NJA 2005 s. 303

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Gunilla Borgh) anförde i beslut den 17 april 2002:

Skäl

Genom beslut den 1 oktober 1997 beviljades M.R. skuldsanering.

Enligt 27 § första stycket 5 skuldsaneringslagen (1994:334) kan tingsrätten på ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering ändra beslutet om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen. Ansökan skall ges in inom 5 år från dagen för skuldsaneringen.

Av förarbetena till skuldsaneringslagen framgår att med förutsättningen att de ekonomiska förhållandena skall väsentligen ha förbättrats avses en förändring till det bättre som är avsevärd, exempelvis att gäldenären har erhållit en betydande inkomstökning eller att han fått en större tipsvinst eller liknande (prop. 1993/94:123 s. 232). Detta anses innebära att exempelvis ett normalt årligt lönepåslag inte utgör anledning att ompröva ett skuldsaneringsbeslut. Inkomstökningen bör med andra ord vara av extraordinär karaktär för att en omprövning skall bli aktuell.

Vid beslutet om skuldsanering hade M.R. en inkomst om 18 000 kr per månad. Hon har därefter erhållit inkomstökningar upp till dagens inkomst om 32 000 kr per månad. Månadsinkomsten höjdes till 27 000 kr i december 1998 och till 30 000 kr den 1 juni 1999. Höjningen till 32 000 kr per månad skedde den 1 juli 2001. Hennes bostadskostnad uppgick vid beslutet om skuldsanering till 8 956 kr per månad men uppgår idag till 6 800 kr per månad. Hon har nu sålt den bostadsrätt som hon tidigare bodde i. Enligt en beräkning av förbehållsbelopp som har upprättats uppgår M.R:s betalningsutrymme idag till i vart fall 9 333 kr. Tingsrätten finner att M.R:s inkomstökning är så betydande att förutsättningar för omprövning av beslutet om skuldsanering föreligger.

Med hänsyn till att M.R. har haft en väsentligt förhöjd inkomst under ett antal år utan att borgenärerna har fått någon del därav anser tingsrätten att skuldsaneringsperioden bör förlängas med två år.

Slut

Skuldsaneringen innebär att M.R. befrias från ansvar för betalning av de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning dessa sätts ned.

Tingsrätten erinrar om att omprövning av skuldsanering kan ske under de förutsättningar som anges i 27 och 28 §§skuldsaneringslagen.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Peter Löfmarck och tf. hovrättsassessorn Magnus Hjort) anförde i beslut den 24 oktober 2002:

Beslut

- - -

En grundläggande tanke bakom skuldsaneringsinstitutet är att en skuldsanering skall innefatta en definitiv lösning av gäldenärens ekonomiska situation, vilket har att göra med institutets rehabiliterande karaktär (se prop. 1993/94:123 s. 73 och Hellners- Mellqvist, Skuldsaneringslagen, 2 uppl. s. 247 f.). Trots detta har i lagen införts en möjlighet att i efterhand kunna ompröva ett skuldsaneringsbeslut, om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förbättrats. Ett skäl till detta är att skuldsaneringen inte får uppfattas som stötande och inverka menligt på den allmänna betalningsmoralen (se Hellners-Mellqvist, s. 247).

Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att M.R:s ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats på det sätt som avses i 27 § första stycket 5 skuldsaneringslagen och att borgenärerna bör få del av det ökade betalningsutrymmet. Detta skall, som tingsrätten funnit, ske på det sättet att de belopp som M.R. skall betala till borgenärerna varje månad från april 2002 skall höjas i enlighet med vad som framgår av den till tingsrättens beslut fogade betalningsplanen.

När det sedan gäller frågan om betalningsplanen dessutom skall löpa under en längre tid än ursprungligen bestämda fem år gör hovrätten följande överväganden. Enligt 8 § fjärde stycket skuldsaneringslagen skall betalningsplanen löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid. I förarbetena till lagstiftningen har anförts att ett frångående av femårsregeln med flera år bör bli mycket sällsynt förekommande (prop. 1993/94:123 s. 108). Hellners-Mellqvist (s. 168) har bland annat på grund av detta uttalande dragit slutsatsen att det är fråga om en mycket stark presumtionsregel.

Som skäl för att i detta fall ändå utsträcka betalningstiden med ytterligare två år kan anföras att M.R. under en längre tid haft ett betydligt större betalningsutrymme än vad som förutsattes vid det ursprungliga beslutet i oktober 1997. Mot detta kan anföras att gäldenären, sedan beslutet om skuldsanering väl är fattat, inte har någon skyldighet att på eget initiativ informera borgenärerna om ändrade inkomstförhållanden. Det bör sålunda åligga varje enskild borgenär att bevaka om det finns anledning att begära omprövning av skuldsaneringen (Hellners- Mellqvist, s. 247). Det kan ifrågasättas om den omständigheten att en borgenär inte har reagerat förrän efter flera år skall läggas gäldenären till last i ett omprövningsärende.

Vid bedömningen skall även beaktas vad som anförts om skuldsaneringsinstitutets definitiva och rehabiliterande karaktär och den restriktivitet som allmänt sett bör råda när det gäller omprövning av lagakraftvunna beslut. I princip bör en gäldenär som lojalt betalar enligt planen kunna förlita sig på att betalningstiden verkligen upphör den bestämda dagen. Vidare bör beaktas att M.R. såvitt framkommit inte på något sätt har uppträtt illojalt mot sina borgenärer.

Vid en avvägning mellan de olika intressen som ryms inom skuldsaneringsinstitutet finner hovrätten att M.R:s förbättrade ekonomiska förhållanden skall komma borgenärerna till del inom den ursprungligen bestämda betalningstiden på fem år, men att det inte finns skäl att förlänga tiden med ytterligare två år. Tingsrättens beslut skall ändras i enlighet med detta.

M.R. har, för det fall hennes i första hand framställda yrkande skulle vinna bifall, yrkat förpliktande för borgenärerna att återbetala överskjutande belopp. Med hänsyn till utgången saknas skäl att ta ställning till detta yrkande.

Slut

- - -

Hovrätten ändrar tingsrättens beslut på så sätt att

a) betalningsplanen skall gälla för tid som bestämdes i Stockholms tingsrätts, avd. 6, beslut den 1 oktober 1997, och

b) M.R. skall till borgenärerna betala de belopp som framgår av den till tingsrättens beslut den 17 april 2002 fogade betalningsplanen, dock endast i den mån beloppen belöper på tiden från och med maj 2002 till och med september 2002, med rätt för M.R. att avräkna vad hon visar sig redan ha betalat.

Referenten, hovrättsrådet Omi Mohammar, var skiljaktig och fastställde på de av tingsrätten anförda skälen det överklagade beslutet.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Blomstrand, referent, Nyström och Virdesten) meddelade den 2 maj 2005 följande beslut:

Skäl

Enligt 27 § första stycket 5 skuldsaneringslagen (1994:334) kan en tingsrätt, på ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering, upphäva eller ändra beslutet, om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förbättrats efter skuldsaneringen.

Som domstolarna har funnit förbättrades M.R:s ekonomi efter beslutet om skuldsanering i sådan mån att hennes utrymme för att betala av på skulderna ökades väsentligt och det därmed uppkom förutsättningar för att ändra skuldsaneringsbeslutet. I HD har M.R. inte ifrågasatt att betalningsutrymmet skall tas i anspråk på det sätt som hovrätten har förordnat, och hon har också obestritt uppgivit att hon har gottgjort borgenärerna enligt hovrättens beslut. Frågan i HD gäller om skuldsaneringsbeslutet skall ändras därutöver så att betalningstiden förlängs efter den ursprungligen bestämda femårsperioden. Motiveringen för detta skulle vara att borgenärerna bör kompenseras för att M.R. själv kunnat tillgodogöra sig det ökade betalningsutrymmet under tid innan frågan om omprövning aktualiserades.

Lagtexten kan inte ges den innebörden att det skulle vara otillåtet att ändra ett skuldsaneringsbeslut så att betalningstiden förlängs. Inte heller lagens förarbeten ger uttryck för en sådan tanke, låt vara att den situation som målet rör inte behandlas uttryckligen i motiven. (Jfr betänkandet SOU 2004:81, där Skuldsaneringsutredningen föreslår en lagreglerad möjlighet att förlänga betalningsperioden vid omprövning.)

Ett huvudsyfte med skuldsaneringsförfarandet är att svårt skuldsatta personer skall komma ur sina ekonomiska problem och därmed få en möjlighet till ett drägligare och mer samhällsnyttigt liv. Samtidigt skall skuldsaneringen gynna borgenärskollektivet genom att gäldenären betalar åtminstone någon del av sina skulder. Detta åstadkoms enligt skuldsaneringslagen därigenom att gäldenären under en begränsad tid, normalt fem år, får förbehålla sig ett snävt begränsat belopp för sin och sin familjs försörjning, medan överskottet fördelas mellan borgenärerna. Gäldenären befrias från ansvaret för att betala skulderna härutöver.

Med hänsyn till skuldsaneringsinstitutets syfte och utformning bör - i avsaknad av särskild lagreglering - restriktivitet iakttas med att förlänga betalningstiden och därmed ta gäldenärens betalningsutrymme i anspråk under längre tid än som ursprungligen avsetts (jfr 8 § fjärde stycket skuldsaneringslagen). Tiden bör normalt inte förlängas, om gäldenären fullgör sina förpliktelser enligt beslutet om skuldsanering och han eller hon inte heller i övrigt handlar i strid mot vad som åligger honom eller henne enligt skuldsaneringslagen.

M.R. har betalat utan anmärkning enligt den ursprungliga betalningsplanen. Skuldsaneringslagen föreskriver inte att gäldenären skall underrätta borgenärerna eller någon annan om förbättringar i sin ekonomi. Såvitt framkommit har M.R. inte handlat i strid mot några skyldigheter enligt skuldsaneringslagen. Med hänsyn till det anförda bör betalningstiden inte förlängas.

Överklagandet skall således lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.