NJA 2004 s. 609

E.T. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag (Länsförsäkringar) som framgår av tingsrättens mellandom.

Tingsrätten (rådmannen Erland Hesslow) anförde i mellandom den 20 november 2001, såvitt gäller själva saken:

Bakgrund

I samband med en trafikolycka på Essingeleden i Stockholm den 21 juli 2000 skadades ett fordon, tillhörande E.T:s son, Em.T. Det är ostridigt i målet att Länsförsäkringar är skyldigt att utge trafikskadeersättning härför.

Yrkanden m.m.

E.T. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Länsförsäkringar att till honom utge ersättning för kostnader med dels 937 kr 50 öre, dels 78 257 spanska pesetas, samt ersättning för inkomstförlust med 38 000 kr. Han har yrkat ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 21 augusti 2000.

Länsförsäkringar har bestritt yrkandet. Länsförsäkringar har som skäligt i och för sig vitsordat de yrkade kapitalbeloppen avseende kostnadsersättning men inte till någon del beloppet avseende inkomstförlust. Länsförsäkringar har vitsordat ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 november 2000 för kostnadsersättning samt från den 8 februari 2001 för inkomstförlust.

Grunder

E.T.

På grund av skadan är han berättigad till ersättning beräknad enligt 5 kap. 7 § punkterna 2-3 skadeståndslagen. Ersättning skall utgå för kostnad och inkomstförlust till följd av skadan. Inkomstförlust och skada uppgår till yrkade belopp.

Länsförsäkringar

Eftersom bilen inte tillhörde E.T. utan dennes son Em.T. har E.T. inte orsakats någon sakskada och har därmed inte heller rätt till yrkad ersättning. Yrkad ersättning avser icke ersättningsgill tredjemansskada.

För det fall E.T. är berättigad till ersättning görs det gällande att totalbeloppet är oskäligt.

Mellandom

Parterna har enats om att tingsrätten skall pröva Länsförsäkringars förstahandsinvändning genom mellandom.

Utveckling av talan

E.T.

Bilen totalförstördes vid trafikolyckan. Den tillhörde visserligen inte honom utan hans son som också var registrerad som ägare till den, men det var han själv som disponerade bilen och som körde den vid olyckstillfället och han var också i det spanska försäkringsbolagets försäkringsbrev angiven som huvudsaklig brukare av fordonet. Det har därför ankommit på honom att till ägaren återställa bilen i ursprungligt skick. Han är därmed saklegitimerad.

Det var följaktligen han som skötte kontakterna med försäkringsbolagen för att reglera skadan på fordonet. Länsförsäkringar åtog sig att utge trafikskadeersättning. Han begärde därför ersättning av detta bolag. Viss ersättning betalades ut men det som yrkas i detta mål kvarstår oguldet. Det är följande.

- Kostnad hos notarius publicus för intyg på fullmakt från sonen som han behövde för att kunna avregistrera bilen i Spanien.

- Advokatkostnad i Spanien för avregistrering av bilen samt registrering av den bil som erhållits i ersättning.

- Budkostnad för att skicka bevis om avregistrering.

- Taxiresor för honom själv.

- Flygbiljetter mellan Madrid och Stockholm avseende resor för att hämta den nya bilen.

- Kostnad för telefon och fax avseende kommunikation med försäkringsbolagen.

- Inkomstbortfall under den tid om ungefär tre dygn som det tog att köra bilen till Stockholm samt under den tid om 7-8 dagar som han tvingades uppehålla sig i Madrid för att ordna med registrering och annat avseende ersättningsbilen och som åtgick till kommunikation med försäkringsbolagen. Inkomstbortfallet är beräknat med utgångspunkt i den ersättning som han hade kunnat uppbära enligt rättshjälpstaxan om han hade arbetat med sin juridiska verksamhet i stället.

Länsförsäkringar

Det vitsordas att viss ersättning tidigare har betalats ut. Det som nu yrkas utgör emellertid ersättning för E.T:s egna kostnader och hans inkomstförlust. Dessa poster är inte ersättningsgilla till följd av skadan på fordonet som inte skall anses ha drabbat honom utan fordonets ägare.

Domskäl

Det är ostridigt att Länsförsäkringar har att utge trafikskadeersättning till följd av att fordonet skadats vid olyckan. Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) äger i fråga om sådan ersättning 5 kap.skadeståndslagen (1972:207) tillämpning. I 5 kap. 7 § skadeståndslagen anges att skadestånd med anledning av sakskada omfattar, utöver ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, även annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Det är kostnad till följd av skadan och inkomstförlust som E.T. yrkat ersättning för.

Det skadade fordonet ägdes ostridigt av E.T:s son, Em.T. Det saknas anledning att ifrågasätta E.T.s uppgift att han var den huvudsaklige brukaren av fordonet och att han var upptagen som sådan i försäkringsbrevet från det spanska försäkringsbolag där bilen var försäkrad. Att han sålunda var fordonets brukare medför emellertid inte rätt att uppbära ersättning med anledning av skadan på fordonet enligt 5 kap. 7 § 2 och 3 punkten skadeståndslagen. Denna rätt tillkommer den skadade egendomens ägare. Sådan kostnad och inkomstförlust som E.T. yrkat ersättning för hade därför i och för sig kunnat utgöra ersättningsgill skada för Em.T. men är det inte för E.T.

E.T. överklagade i Svea hovrätt och yrkade i själva saken att hovrätten skulle fastställa att han är berättigad att uppbära trafikskadeersättning för sina kostnader och sin inkomstförlust till följd av skadan på Em.T:s fordon.

Länsförsäkringar bestred ändring.

Länsförsäkringar överklagade och yrkade i själva saken att HD med ändring av hovrättens dom skulle förklara att E.T. inte är berättigad att uppbära trafikskadeersättning för kostnader och inkomstförlust som han lidit till följd av skadan på Em.T.s bil.

E.T. bestred ändring.

Sveriges försäkringsförbund, som av HD beretts tillfälle att yttra sig i målet, anförde i yttrande den 29 september 2003:

Saken

Målet gäller i vad mån E.T. i egenskap av brukare till en personbil, som ägts av E.T:s son kan anses berättigad till trafikskadeersättning för kostnader och inkomstbortfall till följd av att bilen skadats av ett annat fordon.

Den praktiska skaderegleringen

När ett fordon vållar en skada på ett annat fordon gäller som huvudprincip att försäkringsbolagen betalar trafikskadeersättning endast till det skadade fordonets ägare. Det förekommer dock att bolagen via trafikförsäkringen ersätter kostnader för hyrbil även när det är någon annan än ägaren till ett skadat fordon som behöver ett ersättningsfordon. Förutsättningen för ersättning i dessa fall är normalt att vederbörande tillhör samma hushåll som den vars fordon skadats. Vissa försäkringsbolag skiljer i dessa sammanhang dock mellan makar och andra familjemedlemmar på det sättet att ersättning utgår endast till maka/make till den vars fordon skadats. Dessa undantag från principen att endast fordonsägaren får ersättning för sina förluster är betingade av praktiska utredningsskäl.

Vad angår andra ersättningsposter utger försäkringsbolagen trafikskadeersättning endast för kostnader m.m. som drabbat ägaren till det skadade fordonet. Det betyder att bolagen inte ersätter tredje man i fall som det nu aktuella. En annan sak är att en fordonsägare själv kan tillerkännas trafikskadeersättning för kostnader, som liknar vissa av de anspråk som är aktuella i detta mål.

När det gäller ansvarsskadereglering tillämpar försäkringsbolagen i princip strikt de huvudprinciper i svensk rätt som anges nedan, vilket innebär att ersättning inte lämnas till skadelidande tredje man utöver vad som klart framgår av rättspraxis från HD.

Huvudprinciper i svensk rätt

Ersättningsfrågan i förevarande fall ska i enlighet med reglerna i 9 § trafikskadelagen avgöras med stöd av vad som följer av bestämmelserna i 5 kap. 7 § skadeståndslagen. Skadeståndslagen ger emellertid inte uttryckligt besked om kretsen av skadelidande som har rätt till skadestånd. Och de olika avgöranden som härrör från HD ger inte någon tydlig allmängiltig princip om när tredje man ska anses ha en självständig rätt till ersättning för de skador som han eller hon drabbats av. HD synes dock endast i ett fåtal fall ha medgivit tredje man en sådan rätt och förhållandena i dessa fall avviker väsentligt från omständigheterna i detta mål.

En huvudprincip i svensk rätt är att en allmän förmögenhetsskada inte är ersättningsgill om den inte är en följd av en sak- eller personskada, som drabbat vederbörande.

En annan princip i svensk rätt är att den som har någon form av sakrätt i skadad egendom ska anses som sakskadelidande. Det finns också skäl att, genom en analogi till 54 § försäkringsavtalslagen, som sakskadelidande även anse den som har ett ”objektivt kapitalintresse” i egendomen (det vill säga rätt till en del av egendomens marknadsvärde; se Hellner, Försäkringsrätt s. 303 ff., särskilt s. 311). Med ett sådant synsätt bör man i vissa fall kunna godta någon som sakskadelidande även om det inte föreligger en sakrätt; i allmänhet bör dock låntagare vara uteslutna från kretsen av sakskadelidande.

Försäkringsförbundets syn

Den fråga som HD har att ta ställning till angår i första hand trafikskadeområdet. Ersättningsanspråk av förevarande slag är rätt ovanliga i dag. Man måste dock vara medveten om att det här rör sig om en tolkning av skadeståndslagen. Utgången i målet får därför betydelse för hela skadeståndsrätten. Det innebär i sin tur att såväl trafikförsäkringen som ansvarsförsäkring i vid bemärkelse berörs.

Försäkringsförbundet menar - av rent ekonomiska skäl men också av rättssäkerhetsskäl - att det ligger stora fördelar i om ovannämnda principer beträffande tredje mans rätt till ersättning tydligt kommer till uttryck i rättstillämpningen. Även i framtiden bör man ha en förhållandevis klar gräns mellan ersättningsberättigade sakskadelidande och icke ersättningsberättigade tredje män.

En alternativ mera skönsmässig regel beträffande tredje mans rätt till ersättning har stora nackdelar i det att den inte så sällan leder till osäkerhet vid den praktiska tillämpningen och att den därför medför en risk för svårförutsedda eller godtyckliga bedömningar. Det gäller inte minst inom ett område som trafiken med alla de skador som där inträffar. Men konsekvenserna av en, som det måste uppfattas, utvidgad ersättningsrätt enligt skadeståndslagen skulle, som redan framhållits, kunna få långtgående konsekvenser också på andra områden.

Om trafikskadeersättning skulle utgå till tredje man i situationer som den förevarande, skulle det på sikt sannolikt leda till ett större antal ersättningsanspråk och processer mot trafikförsäkringen. Flera krav skulle troligen komma att avse ersättningsposter vid sidan av anspråk som skulle kunna komma från ägarna av de fordon som skadats. Och man kan inte bortse från att anspråk vid en och samma skada i så fall skulle kunna komma att ställas från flera tredje män (brukare m.m.) samtidigt. En sådan utveckling är inte önskvärd. Belastningen på trafikförsäkringen skulle öka, vilket i sin tur skulle negativt påverka försäkringspremierna. Följden skulle också bli en mera utdragen skadereglering. Detta skulle rimma illa med den uppmärksamhet som bl.a. Finansinspektionen under senare tid har fäst vid trafikskaderegleringen; inspektionen har beträffande personskador som vållas i trafiken understrukit vikten av en snabb men samtidigt säker skadereglering.

När man ska ta ställning till om tredje man i egenskap av brukare som i detta fall bör ha rätt till trafikskadeersättning, måste beaktas att vederbörande ibland kan kompenseras för uppkomna skador genom krav mot ägaren till det fordon som skadats. Kostnader som ägaren därvid kan komma att ersätta kan i sin tur ofta kompenseras genom trafikförsäkringen på det fordon som föranlett skadan.

Det bör också beaktas att brukaren under alla förhållanden står utan rätt till ersättning från annan än ägaren i det fall fordonet skulle bli obrukbart utan tredje mans vållande och att det utifrån brukarens intressen är tämligen ovidkommande om fordonet blir obrukbart på grund av vållande eller av annan orsak. Det är sålunda svårt att se att en rätt till trafikskadeersättning för tredje man i en situation som den i målet skulle svara mot ett rättspolitiskt behov.

Sammanfattningsvis menar alltså Försäkringsförbundet att E.T. i egenskap av tredje man inte bör anses jämställd med ägaren till det aktuella fordonet och att han därför inte bör anses ha en självständig rätt till ersättning från trafikförsäkringen.

Betänkande