreskrifter av utländska fartyg utanför territorialhavet. Vattenföroreningsavgiften är en renodlad ekonomisk påföljd och Kustbevakningen har därför varit oförhindrad att ingripa med vattenföroreningsavgift i den ekonomiska zonen i förhandenvarande fall. Åklagaren har slutligen anfört att frågan om svensk domsrätt skall avgöras i samband med att ärendet avgörs i sak då det för bedömningen av frågan krävs en prövning av gällande rätt.

Tingsrätten antecknar att rederiet begärt särskilt beslut i fråga om rättegångshinder på den grunden att svensk domsrätt inte föreligger. Avsaknad av svensk domsrätt är ett sådant förhållande att det alltid, i enlighet med 34 kap. 1 § RB, skall beaktas ex officio av rätten och det utgör också grund för undanröjande av beslut som meddelats i lägre instans oberoende av om, eller i vilken form, frågan prövats där. Mot denna bakgrund finner tingsrätten att det finns anledning att meddela särskilt beslut i frågan.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Roland Wahlfrid) anförde i beslut den 31 juli 2002:

Skäl

Möjligheterna till påförande av vattenföroreningsavgift regleras i lag (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL). Lagens 2 kap. 2 § uppställer ett generellt förbud mot förorening genom oljeutsläpp från fartyg inom bl.a. den svenska ekonomiska zonen. Enligt 8 kap. 1 § skall en särskild avgift, vattenföroreningsavgift, tas ut om något av de förbud som avses i 2 kap. 2 § har överträtts och utsläppet inte är obetydligt.

Vad beträffar utländska fartyg återfinns i VlfL vissa särregleringar. I 6 kap. 2 a § behandlas de inskränkningar som gäller för inspektion och i 8 kap. 6 § 2 st. regleras under vilka förutsättningar förbud eller förelägganden i bevissäkrande syfte får vidtas beträffande utländska fartyg som befinner sig i den svenska ekonomiska zonen. Att utsläppet, om något sådant alls förekommit, skett i den svenska ekonomiska zonen är ostridigt i målet. Rederiets invändning om avsaknad av svensk domsrätt grundar sig istället på att det för att en vattenföroreningsavgift skall kunna dömas ut krävs dels att utsläppet medfört omfattande skada eller hot om omfattande skada, dels att det föreligger klara objektiva bevis för utsläppet från ett visst fartyg samt slutligen att fartyget vid inledandet av det rättsliga förfarandet framförs i kuststatens ekonomiska zon eller i territorialhavet.

Som antecknats skall vattenföroreningsavgift dömas ut då utsläpp skett i den ekonomiska zonen och utsläppet inte varit obetydligt. Enligt tingsrättens uppfattning finns i denna reglering ingen begränsning vad avser dess tillämpning på utländska fartyg. De särregleringar som finns för dessa, och som redogjorts för ovan, reglerar istället endast möjligheterna att vidtaga åtgärder avseende fartyget och står, enligt tingsrättens uppfattning, i dessa delar i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i havsrättskonventionens artikel 220, vilken också berörda bestämmelser i VlfL bygger på. Bestämmelserna reglerar under vilka förutsättningar inspektion, eller åtgärd i bevissäkrande syfte, får vidtas mot ett utländskt fartyg som befinner sig i den ekonomiska zonen. Regleringarna uppställer inte några krav på att de faktiska omständigheter som måste vara uppfyllda för att kunna vidtaga sådana åtgärder mot utländskt fartyg, måste föreligga för att det skall vara möjligt att påföra rederiet en vattenföroreningsavgift. Inte heller föreligger det grund för påståendet att sådan avgift måste påföras under det att fartyget befinner sig i den ekonomiska zonen. Mot denna bakgrund och då det, enligt tingsrättens mening, inte heller på annan grund finns skäl för påståendet om att svensk domsrätt inte föreligger skall rederiets yrkande i denna del lämnas utan bifall.

Slut

Tingsrätten ogillar Capri Marine Limiteds invändning om rättegångshinder.

Svea hovrätt

Capri Marine Limited överklagade i Svea hovrätt och yrkade att Kustbevakningens beslut att ta ut vattenföroreningsavgift skulle undanröjas. Bolaget gjorde gällande bl.a. att påförandet av avgift var oförenligt med 1982 års havsrättskonvention.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Per Kjellström, referent, och tf. hovrättsassessorn Arne Rapp) anförde i beslut den 17 oktober 2002:

Av 8 kap. 1 och 2 §§ lagen om åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL), jämfört med 2 kap. 2 § samma lag, följer att en administrativ avgift (vattenföroreningsavgift) skall tas ut av fartygets ägare eller redare vid icke obetydliga utsläpp av olja i Sveriges ekonomiska zon. Möjligheten att ta ut avgift vid utsläpp i den ekonomiska zonen infördes i samband med zonens inrättande år 1992.

Befogenheten att ta ut vattenföroreningsavgift har tillagts Kustbevakningen. Den omständigheten att en förvaltningsmyndighets beslut att påföra en avgift kan överprövas av allmän domstol medför inte att den administrativa avgiften blir att anse som en straffrättslig påföljd. Bestämmelser om straff för förorening från fartyg finns i ett annat kapitel i lagen, nämligen 10 kap.

Sverige har numera ratificerat 1982 års havsrättskonvention med bl.a. förklaring att Sverige väljer Internationella domstolen i Haag för lösning av tvister rörande tolkning och tillämpning av konventionen, och konventionen har trätt i kraft för Sveriges del. Havsrättskonventionen har dock inte antagits att gälla som svensk lag.

Någon uttrycklig begränsning i befogenheten att ta ut vattenföroreningsavgift vid oljeutsläpp i den ekonomiska zonen uppställs sålunda vare sig i VlfL eller i annan svensk lag (jfr SOU 1998:158 s. 187 och s. 358- 359). Inte heller kan någon begränsning anses följa av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Vid sådant förhållande, och då i övrigt VlfL:s särskilda bestämmelser om inspektion och andra ingripanden mot utländska fartyg enbart avser en begränsning av Kustbevakningens eller annan myndighets möjligheter att anställa förhör och med vissa medel säkra bevisning vid ett oljeutsläpp, lämnar hovrätten, som med hänsyn till det ovan anförda inte finner anledning att ta närmare ställning till den mellanstatliga frågan om de svenska lagreglernas konventionsenlighet, överklagandet utan bifall.

Det kan även anmärkas att i förarbetena till den lagstiftning som föranleddes av Sveriges tillträde till havsrättskonventionen beaktades uttryckligen frågan om vattenföroreningsavgiften. Regeringen uttalade därvid att begränsningar i domsrätten beträffande brottsliga gärningar begångna i den ekonomiska zonen inte innebar att Sverige skulle vara förhindrat att ta ut vattenföroreningsavgift vid förorening (prop. 1995/ 96:140 s. 164).

Högsta domstolen

Capri Marine Limited överklagade och yrkade att HD skulle upphäva Kustbevakningens beslut att påföra rederiet vattenföroreningsavgift.

Riksåklagaren bestred yrkandet.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Kajsa Bergkvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

Kustbevakningen har påfört rederiet Capri Marine Limited, Grekland, vattenföroreningsavgift för ett påstått utsläpp av olja i Sveriges ekonomiska zon. Utsläppet har enligt Kustbevakningens beslut skett från fartyget Alambra, som ägs av rederiet och som förs under utländsk flagg.

Rederiet har invänt att Kustbevakningen är förhindrad att fatta ett sådant beslut eftersom svensk myndighet saknar jurisdiktion i den ekonomiska zonen över fartyg som förs under främmande flagg. Rederiet hävdar att flaggstatens jurisdiktion över fartyget måste brytas för att kuststaten skall kunna beivra ett otillåtet utsläpp genom ett åläggande mot redaren att betala vattenföroreningsavgift. Enligt rederiet kan det ske endast genom att kuststaten ingriper i enlighet med bestämmelserna i art. 220 havsrättskonventionen (United Nations Convention on the Law of the Sea) mot fartyget medan det befinner sig i den ekonomiska zonen. Rederiet har vidare anfört att ett åläggande att betala vattenföroreningsavgift är ett sådant rättsligt förfarande som får inledas endast under vissa i havsrättskonventionen art. 220.6 närmare angivna förutsättningar.

Sverige inrättade en ekonomisk zon genom lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, som trädde i kraft den 1 januari 1993. Den ekonomiska zonen ingår inte i Sveriges territorialvatten, vilket framgår av 1 § nämnda lag och art. 55 havsrättskonventionen. Zonen är inte heller att jämställa med det fria havet. Syftet med en ekonomisk zon är att utsträcka en stats jurisdiktion bl.a. med avseende på skyddet för den marina miljön. Kuststaten har enligt havsrättskonventionen (art. 56) både rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att skydda havsmiljön i den ekonomiska zonen. Det har i svensk lag skett genom bestämmelser i lagen om Sveriges ekonomiska zon och genom hänvisning i 3 § till bl.a. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (Vfl).

Möjligheterna för kuststaten att ingripa mot fartyg som passerar genom den ekonomiska zonen är begränsade, vilket framgår av art. 220 i havsrättskonventionen. Det som regleras i art. 220 och som i svensk lag har sin motsvarighet i 8 kap. 6 § Vfl är ingripanden mot själva fartyget, t.ex. inspektion eller åtgärder för att hindra fartygets fortsatta färd. För att sådana åtgärder skall få vidtas mot ett utländskt fartyg krävs att det är klarlagt att ett utsläpp har skett från fartyget och att utsläppet har medfört eller kan medföra betydande skador på miljön. Enligt art. 220.6 får kuststaten även inleda rättsligt förfarande enligt statens lagar, däri inbegripet kvarhållande av fartyget.

Möjligheterna att straffrättsligt beivra brott begångna på ett utländskt fartyg som framförs i den ekonomiska zonen är också begränsade. Före den 1 februari 2002 gällde enligt lagen (1996:517) om begränsning av tilllämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg jämförd med 2 kap. 2 § BrB att svensk domsrätt saknades för brott begångna på utländska fartyg i den ekonomiska zonen. Den 1 februari 2002 utvidgades domsrätten till att omfatta även sådana brott med de begränsningar som följer av havsrättskonventionen (art. 220.6, 228 och 230). Se 10 kap. 10-11 §§ Vfl.

Kustbevakningens beslut grundar sig emellertid på förbudet i 2 kap. 2 § Vfl mot utsläpp av olja inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt Östersjöområdet. Vattenföroreningsavgift skall enligt 8 kap. 1 § Vfl tas ut om olja har släppts ut i strid mot förbudet i 2 kap. 2 § och utsläppet inte är obetydligt. Avgiften skall enligt 8 kap. 2 § Vfl påföras den fysiska eller juridiska person som vid överträdelsen var fartygets ägare eller redare. Ansvaret är strikt. Enligt den svenska lagstiftningen kan vattenföroreningsavgift följa på alla otillåtna utsläpp av olja i den ekonomiska zonen, även sådana som skett från ett fartyg som enbart passerar genom zonen. Vattenföroreningsavgiften är enligt Vfl något annat än ett straffrättsligt ingripande. (Se prop. 1995/96:140 sid. 164. Uttalanden av samma innebörd förekommer i förarbetena till reglerna om vattenföroreningsavgift, prop. 1982/83:87 sid. 32.) Lagstiftningen ger således inte utrymme för en tolkning av reglerna på det sätt som rederiet förespråkar. Det bör tilläggas att havsrättskonventionen inte innehåller några bestämmelser som innebär att en kuststat skulle vara förhindrad att sanktionera otillåtna utsläpp genom ett administrativt förfarande.

De begränsade befogenheter som Sverige i egenskap av kuststat har att ingripa fysiskt mot ett utländskt fartyg som framförs i den ekonomiska zonen och ådöma straff för brott begångna i den ekonomiska zonen kan alltså, som hovrätten har funnit, inte anses innebära att Kustbevakningen på grund av bristande jurisdiktion är förhindrad att besluta om vattenföroreningsavgift.

På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.

HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (justitieråden Lennander, Victor, Blomstrand, Lindeblad och Wersäll, referent) meddelade den 11 maj 2004 följande beslut:

Skäl

Kustbevakningen har påfört rederiet Capri Marine Limited, Grekland, vattenföroreningsavgift för ett påstått utsläpp av olja i Sveriges ekonomiska zon. Utsläppet har enligt Kustbevakningen skett i september 2000 från fartyget Alambra, som ägs av rederiet och förs under utländsk flagg.

Rederiet har, såvitt nu är aktuellt, yrkat att Kustbevakningens beslut skall undanröjas eftersom det inte föreligger svensk domsrätt. Rederiet har anfört att jurisdiktionen över främmande fartyg i den ekonomiska zonen primärt tillkommer flaggstaten. För att kuststaten skall få domsrätt måste flaggstatens jurisdiktion brytas. Enligt rederiet kan det ske endast genom att kuststaten ingriper i enlighet med bestämmelserna i artikel 220 i FN:s havsrättskonvention mot fartyget medan det befinner sig i den ekonomiska zonen. Rederiet har vidare anfört att ett åläggande att betala vattenföroreningsavgift är ett sådant rättsligt förfarande som får inledas endast under vissa i havsrättskonventionen, artikel 220.6, närmare angivna förutsättningar.

Frågan i HD är om svensk domsrätt saknas på den av rederiet anförda grunden.

Möjlighet att ta ut en administrativ avgift, vattenföroreningsavgift, för utsläpp av olja inom Sveriges sjöterritorium och visst område utanför detta infördes år 1984. Bestämmelserna intogs i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Avgift får föreskrivas endast om utsläppet inte är obetydligt. Avgiften tas ut av fartygets redare eller ägare och gäller såväl svenska som utländska fartyg. Ansvaret är strikt. Utformningen av avgiften skedde med beaktande av de internationella överenskommelser, bl.a. 1973 års internationella havsföroreningskonvention i dess år 1978 ändrade lydelse (MARPOL 73/78), som Sverige anslutit sig till (se prop. 1982/83:87 s. 14).

Sverige inrättade en ekonomisk zon genom lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, som trädde i kraft den 1 januari 1993. Möjligheten att inrätta ekonomisk zon vilar på havsrättskonventionen. Den ekonomiska zonen ingår inte i Sveriges sjöterritorium, vilket framgår av 1 § nämnda lag, jfr artikel 55 i havsrättskonventionen. Zonen är inte heller att jämställa med det fria havet. Syftet med en ekonomisk zon är bl.a. att utsträcka en stats jurisdiktion avseende skyddet för den marina miljön. Kuststaten har enligt konventionen (artikel 56) både rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att skydda havsmiljön i den ekonomiska zonen. Med hänvisning härtill utvidgades möjligheterna att ta ut vattenföroreningsavgift till den ekonomiska zonen. I samband därmed infördes också regler om inspektion av utländska fartyg i den ekonomiska zonen från vilka utsläpp skett eller kunde misstänkas och om säkrande av bevisning i sådana fall (se 6 kap. 2 a § och 8 kap. 6 § vattenföroreningslagen). Som grund för bestämmelserna hänvisades till artikel 220 i havsrättskonventionen (prop. 1992/93:54 s. 59 f.).

Havsrättskonventionen ratificerades år 1996 efter förslag i proposition 1995/96:140. I samband därmed gjordes vissa mindre ändringar i vattenföroreningslagen i syfte att bringa denna i överensstämmelse med konventionens krav. Bestämmelserna om ingripande mot utländska fartyg i den ekonomiska zonen bibehölls dock i huvudsak oförändrade. Därefter har en översyn gjorts också av dessa bestämmelser. De lagändringar som gjorts till följd härav har trätt i kraft den 1 februari 2002 (se prop. 2000/01:139).

Möjligheterna att straffrättsligt beivra brott begångna på ett utländskt fartyg som framförs i den ekonomiska zonen är begränsade. Före den 1 februari 2002 gällde enligt lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg, jämförd med 2 kap. 2 § BrB, att svensk domsrätt saknades för brott begångna på utländska fartyg i den ekonomiska zonen. Den 1 februari 2002 utvidgades domsrätten till att omfatta även sådana brott med vissa begränsningar som motiverats av bestämmelserna i havsrättskonventionen (se 10 kap. 10-11 §§ vattenföroreningslagen).

Vattenföroreningslagen innehåller inga uttryckliga domsrättsregler avseende uttag av vattenföroreningsavgift. Det står dock klart att begränsningarna vad avser straffrättsliga ingripanden inte varit avsedda att tillämpas på den i administrativ ordning uttagna vattenföroreningsavgiften. Vid införandet av dessa domsrättsbegränsningar sades uttryckligen att dessa inte medförde att Sverige skulle vara förhindrat att ingripa med andra medel än rent straffrättsliga. Bestämmelserna i 2 kap. BrB är således inte tillämpliga vid uttagande av vattenföroreningsavgift (se prop. 1995/96:140 s. 164; uttalanden av samma innebörd förekommer i förarbetena till reglerna om vattenföroreningsavgift, prop. 1982/ 83:87 s. 32). Utgångspunkten i lagstiftningsarbetet har alltså varit att avgiftsbestämmelserna i vattenföroreningslagen skall kunna tillämpas fullt ut på utsläpp även från utländska fartyg som passerar i den ekonomiska zonen.

Det är också tydligt att bestämmelserna om ingripande för inspektion och säkrande av bevisning i den lydelse de erhållit i vattenföroreningslagen primärt har till syfte endast att reglera under vilka förutsättningar tvångsåtgärder får vidtas mot fartyg i den ekonomiska zonen. Den omständigheten att avgiften riktas mot den som är fartygets ägare eller redare och inte mot den som gjort utsläppet, talar också för att det för uttagandet av avgiften saknar betydelse huruvida ingripande skett innan fartyget lämnat den svenska ekonomiska zonen. Någon bäring på domsrätten som sådan har således inte dessa bestämmelser.

Det sagda innebär att någon sådan begränsning i den svenska domsrätten som klaganden hävdat inte kommer till uttryck i vattenföroreningslagen. Det utesluter dock inte att inskränkningar i domsrätten ändå kan gälla till följd av folkrättsliga förhållanden.

Bestämmelserna i vattenföroreningslagen vilar på folkrättslig grund. Sverige är anslutet till havsrättskonventionen, vars bestämmelser införlivats i svensk rätt genom transformation. Regleringen i havsrättskonventionen har i betydande avseenden utvecklats till folkrättslig sedvanerätt och gäller i dessa avseenden således generellt, även mellan icke traktatbundna parter.

Enligt den dualistiska principen, så som Sverige tillämpar den, får visserligen som huvudregel folkrättsliga åtaganden inte tillämpas direkt av svenska rättsliga myndigheter om de inte är införlivade i svensk rätt. Om en diskrepans mellan svensk rätt och en av Sverige tillträdd traktat uppkommer, anses den svenska regeln ha företräde. Av allmänna principer följer dock att svensk lag skall tolkas i belysning av våra folkrättsliga åtaganden. Har införlivning skett skall presumeras att den svenska lagstiftningen står i överensstämmelse med det internationella åtagandet. Om det finns ett tolkningsutrymme skall således utgångspunkten vara att den svenska regeln står i överensstämmelse med innebörden av det internationella åtagandet.

Härtill kommer att, enligt 1 kap. 5 § andra stycket vattenföroreningslagen, sådana begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas vid tillämpningen av lagen. Även om denna bestämmelse införts efter den händelse som målet angår får den anses vara tillämplig vid den prövning som nu skall göras.

Reglerna i konventionen avseende kuststatens jurisdiktion i den ekonomiska zonen tillhör de mest komplexa och diskuterade. Reglerna bygger i nu aktuellt avseende på en balans och en kompromiss mellan flaggstatens rätt till oskadlig genomfart och kuststatens rätt att upprätthålla miljöskyddet i den ekonomiska zonen. Konventionen ger i dessa avseenden relativt stort utrymme för olika tolkningar och har också tolkats olika i olika stater. (Se t.ex. Churchill m.fl., The Law of the Sea, 1999 s. 344 ff. och Molenaar, Coastal State Jurisdiction over Vessel- source Pollution, 1998 s. 361 ff., med hänvisningar, samt angående den svenska tolkningen, Mahmoudi, Sweden’s Economic Zone Act, The International Journal of Marine and Coastal Law, nr 4, 1993 s. 524.)

Bestämmelser om jurisdiktion i förhållande till skydd och bevarande av den marina miljön inom den ekonomiska zonen finns i artikel 56 samt i del XII (artiklarna 192-237) i konventionen. Bestämmelserna i artiklarna 211, 217, 218, 220 och 228 är av särskild betydelse då det gäller ingripande vid och beivrande av oljeutsläpp.

Att det föreligger en rätt att införa förbud mot oljeutsläpp i den ekonomiska zonen får anses följa av artiklarna 56 och 211.5 samt bestämmelserna om utsläpp i MARPOL 73/78. Av det förhållandet att legislativ jurisdiktion föreligger följer dock inte utan vidare att domsrätten har samma omfattning. Till ledning för prövning av denna fråga bör också övriga relevanta bestämmelser i konventionen beaktas.

Det åligger i princip flaggstaten att, i enlighet med artikel 217.4, påbörja utredning och, när så är lämpligt, inleda rättsligt förfarande (eng: institute proceedings, fra: intenter une action) avseende överträdelser begångna av dess fartyg, oavsett var överträdelsen ägt rum. Regler vilka ger kuststater möjlighet att ingripa finns, som ovan nämnts, i artikel 220.

Föreskrifterna i artikel 220 ger kuststatens myndigheter rätt bl.a. att under vissa förutsättningar företa fysisk inspektion av utländska fartyg och inleda rättsligt förfarande, däri inbegripet kvarhållande av fartyget, i enlighet med statens lagar. Förutsättningarna är delvis olika beroende på om åtgärden vidtas när ett fartyg befinner sig i hamn, i territorialhavet eller i den ekonomiska zonen. För ingripande i den ekonomiska zonen fordras i princip att utsläppet förorsakat eller kunnat förorsaka betydande miljöskada (artikel 220.5 och 6). Bestämmelserna skall ses i belysning av den principiella rätten till fri sjöfart. Begreppet ”inleda rättsligt förfarande” är visserligen inte helt klart men får i detta sammanhang antas syfta främst på rätten att inom den ekonomiska zonen inleda förfaranden som innefattar tvångsmedel mot fartyget. Bestämmelserna ger således rätt för kuststater att vidta tvångsåtgärder trots de inskränkningar som i allmänhet gäller avseende ingripanden mot andra länders fartyg som navigerar i ett lands territorialhav eller ekonomiska zon. Bestämmelserna kan således inte antas innebära någon uttömmande domsrättsreglering; de siktar uppenbarligen på rätten att vidta åtgärder för utredning och säkrande av bevisning. De kan heller inte, som klaganden hävdat i målet, förstås så att en kuststats domsrätt över överträdelser i dess ekonomiska zon skulle vara beroende av att sådana tvångsåtgärder vidtagits. Det ligger i sakens natur att förutsättningar för sådana åtgärder ofta saknas, t.ex. på grund av att upptäckten av ett utsläpp inte sker förrän ett fartyg lämnat zonen. I samma riktning talar den utveckling av hamnstatsjurisdiktionen som skett genom havsrättskonventionen, vars artikel 218 ger hamnstaten rätt att inleda förfarande avseende ett utsläpp utanför dess eget territorialvatten eller dess egen ekonomiska zon, särskilt som hamnstatsjurisdiktionen enligt ett uttryckligt stadgande i artikel 218.4 är subsidiär till kuststatens när överträdelsen ägt rum inom kuststatens ekonomiska zon.

Konventionstexten kan heller inte tolkas så att den omständigheten att flaggstatens jurisdiktion enligt artikel 228 under vissa förutsättningar ges företräde, utesluter att kuststaten beivrar en överträdelse i sin ekonomiska zon efter det att fartyget lämnat zonen, när praktiska förutsättningar för detta föreligger. Tvärtom synes regleringen i konventionen förutsätta att parallella utredningar angående en misstänkt överträdelse kan förekomma och att kuststaten tämligen lång tid efter en överträdelse kan inskrida med sanktioner. Att ett avgörande kan vara svårt att verkställa om inte verkställigheten säkrats genom någon tvångsåtgärd före det att fartyget lämnat det område som omfattas av kuststatens jurisdiktion enligt artikel 220 påverkar inte denna bedömning.

Av det sagda följer att det inte står i strid mot folkrätten att tillämpa avgiftsbestämmelserna i vattenföroreningslagen på utsläpp från utländska fartyg i den ekonomiska zonen, även om något ingripande i zonen inte skett. Svensk domsrätt har således inte, på det sätt klaganden gjort gällande, saknats för påförande av vattenföroreningsavgift. Överklagandet skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD:s beslut meddelat: den 11 maj 2004.

Mål nr: Ö 4158-02.

Lagrum: 2 kap. 2 §, 6 kap. 2 a § samt 8 kap.1, 2 och 6 §§ lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

Samma dag som det refererade målet och på samma sätt avgjordes två likartade mål, White Star Shipping Limited mot Riksåklagaren (mål nr Ö 4173-02) och Wind Spirit Marine Company Limited mot Riksåklagaren (mål nr Ö 542-03).