NJA 2004 s. 662

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Carin Wiklund Jörgensen, hovrättsassessorn Kirsten Dieden och tingsfiskalen Karin Wistrand) anförde i dom den 4 maj 2000:

Bakgrund

U.-B.A. har varit anställd som kontorist i AB Kinna Installationsbyrå. Bolaget försattes i konkurs den 17 november 1994. U.-B.A. sades upp av konkursförvaltaren den 24 november 1994. Ensam ägare av bolaget, tillika ensam styrelseledamot, var U.-B.A:s son P.-A.A. U.-B.A. hade själv inte något väsentligt inflytande över bolaget. I bolagets konkurs beslutade konkursförvaltaren att avslå begäran om lönegaranti från U.-B.A. på grund av att hon inte var berättigad härtill såsom närstående till P.-A.A., varvid konkursförvaltaren hänvisade till 7 § lönegarantilagen och den s.k. närståenderegeln i 12 § sista stycket förmånsrättslagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 1994. Parterna är ense om att lönegarantilagen, i enlighet med förvaltarens beslut, inte berättigade U.-B.A. till ersättning och att detta inte varit förenligt med rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, med dess tillägg rådets direktiv 87/164/EEG, (lönegarantidirektivet). U.-B.A. har med anledning härav väckt talan mot staten avseende skadestånd motsvarande det lönegarantibelopp som hon skulle ha erhållit om lönegarantilagen hade uppfyllt nämnda direktivs krav. Vid tidpunkten för förpliktelsens uppkomst var Sverige inte medlem av Europeiska Unionen (EU) - dåvarande Europeiska Gemenskapen (EG) - men hade ingått Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES- avtalet). Parterna är ense om att U.-B.A., för det fall Sverige hade varit medlem i EG vid denna tidpunkt, i enlighet med EG-rättslig praxis, hade haft rätt till skadestånd av staten på grund av bristande implementering av lönegarantidirektivet.

Yrkanden m.m.

U.-B.A. har yrkat att staten skall förpliktas att - vid uppfyllande av de villkor och med de eventuella justeringar som följer av en tillämpning av 24 och 25 §§lönegarantilagen (1992:497) - till henne utge 60 152 kr jämte ränta.

Staten har bestritt käromålet men vitsordat yrkat belopp, liksom ränta, såsom i och för sig skäligt.

U.-B.A. har som grund för käromålet åberopat följande omständigheter. Genom lönegarantidirektivet har föreskrivits att medlemsstaterna skall organisera ett skydd för arbetstagare vid fall av arbetsgivarens konkurs. Implementeringsfristen för direktivet utgick den 23 oktober 1983. Staten har genom ingåendet av EES-avtalet förbundit sig att tillse att kraven i nämnda direktiv tillgodoses i nationell lagstiftning. U.-B.A. har vid bolagets konkurs enligt lönegarantidirektivet varit berättigad till lönegarantiersättning. Staten har, i strid med sitt åtagande enligt EES-avtalet, inte tillförsäkrat U.-B.A. denna rätt. Av artikel 6 EES-avtalet framgår att i den mån EES-avtalet speglar regler i EG:s grundfördrag, eller rättsakter som antagits med stöd av dessa fördrag, skall vid genomförandet och tillämpningen av avtalet reglerna tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen som meddelats före dagen för undertecknandet av EES-avtalet. Lönegarantidirektivet är en sådan rättsakt och den av EG-domstolen, genom avgörandena i de förenade målen C- 6 & 9/90 Andrea Francovich and Danila Bonifaci and others v. Italian Republic [1991] ECR I-5357 (Francovich-avgörandena), etablerade praxisen avseende skadeståndsskyldighet för medlemsstat vid bristande implementering förelåg redan före det att EES-avtalet ingicks. Artikel 6 i EES-avtalet har införlivats i svensk rätt genom 2 § lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) (EES- lagen). Staten är därmed skyldig att ersätta U.-B.A. för den skada som statens bristande implementering av lönegarantidirektivet medfört för henne. En sådan skyldighet får i varje fall, mot bakgrund av EES- avtalets syfte och struktur, anses följa av EES-avtalet som sådant.

Staten har vitsordat att staten genom ingåendet av EES-avtalet i och för sig förbundit sig att tillse att medborgarna tillförsäkras sådan ersättning som U.-B.A. gör gällande i målet men har bestritt att statens åtagande enligt EES-avtalet kan åberopas av U.-B.A. Staten har härvid anfört att EES-avtalet i allt väsentligt är att anse som ett vanligt folkrättsligt avtal, låt vara att det har vissa särdrag som sammanhänger med dess nära samband till det EG-rättsliga systemet. EES-avtalet har emellertid inte inneburit någon suveränitetsöverlåtelse och har inte lett till någon gemensam autonom rättsordning på det sätt som är förhållandet med EG- rätten. Artikel 6 i EES-avtalet omfattar enligt sin ordalydelse inte den skadeståndsskyldighet som framgår av Francovich- avgörandena eftersom denna praxis inte grundas på en tillämpning av lönegarantidirektivet eller någon annan rättsakt som antagits med stöd av EG:s grundfördrag och som har sin motsvarighet i EES-avtalet. Inte heller kan EES-avtalet som sådant anses medföra en sådan skyldighet. Staten har under alla förhållanden bestritt att det finns någon rättslig grund i svensk lagstiftning att, även om tingsrätten skulle finna att skadeståndsskyldighet kan följa av statens åtagande enligt EES-avtalet, förplikta staten att utge sådan ersättning.

Tingsrätten har i målet inhämtat förhandsavgörande från EG-domstolen. EG-domstolen har emellertid inte ansett sig behörig att besvara de i målet aktuella tvistefrågorna.

Domskäl

U.-B.A. har, till utveckling av sin talan vad gäller frågan om EES- avtalet som sådant skall anses medföra skadeståndsskyldighet enligt de principer som gäller inom unionen enligt Francovich-avgörandena, i huvudsak hänvisat till den argumentation som framgår av EFTA-domstolens rådgivande yttrande den 10 december 1998 i mål nr E-9/97 Erla Maria Sveinbjörnsdóttir ./. Island. U.-B.A. har härvid även angivit att EFTA- domstolens yttrande har fått genomslag såtillvida att det har lett till att isländsk nationell domstol ålagt staten Island skadeståndsskyldighet i enlighet med yttrandet. Staten har som grund för sitt bestridande huvudsakligen hänvisat till vad generaladvokaten Cosmas anfört i sitt förslag till avgörande i målet vid EG-domstolen med anledning av tingsrättens begäran om förhandsavgörande jämte generaladvokatens däri gjorda hänvisning till EG-domstolens yttrande 1/91 [1991] ECR I-6076.

Tingsrätten inleder med att konstatera att, som parterna också är ense om, frågan om EES-avtalet kan anses medföra en skadeståndsskyldighet för staten vid bristande implementering av rättsakter som syftar till att ge upphov till rättigheter för enskilda, inte blivit föremål för ett rättskraftigt avgörande för Sveriges del och att så heller inte kan bli fallet genom vare sig begäran om förhandsavgörande av EG-domstolen eller rådgivande yttrande av EFTA-domstolen. Detta innebär således att inget av de yttranden/förslag, som parterna huvudsakligen hänfört sig till, i och för sig är bindande för tingsrätten. Tingsrätten konstaterar vidare att frågan om EES-avtalets nationella verkningar inte har blivit föremål för ett slutligt ställningstagande från EG-domstolens sida. Tingsrätten fäster härvid uppmärksamhet vid att EG-domstolens yttrande 1/91 tillkommit i ett sammanhang där domstolen hade att ta ställning till lämpligheten av att inrätta en särskild EES-domstol. Tingsrätten anser därför inte att någon säker slutsats avseende EG-domstolens uppfattning i frågan kan dras av detta yttrande.

U.-B.A. har i första hand gjort gällande att, den skadeståndsskyldighet som följer av den EG-rättsliga praxisen i Francovich-avgörandena, genom artikel 6 i EES-avtalet - vilken införlivats i svensk rätt genom 2 § EES-lagen - gäller även i Sverige. Staten har bestritt att artikelns ordalydelse medger en sådan tolkning.

I artikel 6 EES-avtalet stadgas följande:

Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmelserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med de rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.

Artikeln är inte så entydigt utformad rent språkligt att den tolkning som U.-B.A. fört fram kan uteslutas redan på grund av artikelns ordalydelse. Samtidigt ger hänvisningen till ”relevanta” avgöranden visst stöd för uppfattningen att nationell domstol i varje enskilt fall har att ta ställning till om den praxis från EG-rättens område som påstås tillämplig skall omfattas av de undertecknande staternas åtagande enligt artikeln. För den senare tolkningen talar vidare att väsentliga delar av den EG-rättsliga praxisen har - med tillämpning av en utpräglat teleologisk tolkningsmetod - tillkommit mot bakgrund av och med direkt hänvisning till Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapens (EEG-fördraget) speciella syfte och struktur. För det fall EES-avtalet och EEG-fördraget kan anses ha väsentligt skilda syften och vara uppbyggda på avgjort olika sätt, kan det därför synas ytterst betänkligt att ge de delar av EG-rättslig praxis, som tillkommit med särskild hänvisning till fördragets särart, genomslag även inom EES- avtalets tillämpningsområde. Härtill kommer att det också kan sättas i fråga om denna typ av praxisavgöranden, vilka grundas på vad som likväl måhända skulle kunna betecknas som allmänna rättsprinciper inom EG- rätten, kan anses hänförliga till begreppet ”bestämmelser i [de EG- rättsliga] grundfördragen” enligt artikel 6 i EES-avtalet. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att skadeståndsskyldighet för staten i detta fall inte kan anses följa av enbart artikel 6 i EES-avtalet.

Tingsrätten övergår därmed till bedömningen av om EES-avtalet som sådant, mot bakgrund av dess syfte och struktur, kan anses medföra skadeståndsskyldighet på det sätt som U.-B.A. gjort gällande i målet. Den yttre ramen för EES-avtalets tillkomst karakteriseras av det förhållandet att EG-medlemsstaterna genom antagandet av Enhetsakten 1986 hade inlett arbetet med att till årsskiftet 1992/93 förverkliga EG:s inre marknad. EFTA-staterna stod därmed inför risken att helt ställas utanför denna inre marknad. Av EG:s grundläggande ”fyra friheter” - rörelsefrihet för varor, tjänster, personer och kapital - omfattades för Sveriges del endast rörelsefrihet för industrivaror av det då gällande frihandelsavtalet från 1972. Genom EES-avtalet kom istället EFTA- staterna att i ett sammanhang få full del i den inre marknadens fyra friheter (med undantag för rörelsefrihet avseende varor inom jordbruksområdet). Förutom själva EES-avtalet innefattade överenskommelsen ca 1 500 rättsakter av l’acquis communautaire. Vid denna tidpunkt hade vidare det EG-rättsliga regelverket härikring, under lång tid och i huvudsak genom EG-domstolens praxis, kommit att utvecklas till att i många stycken omfatta väsentligen mer långtgående förpliktelser för EG-medlemsstaterna än vad dessa stater måhända förutsåg vid ingåendet av grundfördragen. Vid ingåendet av EES-avtalet kan det således för de undertecknande parterna inte rått något tvivel om EG-rättens ställning som en autonom rättsordning med dess följdverkningar för medlemsstaterna genom principerna om t.ex. EG- rättens företräde, direkta effekt och skadeståndsskyldighet enligt Francovich-avgörandena.

Av artikel 1 EES-avtalet framgår att det huvudsakliga syftet med avtalet är att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna på lika konkurrensvillkor och med respekt för samma regler, i avsikt att skapa ett homogent europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Principen om ett homogent samarbetsområde framkommer vidare i de fjärde och femtonde styckena av preambeln till avtalet, vilka har följande lydelse:

SOM BEAKTAR målet att upprätta ett dynamiskt och homogent europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, som är grundat på gemensamma regler och lika konkurrensvillkor och som tillhandahåller lämpliga medel för verkställighet, också på den rättsliga nivån, och som kan uppnås på grundval av jämlikhet och ömsesidighet samt allmän jämvikt i fråga om fördelar, rättigheter och skyldigheter för de avtalsslutande parterna.

SOM BEAKTAR att de avtalsslutande parternas mål, med full hänsyn till domstolarnas oberoende ställning, är att nå och upprätthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av detta avtal och de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som i sak återges i detta avtal samt att nå en lika behandling av enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och konkurrensvillkoren.

Upprätthållandet av homogeniteten inom EES-området har vidare betonats genom inrättandet av EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) och EFTA- domstolen samt understryks självfallet också av artikel 6 i EES-avtalet.

Genom EES-avtalets artikel 3 har vidare de avtalsslutande parterna förbundit sig att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av avtalet fullgörs (jfr artikel 5 i EEG-fördraget).

Av åttonde stycket i avtalets preambel, som har följande lydelse

SOM ÄR ÖVERTYGADE OM den betydelsefulla roll som enskilda kommer att spela inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att utöva de rättigheter som de tillerkänns i avtalet och genom att rättsligt försvara dessa rättigheter.

framgår vidare att ännu ett viktigt syfte med EES-avtalet är att tillförsäkra enskilda likvärdig behandling och likvärdiga konkurrensvillkor på den inre marknaden. De enskilda bestämmelserna i EES-avtalet syftar vidare till sin huvudsakliga del till att gynna enskilda. Liksom på EG- rättens område framhålls således i EES-avtalet de enskildas viktiga roll för tillförsäkrandet av avtalets effektiva genomförande.

Tingsrätten finner mot bakgrund av det ovan anförda att integrationsaspekten bakom EES-avtalet visserligen inte kan anses lika djupgående som bakom EEG-fördraget men att avtalets omfattning, syfte och struktur går vida längre än vad som vanligen är fallet med ett mellanstatligt avtal. Syftet, tillika skyldigheten, att upprätthålla ett homogent samarbetsområde och att tillförsäkra enskilda lika behandling och lika konkurrensvillkor kommer till så starkt uttryck i EES-avtalet att det härav måste anses följa en skyldighet för EFTA-staterna att gottgöra enskilda som lidit skada på grund av statens bristande implementering av direktiv som tillkommit för att tillförsäkra enskilda rättigheter. Tingsrätten finner härvid inte skäl att anta att sådan skadeståndsskyldighet föreligger under andra förutsättningar eller med tillämpning av andra principer än de som gäller inom unionen enligt Francovich-avgörandena. EES-avtalets artiklar 1-129, dvs. samtliga avtalets huvudstadganden, gäller enligt 2 § EES-lagen som svensk lag. Därmed får även den härav följande principen om skadeståndsskyldighet för staten anses införlivad i svensk rätt.

Under dessa förutsättningar råder inte tvist om att skadestånd skall utgå på sätt som yrkats i målet. Käromålet skall således bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förpliktar staten att - vid uppfyllande av de villkor och med de eventuella justeringar som följer av en tillämpning av 24 och 25 §§lönegarantilagen (1992:497) - till U.-B.A. utge 60 152 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand, Eva Wagner och Henrik Runeson samt tf. hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson, referent) anförde i dom den 7 juni 2001:

Domskäl

Parterna har åberopat i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten.

EES-avtalet är ett folkrättsligt avtal som till stora delar blivit gällande rätt här i landet genom den inkorporering som ägde rum genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES- lagen). EES-avtalet är, såsom tingsrätten funnit, ett mellanstatligt avtal av speciell karaktär eftersom det knutits nära an till EG-rätten. Frågan är om detta särdrag medför att avtalet kan få rättsliga effekter utöver vad som kommit till direkt uttryck i den avtalstext som genom EES-lagen blivit svensk rätt.

Något uttryckligt skadeståndsansvar för staten vid bristande införlivande av det s.k. lönegarantidirektivet (rådets direktiv 80/987/EEG) finns inte i EES-avtalet. U.-B.A. har dock gjort gällande att ett sådant skadeståndsansvar följer av avtalets artikel 6 eller i vart fall av avtalets syfte och struktur. EFTA-domstolen har i sitt rådgivande yttrande den 10 december 1998 i mål nr E-9/97 Erla Maria Sveinbjörnsdóttir ./. Island funnit skadeståndsskyldighet föreligga med stöd av avtalet som sådant.

EES-avtalet är ett mycket omfattande internationellt avtal som ger uttryck för en strävan hos avtalsparterna att så långt möjligt uppnå homogenitet mellan EG-rätten och EES-rätten. Någon avsikt att uppnå fullständig överensstämmelse är det emellertid inte fråga om. För att möjliggöra en bedömning av EES-avtalets tillämpning är det nödvändigt att göra en jämförelse mellan det rättsliga system som utgörs av gemenskapsrätten och det system som tillskapats genom EES-avtalet. I EES saknas det långtgående integrationssyfte som präglar gemenskapen. Ändamålen med de olika systemen är därmed inte desamma. Den mest grundläggande skillnaden mellan EES och EU är dock att det genom EES, i motsats till det förhållande som råder inom gemenskapen, inte skapats någon autonom rättsordning av överstatlig karaktär. EES-staterna har inte heller inskränkt sina suveräna rättigheter till förmån för mellanstatliga organ. De institutioner som verkar på EES-området saknar i stor utsträckning den ställning som motsvarande EU-organ har. Den självständiga rättsordning som tillskapats inom EU kännetecknas av dess företräde framför nationell rätt och dess direkta effekt, egenskaper vilka är unika för gemenskapsrätten (se Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas av den 19 januari 1999 i mål nr C-321/97 p. 47 ff.).

Visserligen har den EG-rätt som omfattas av EES-avtalet genom EES- lagen införlivats med svensk rätt och gäller därmed, i enlighet med 5 § i nämnda lag, som svensk lag. Med stöd av bl.a. åttonde stycket i preambeln till EES-avtalet är det även möjligt att det finns situationer där enskilda skulle kunna åberopa bestämmelser ur EES-avtalet direkt inför nationell domstol. Emellertid har den skadeståndsskyldighet för staten som U.-B.A. gör gällande uppstått genom EG-domstolens praxis i de s.k. Francovich-avgörandena. EG-domstolens ställningstaganden i dessa avgöranden vilar på de principer som utgör just de grundläggande skillnaderna mellan EG-rätten och EES-rätten vilka redogjorts för i det ovanstående. Skadeståndsskyldighet för staten på ett sådant sätt att enskilda kan göra gällande rätt till ersättning på sätt som skett i Francovich-avgörandena, kan därför inte anses följa av EES-avtalet; i EES-avtalet har någon sådan rätt inte kommit till klart uttryck.

Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten att den EG-rättspraxis som vilar på de principer som ger uttryck för de grundläggande skillnaderna mellan EG-rätten och EES-rätten, inte kan anses utgöra relevant rättspraxis i detta sammanhang. Skadeståndsskyldighet för staten kan därmed inte följa av artikel 6 i EES-avtalet.

Sammanfattningsvis finner alltså hovrätten att varken artikel 6 i EES- avtalet eller avtalet som sådant utgör grund för skadeståndsskyldighet för staten. U.-B.A:s talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten U.-B.A:s talan.

Domskäl

HD (justitieråden Thorsson, Victor och Widebeck) meddelade den 26 november 2004 följande dom:

Domskäl

Parternas talan och åberopade grunder

Den 2 maj 1992 slöts ett folkrättsligt avtal om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet). Sverige var en av de avtalsslutande parterna. Avtalet genomfördes i Sverige genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Avtalet innebar bl.a. en skyldighet att i Sverige genomföra det s.k. lönegarantidirektivet.

U.-B.A. har yrkat skadestånd från staten och som grund åberopat att hon lidit skada genom att staten genomfört lönegarantidirektivet på ett felaktigt sätt vilket fått till följd att hon inte fått sådan lönegarantiersättning till vilken hon varit berättigad enligt lönegarantidirektivet.

Staten har medgett att genomförandet av lönegarantidirektivet varit felaktigt på det sätt som U.-B.A. påstått och vitsordat yrkat belopp och yrkad ränta såsom i och för sig skäliga. Staten har emellertid bestritt talan på den grunden att det felaktiga genomförandet inte är av sådan art att det berättigar till skadestånd enligt svensk rätt.

Bestämmelserna i skadeståndslagen om ansvar för det allmänna

Bestämmelser om skadeståndsansvar för det allmänna finns i 3 kap.skadeståndslagen (1972:207). Enligt 2 § skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Ansvaret omfattar också skada som uppkommit till följd av att regering eller riksdag fattat beslut eller underlåtit att fatta beslut. Av 7 § framgår emellertid att talan om sådan ersättning får föras endast under förutsättning att beslutet har upphävts eller ändrats (jfr NJA 2000 s. 637).

När Sverige ingår folkrättsliga avtal uppkommer förpliktelser i förhållande till övriga parter i avtalet. Det är inte heller ovanligt att avtalen innehåller särskilda bestämmelser om följder av ett fördragsbrott som kan göras gällande av en annan part i avtalet. Ett folkrättsligt avtal ger däremot inte i sig de enskilda medborgarna någon omedelbar rätt även om avtalet skulle syfta till att tillförsäkra medborgarna vissa rättigheter. För att enskilda skall kunna göra rättigheter enligt avtalet gällande krävs i princip att detta i någon form införlivats i den nationella rätten. Att staten inte genomfört en folkrättslig förpliktelse på ett korrekt sätt utgör därför inte i sig något sådant fel eller sådan försummelse som berättigar enskilda till ersättning enligt 3 kap.skadeståndslagen. Om staten med anledning av ett påstått fördragsbrott ändrat den nationella lagstiftningen saknar härvid betydelse.

U.-B.A. har emellertid inte åberopat skadeståndslagens bestämmelser som rättslig grund för sitt yrkande. Hon har inte heller gjort gällande att det skulle föreligga någon annan rent svensk reglering på vilken hon skulle kunna grunda sin rätt till ersättning. Vad hon i stället gjort gällande är i första hand att det föreligger en rätt till ersättning till följd av artikel 6 i EES-avtalet, som enligt den inledningsvis nämnda lagen skall gälla som svensk lag, och i andra hand att en sådan rätt i vart fall, mot bakgrund av EES-avtalets syfte och struktur, får anses följa av EES-avtalet som sådant.

Artikel 6 i EES-avtalet

Artikel 6 i EES-avtalet har följande lydelse:

Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmelserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.

I EG-domstolens s.k. Francovich-avgörande (förenade målen C-6 och 9/90 Francovich m.fl. ./. Italien [1991] ECR I-5357, svensk specialutgåva XI (I) s. 435), som meddelades före undertecknandet av EES-avtalet, fann domstolen att medlemsstaterna under vissa förutsättningar hade skyldighet att ersätta enskilda för skada som vållats dem genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaten. U.-B.A. har gjort gällande att detta ställningstagande, som gjordes i ett mål som avsåg bristande genomförande av lönegarantidirektivet, är ett sådant relevant avgörande som avses i artikel 6 i EES-avtalet.

Klart är att det av Francovich-avgörandet och därtill relaterade senare avgöranden av EG-domstolen följer att staten efter Sveriges inträde i EU har en av skadeståndslagen och annan rent intern lagstiftning oberoende skyldighet att ersätta enskilda för skador som vållats dem genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas staten. Staten har också vitsordat att den skada som U.-B.A. nu för talan om är av ett sådant slag att hon skulle ha varit berättigad till skadestånd om skadan uppkommit efter det att Sverige inträtt i EU.

För att bedöma om Francovich-avgörandet kan anses vara ett sådant relevant avgörande som avses i artikel 6 i EES-avtalet är det emellertid nödvändigt att se vilka grunder som EG-domstolen anförde som stöd för sin slutsats att det fanns ett skadeståndsansvar för medlemsstaterna gentemot enskilda. Det kan då först konstateras att någon enskild bestämmelse inte åberopades till grund för ansvaret utan att domstolen prövade frågan mot bakgrund av fördragets allmänna system och dess grundläggande principer. Fråga var alltså inte om tolkning av någon särskild bestämmelse som i sak skulle kunna sägas vara identisk med en bestämmelse i EES-avtalet. Redan detta förhållande talar med betydande styrka mot att Francovich-avgörandet skulle kunna anses vara ett sådant relevant avgörande som avses i artikel 6 i EES-avtalet.

Härtill kommer att slutsatsen om staternas skadeståndsansvar i sak grundar sig på den särskilda rättsordning som infördes genom EG- fördraget och som införlivats i medlemsstaternas rättssystem och som är bindande för dess domstolar. Till detta rättssystems särdrag hör bl.a. en betydande delegering av den interna normgivningsmakten och s.k. direkt tillämplighet och direkt effekt av inom gemenskapen beslutade normer. Dessa särdrag har inte någon motsvarighet i EES-avtalet. Det får mot den bakgrunden anses stå klart att artikel 6 i EES-avtalet och Francovich-avgörandet inte kan läggas till grund för att utan särskilt stöd i rent intern svensk rätt ålägga staten ett skadeståndsansvar i ett fall som det förevarande.

EES-avtalets syfte och struktur

Som redovisats ovan har U.-B.A. i andra hand gjort gällande att en rätt till ersättning i vart fall, mot bakgrund av EES-avtalets syfte och struktur, får anses följa av EES-avtalet som sådant. Även av EES-avtalet skulle det alltså vara möjligt att sluta sig till en princip om skadeståndsansvar för staten på motsvarande sätt som EG-domstolen, mot bakgrund av EG-fördragets allmänna system och dess grundläggande principer, i Francovich-avgörandet fann att det som en väsentlig del av fördragets system ingick en princip om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna.

Inledningsvis bör framhållas att en sådan slutsats också i förhållande till EES-avtalet inte förutsätter att någon normgivningsmakt delegerats eller att det sker någon retroaktiv tillämpning av normer eller principer. Vad frågan gäller är endast om det av EES-avtalet, såsom detta genomförts i svensk rätt, kan anses följa en självständig skadeståndsskyldighet för staten i förhållande till enskilda för bristande genomförande av direktiv.

Bedömningen av denna fråga försvåras av att EG-domstolen, som framgår av tingsrättens dom, inte ansett sig behörig att pröva frågan och att det numera inte heller föreligger möjlighet för svensk domstol att underställa den i enlighet med EES-avtalet inrättade särskilda EFTA- domstolen frågan.

Det senare förhållandet är dock av mindre betydelse med hänsyn till att EFTA-domstolen redan tagit ställning till den principiella frågan vid två tillfällen.

I EFTA-domstolens avgörande den 10 december 1998 i mål nr E-9/ 97 Sveinbjörnsdóttir ./. Island prövade domstolen frågan om EFTA-staterna genom EES-avtalet åtagit sig en skyldighet att ersätta enskilda för skador som orsakats dem till följd av bristande genomförande av direktiv. Efter att först ha konstaterat att det inte fanns någon uttrycklig bestämmelse om stats skadeståndsskyldighet för felaktigt genomförande fann domstolen att frågan var om en sådan skyldighet kunde anses följa av EES-avtalets angivna ändamål och rättsliga struktur. Efter en genomgång av olika delar i avtalet fann domstolen att EES- avtalet var ett internationellt avtal sui generis som innefattade en särskild egen rättsordning. Även om integrationen enligt EES-avtalet inte är lika långtgående som enligt EG-fördraget sträcker sig avtalets omfång och syfte utöver vad som är vanligt för folkrättsliga avtal. Domstolen fann sammanfattningsvis att EES-avtalet innefattade en princip om att de avtalsslutande parterna var skyldiga att ersätta enskilda för skador som orsakats dem genom sådana överträdelser av skyldigheterna enligt EES-avtalet som kan tillskrivas staten. Denna princip måste enligt domstolen uppfattas som en integrerad del av EES-avtalet som sådant. Det var därför naturligt att tolka den nationella lagstiftning som implementerade avtalets huvudbeståndsdelar som innefattande även denna princip.

I ett nytt avgörande den 30 maj 2002 (mål nr E-4/01 Karlsson ./. Island) återkom domstolen till frågeställningen sedan den norska regeringen i målet framfört invändningar som också tog sikte på domstolens tidigare avgörande. Enligt den norska regeringen var den av EG-domstolen utvecklade principen om statligt skadeståndsansvar oskiljaktigt förbunden med den grundläggande principen om direkt effekt. Det skulle därför strida mot synsätt som kommit till uttryck både i EG-domstolen och i EFTA-domstolen att etablera en princip om statligt skadeståndsansvar som i praktiken överensstämde med principen om direkt effekt.

Domstolen fann att argumenten inte var bärkraftiga och vidhöll sin i tidigare mål intagna ståndpunkt. Domstolen framhöll emellertid att principen om statligt skadeståndsansvar enligt EES-avtalet skilde sig från motsvarande EG-rättsliga princip och att principernas tillämpning därför inte heller behövde överensstämma i alla hänseenden.

Enligt EFTA-domstolens avgöranden innefattar således EES-avtalet, på motsvarande sätt som EG-rätten, en självständig grund för statligt skadeståndsansvar som efter nationellt genomförande av avtalets huvudbeståndsdelar kan göras gällande i medlemsstaterna av enskilda. Det skall i sammanhanget anmärkas att det förhållandet att lagen om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde numera är upphävd inte påverkar den här aktuella bedömningen med hänsyn till att lagen enligt övergångsbestämmelserna skall fortsätta att tillämpas på förhållanden som hänför sig till den tid under vilken lagen varit i kraft (SFS 1994:1500).

Staten har i målet lagt vikt vid att EFTA-domstolens avgöranden inte är bindande utan endast rådgivande och från den utgångspunkten gjort gällande att det sakliga underlaget för domstolens ställningstaganden inte är tillräckligt starkt för att läggas till grund för den rent interna rättstillämpningen.

Att EFTA-domstolens avgöranden, i motsats till EG-domstolens, endast är rådgivande är förvisso riktigt. Detta utesluter emellertid inte, inte minst mot bakgrund av den vikt vid en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-avtalet som kommer till uttryck i avtalets ingress, att domstolens avgöranden måste tillmätas en betydande vikt (jfr norska Høyesterett i Rt. 2000 s. 1811 på s. 1820). I detta fall har EFTA- domstolen också, sedan invändningar framförts som riktat sig mot dess första avgörande, bekräftat sin tidigare ståndpunkt.

Att Sverige inte varit formell part vid något av avgörandena kan inte heller tillmätas någon särskild betydelse. Vid det första avgörandet deltog för övrigt Sverige i förfarandet genom såväl skriftliga inlagor som muntliga anmärkningar i samband med förhandlingen i målet. De synpunkter som Sverige då framförde, utan framgång i sak, överensstämmer till stor del med vad staten anfört i detta mål. Nämnas bör också att den isländska högsta domstolen vid sakprövning efter EFTA-domstolens första avgörande lade detta till grund för sin prövning. Den norska staten har också i skadeståndsmål inför norska domstolar efter det andra av EFTA-domstolens avgöranden godtagit förekomsten av en sådan ersättningsskyldighet för staten som EFTA-domstolen funnit föreligga.

Mot den angivna bakgrunden måste det krävas synnerligen starka skäl för att inte acceptera EFTA-domstolens avgöranden om att EES-avtalet efter dess genomförande i en stat utgör en självständig grund för statens skadeståndsskyldighet vid överträdelser av dess skyldigheter enligt avtalet.

Några särskilda förhållanden när det gäller formerna för genomförandet eller eljest som kan motivera att frågan bör bedömas annorlunda för svensk del än för andra stater som genomfört EES-avtalet har inte framkommit i målet. Inte heller kan vad som i övrigt framförts anses innefatta sådana synnerligen starka skäl som gör att det kan bortses från EFTA-domstolens bägge avgöranden och den efterföljd som de vunnit i andra stater.

Sammanfattningsvis innebär detta att HD finner att EES-avtalet genom sitt genomförande i svensk rätt får anses utgöra en självständig grund för statens skyldighet att ersätta enskilda för skador som vållats dem genom sådana överträdelser av skyldigheterna enligt EES-avtalet som kan tillskrivas staten.

Skadeståndsskyldighetens omfattning

Den av EFTA-domstolen fastslagna principen om skadeståndsskyldighet innebär inte att staten skulle svara för varje skada som kan uppstå på grund av bristande genomförande av direktiv. I sitt första avgörande (Sveinbjörnsdóttir) ställer EFTA-domstolen, i nära anknytning till EG- domstolens praxis, upp tre villkor som måste vara uppfyllda för att skadeståndsskyldighet skall föreligga. För det första måste det aktuella direktivet avse att tillerkänna enskilda rättigheter vars innehåll kan klarläggas med direktivets föreskrifter som underlag. För det andra måste statens brott mot de aktuella förpliktelserna vara tillräckligt allvarligt. Och för det tredje måste det finnas ett kausalt samband mellan statens brott mot förpliktelserna och den skada som den enskilde lidit. När det gäller det andra villkoret utvecklar domstolen innebörden av detta något närmare. Det avgörande är enligt domstolen huruvida den berörda staten på ett uppenbart och grovt sätt åsidosatt gränserna för sitt skön. I sitt andra avgörande (Karlsson) bekräftar domstolen de tre grundläggande villkoren (med viss omformulering mot bakgrund av att avgörandet inte är begränsat till bristande direktivgenomförande) och lämnar också ytterligare vägledning när det gäller tillämpningen av det andra villkoret.

I det nu aktuella målet har staten inte anfört någon annan grund för att U.-B.A:s talan skall ogillas än att det felaktiga genomförandet inte är av sådan art att det berättigar till skadestånd enligt svensk rätt. Då HD som tidigare berörts funnit att talan inte kan ogillas på denna grund skall hennes talan bifallas i sin helhet. Med undanröjande av hovrättens dom skall därför tingsrättens domslut fastställas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.