NJA 2004 s. 830

Skadestånd för sveda och värk har ansetts omfattat av rätten till ersättning enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) jämförd med 2 § samma kap.

Ludvika tingsrätt

Makarna S. och A-o J. samt deras underåriga barn A-s och A-a bebor sedan våren 1993 en bostadsrättslägenhet, belägen på tredje våningen i ett trevåningshus, som tillhör Bostadsrättsföreningen Transformatorn. Under 1995 eller 1996 flyttade en kvinna vid namn M.S. in i lägenheten under familjen J., dvs. på andra våningen. Även M.S. var medlem i föreningen. Under 1997 flyttade en man vid namn A.C. in hos M.S., varefter de två var sammanboende i hennes lägenhet. Någon gång under sommaren 1998, förmodligen i juli, flyttade M.S. och A.C. från huset.

S.J., A-o J., A-s J. och A-a J. väckte talan mot bostadsrättsföreningen vid Ludvika tingsrätt. S.J. och A-o J. yrkade nedsättning av årsavgiften med 50 %. A-o J. yrkade skadestånd för förlorad arbetsinkomst och kostnader för sjukvård och resor. Samtliga kärandeparter yrkade skadestånd för sveda och värk med 10 000 kr var.

Bostadsrättsföreningen bestred kärandenas talan.

Kärandeparterna anförde följande rättsliga grunder till stöd för sin talan. Familjen J. har i vart fall under ungefär ett års tid, juni 1997-juli 1998, utsatts för trakasserier och ofredande i form av bl.a. okvädingsord, obscena gester och annat hotfullt beteende av sina grannar M.S. och A.C. Familjen J. har vid ett flertal tillfällen påpekat detta för företrädare för föreningen, som dock har underlåtit att agera för att få trakasserierna att upphöra. Till följd härav har hinder och men uppstått i familjen J:s boende och har familjen drabbats av skador. Föreningen är därför skyldig att ersätta familjen J. genom nedsättning av årsavgiften och skadestånd. Föreningen har genom underlåtenhet att uppfylla sina åligganden enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen förfarit vårdslöst och inte agerat på sätt som kan begäras enligt lag, praxis och god sed för att upprätthålla huset i avtalsenligt eller förväntat skick. Yrkade skadestånd grundas i första hand på bostadsrättslagen men det görs gällande att skadeståndslagen kompletterar bostadsrättslagen. Personskada skall alternativt ersättas enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen jämförd med 5 kap. 1 § samma lag, enär föreningen genom passivitet vållat personskada genom i vart fall vårdslöshet. Det som kärandeparterna lägger föreningen till last är närmare bestämt dels att föreningens styrelse borde ha kontrollerat om även andra grannar blivit störda av M.S. och A.C., dels i rekommenderat brev anmoda nämnda personer att omedelbart vidta rättelse, dels ha skickat s.k. störningslistor till grannar som störts och låtit dem skriftligen dokumentera tidpunkter för och arten av störningar, dels ha sagt upp störande person för avflyttning dels ock ha låtit kronofogdemyndighet eller tingsrätt pröva ärendet rättsligt.

Föreningen anförde följande rättsliga grunder till stöd för sitt bestridande av käromålet. Något vållande ligger inte föreningen till last, varför någon rätt till nedsättning av årsavgiften inte föreligger. Enligt praxis avses med skada enligt 7 kap. 2 § och 4 §bostadsrättslagen endast ekonomisk skada, varför kärandeparternas yrkanden om skadestånd för annan skada inte är ersättningsgilla enligt det lagrummet. Vad gäller skadestånd grundat på skadeståndslagen, görs i första hand gällande att det inte har styrkts att det uppstått någon skada och i andra hand att det inte föreligger kausalitet mellan skadan och föreningens agerande. Om kausalitet skulle befinnas föreligga, kan någon culpa inte läggas föreningen till last. Om sådan culpa skulle anses föreligga, görs gällande att det inte funnits någon möjlighet för föreningen att vidta åtgärder inom sådan tid att skadan kunnat förhindras.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Jan Rudberg, rådmannen Ronny Eriksson och tingsnotarien Maria Tingnell) meddelade dom den 12 oktober 2000.

Domskäl

Tingsrätten lämnade i domskälen en utförlig redogörelse för vad som hade framkommit om förhållandena mellan familjen J. samt M.S. och A.C. Härefter anförde tingsrätten:

Det kan alltså konstateras att det varit fråga om mycket omfattande trakasserier från de nämnda grannarnas sida gentemot medlemmarna av familjen J., så gott som dagligen, och under mycket lång tid, ungefär ett år. Härvid bör anmärkas att en bostadsrättsförenings ansvar omfattar, förutom bostadsrättshavare, även sammanboende till sådana. På grund härav kan slås fast att det för familjen J. uppstått sådana hinder och men i nyttjanderätten som omfattas av stadgandet i 7 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614).

I domskälen behandlade tingsrätten vidare de kontakter i saken som hade förekommit mellan familjen J. och föreningens styrelse samt styrelsens handlande med anledning härav. Tingsrätten fann att föreningen genom långvarig passivitet och underlåtenhet att ta itu med problemen måste anses ha vållat de hinder och men som uppstått i familjen J:s nyttjanderätt avseende tiden från den 1 januari 1998. S. och A-o J. ansågs därför berättigade till nedsättning av årsavgiften med 50 % för tiden januari-juni 1998. Härefter anförde tingsrätten:

Ordalydelsen i 7 kap. 2 § och 4 §bostadsrättslagen (1991:614) anger att bostadsrättshavaren även har rätt till ersättning för skada. I sammanhanget får även familjen J:s två underåriga barn anses som bostadsrättshavare. Det finns inga uttalanden i förarbetena till bostadsrättslagen (1991:614), prop. 1990/91:92, som tyder på att skada i lagens mening är begränsad till att avse endast ekonomisk skada. Motsvarande bestämmelser som numera finns i 7 kap. 2 § och 4 §bostadsrättslagen (1991:614) fanns tidigare upptagna i lagens föregångare, se 19 § och 21 §bostadsrättslagen (1971:479) samt 35 § och 37 § lagen 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar. Inte heller i förarbetena till de lagarna har tingsrätten kunnat finna uttalanden av innebörd som anger att någon sådan begränsning som nyss omnämnts är avsedd. Någon vägledande rättspraxis som slår fast att skada i lagens mening är begränsad till ekonomisk skada tycks inte heller finnas. Föreningens påstående, att med skada i detta sammanhang avses endast ekonomisk skada, tycks grunda sig på ett icke publicerat avgörande av Hovrätten över Skåne och Blekinge (dom den 29 maj 1997, Dt 509, mål nr T 217-96), där hovrätten i ett mål av liknande slag uttalat: ”Bostadsrättslagen anger i 2 § till vilken 4 § hänvisar att bostadsrättshavaren även är berättigad till skadestånd vid försummelse från föreningens sida. Hovrätten anser att dessa lagregler måste ges den innebörden att endast ekonomisk skada är ersättningsgill.” Detta hovrättens uttalande är inte på något sätt närmare motiverat eller underbyggt i domen. Tingsrätten finner därför att uttalandet inte bör vara prejudicerande. Vid nu angivna förhållanden anser tingsrätten att med skada i lagens mening rimligen måste avses även personskada och att skadeståndslagens bestämmelser härvid bör vara vägledande. Ersättning bör således även kunna utgå för personskada.

På den förebringade utredningen är det uppenbart att såväl S. och A-o J. som deras två barn genom föreningens vållande har tillfogats sådana personskador som de yrkat ersättning för, sveda och värk inklusive psykiskt lidande. Beloppen som yrkats, 10 000 kr för envar av familjemedlemmarna, är uppskattade skäliga belopp avseende ett års tid. I avsaknad av närmare precisering måste yrkandena i denna del förstås så, att skadorna varit ungefärligt jämnt fördelade över de angivna tolv månaderna. Eftersom vållandetidpunkten av rätten förlagts till den 1 januari 1998, bör ersättning utdömas för endast sex månaders tid, eller med halva de yrkade beloppen, 5 000 kr.

Domslut

Domslut

Bostadsrättsföreningen ålades att utge ersättning för nedsättning i årsavgiften till S.J. och A-o J. samt skadestånd till var och en av kärandena med 5 000 kr och till A-o J. därutöver med visst belopp för förlorad lön, sjukvårdskostnader och reskostnader.

Svea hovrätt

Parterna på bägge sidor överklagade i Svea hovrätt.

S.J., A-o J., A-s J. och A-a J. yrkade - med vissa justeringar beträffande andra poster än ersättningen för sveda och värk - bifall till sin talan i tingsrätten.

Bostadsrättsföreningen yrkade ogillande av käromålet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ulla Erlandsson, hovrättsråden Rolf Lundmark och Måns Edling samt hovrättsassessorn Susanne Gerland, referent) meddelade dom den 30 december 2003.

Domskäl

I domskälen anfördes under rubriken Hovrättens bedömning:

Hovrätten instämmer i de bedömningar som tingsrätten gjort avseende bostadsrättsföreningens vållande, tidpunkten från vilken ersättning för nedsättning av årsavgiften och skadestånd skall utgå och om utdömda skadestånd utom såvitt avser ersättning för sveda och värk. I denna del gör hovrätten följande överväganden.

Enligt 7 kap. 2 § andra stycket bostadsrättslagen (1991:614), till vilken bestämmelse 4 § hänvisar, har bostadsrättshavaren rätt till ersättning för skada om bristen beror på försummelse från föreningens sida. Ersättning för sveda och värk är en ersättning för ideell skada till någon som drabbats av en personskada till skillnad från ersättning för sjukvårdskostnader och inkomstförlust som utgör ersättning för ekonomisk skada på grund av en personskada. Som tingsrätten anger i sin dom finns inga uttalanden i förarbetena till 7 kap.2 och 4 §§bostadsrättslagen eller dess föregångare som klargör vilka typer av skador som kan ersättas. Hovrätten bibringas dock närmast uppfattningen att det är ekonomiska skador som avsetts.

Hovrätten finner även rimligt att en bostadsrättsförening som genom åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder vållat ekonomisk skada blir skyldig att ersätta den, medan det däremot inte framstår som lika självklart att samma sak skall gälla ideella skador. Talan om ersättning för ideella skador av det slag som här är aktuella kan, liksom vid alla personskador, föras direkt mot den som vållat skadan med stöd av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) och 5 kap. 1 § samma lag.

Aktuella bestämmelser i bostadsrättslagen har sin förebild i 12 kap. JB (hyreslagen). Redan i lagen 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (3 kap. 10 § andra stycket) fanns bestämmelser som, såvitt nu är aktuellt, motsvarar 12 kap. 11 § JB. Inte heller i förarbetena på hyresrättens område finns något direkt uttalande om vilken typ av skador som avsetts. Det kan då vara av intresse att se hur denna fråga har behandlats i rättspraxis. HD fann i dom den 16 april 1934 (NJA 1934 s. 190) att en hyresgäst, som ådragit sig en nervsjukdom på grund av musik från en radioaffär i fastigheten, var berättigad till bl.a. ersättning för medicin och flyttkostnader men att han inte lagligen var berättigad till gottgörelse för sveda och värk.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner hovrätten sammanfattningsvis att S.J:s, A-o J:s, A-s J:s och A-a J:s yrkanden om ersättning för sveda och värk inte kan bifallas enligt 7 kap. 2 § bostadsrättslagen.

Hovrätten finner vidare att ersättning inte heller kan utgå i detta mål enligt skadeståndslagen, eftersom det inte har visats att bostadsrättsföreningen uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållat sveda och värk.

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på det sättet att S.J:s, A-o J:s, A-s J:s och A-a J:s yrkanden om skadestånd för sveda och värk ogillades.

Högsta domstolen

S.J., A-o J., A-s J. och A-a J. överklagade och yrkade bifall till sina skadeståndsyrkanden avseende sveda och värk med 10 000 kr.

Bostadsrättsföreningen bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om skadestånd för sveda och värk omfattas av rätten till ersättning enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen jämförd med 2 § samma kap. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulf Melchior, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Domskäl

Anspråk på ersättning för ideella skador av det slag varom nu är i fråga kan, liksom vid alla personskador, riktas direkt mot den som vållat skadan med stöd av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) och 5 kap. 1 § samma lag. Fråga är om ersättning för sveda och värk kan utgå direkt enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) jämfört med 7 kap. 2 § samma lag.

Som hovrätten anfört finns i förarbetena till bestämmelserna i 7 kap. 2 § bostadsrättslagen och motsvarande bestämmelser i hyreslagstiftningen inte något direkt uttalande om vilken typ av skador som avsetts. HD fann i rättsfallet NJA 1934 s. 190 att en hyresgäst, som ådragit sig en nervsjukdom på grund av musik från en radioaffär i fastigheten, var berättigad till bl.a. ersättning för medicin och flyttkostnader men att han inte lagligen var berättigad till gottgörelse för sveda och värk.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts och på de skäl hovrätten i övrigt anfört finner HD att S.J:s, A-o J:s, A-s J:s och A-a J:s yrkanden om ersättning för sveda och värk inte kan bifallas enligt 7 kap. 2 § bostadsrättslagen.

Domslut

Domslut

HD förklarar att frågan om skadestånd för sveda och värk inte omfattas av rätten till ersättning enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) jämförd med 7 kap. 2 § samma lag. HD meddelar ej prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom skall således stå fast.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Lundius, Nyström, referent och Virdesten) meddelade den 27 december 2004 följande dom:

Domskäl

Enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen jämförd med 2 § samma kap. har bostadsrättshavare rätt till ersättning för skada om det uppstår hinder eller men i nyttjanderätten genom bostadsrättsföreningens vållande.

En bestämmelse med motsvarande innehåll infördes ursprungligen i lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar, efter förebild från då gällande reglering för hyresförhållanden i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I motiven till 3 kap. 10 § sistnämnda lag angavs som exempel att skadeståndet kan avse utgifter för annan bostad under en tid, för magasinering av möbler och för skador som uppstått på tillhörigheter vid provisorisk förvaring samt förlust i samband med anskaffande av ny lägenhet (se NJA II 1908 nr 5:1 s. 140 f.).

Frågan om ersättning för personskador har inte berörts vare sig i motiven till den nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 4 § bostadsrättslagen eller i förarbetena till de äldre bestämmelserna. Personskador har emellertid inte undantagits och det saknas skäl till annan bedömning än att ersättningsrätten gäller även skador av det slaget.

En personskada kan ge upphov till såväl ekonomisk skada som ideell skada, däribland sveda och värk. Äldre domstolspraxis när det gäller rätten till ersättning för sådana ideella skador i kontraktsförhållanden ger en något splittrad bild (se t.ex. NJA 1932 s. 457, NJA 1934 s. 190, NJA 1943 s. 188, 1947 s. 126, 1948 s. 173, 1959 s. 181; jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 525 f., Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, I, Den skadeståndsrättsliga bakgrunden, 1960, s. 268 ff. och Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, 1977, s. 131 ff.). Detta torde sammanhänga med den traditionella principen att ersättning för ideell skada förutsätter stöd i lag eller avtal, till skillnad från ekonomisk skada som ersätts så snart skadeståndsskyldighet föreligger (se Hellner- Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. s. 371 f.).

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är rättsfallet NJA 1934 s. 190, där den skadelidande ansågs inte lagligen vara berättigad till ersättning för sveda och värk. Det fallet gällde en hyresgäst som bedömdes ha drabbats av psykiska besvär (nervsjukdom) på grund av störningar från en annan hyresgäst. Hyresvärden förpliktades däremot att utge ersättning för läkararvode, medicin och flyttningskostnader.

Numera gäller enligt skadeståndslagen (5 kap. 1 § första stycket 3) en uttrycklig bestämmelse om att skadestånd för personskada omfattar ersättning för bl.a. sveda och värk. För fall då personskada är ersättningsgill i kontraktsförhållanden saknas anledning till ett annat betraktelsesätt när det gäller den rätt till ersättning för speciella olägenheter av ideellt slag som enligt skadeståndslagen är accessorisk vid personskador (jfr Nilsson, Ideell skada - ersättningsrätt och ersättningsnivå, Förhandlingarna på Det 32. nordiska juristmötet, 1990, del 1, s. 137). I den mån en ersättningsgill personskada har uppkommit omfattas således även sveda och värk av rätten till ersättning enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen jämförd med 2 § samma kap.

En annan sak är att det inte är givet att en skada i form av psykiska besvär, som uppstår utan att vara en direkt följd av fysisk skada, alltid är att anse som personskada. Av betydelse är i detta avseende om de psykiska besvären är medicinskt påvisbara. Inte heller är det givet att en sådan skada, även om den betraktas som personskada, alltid är ersättningsgill. Här uppstår bl.a. frågor om skyddat intresse och adekvans. (Se t.ex. Hellner-Johansson, a.a. s. 379 och 398.)

Vid denna bedömning av den dispenserade frågan skall prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

Föreningen har gjort flera andra invändningar mot skadeståndsskyldighet än den som besvarats ovan. Invändningarna bör lämpligen prövas av hovrätten. Hovrättens dom skall därför undanröjas och målet återförvisas dit.

Domslut

Domslut

HD förklarar att skadestånd för sveda och värk omfattas av rätten till ersättning enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) jämförd med 2 § samma kap.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

Med undanröjande av hovrättens dom återförvisar HD målet till hovrätten för fortsatt behandling.

HD:s dom meddelad: den 27 december 2004.

Mål nr: T 471-04.

Lagrum: 7 kap.2 och 4 §§bostadsrättslagen (1991:614).

Rättsfall: NJA 1934 s. 190.