NJA 2004 s. 519

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Johan Mannergren) anförde i dom den 18 juni 2002:

Domskäl

Skuldfrågan

M.H. har erkänt att han inte haft någon bokföring över spelverksamheten men bestritt ansvar för bokföringsbrott. Som grund för bestridandet har M.H. åberopat att någon bokföringsskyldighet inte ålegat honom eftersom verksamheten i sin helhet varit olaglig.

Åklagaren har sakframställningsvis anfört bl.a.: I september 2000 förhyrde M.H. en lokal på Drottninggatan i Ljungby där han öppnade en caféverksamhet under namnet Café Draken. I caféet serverades kaffe och smörgåsar, och det fanns också ett biljardbord som kunde hyras per timme. I oktober 2000 startade M.H. den spelverksamhet som omfattas av åtalet. I samarbete med företaget R.K. Company AB i Göteborg lät M.H. placera fyra spelautomater i cafélokalen. Spelautomaterna var så kallade lyckohjul vilket innebär att vinster på automaterna betalades ut till spelarna. Spelverksamheten kom till polisens kännedom, och i maj 2001 gjorde polisen ett tillslag hos M.H. De fyra spelautomaterna togs i beslag liksom visst räkenskapsmaterial. M.H. misstänktes för dobbleri men förundersökningen lades ner sedan det framkommit att en viss ändring i lotterilagen inte anmälts till Europeiska gemenskapernas kommission varför enskilda inte kunde dömas för olaglig spelverksamhet. M.H. har däremot gjort sig skyldig till bokföringsbrott. - M.H. hade en viss bokföring rörande caféverksamheten och han hade då också kontakt med en redovisningskonsult. För den spelverksamhet som skedde med hjälp av de fyra spelautomaterna fanns dock ingen bokföring. Spelautomaterna var R.K. Company AB:s egendom och enligt upprättade samarbetsavtal skulle M.H. erhålla 50 % av intäkterna. På automater som de aktuella kan olika spel spelas. Spelavgiften för varje spel är maximerad till 100 kr. Vid vinst erhåller spelaren kredit vilken kan utnyttjas till nya spel. På Café Draken hade spelarna dock rätt att ta ut erhållen vinst i pengar. Därvid utbetalade M.H. vinsten varefter han nollställde automaten. I ett kollegieblock förde M.H. upp alla belopp som han betalade ut till spelare som vunnit på automaterna. Kollegieblocket har tagits i beslag. Under september månad 2000 antecknade M.H. varje dag intäkterna av caféverksamheten och de inköpskostnader han hade i den. Från och med den 1 oktober 2000 har M.H. även fört dagliga noteringar över hur mycket pengar han betalat ut i vinst på automatspelen. En sammanställning visar att M.H. under perioden 1 oktober 2000- 30 april 2001 betalade ut omkring 2,2 milj. kr till spelare som spelat på de fyra automaterna. Enligt M.H. återbetalades ca 70 % av insatserna till spelarna vilket innebär att omsättningen för spelen på automaterna under angiven period uppgått till ca 2,8 milj. kr. Samma sammanställning visar att caféverksamheten under perioden 1 september 2000-30 april 2001 omsatte drygt 500 000 kr.

M.H. har genom sin försvarare anfört: M.H. startade verksamheten tillsammans med en kompanjon i september 2000 men från och med oktober 2000 drev M.H. verksamheten ensam. Redan från början var avsikten att driva olaglig spelverksamhet. M.H. kände till att automaterna var tillståndspliktiga och av spelbolaget fick han rådet att bilda en spelförening. Han bildade därför en förening med namnet Drakens Spelförening och vid ett konstituerande möte utsågs en styrelse med honom som ordförande. Alla som ville spela på automaterna blev medlemmar i föreningen och erhöll utan betalning ett medlemskort. M.H. kände till att spelverksamheten var olaglig eftersom vinster betalades ut till spelarna. Av insatserna betalades 75 % tillbaka. Den caféverksamhet M.H. bedrev hade uteslutande till syfte att göra det möjligt för M.H. att driva den olagliga spelverksamheten. De totala intäkterna från caféverksamheten understiger 20 % av intäkterna från spelverksamheten. - Eftersom verksamheten i sin helhet varit olaglig har det inte förelegat någon bokföringsskyldighet.

Närmare hörd har M.H. uppgivit: Det som försvararen anfört är riktigt. Innan han startade Café Draken drev han pizzeriaverksamhet, bland annat på Bolmstadsvägen i Ljungby. I den verksamheten fullgjorde han sin bokföringsskyldighet. När han förstod att det fanns behov av spelverksamhet i Ljungby beslutade han att starta en sådan verksamhet. Han erhöll ett ”Starta eget-bidrag” på 75 000 kr. Han ringde R.K. Company AB och fick beskedet att han måste ha en täckmantel i form av t.ex. kaffeservering. Han startade caféverksamheten i september 2000 men blev sedan inte överens med sin kompanjon varför han fortsatte verksamheten ensam. Han visste att spelet på automaterna var olagligt och på spelbolagets förslag bildade han därför spelföreningen. Inga spelare klagade över att de förlorade pengar. De högsta vinster han betalade ut var 13 000 kr eller 28 000 kr. De pengar han betalade till spelare skrev han upp i blocket vid dagens slut. En eller ett par gånger per månad kom personal från R.K. Company AB och läste av maskinerna. - Enda avsikten med att driva café var att kunna ha spelautomaterna. I caféet serverades mat, kaffe och smörgåsar. Man kunde också spela biljard för 25 kr per timme och spelare. Intäkterna från caféet och biljarden stämplades in i en kassaapparat. Han hade en person anställd. För caféverksamheten hade han bokföring men L.Å.B. som sammanställde bokföringen fick inte veta att han hade inkomster från spelverksamheten.

Åklagaren har genmält: Att M.H. bedrivit olaglig spelverksamhet betyder inte att hela verksamheten varit olaglig. Bokföringsskyldighet har därför ålegat M.H.

Tingsrättens bedömning

M.H. har hyrt en sedvanlig restauranglokal för sin caféverksamhet och han har serverat förtäring samt haft en person anställd. Caféverksamheten har omsatt mer än 500 000 kr. Även om M.H. omsatt betydligt mer pengar på de fyra spelautomater, vilka placerats i ett hörn i lokalen, kan spelverksamheten inte anses ha utgjort mer än en del i den näringsverksamhet M.H. bedrev.

De fyra spelautomaterna har varit att hänföra till så kallade lyckohjul. Sedan den 1 januari 1997 är lyckohjul förbjudna i Sverige och tillstånd till lyckohjul kan inte lämnas. Samtidigt har anordnandet av spel på lyckohjul inte kunnat beivras på grund av att Sverige - som redovisats ovan - försummat att fullgöra sin anmälningsskyldighet till Europeiska gemenskapernas kommission. Av detta följer att anordnandet av spel på lyckohjul inte kan anses otillåtet varför något ansvar varken kan förekomma för brott mot lotterilagen eller för dobbleribrott. (Jämför Göta hovrätts beslut 2002-03-08 i mål Ö 1075-01.)

M.H. har genom sin försvarare gjort gällande att det inte förelegat någon bokföringsskyldighet eftersom hela verksamheten varit olaglig. Enligt tingsrättens uppfattning föreligger emellertid bokföringsskyldighet i princip även för olaglig verksamhet. Bokföringslagen gör således inget undantag för olaglig verksamhet utan föreskriver att alla affärshändelser skall bokföras. Undantag kan möjligen göras för verksamhet som samhället tar helt avstånd ifrån och som därför inte beskattas, till exempel narkotikahandel. Sådan verksamhet anses därför inte behöva bokföras. (Se Anna-Lena Dahlqvist och Sigurd Elofsson, Bokföringsbrott och bokföringslagen, 2002 s. 21 f.) Spelverksamhet tar staten inte avstånd från varför bokföringsskyldighet måste anses åligga den som bedriver sådan verksamhet, antingen den anses som laglig eller olaglig.

Vad som sagts i nästföregående stycke innebär att M.H. inte har bedrivit någon olaglig spelverksamhet och han har redan på grund därav i princip varit skyldig att bokföra de affärshändelser som förekommit i spelverksamheten. Och även om spelverksamheten varit olaglig har han som nyss nämnts varit skyldig att bokföra affärshändelserna i spelverksamheten eftersom den under alla förhållanden omfattats av bokföringsskyldighet.

M.H. har säkert haft anledning anta att spelverksamheten skulle bedömas vara olaglig. Detta saknar emellertid betydelse eftersom han naturligtvis beslutat sig för att inte deklarera inkomsterna från spelverksamheten och inte heller bokföra dem. De anteckningar M.H. fört i ett kollegieblock om gjorda utbetalningar till spelare uppfyller inte kraven i bokföringslagen.

På grund av det anförda skall åtalet för bokföringsbrott bifallas.

Påföljdsfrågan

M.H. förekommer inte i belastningsregistret för annat än tre trafikförseelser.

Av ett yttrande från Frivården i Växjö framgår att M.H. bor hos sina föräldrar och även i övrigt lever under ordnade sociala förhållanden. Frivården har bedömt att M.H. är lämplig för samhällstjänst och M.H. har samtyckt till en sådan föreskrift om den blir aktuell.

HD har flera gånger uttalat att bokföringsbrott är ett så kallat artbrott och att fängelse i många fall bör följa på ett sådant brott. I en dom den 19 april 2000 (NJA 2000 s. 195) har HD vidare uttalat att det vid artbrott, som har ett straffvärde om fängelse sex månader, måste krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

M.H. har under en sjumånadersperiod underlåtit att bokföra affärshändelser avseende en verksamhet som haft en betydande omsättning, omkring 2,8 milj. kr. Det är försvårande att M.H. beslutat sig för att driva verksamheten i olagligt syfte och med avsikt att tillägna sig stora skattefria intäkter. Även om det varit fråga om en förhållandevis kort period bedömer tingsrätten att bokföringsbrottet har ett straffvärde som svarar mot fyra-sex månaders fängelse.

Den omständigheten att M.H. trott sig bedriva olaglig verksamhet men samtidigt på grund av ett administrativt misstag inte kunnat lagföras för dobbleri utgör inte skäl att se mildare på bokföringsbrottet. Det krävs därför starka skäl om inte fängelse skall väljas som påföljd. Några sådana skäl finns inte i detta fall. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.H. enligt 11 kap. 5 § BrB för bokföringsbrott till fängelse 4 månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, tf. hovrättsassessorn Henrik Jonsson och nämndemannen Leif Andersson) anförde i dom den 20 november 2003:

Hovrättens domskäl

I hovrätten föreligger samma omständigheter till bedömning som vid tingsrätten.

I bokföringslagen (1999:1078) anges inte uttryckligen att affärshändelser från brottslig verksamhet är undantagna från kravet på bokföring. Det framstår dock som motsägelsefullt att kräva bokföring av en brottslig verksamhet som samhället helt tar avstånd ifrån. Mot bakgrund härav talar övervägande skäl för att i fråga om brottslig verksamhet tillämpa samma synsätt på bokföringsskyldighet som på skattskyldighet. Av praxis framgår att brottslig verksamhet inte skall beskattas i annat fall än då den brottsliga verksamheten ingått som ett led i en eljest legal förvärvsverksamhet (jfr RÅ 1991 ref. 6). Någon skyldighet att enligt bokföringslagen bokföra brottslig verksamhet i annat fall än det nyss nämnda kan alltså inte anses föreligga.

I målet är ostridigt att drygt 80 % av omsättningen av den näringsverksamhet M.H. bedrivit har varit hänförlig till spelverksamheten. Av M.H:s egna uppgifter, vilka inte blivit vederlagda, framgår vidare att den enda avsikten med caféverksamheten har varit att möjliggöra bedrivandet av spelverksamheten. Vid sådana förhållanden måste caféverksamheten anses ha ingått som ett led i spelverksamheten och inte tvärt om. M.H. kan därmed inte i nu aktuellt avseende anses ha åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen för det fall att spelverksamheten har utgjort brottslig verksamhet.

Anordnande av automatspel i form av lyckohjul förbjöds vid straffansvar i lotterilagen (1994:1000) genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997. I rättstillämpningen bedömdes det föreliggande förbudet dock inte kunna tillämpas mot enskilda på grund av att Sverige vid genomförandet av lagändringen i lotterilagen hade åsidosatt sin anmälningsskyldighet till EU-kommissionen (jfr Göta hovrätts beslut 2003-03-08 i mål Ö 1075-01). Detta resulterade i att regeringen till EU- kommissionen anmälde ändringar av lotterilagen av samma materiella innehåll som de ändringar som redan hade införts genom lagändringen år 1997 och att denna lagändring härefter ersattes med en ny lagändring med samma innehåll som den tidigare. Den sistnämnda lagändringen trädde i kraft den 1 februari 2002 och innehöll inte några övergångsbestämmelser (jfr prop. 2001/02:47 s. 10 ff.).

Mot bakgrund av det anförda kan lotterilagens straffbestämmelse så vitt gäller anordnande av automatspel i form av lyckohjul inte anses ha varit tillämplig mot enskilda förrän den 1 februari 2002. Utredningen ger sålunda vid handen att M.H., med tillämpning av lotterilagens lydelse före den 1 februari 2002, har åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen under det att han, med tillämpning av lotterilagens lydelse från och med den 1 februari 2002, inte har gjort detta.

Enligt 5 § 2 st. lagen (1964:163) om införande av brottsbalken gäller att en ny lag som leder till straffrihet skall tillämpas också på gärningar som begåtts före lagens ikraftträdande, om inte en gärning under viss tid har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. Vid bedömningen härav kan konstateras att anledningen till att den spelverksamhet M.H. bedrivit inte längre omfattas av bokföringslagens krav på bokföring är att spelverksamheten numera anses utgöra brottslig verksamhet. Vid sådana förhållanden kan det tidigare kravet enligt bokföringslagen på bokföring av den spelverksamhet M.H. bedrivit inte anses ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Utredningen ger alltså vid handen att den åtalade gärningen inte längre kan medföra ansvar för bokföringsbrott. Åtalet skall således ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Referenten, hovrättsrådet Lars Holm, och nämndemannen Arne Gunnarsson var av skiljaktig mening och fastställde tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Victor, referent, Blomstrand, Lundius och Lindeblad) meddelade den 6 september 2004 följande dom:

Domskäl

HD har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har Riksåklagaren justerat åtalet genom att lägga till följande mening till gärningsbeskrivningen: ”M.H. har i vart fall av oaktsamhet åsidosatt sin bokföringsskyldighet genom att inte förvissa sig om bokföringspliktens omfattning.”

Som grund för sitt bestridande har M.H. i första hand gjort gällande att den spelverksamhet som han bedrivit var olaglig och att det därför inte förelegat någon skyldighet enligt bokföringslagen att bokföra affärshändelserna i verksamheten. Han har härvid hänvisat till att verksamheten avsett automatspel med s.k. lyckohjul för vilket något tillstånd inte förelegat och för vilket tillstånd inte heller lagligen skulle kunna beviljas enligt lotterilagen (1994:1000) i den lydelse som lagen fick genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1997 (jfr prop. 1996/97:7).

Enligt 2 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078) är en fysisk person som bedriver näringsverksamhet bokföringsskyldig för denna. Skyldigheten innebär enligt 4 kap. 1 § bl.a. att alla affärshändelser skall bokföras löpande. Med affärshändelser avses enligt 1 kap. 2 § första stycket 7 alla förändringar i storleken och sammansättningen av ett företags förmögenhet som beror på företagets ekonomiska relationer med omvärlden, såsom in- och utbetalningar, uppkomna fordringar och skulder samt egna tillskott till och uttag ur verksamheten av pengar, varor eller annat.

I samband med att bokföringslagen infördes framhölls som utgångspunkt för lagstiftningen att bestämmelserna skulle vara enhetliga och generella samt att gränsdragningar som leder till tveksamhet om huruvida bokföringsskyldighet verkligen föreligger så långt möjligt skulle undvikas. Samma regelsystem borde därför gälla för alla slag av verksamheter, oavsett vilken omfattning eller inriktning verksamheten i det enskilda fallet har. (Prop. 1998/99:130 s. 203 f.) I bokföringslagen görs inte något undantag från bokföringsskyldigheten för sådana affärshändelser som är olagliga i ett eller annat hänseende. Det får också anses uppenbart att lagligheten av en affärshändelse som ingår i en näringsverksamhet i princip saknar betydelse för frågan om bokföringsskyldighet.

Frågan är då om det finns några undantag från denna princip som gör att M.H. inte kan anses ha varit skyldig att bokföra affärshändelserna i den spelverksamhet som han bedrivit. Någon närmare vägledning för bedömning av den frågan synes inte kunna hämtas från bokföringslagstiftningens förarbeten eller publicerad praxis angående lagens tilllämpning. Som anges i propositionen till bokföringslagen (prop. 1998/ 99:130 s. 381) torde emellertid ledning för bedömning av bokföringsskyldighetens omfattning ofta kunna hämtas från den skattemässiga bedömningen. Skall verksamheten beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet är den normalt också bokföringspliktig medan den omständigheten att skattskyldighet inte föreligger för viss verksamhet eller viss typ av transaktion får anses utgöra ett starkt skäl för att anse att det inte heller föreligger någon bokföringsskyldighet.

Regeringsrätten har i ett antal fall behandlat den skattemässiga bedömningen av olaglig verksamhet eller olagliga transaktioner. I RÅ 1988 ref. 69 ansågs ersättning som en enskild näringsidkare uppbar för falska fakturor utgöra inkomst av rörelse när fakturorna varit avsedda för en kund i rörelsen och utfärdats med angivande av rörelsens firma. I RÅ 1991 ref. 6 ansågs däremot försäljning av genom förskingring åtkommen olja inte skattepliktig med motiveringen att försäljningen inte ingått som ett led i legal verksamhet som utgjort förvärvskälla. I domskälen anförde Regeringsrätten bl.a. att brottslig verksamhet som sådan inte borde kunna konstituera någon förvärvskälla medan det däremot borde kunna finnas anledning att beakta intäkter av brottslig verksamhet som skattepliktiga om verksamheten ingått som ett led i en legal verksamhet. (Jfr även NJA 1997 C 39.)

Den skattemässiga bedömningen av olaglig verksamhet eller olagliga transaktioner har även i en rad fall behandlats av EG-domstolen i anslutning till främst artikel 2 i sjätte direktivet (77/388/EEG) om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter. Enligt domstolens praxis är det vid tillämpning av gemenskapslagstiftningen, enligt principen om skatteneutralitet, inte möjligt att i skatte- och tullhänseende allmänt göra åtskillnad mellan olagliga och lagliga transaktioner. Den omständigheten att en gärning är brottslig medför inte undantag från beskattning utom i sådana speciella situationer, som exempelvis vid omsättning av narkotika eller förfalskade pengar, då all konkurrens mellan en laglig ekonomisk sektor och en olaglig sektor är utesluten på grund av vissa varors eller tjänsters särdrag (se domstolens dom den 29 juni 2000 i mål C-455/98, Kaupo Salumets m.fl., och där lämnade hänvisningar till tidigare praxis).

Av särskilt intresse för den i förevarande mål aktuella frågan är EG- domstolens avgörande den 11 juni 1998 i mål C-283/95, Fischer, där frågan gällde huruvida olagligt anordnande av hasardspel omfattades av det ovan nämnda direktivets tillämpningsområde. Domstolen fann därvid att olagligt hasardspel inte var en sådan tjänst som till följd av särskilda kännetecken inte kunde bli föremål för handel eller vara en del av det ekonomiska kretsloppet. Då den i målet aktuella olagliga verksamheten sålunda konkurrerade med laglig verksamhet hindrade principen om skatteneutralitet att den behandlades annorlunda i mervärdesskattehänseende.

Mot den angivna bakgrunden får det anses stå klart att den av M.H. bedrivna spelverksamheten inte i sig varit av ett sådant slag att den inte skulle kunna vara föremål för bokföringsskyldighet. Spelverksamheten har inte heller varit någon från caféverksamheten avskild verksamhet utan utgjort en integrerad del av denna. Att spelverksamheten svarat för en väsentligt större omsättning än den övriga verksamheten ger inte anledning till någon annan bedömning. Något undantag från bokföringsskyldigheten har därför inte förelegat.

Med denna bedömning saknas anledning att i detta mål ta ställning till frågan om de lagändringar som skett år 1997 i lotterilagen enligt EG- domstolens praxis inte kan åberopas mot enskilda eftersom de är att betrakta som sådana tekniska föreskrifter som borde ha anmälts till Europeiska unionens kommission enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster som trätt i stället för rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter. (Jfr HD:s beslut den 10 april 2003 i målet B 4461-00 angående ansvar för dobbleri om att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen angående denna fråga.)

M.H. har emellertid vidare gjort gällande att han i vart fall inte uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sin bokföringsskyldighet då han varit av uppfattningen att någon sådan skyldighet inte förelåg. Av utredningen framgår att M.H. tidigare bedrivit näringsverksamhet och väl kände till de krav på bokföring som är förenade med sådan verksamhet samt att han anlitat utomstående hjälp för bokföringen till vilken han dock inte lämnat några uppgifter om spelverksamheten i cafélokalen. Han var också enligt vad han själv uppgivit medveten om att det inte förelåg något allmänt undantag från bokföringsskyldigheten för affärshändelser som var olagliga i något hänseende. Det måste mot den bakgrunden anses stå klart att M.H. i vart fall varit medvetet oaktsam på så sätt att han insåg att det förelåg en risk för att spelverksamheten omfattades av bokföringsskyldighet.

För att åsidosättandet av bokföringsskyldigheten skall kunna bedömas som uppsåtligt krävs härutöver att det står klart att förekomsten av bokföringsskyldighet inte vid gärningstillfället utgjorde ett för M.H. relevant skäl för att uppfylla denna (jfr NJA 2004 s. 176). Av M.H:s egna uppgifter framgår att han utgick från att spelverksamheten var olaglig, att han inte hade för avsikt att skatta för denna och att han inte lämnade några uppgifter om spelverksamheten till det biträde som han anlitade för bokföring i caféverksamheten. Det måste mot den bakgrunden anses stå klart att det för M.H. varit helt likgiltigt om det förelegat bokföringsskyldighet för spelverksamheten. M.H. skall därför dömas för att uppsåtligen ha åsidosatt sin bokföringsskyldighet.

Såsom tingsrätten har anfört brukar bokföringsbrott betecknas som ett s.k. artbrott vilket innebär att påföljden i många fall anses böra bestämmas till fängelse även om detta inte är påkallat av brottets straffvärde eller tidigare brottslighet. Beträffande bokföringsbrott anses emellertid presumtionen för fängelse vara mindre stark (jfr NJA 2000 s. 195).

Tingsrätten har funnit att brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar fängelse i fyra månader. HD finner inte anledning att frångå denna bedömning.

M.H. har tidigare endast dömts för trafikförseelser. Han lever under socialt ordnade förhållanden. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. M.H. har bedömts lämplig för samhällstjänst och samtyckt till föreskrift om sådan.

HD finner att påföljden för M.H. kan stanna vid villkorlig dom som dock bör förenas med föreskrift om samhällstjänst.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom dömer HD M.H. för bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § BrB och bestämmer påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst samt fastställer tiden för samhällstjänsten till 120 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till 4 månader.