NJA 2004 s. 3

Självständig preskription har inte ansetts ske av styrelseledamöters ansvar enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. Avbrott i preskription enligt 12 kap. 61 § JB har ansetts kunna ske genom att fordran anmäls i hyresgästens konkurs.

Kommanditbolaget Kungsbron 21 (Kungsbron) hyrde i januari 1994 ut en lokal med adress Blekholmsterrassen 15 i Stockholm till P.L. för restaurangändamål. Hyreskontraktet överläts per den 1 augusti 1994 på Riverside Aktiebolag. Styrelseledamöter i Riverside har varit T.N. och M.O.

Under sommaren 1996 uppstod dröjsmål med Riversides betalningar till Kungsbron. Det ledde till att Kungsbron den 6 september samma år skickade en betalningsanmaning till Riverside och fullföljde indrivningsförfarandet genom en ansökan om konkurs dagtecknad den 8 oktober. Påföljande dag försattes Riverside i konkurs på grund av en egen ansökan. I konkursbouppteckning den 8 november 1996 upptogs för Kungsbron en prioriterad fordran om 192 138 kr avseende hyra jämte tillägg och en oprioriterad hyresfordran om 191 544 kr. Bristen i konkursboet uppgick till ca 5,8 miljoner kr. Efter att konkursförvaltaren upprättat utdelningsförslag och förvaltarberättelse samt avgett slutredovisning fastställde tingsrätten genom beslut den 10 augusti 1998 utdelning i konkursen och förklarade konkursen avslutad enligt 11 kap. 18 § konkurslagen (1987:672).

Eftersom konkursboet inte trädde in i hyresförhållandet med Kungsbron avseende lokalen hyrdes den ut till en annan hyresgäst med tillträde den 1 februari 1997.

Stockholms tingsrätt

Kungsbron väckte den 29 april 1999 talan mot T.N. och M.O. vid Stockholms tingsrätt och yrkade förpliktande för dem att solidariskt till Kungsbron betala 340 508 kr jämte ränta. Till stöd för käromålet åberopade Kungsbron 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) och anförde följande. T.N. och M.O. har varit styrelseledamöter i Riverside. Under tid som aktiekapitalet i Riverside varit förbrukat, har Riverside ådragit sig skulder mot Kungsbron intill yrkat belopp. Sedan Riverside försatts i konkurs har viss utdelning erhållits i konkursen, men det kapitalbelopp som yrkas i målet är ännu obetalt. Det yrkade beloppet utgör ursprungligen fordran mot Riverside och är förfallet till betalning i sin helhet. Under den tid då personligt betalningsansvar uppstått för styrelseledamöterna har förpliktelser uppkommit för Riverside enligt följande fakturor. (Fakturorna, vilka är 20 till antalet, betecknade a-t och daterade under perioden 25 april-31 oktober 1996, återges inte här. Red:s anm.) Samtliga nämnda belopp kvarstod obetalda vid konkursutbrottet till följd av Riversides förhyrning av restauranglokalen. Beloppen avser fordringar som har uppkommit före konkursutbrottet. Totalt uppgick fordringsbeloppen vid konkursutbrottet till 506 064 kr. Kungsbron erhöll den 8 april 1997 utdelning med 205 556 kr i konkursen enligt reglerna om rätt till ersättning för tre månaders hyra. Således kvarstår ett sammanlagt belopp om 300 508 kr obetalt.

Kungsbron gjorde därutöver gällande en rätt till skadestånd med 40 000 kr för utebliven hyra under januari 1997.

T.N. och M.O. bestred käromålet i dess helhet. Till stöd för sina bestridanden åberopade de i första hand 12 kap. 61 § JB och anförde att Kungsbron förlorat sin rätt att göra fordringsanspråken gällande mot dem på grund av preskription.

De anförde även andra invändningar mot Kungsbrons talan.

I sista hand gjorde de gällande att betalningsskyldighet i allt fall inte förelåg för fakturorna g, m, o och q, vilka hade samband med Kungsbrons larmanordning, och inte heller för fakturorna p, r och s avseende hyra m.m. som förfallit till betalning efter det att Riverside försatts i konkurs.

På begäran av parterna beslöt tingsrätten att genom mellandom pröva om Kungsbron på grund av preskription förlorat rätten att föra talan mot T.N. och M.O. angående de fordringsanspråk som käromålet omfattade.

Tingsrätten (rådmannen Henrik Löv) anförde i mellandom den 26 maj 2000:

Parternas utveckling av talan

Parterna har till utveckling av sin inställning i preskriptionsfrågan anfört i huvudsak följande.

Kungsbron. Den tvååriga preskriptionsfristen i 12 kap. 61 § JB är inte tillämplig eftersom Kungsbron grundar sin talan på bestämmelserna i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen och riktar talan mot annan än hyresgästen. För anspråk jämlikt sistnämnda lagrum gäller allmän tioårspreskription enligt 2 § preskriptionslagen. Om den tvååriga preskriptionstiden skulle gälla även för fordringsanspråk som grundas på en talan gentemot ställföreträdare enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen skulle en sådan talan i praktiken inte kunna genomföras av följande skäl. Det är först sedan en konkurs avslutats som det är möjligt att med säkerhet fastställa hur stort belopp som utdelats till en viss borgenär. Det är inte heller sällan som det förflyter mer än två år från den tidpunkt då en konkurs inleds och fram till dess att konkursen avslutas och det slutgiltiga kravet blir fastställt varvid det blir möjligt att framställa ett bestämt yrkande i en process. I regel är det även först i slutskedet av en konkurs som det första steget kan tas för att utreda förutsättningarna för en talan mot ställföreträdare enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen eftersom konkursförvaltarens utredning rörande tidpunkten för obeståndet m.m. blir tillgänglig först vid den tidpunkten.

Om preskriptionsinvändningen i målet bedöms vara befogad blir konsekvensen därav att Kungsbron haft att ge in en ansökan om stämning innan förutsättningarna för talan klarlagts. Det hade då varit nödvändigt att begära att målet vilandeförklarades i avvaktan på att konkursen avslutats för att få tillförlitlig utredning om det personliga ansvaret för styrelseledamöterna. En sådan ordning kan inte ha åsyftats av lagstiftaren.

För det fall tingsrätten skulle anse att jordabalkens paragraf om tvåårspreskription är tillämplig i och för sig har preskription ändå inte inträtt eftersom talan skall anses ha väckts mot den tidigare hyresgästen Riverside redan före den tidpunkt då tvåårsfristen började löpa. Kravet på att talan är väckt i rätt tid mot Riverside bör anses vara uppfyllt genom Kungsbrons ansökan om konkurs eftersom fordringarna var klara och förfallna. Visserligen har en konkursbevakning inte ansetts konstituera åtgärder som att väcka talan, men genom att en konkursansökan inges och ansökningsavgiften betalas anhängiggörs ett konkursmål. Även om Riverside försattes i konkurs på grund av egen ansökan bör det noteras att Kungsbron tillerkändes ersättning i konkursmålet och erhöll förskottsutdelning för rättegångskostnader, uppenbarligen då kostnaderna ansågs ha varit skäligen påkallade för tillvaratagande av Kungsbrons rätt. Den aktivitetsplikt som åsyftats med preskriptionsregeln i 12 kap. 61 § JB har i detta fall uppfyllts genom att dels betalningsanmaning delgetts Riverside, dels talan väckts inom tvåårsfristen genom det anhängiggjorda konkursmålet där slutligen fordringsanspråken har konstaterats vara ostridiga. Tvåårsfristen har sålunda uppfyllts vad avser krav som riktats mot Riverside.

12 kap. 61 § JB gäller i allt fall inte beträffande fordringarna enligt fakturorna g, m, o och q eftersom dessa fordringsanspråk om totalt 11 646 kr är att betrakta som skadestånd och sådana som inte hänför sig till hyresförhållandet. Däremot kan vitsordas att dessa skadeståndsfordringar uppstått med anledning av händelser under hyrestiden i den lokal som hyresförhållandet gällt. För det fall preskriptionsinvändningen i målet skulle vinna bifall såvitt avser övriga fordringsanspråk, som är att betrakta som hyresfordran, kvarstår således i vart fall fordringarna enligt fakturorna g, m, o och q.

T.N. och M.O. Fordringsanspråken som riktas mot dem i målet grundar sig på hyresförhållandet mellan Riverside och Kungsbron. Den tvååriga preskriptionsfristen i 12 kap. 61 § JB gäller även en talan mot ställföreträdare i ett aktiebolag och är därför tillämplig i förevarande fall. Riversides konkursbo önskade inte inträda i hyresförhållandet och Kungsbron träffade därför ett nytt hyresavtal med tillträde för den nya hyresgästen den 1 februari 1997. Kungsbrons talan i detta mål väcktes genom stämningsansökan den 29 april 1999 och således mer än två år efter att Riverside lämnat lokalen. Till följd härav föreligger preskription.

Kungsbron har inte heller väckt talan mot Riverside i den mening som avses i 12 kap. 61 § JB. Varken en konkursansökan eller konkursbevakning konstituerar åtgärder som är att jämställa med att väcka talan. För preskriptionsavbrott enligt JB:s stadgande fordras att talan väcks genom ansökan om stämning vid tingsrätten. Med stämningsansökan jämställs ansökan om betalningsföreläggande.

Även om en konkursansökan skulle kunna likställas med en stämningsansökan eller ansökan om betalningsföreläggande i detta hänseende har Kungsbrons konkursansökan ingivits före det att Riverside lämnade lokalen och således också före preskriptionsfristens början. Något preskriptionsavbrott i den mening som åsyftas i 12 kap. 61 § JB har därför inte kommit till stånd. Preskriptionsregeln är tillämplig först i det fall att hyresförhållandet avslutats, vilket inte var fallet när Kungsbron ingav sin konkursansökan. Dessutom prövades inte Kungsbrons konkursansökan i sak utan konkursärendet avskrevs den 14 november 1996.

12 kap. 61 § JB är tillämplig även om Kungsbron i detta fall grundar sin talan mot annan än hyresgästen. En ställföreträdares medansvar för ett bolags förpliktelser är accessoriskt, varav följer att den medansvarige får göra gällande alla de invändningar som bolaget kunnat göra mot borgenären. Om bolagets ansvar faller på grund av preskription kan borgenären därför inte med framgång vända sig mot den medansvarige. Ställföreträdarnas medansvar är vidare föremål för självständig preskription. Även om preskriptionsavbrytande åtgärd skulle kunna anses ha vidtagits mot Riverside - vilket i och för sig bestrids - så gäller inte den mot ställföreträdarna eftersom de inte har kunnat sluta sig till att Kungsbrons konkursansökan innefattade ett anspråk mot dem personligen. För att åstadkomma preskriptionsavbrott mot ställföreträdarna i ett aktiebolag erfordras därför att detta skett hos dem personligen, vilket inte är fallet nu.

Fordringsanspråken enligt fakturorna g, o och q avser kostnader hänförliga till bevakningsföretaget Securitas utryckning till restaurang Riverside och fordringsanspråket enligt faktura m avser kostnader för påstådd skadegörelse orsakad av Riversides gäster. Det är inte som Kungsbron har påstått att dessa fordringsanspråk utgör skadestånd och därför ej är hänförliga till hyresförhållandet. Dessa fordringsanspråk har tvärtom sin grund i hyresförhållandet och omfattas av bestämmelsen i 12 kap. 61 § JB. Det sagda gäller även för det fall att tingsrätten skulle finna att de utgör skadestånd. Det har inte påståtts i målet att skadorna har förorsakats genom brottsligt eller liknande förfarande av ställföreträdarna.

För det fall att tingsrätten skulle finna att fordringsanspråken enligt fakturorna a-h, j samt t inte är preskriberade, är i vart fall Kungsbrons övriga fordringsanspråk, som inte omfattades av konkursansökan preskriberade. För dessa fordringsanspråk enligt fakturorna i, k-s samt fordringsanspråket om 40 000 kr avseende hyra för januari 1997 har under alla omständigheter preskriptionsavbrott ej skett.

Domskäl

Parterna har i mellandomsfrågan inte åberopat någon bevisning.

Den första frågan är om det i detta fall finns förutsättningar att tillämpa 12 kap. 61 § JB. Enligt denna paragraf skall hyresvärd eller hyresgäst, för att inte förlora rätten till talan om fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, väcka talan därom inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten. I målet har Kungsbron, som hyresvärd i hyresförhållandet med Riverside, väckt talan mot Riversides styrelseledamöter med stöd av 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. Enligt fjärde stycket i sistnämnda paragraf svarar styrelseledamöterna i ett aktiebolag solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser, om styrelsen underlåter att fullgöra vad som åligger den enligt paragrafens första stycke. Där föreskrivs att, så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), skall styrelsen ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visar att bolagets eget kapital underskrider den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skall träda i likvidation.

Medansvaret enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen för styrelseledamöter torde inte i sig ge grund för några fordringsanspråk. För medansvar fordras dessutom att förpliktelse har uppkommit på grund av något ursprungligt och självständigt rättsförhållande (se t.ex. Lindskog, JF- ABL avsnitt 13:2-3.2). I förevarande mål är det ostridigt att samtliga fordringsanspråk som käromålet avser har samband med Kungsbrons uthyrning av ifrågavarande lokal till Riverside. Endast när det gäller fordringsanspråken enligt fakturorna g, m, o och q har parterna motstridiga uppfattningar i frågan om fordringsanspråken har sin grund i hyresförhållandet. Kungsbron har gjort gällande att dessa fordringsanspråk, avseende reparation av larmanordning vid ett tillfälle samt utlägg för ett bevakningsföretags utryckning vid tre tillfällen, utgör skadestånd som inte hänför sig till hyresförhållandet. Även om det förhåller sig så att dessa fordringsanspråk utgör skadestånd ter det sig svårt att finna en relevant rättsgrund för anspråken utanför den ram som hyresförhållandet och JB:s hyresregler erbjuder. Kungsbrons inställning såvitt gäller nyssnämnda fordringsanspråk måste därför anses sakna fog. Med hänsyn till vad som nu har sagts kan således samtliga fordringsanspråk som Kungsbron har gjort gällande i målet sägas ha sin grund i hyresförhållandet med Riverside. Det påstådda medansvaret skall också i allt anses följa av förpliktelser som har uppkommit i hyresförhållandet. Eftersom 12 kap. 61 § JB enligt sin ordalydelse gäller för fordringsanspråk på grund av hyresförhållande bör alltså preskriptionsreglerna i paragrafen kunna tillämpas på de fordringsanspråk som Kungsbron har gjort gällande i målet (jfr NJA 1986 s. 198 samt Victorin, Kommersiell hyresrätt, 2 uppl. 1998 s. 195 not 1).

Nästa fråga är om Kungsbron bibehållit sin rätt till talan om fordringsanspråken med hänsyn till den preskriptionstid som stadgas i 12 kap. 61 § JB. För detta fordras att talan har väckts inom två år från det att Riverside lämnade lokalen. Det råder ingen tvist om att Riverside skall anses ha lämnat lokalen i och med att den tillträddes av en ny hyresgäst den 1 februari 1997. Preskriptionstiden enligt JB:s stadgande skall således beräknas från detta datum.

Kungsbron, som tveklöst väckt talan i målet senare än två år efter detta datum, har inte påstått att preskriptionsavbrott skett direkt hos T.N. och M.O. före preskriptionstidens utgång. Istället har Kungsbron gjort gällande att indrivningsåtgärder i form av betalningsanmaning och konkursansökan beträffande Riverside i oktober 1996 skall ges preskriptionsavbrytande effekt. Såsom T.N. och M.O. har invänt vidtogs sagda åtgärder före preskriptionstidens början. Emellertid har Kungsbron ostridigt gjort gällande fordringsanspråk i Riversides konkurs som avslutades först i augusti 1998. Frågan är alltså om Kungsbron genom nu nämnda åtgärder brutit preskriptionen enligt 12 kap. 61 § JB.

I JB:s preskriptionsstadgande anges inte vad som avses med att talan skall väckas för att preskriptionen skall avbrytas. Helt klart är i vart fall att ingivande av stämningsansökan eller ansökan om betalningsföreläggande har avsetts. I praxis har även fastställelsetalan ansetts bryta preskriptionen (se NJA 1992 s. 829). Beträffande frågan om konkursbevakning gäller som preskriptionsavbrott har osäkerhet rått efter motstridiga uttalanden i den rättsliga doktrinen (jfr Holmqvist, Hyreslagen. En kommentar, 5 uppl. 1997 s. 580 samt Lindskog, Preskription, 1990 s. 312 f.). Emellertid synes osäkerheten om rättsläget numera undanröjd. I prejudikat, refererat i NJA 1997 s. 250 med hänvisning till doktrin, har HD uttalat att i fall av specialpreskription, där talefristregler anger att talan skall väckas, kan preskriptionen avbrytas - förutom genom talan vid domstol - genom att fordran görs gällande i gäldenärens konkurs. Följaktligen skall det förhållandet att Kungsbron gjort gällande fordringsanspråk i Riversides konkurs gälla som preskriptionsavbrott.

Den bedömning som hittills gjorts leder vidare till att Kungsbron även avbrutit preskriptionen i det avseende som T.N. och M.O. kan komma att bära ett medansvar för Riversides förpliktelser (jfr bl.a. Lindskog, Preskription, 1990 s. 84 och 344). Såvitt framgår av handlingarna har Kungsbron i konkursen gjort gällande fordringsanspråk som sammanlagt uppgår till ett belopp motsvarande de fakturor som käromålet omfattar. Det har inte påståtts att dessa fordringsanspråk uppkommit efter konkursdagen den 9 oktober 1996 även om vissa belopp förföll till betalning senare. När det gäller förpliktelser som kan följa enligt dessa fakturor skall alltså Kungsbron, vid beaktande av 12 kap. 61 § JB, anses ha vidmakthållit sin rätt att framställa fordringsanspråk mot T.N. och M.O. med stöd av medansvarsparagrafen i aktiebolagslagen. Följaktligen skall T.N:s och M.O:s preskriptionsinvändning i denna del alltså lämnas utan bifall.

Fordringsanspråket om 40 000 kr avseende skadestånd för utebliven hyra under januari 1997 har, såsom Kungsbrons talan får förstås, inte gjorts gällande i Riversides konkurs. Bortsett ifrån att det kan råda tvekan om Kungsbron i denna del kan rikta talan mot T.N. och M.O. skall fordringsanspråket enligt den bedömning som tidigare gjorts anses preskriberat enligt 12 kap. 61 § JB. Till följd härav har Kungsbron förlorat rätten att föra talan om detta fordringsanspråk.

Domslut

1. T.N:s och M.O:s preskriptionsinvändning lämnas, utom vad som anges i punkt 2, utan bifall.

2. Tingsrätten förklarar att Kungsbron på grund av preskription förlorat sin rätt att mot T.N. och M.O. föra talan om fordringsanspråk avseende skadestånd för utebliven hyra under januari 1997.

Svea hovrätt

T.N. och M.O. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att Kungsbron på grund av preskription hade förlorat sin rätt att föra talan mot dem såvitt avsåg de fordringar som omfattades av käromålet.

Kungsbron bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Ulla Erlandsson, Måns Edling och Karin Kussak, referent) anförde i dom den 19 december 2001:

Domskäl

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten samt vidareutvecklat vad de anförde där.

Därutöver har T.N. och M.O. anfört i huvudsak följande. Av handlingarna i målet framgår inte att Kungsbron i konkursen har gjort gällande fordringsanspråk som sammanlagt uppgår till ett belopp motsvarande de fakturor som käromålet omfattar. Däremot framgår av handlingarna i målet att Kungsbron anmält en fordran i konkursen om 383 682 kr samt att Kungsbron erhållit utdelning i konkursen med 206 452 kr. Kungsbrons kvarvarande fordran kan därför inte uppgå till mer än 177 230 kr. Dessutom har de fordringsanspråk som avser hyra för del av oktober, november och december 1996 uppkommit först efter konkursdagen den 9 oktober 1996.

Kungsbron har vidhållit vad det anförde vid tingsrätten beträffande fordringsbeloppets storlek samt uträkningen av detta.

Hovrättens bedömning

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att preskriptionsregeln i 12 kap. 61 § JB är tillämplig och att preskriptionsavbrytande åtgärd skett gentemot T.N. och M.O. genom att Kungsbron gjort gällande fordringsanspråk i Riversides konkurs.

Som tingsrätten konstaterat har Kungsbron i Riversides konkurs gjort gällande ett fordringsanspråk som sammanlagt uppgår till ett belopp som motsvarar de fakturor som käromålet omfattar. Kungsbron har med stöd av 5 § 1 st. 1 förmånsrättslagen (1970:979) haft rätt att med förmånsrätt i konkursen göra gällande en fordran på grund av hyresavtalet med ett belopp som svarar mot högst tre månaders hyra. Hyrorna för del av oktober, november och december 1996 har omfattats av denna förmånsrätt. I likhet med tingsrätten finner hovrätten sålunda att den av Kungsbron vidtagna preskriptionsavbrytande åtgärden får anses omfatta samtliga de fordringsanspråk som käromålet avser. T.N:s och M.O:s invändning om att fordringsanspråket på grund av utdelning i konkursen numera endast uppgår till 177 230 kr påverkar inte bedömningen av preskriptionsfrågan. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall och tingsrättens domslut i överklagad del fastställas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens mellandom i överklagad del (punkten 1).

Högsta domstolen

T.N. och M.O. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla deras mellandomstalan.

Kungsbron bestred bifall till överklagandet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

T.N. och M.O. var styrelseledamöter i Riverside, som drev restaurangverksamhet i Kungsbrons fastighet med adress Blekholmsterrassen 15 i Stockholm. Sedan Riverside försatts i konkurs den 9 oktober 1996 bevakade Kungsbron fordringar avseende hyra m.m. i Riversides konkurs.

Efter det att konkursen avslutats utan att Kungsbron fått fullt betalt för sina fordringar på Riverside väckte Kungsbron den 29 april 1999 talan mot T.N. och M.O. med yrkande att de solidariskt skulle förpliktas att till Kungsbron betala bl.a. obetalda från Kungsbron till Riverside ställda fakturor avseende i huvudsak hyror om sammanlagt 340 508 kr. Till stöd för käromålet åberopade Kungsbron bl.a. att T.N. och M.O. i egenskap av styrelseledamöter i Riverside enligt bestämmelsen i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002 var ansvariga för Riversides skulder.

T.N. och M.O. anförde till grund för sitt bestridande av Kungsbrons krav att dessa preskriberats enligt regeln i 12 kap. 61 § JB. I lagrummet stadgas att hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, skall väcka talan därom inom två år från det att hyresgästen lämnade lägenheten.

De krav som Kungsbron framställt i målet gäller fordringsanspråk på grund av hyresförhållande. Bestämmelsen i 12 kap. 61 § JB är därmed tillämplig.

Även om inte frågan närmare utvecklats av domstolarna har såväl tingsrätten som hovrätten funnit att bevakningen i Riversides konkurs avseende Kungsbrons fordran på Riverside har haft verkan även mot T.N. och M.O. så till vida att de kan komma att bära ett medansvar för Riversides förpliktelser.

Till skillnad mot vad som gäller beträffande t.ex. handelsbolag svarar styrelseledamöter i ett aktiebolag inte utan vidare för bolagets förpliktelser. Ett medansvar kan dock uppkomma på särskilda grunder, t.ex. enligt förutvarande 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. För att ett sådant ansvar skall inträda för en styrelseledamot krävs att denne, när bolaget har befunnit sig i en situation där fråga varit om bolaget borde tvångslikvideras, har åsidosatt sina uppgifter som styrelse i sådan grad att han har varit att anse som oaktsam.

För det fall någon på nyss nämnda grunder riktar krav mot en styrelseledamot bör dessa krav komma till dennes kännedom så snart som möjligt och dessutom riktas till ledamoten personligen. En bevakning i bolagets konkurs avseende t.ex. obetalda hyror eller andra åtgärder i denna kan inte anses innebära att ett krav framställts även mot styrelseledamöter om medansvar på grundval av reglerna i förutvarande 13 kap. 2 § aktiebolagslagen.

Den bevakning som Kungsbron gjort i Riversides konkurs har således inte haft preskriptionsavbrytande effekt på det medansvar för hyror m.m. som kan uppkomma för T.N. och M.O. Kungsbron har därför förlorat sin rätt att föra talan mot dem för nu aktuella fordringar.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förklarar HD att Kungsbron på grund av preskription förlorat rätten att föra talan mot T.N. och M.O. angående bolagets nu ifrågavarande fordringsanspråk.

HD (justitieråden Svensson, Thorsson, Regner, referent, Lundius och Nyström) meddelade den 2 januari 2004 följande dom:

Domskäl

Mellan Kungsbron som hyresvärd och Riverside som hyresgäst gällde ett hyresförhållande, som till slut reglerades genom ett avtal i mars 1996. T.N. och M.O. var styrelseledamöter i Riverside. Sedan Kungsbron dagen före ansökt om att Riverside skulle försättas i konkurs och därvid åberopat vissa av de fakturabelopp som avses med käromålet, sattes Riverside på egen begäran i konkurs den 9 oktober 1996. I konkursbouppteckningen upptogs som skuld till Kungsbron hyresfordringar på 383 682 kr, och Kungsbron erhöll för dessa utdelning med 205 556 kr varav 50 000 kr avräknades mot ett av fakturabeloppen som åberopats vid konkursansökningen. Riverside lämnade den förhyrda lokalen som den 1 februari 1997 tillträddes av en annan hyresgäst.

Den fråga som skall besvaras i målet är om Kungsbron på grund av preskription förlorat rätten att föra talan mot T.N. och M.O. angående de fordringsanspråk som käromålet omfattar.

Kungsbrons talan mot T.N. och M.O. väcktes den 29 april 1999. T.N. och M.O. har gjort gällande att Kungsbron till följd av preskriptionsregeln i 12 kap. 61 § JB då förlorat sin rätt att göra fordringsanspråken gällande mot dem. Enligt den angivna paragrafen skall en hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, väcka talan inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten; iakttas inte denna tid, är rätten till talan förlorad om inte annat avtalats (något som inte påstås i målet).

Käromålet avsåg ursprungligen solidarisk betalningsskyldighet för T.N. och M.O. för ett belopp om 340 508 kr jämte ränta. Sedan tingsrätten förklarat att Kungsbron på grund av preskription förlorat sin rätt att mot T.N. och M.O. föra talan om ett belopp om 40 000 kr och Kungsbron inte överklagat domen i den delen, återstår 300 508 kr av Kungsbrons anspråk.

I tingsrätten hävdade Kungsbron att bolagets fordringsanspråk på ett belopp om 11 646 kr (enligt de fakturor som angetts i tingsrättens dom med littera g, m, o och q) av de 300 508 kr inte hänförde sig till det hyresförhållande som gällt mellan Kungsbron och Riverside. Tingsrätten fann emellertid att också beloppet om 11 646 kr hade sin grund i hyresförhållandet. Kungsbron gjorde inte i hovrätten gällande att denna bedömning var oriktig, och HD saknar anledning att utgå från annat än att hela det nu aktuella beloppet är fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet.

I tingsrättens dom har som ostridigt mellan parterna antecknats att Kungsbron gjort gällande fordringsanspråk i Riversides konkurs. Vad som närmare avses med ”gjort gällande” och vilka fordringsanspråk som åsyftas framgår inte, men parterna synes i den fortsatta handläggningen ha utgått från att de fordringar som upptagits i konkursbouppteckningen anmälts av Kungsbron i konkursen. Hovrätten har funnit att Kungsbron i konkursen får anses ha gjort gällande samtliga de fordringsanspråk som käromålet avser. HD saknar anledning att frångå denna bedömning.

I HD har T.N. och M.O. i första hand hävdat att den anmälan av fordran som Kungsbron gjort i Riversides konkurs inte utgör en preskriptionsavbrytande åtgärd mot dem personligen. I andra hand har de hävdat att Kungsbrons anmälan av fordringsanspråk i Riversides konkurs skett vid en tidpunkt då Riverside ännu inte lämnat den förhyrda lokalen eftersom fordringarna är upptagna i konkursbouppteckningen för Riverside, vilken upprättats den 8 november 1996. Enligt deras uppfattning har då preskriptionsavbrott enligt 12 kap. 61 § JB inte skett, eftersom den bestämmelsen är tillämplig först efter det att hyresförhållandet avslutats.

Kungsbron har till stöd för sin talan mot T.N. och M.O. åberopat 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. Enligt fjärde stycket i paragrafen svarar styrelseledamöter i ett aktiebolag solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget, om de underlåter att fullgöra det som åligger dem enligt första stycket, nämligen att under vissa förutsättningar upprätta s.k. kontrollbalansräkning m.m. En styrelseledamot undgår dock ansvar, om han visar att underlåtenheten inte beror på någon försummelse av honom. En motsvarande reglering finns nu i 13 kap. 17 § aktiebolagslagen.

Det ansvar för T.N. och M.O. som Kungsbron gör gällande i målet är ett medansvar för en juridisk persons förpliktelser. I litteraturen har svaret på frågan om ett sådant medansvar är föremål för accessorisk preskription besvarats jakande, medan motsvarande fråga beträffande självständig preskription ansetts inte helt given, och det finns författare som hävdar att ett lagstadgat medansvar inte preskriberas (se Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. s. 196, och Lindskog, Preskription, 2 uppl. s. 83).

Vid prövningen av frågan om självständig preskription sker av ansvar enligt tidigare 13 kap. 2 § aktiebolagslagen bör hänsyn tas till detta ansvars konstruktion. Det är ett medansvar som är avsett att utgöra ett påtryckningsmedel mot styrelseledamöterna i ett aktiebolag för att få styrelsen att följa det handlingsmönster som lagen föreskriver för underkapitaliserade bolag (se t.ex. NJA II 2001 s. 322 och Lindskog, Aktiebolagslagen, 12:e och 13:e kapitlet. Kapitalskydd och likvidation, 2 uppl. s. 211). Det primära syftet är alltså inte att ge möjlighet för borgenärer till betalning. Vidare gäller särskilda förutsättningar för att medansvaret finns, nämligen att styrelseledamöterna underlåtit sina skyldigheter att upprätta kontrollbalansräkning m.m. Ansvaret är individuellt. Det anförda kan tala för självständig preskription i fråga om det medansvar för styrelseledamöter som anges i 13 kap. 2 § fjärde stycket i den tidigare lydelsen.

Det finns dock skäl som talar i motsatt riktning. Den i målet åberopade tidigare lydelsen av 13 kap. 2 § aktiebolagslagen har med vissa förändringar funnits i lagen sedan dess tillkomst. En motsvarande föreskrift fanns i den föregående, år 1944 stiftade aktiebolagslagen där det i 148 § föreskrevs att styrelseledamöterna skulle svara för bolagets uppkommande förpliktelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld, om de underlät att fullgöra vad som ålåg dem enligt 146 §, nämligen att upprätta likvidationsbalansräkning m.m. Denna föreskrift hade i sin tur en förebild i 98 § i 1910 års aktiebolagslag, vilken paragraf föreskrev samma ansvar, om styrelsen inte meddelade bolagsstämman att aktiekapitalet gått förlorat. Det medansvar som sålunda gäller och har gällt för styrelseledamöter i ett underkapitaliserat aktiebolag får mot denna bakgrund anses vara att jämföra med det som bolagsmännen i ett handelsbolag har. Det nu sagda leder till slutsatsen att, om en fordran genom preskriptionsavbrott hålls vid liv gentemot bolaget, så består styrelseledamöternas ansvar, även om några preskriptionsavbrytande åtgärder inte företagits i förhållande till dem (jfr Nial, a.a. s. 196).

Den fråga som härefter skall ställas är om någon preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits gentemot Riverside med avseende på de hyresfordringar som käromålet avser. I rättsfallet NJA 1997 s. 250 har HD uttalat att i sådana fall av specialpreskription, där det krävs att talan skall väckas, preskription kan avbrytas - förutom genom talan i domstol - genom att fordran görs gällande i gäldenärens konkurs. Även om rättsfallet egentligen ger svar på frågan om preskription har avbrutits när en fordran, som gjorts gällande i en väckt skadeståndstalan som återkallats sedan svaranden försatts i konkurs, anmälts i konkursen i anslutning till återkallelsen, får det återgivna uttalandet anses vägledande också i det nu aktuella fallet.

T.N:s och M.O:s invändning, att preskriptionsavbrott inte har skett eftersom Kungsbron anmält fordringarna i konkursen innan Riverside lämnade lokalen, kan inte anses bärkraftig. Den tidpunkt som i paragrafen nämns som utgångspunkt för den tvååriga preskriptionstidens beräkning anger ju bara hur långt preskriptionstiden sträcker sig, inte när den börjar löpa. Den senare tidpunkten måste vara när fordringen uppkommer, och då startar också den allmänna tioåriga preskriptionstiden (jfr Holmqvist-Thomsson, Hyreslagen, 7 uppl. s. 645 och Victorin, Kommersiell hyresrätt, 3 uppl. s. 214). Inget hindrar därför att preskriptionsavbrott i fall som avses i 12 kap. 61 § JB sker redan innan hyresgästen lämnar lägenheten.

Med hänsyn till det anförda skall överklagandet avslås.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 2 januari 2004.

Mål nr: T 339-02.

Lagrum: 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) i lydelse före den 1 januari 2002 samt 12 kap. 61 § JB.

Rättsfall: NJA 1997 s. 250.