NJA 2005 s. 309

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Marika Estreen, tingsfiskalen Henrik Eriksson och fd. chefsrådmannen Leena Henrikson) anförde i dom den 14 januari 2002 bl.a.:

Bakgrund

H.N. var tidigare gift med E.N. och de hade gemensamt sonen L.N. E.N. avled den 8 juli 1978 och efterlämnade som dödsbodelägare L.N. och H.N. Bouppteckningen efter E.N. förrättades den 16 augusti 1978. Till grund för bouppteckningen lades ett mellan E.N. och H.N. den 13 november 1967 dagtecknat inbördes testamente som innebar att H.N. ärvde E.N:s egendom med fri förfoganderätt. Testamentet godkändes av L.N. den 28 juli 1978 och av H.N. den 27 augusti samma år. Göteborgs tingsrätt registrerade bouppteckningen den 31 oktober 1978 och beslutade att arvsskatt skulle utgå i enlighet med det godkända testamentet, dvs. som om H.N. var den enda arvingen.

Den 3 december 1978 upprättades en såsom arvskifte i E.N:s dödsbo betecknad handling i vilken H.N. åtog sig att utge dels en revers, dels ett antal ersättningar till L.N. i händelse av framtida fastighetsförsäljningar. Värdet av hans förpliktelser baserades på en beräkning om en fjärdedel av i boet ingående egendom, vilket motsvarade laglotten.

H.N. gifte sig år 1983 med M.N. och fick påföljande år med henne sonen H. och år 1994 sonen E. I februari 1989 flyttade familjen till Portugal. Flyttningen föranleddes av ett erbjudande om arbete där som H.N. fick av sin arbetsgivare. Den 11 april 1991 sålde H.N. sin bostad i Långedrag (Hängbjörksgatan). I anledning av försäljningen utbetalade H.N. 213 769 kr till L.N. enligt avtalet från den 3 december 1978.

Den 16 oktober 1986 upprättades ett mellan H.N. och M.N. gällande äktenskapsförord, varigenom H.N:s egendom förklarades vara giftorättsgods och M.N:s egendom enskild. H.N. och M.N. upprättade den 3 augusti 1994 ett inbördes testamente vari föreskrevs att den efterlevande maken med full äganderätt skulle erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap och att deras gemensamma bröstarvingar efter bådas frånfälle skulle inträda som arvingar.

H.N. avled den 13 maj 1997 och Göteborgs tingsrätt förordnade den 7 november 1997 advokaten K.G.H., Ystad, till boutredningsman. Ärendet överflyttades sedermera till Stockholms tingsrätt som registrerade bouppteckningen den 14 april 1999. På dödsbodelägarnas uppmaning förrättade K.G.H. tvångsskifte den 24 januari 2000 samt tilläggsskifte den 17 februari 2000. Skiftet gjordes med följande, varom nu är ifråga, utgångspunkter; att L.N. saknar ställning som secundosuccessor efter E.N.,

att aktier och obligationer på VPC-konto samt medel på personkonto i Nordbanken till hälften utgör H.N:s giftorättsgods och till hälften M.N:s enskilda egendom, att bankmedel i Portugal på Banco Bilbao Vizcaya utgör M.N:s enskilda egendom samt att M.N. är berättigad till ersättning för vård av H.N. med 10 000 kr.

L.N. väckte den 21 februari 2000 talan om klander av bodelningen och arvskiftet vid Stockholms tingsrätt som i beslut den 25 augusti 2000 fann sig inte vara behörig att ta upp målet till prövning och därför avvisade L.N:s talan - - -. Efter att L.N. överklagat avvisningsbeslutet hänvisade Svea hovrätt, med undanröjande av Stockholms tingsrätts beslut, målet till behörigt forum, Göteborgs tingsrätt. - - -.

Yrkanden m.m.

L.N. har - såsom han slutligen bestämt sin talan - yrkat att tingsrätten jämkar tvångsbodelning och arvskifte av den 24 januari 2000 efter H.N. samt därvid fastställer följande:

a) att L.N. är secundosuccessor efter sin sedan 1978 bortgångna moder E.N. och att L.N:s efteravsprocent bestäms till 36 procentenheter, eller annan procentsats tingsrätten finner skälig.

b) att följande tillgångar skulle ha upptagits som H.N:s giftorättsgods i bouppteckningen:

1. M.N:s hälft av VPC-konto, såsom det anges i tvångsskiftet,

2. M.N:s banktillgodohavande i Portugal, såsom det anges i tvångsskiftet,

3. M.N:s hälft av konto i Nordbanken, såsom det anges i tvångsskiftet,

c) att M.N. ej har rätt att utfå 10 000 kr för vård av den avlidne,

d) för det fall tingsrätten inte finner anledning fastställa att egendomen under punkterna b 1-3, helt eller delvis skall anses utgöra H.N:s giftorättsgods, yrkas att tingsrätten fastställer att L.N. såsom secundosuccessor har rätt till vederlag som skall utgå ur H.N:s giftorättsgods enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB.

L.N. har vidare yrkat att tingsrätten efter fastställande av ovan angivna principer återförvisar ärendet till skiftesmannen K.G.H. för genomförande av nytt arvskifte.

M.N. har bestritt L.N:s yrkanden. Om L.N. skulle anses ha rätt till efterarv skall efterarvskvoten inte bestämmas till mer än en tredjedel av H.N:s dödsbo eftersom L.N. tidigare fått ut sin laglott. Vad L.N. erhållit i anledning av överenskommelsen i arvskiftet av den 3 december 1978 skall inte ses som arvsförskott. Om tingsrätten ändå skulle finna att utgivna belopp bör bedömas på detta sätt kan inte någon efterarvskvot vitsordas; detta till följd av att den kraftiga penningvärdesförsämringen under åren 1978 till 1990 omöjliggör varje jämförelse av under perioden utbetalda belopp.

- - -.

Grunder

L.N.

Secundosuccession. H.N. har tillträtt arvet efter E.N. med fri förfoganderätt. Enligt det inbördes testamente som låg till grund för arvet, skulle L.N. inträda som secundosuccessor vid den sist avlidnes bortgång.

Av skifteshandlingen den 3 december 1978 kan utläsas att L.N. - under vissa förutsättningar - skall erhålla en fjärdedel av boets behållning, vilket motsvarade laglotten. Arvslotten har följt testamentsgivarens vilja och tillfallit H.N. med fri förfoganderätt, med rätt till efterarv för L.N. Testamentet har godkänts av L.N. vilket antecknats i bouppteckningen. Tingsrätten har registrerat bouppteckningen samt fattat beslut om arvsskatt som om H.N. var den enda arvsberättigade arvingen. Godkännandet skall uppfattas som ett avstående från laglott. Avståendet är bindande.

Den därefter upprättade skifteshandlingen är inte en skifteshandling i rättslig mening och kan möjligen ges betydelsen av avtal om förskott på arv. Det som utges med stöd av avtalet skall därför anses utgöra förskott på arv och avräknas på arv efter E.N. enligt 6 kap. 1 § ÄB. L.N. har ostridigt erhållit 213 769 kr, vilket belopp således skall gå i avräkning.

Beräkning av kvotdel. Enligt 3 kap. 2 § andra stycket ÄB skall bröstarvinge, som vid den sist avlidnes död helt eller delvis fått ut sitt arv, få vidkännas en minskning av sin andel i efterlevande makes bo som svarar mot förskottet. För att kunna bestämma L.N:s andel i boet efter H.N. måste saluvärdet av E.N:s dödsbo och dess relation till vad L.N. utfått beräknas.

H.N. underlät att i bouppteckningen efter E.N. uppge förekomsten av en egen kapitalförsäkring till ett värde om ca 11 000 kr.

Försäljningslikviden för en fritidsfastighet, Käringagärdet 1:15, som tillskiftats H.N. den 3 december 1978, med avdrag för det värde som angivits i bouppteckningen, skall på samma grund adderas till bobehållningen. Den på nu angivet sätt framräknade bobehållningen efter E.N., skall sättas i relation till utbetalningen om 213 769 kr. Beräkningen av bobehållningen får följande utseende.

Bobehållningen enligt skiftet 215 836 kr

Kapitalförsäkring, två premiebetalningar inklusive

avkastning 11 000 kr

Fastigheten Hängbjörksgatan, nettovärde 1 123 880 kr

Fastigheten Käringagärdet 1:15, nettovärde 172 000 kr

Detta ger en total bobehållning efter E.N. om 1 522 716 kr.

Utbetalningen till L.N. om 213 769 kr motsvarar, avrundat, 14 procent av boets totala behållning och han har således ytterligare 36 procent att fordra i efterarv efter E.N. Innan bodelning och skifte äger rum mellan dödsboet och M.N. skall L.N. såsom efterarv påföras motsvarande andel i H.N:s dödsbo jämlikt 3 kap. 6 § ÄB.

Gåvor till M.N. Vad avser de samägda tillgångarna i Sverige var dessa gåvor inte fullbordade eftersom H.N. bibehållit dispositionsrätt till tillgångarna, se 4 § lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. Enligt lag och gängse sakrättsliga regler måste gåvan ha kommit ur givarens besittning för att vara fullbordad. För gåvor inom äktenskapet skall dessa dessutom registrerats för att få sakrättslig verkan gentemot secundosuccessorer.

Vad avser banktillgodohavandena i Portugal är gåvan inte fullbordad eftersom den inte registrerats.

L.N. har ett sakrättsligt krav på den aktuella egendomen och därför får M.N:s obligationsrättsliga anspråk stå tillbaka för L.N:s tredjemansanspråk.

Avseende alla gåvor åberopas i andra hand vederlagsregeln i 3 kap. 3 § första stycket ÄB varigenom H.N. får genom gåvorna anses, utan hänsyn till L.N:s efterarvsrätt, ha orsakat väsentlig minskning av sin egendom genom bortgivande av det belopp M.N. disponerade vid arvfallet. L.N. äger invändningsvis rätt att påkalla jämkning när gåvorna nu påstås vara fullbordade.

Anspråk på ersättning för vård. M.N:s anspråk på ersättning för vård av den avlidne saknar rättslig grund. För att anspråket skulle kunna göras gällande efter H.N:s bortgång krävs testamentets form.

M.N.

Secundosuccession. Det mellan E.N. och H.N. gällande testamentet innebar att efterlevande make ärvde med fri förfoganderätt och att L.N. var berättigad till efterarv. L.N. avstod från att begära att få ut sin laglott.

Genom det mellan H.N. och L.N. överenskomna arvskiftet av den 3 december 1978 blev slutligt avgjort vad som skulle gälla angående arvet efter E.N.H.N. har fullgjort sina förpliktelser i arvskiftet och arvet efter E.N. är slutligt reglerat.

Gåvor till M.N. De gåvor M.N. erhållit från H.N. - tillgångarna på VPC- kontot, medlen på kontot i Nordbanken och medlen på kontot i Portugal - är obligationsrättsligt gällande mellan makarna. L.N. kan inte göra gällande bättre rätt än H.N. hade kunnat göra. H.N:s dispositioner är bindande för honom och således även för L.N.

Eftersom L.N. inte är berättigad till efterarv efter E.N. är den av honom åberopade bestämmelsen om vederlag inte tillämplig här.

Anspråk på ersättning för vård. H.N. klargjorde för M.N. att hon var berättigad till ersättning för sitt vårdarbete och att det var hans bestämda önskan att hon skulle få sådan ersättning. Avtal, uttryckligt eller i vart fall konkludent, träffades om sådan ersättning. Avdrag med yrkat belopp har godtagits av tingsrätten vid beslut om fastställande av arvsskatt i samband med bouppteckningens registrering.

Återförvisning. Det är, med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt det skulle innebära, orimligt att återförvisa målet till skiftesmannen. Sådan återförvisning är inte heller behövlig.

Utveckling av talan

L.N.

H.N. utgav aldrig i skiftet angiven revers och har inte heller reglerat den skuld reversen avsåg. Han utgav inte heller ersättning för sommarbostaden Käringagärdet 1:15 när fastigheten såldes 1980. H.N. och L.N. var ense om att sälja huset och i stället köpa ett sommarhus i Ystad. L.N. påfordrade inte utgivande av vare sig reversen eller försäljningslikviden för fastighetsförsäljningen.

Det har vid boutredningen efter H.N. framkommit att det fanns ytterligare tillgångar som utelämnades i bouppteckningen och skiftet efter E.N. Sålunda underlät H.N. att medräkna värdet av en egen kapitalförsäkring som förelåg vid tiden för E.N:s bortgång om ca 11 000 kr.

H.N. var 33 år äldre än M.N. M.N., som kommer från Ecuador, har under tiden tillsammans med H.N. aldrig arbetat utanför hemmet eller dragit in några pengar till boet. Efter att H.N. inlett sin förbindelse med M.N., förändrades H.N:s livsföring och attityd till vänner och familj. Han drog sig undan dessa i allt större utsträckning. Kontakten mellan H.N. och L.N. försämrades på så sätt att den blev glesare och inte lika förtrolig som tidigare. Den övergick dock inte i ovänskap på något sätt men L.N. kände sig i någon mening undanträngd av M.N. När H.N. sålde sin bostad i Långedrag och flyttade till Portugal gjorde han detta utan att informera L.N.

H.N. arbetade inom byggnadsbranschen och skapade en viss förmögenhet. Efter flytten till Portugal, där H.N. köpte en lägenhet, vistades familjen i Sverige under sommaren och utnyttjade huset i Ystad.

Genom mellan H.N. och M.N. upprättat inbördes testamente beskars L.N. all arvsrätt efter fadern. H.N. avled den 13 maj 1997 och bouppteckningen inregistrerades vid Stockholms tingsrätt 1999. Av denna framgår vissa omständigheter som inte berörs i skiftet, bl.a. att de båda sönerna E. och H. erhållit cirka 75 000 kr vardera som gåva från fadern under 1990-talet samt att M.N. erhöll utbetalning från en skattefri kapitalförsäkring med cirka 229 000 kr samt att hon är insatt som förmånstagare till fyra pensionsförsäkringar med ett beräknat pensionskapital om cirka 1 222 000 kr.

Enligt uppgift från M.N. samt med stöd av H.N:s brev till PK-banken, sedermera Nordbanken, har M.N. insatts som medkontohavare i H.N:s olika värdepappers- och bankkonton. Alla tillgångar M.N. uppvisar i bouppteckningen härrör från H.N. Själv uppger hon att gåvorna är fullbordade och skiftesmannen har verkställt skiftet utifrån denna uppfattning. M.N. har inte ingivit gåvoskattedeklaration och har dessutom förnekat förekomsten av skattepliktiga gåvor i bouppteckningen. Det får med hänsyn härtill hållas för visst att det aldrig förelegat någon partsgemensam gåvoavsikt hos H.N. Möjligen kan praktiska orsaker ha spelat in vid insättandet av M.N. som medkontohavare. När H.N. vid ett par tillfällen gav bort gåvor till sina och M.N:s söner upprättades gåvobrev och gåvoskattedeklarationer.

M.N.

L.N. saknar efterarvsrätt efter E.N. Formuleringen av arvskiftet ger vid handen att det var avsett att arvet efter E.N. härigenom slutligt skulle regleras.

Det är oklart om reversen som omnämns i arvskiftet utgavs av H.N. Skulden är oaktat detta reglerad; förmodligen skedde detta när L.N. 1979 förvärvade en fastighet. För det fall tingsrätten skulle finna att skulden är oreglerad är den under alla förhållanden preskriberad.

Smålandsfastigheten Käringagärdet såldes år 1980. I samband härmed fick L.N. ut sin andel i enlighet med arvskiftet. Det bestrids att H.N. och L.N. överenskommit att fastigheten i Ystad skulle vara en ersättningsfastighet för Käringagärdet. Om någon del i anledning av försäljningen skulle kvarstå oreglerad är fordringen i vart fall preskriberad.

Fastigheten i Långedrag (Hängbjörksgatan) såldes år 1990. L.N:s andel av försäljningslikviden slutreglerades efter korrespondens mellan advokaterna R.G. och K.G.H. på så sätt att L.N. utfick sin fjärdedel av övervärdet. I samband härmed var arvskiftet slutreglerat. Om någon del kvarstår oreglerad är den i så fall preskriberad. L.N. berörde inte under H.N:s livstid sin påstådda rätt till efterarv. H.N. uppfattade det som att alla L.N:s anspråk i anledning av E.N:s bortgång var avklarade.

Av 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen i dess dåvarande lydelse följer att den ifrågavarande kapitalförsäkringen inte skulle ha upptagits i bobehållningen eller skiftesbehållningen efter E.N. Inbetalning till försäkringen har gjorts med 11 000 kr. Emellertid tas provisionen till försäkringsbolaget av de första inbetalningarna. Ett eventuellt återköpsvärde för försäkringen torde därför vara försumbart.

H.N. träffade M.N. 1979 och de gifte sig 1983. M.N. flyttade i samband med giftermålet från USA till Göteborg. Hon har en universitetsexamen i ekonomi från 1982 och gick, vid flytten till Sverige, en masterskurs som hon emellertid vid denna tidpunkt avbröt. Under 1984 arbetade hon som kommunal dagmamma i Göteborg. När familjen, till följd av att H.N. erhållit ett erbjudande från sin arbetsgivare, flyttade till Portugal var det till stor hjälp för H.N. att M.N., som ursprungligen kommer från Ecuador, kunde portugisiska och spanska.

Såväl äktenskapsförordet som det inbördes testamentet mellan H.N. och M.N. upprättades på H.N:s initiativ. K.G.H. biträdde vid upprättandet av dessa dokument. Syftet med handlingarna var att H.N. ville trygga M.N:s och deras gemensamma barns ekonomiska ställning. L.N. skulle ha rätt att få sin laglott men inte något därutöver. L.N. levde under goda ekonomiska förhållanden och det fanns inget beaktansvärt skäl att gynna honom.

H.N. köpte en lägenhet i Portugal. När lägenheten senare såldes insattes försäljningslikviden på ett bankkonto som M.N. disponerade ensam. Efter något år ordnade M.N. så att även H.N. fick möjlighet att disponera medlen på kontot.

H.N. instruerade i november 1995 dåvarande PK-banken, att aktierna på hans VPC-konto skulle överföras till ett för honom och M.N. gemensamt konto. Härefter genomfördes denna transaktion. På motsvarande sätt, och troligen vid ungefär samma tidpunkt, överfördes H.N:s tillgångar på konto i Nordbanken till ett för makarna gemensamt konto. Transaktionerna skall ses som obligationsrättsligt bindande gåvor och skall i bouppteckningen och skiftet tas upp på det sätt skiftesmannen gjort. I målet saknar frågan om gåvorna är sakrättsligt fullbordade eller inte betydelse.

H.N. dog i cancer. Han var fullt klar under sjukdomstiden och ville mot läkarnas inrådan vårdas i hemmet. I anledning härav önskade H.N. att M.N. skulle få ersättning för sitt vårdarbete och makarna träffade, uttryckligen eller i vart fall konkludent, avtal härom.

Domskäl

L.N. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med sin svärfar, H.P. Som skriftlig bevisning har han åberopat arvskifte efter E.N. och brev från H.N. till PK-banken.

M.N. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med K.G.H., H.N:s förre sekreterare I.S. samt H.N:s bror G.N. Hon har åberopat samma skriftliga bevisning som L.N. och därutöver brev från R.G. till K.G.H. och vice versa, kontobesked avseende Nordbanken personkonto samt ”Declaration” av Banco Bilbao.

L.N. har vid förhöret i huvudsak bekräftat de uppgifter som lämnats till utveckling av käromålet samt tillagt bl.a. följande.

Han vet inte vem som upprättade boupptecknings- och arvskifteshandlingarna efter E.N. eftersom det var H.N. som ombesörjde detta. L.N:s efterarvsrätt var aldrig uppe till diskussion. H.N. presenterade arvskifteshandlingen och bad L.N. att skriva under den. Det förekom ingen diskussion om innehållet i skifteshandlingen. L.N. hade inget intresse av att få ut några pengar då. Det var H.N. som bestämde innehållet i arvskiftesavtalet, L.N. hade inga synpunkter på det. Han tror inte att H.N. hade ekonomisk möjlighet att lösa ut honom kontant. Han fick aldrig någon revers eller betalning i enlighet med reversen och krävde inte heller att få det. När han köpte sin första fastighet var han inte i behov av pengar och betalade därför denna själv. Vid denna tidpunkt kände han inte till reversens existens. Han fick inte några pengar i samband med försäljningen av fastigheten Käringagärdet. Istället var han och H.N. överens om att fastigheten i Ystad var ersättningsfastighet för Käringagärdet. Till en början utnyttjade han fastigheten i Ystad i stor utsträckning och hjälpte också till att renovera huset.

M.N. har vid förhöret i huvudsak bekräftat de uppgifter som lämnats till utveckling av bestridandet samt tillagt bl.a. följande.

Redan i augusti 1983 berättade H.N. för henne - efter att hon ställt fråga därom - att han inte var skyldig L.N. någonting från arvet efter E.N. Det enda som återstod att reglera var viss L.N. tillkommande del av försäljningslikviden för de i skiftet angivna fastigheterna. H.N. sade vidare att L.N. vid H.N:s bortgång skulle ha rätt att få ut sin laglott och att denna motsvarade ungefär 250 000 kr. Den resterande delen av H.N:s tillgångar skulle hon och deras gemensamma barn erhålla.

När familjen flyttade till Portugal införskaffades en lägenhet som H.N. erlade betalning för. När lägenheten såldes sattes pengarna enligt H.N:s instruktioner in på ett konto i hennes namn på portugisisk bank. Alla pengar hon har kommer ursprungligen från H.N. Han meddelade henne att han ville ge henne några konton i Sverige och ordnade därefter detta. M.N. var själv inte i kontakt med Nordbanken förrän efter H.N:s bortgång.

H.N. hade obotlig cancer men ville detta till trots bo i hemmet. En sjuksköterska och M.N. skötte om honom. H.N. ville att M.N. skulle få ersättning för sin vårdinsats. Hon ville egentligen inte detta men accepterade att få ersättning efter att hon frågat K.G.H. om tillåtligheten av ett sådant arrangemang.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten har först att pröva frågan om L.N. skall anses ha ställning som secundosuccessor efter sin moder E.N.

Det mellan E.N. och H.N. gällande testamentet innebar att efterlevande make ärvde med fri förfoganderätt och att L.N. var berättigad till efterarv. I målet är ostridigt att L.N. avstod från att genom laglottsjämkning begära att få ut sin laglott. Avgörande för frågan om L.N. är efterarvsberättigad är om giltigt arvskifte skall anses ha kommit till stånd mellan dödsbodelägarna L.N. och H.N. eller om den i målet åberopade handlingen av den 30 augusti 1978, såsom L.N. gjort gällande, istället skall ses som ett avtal om förskott på arv.

Enligt bestämmelsen i 23 kap. 4 § ÄB, i dess lydelse före den 1 januari 1989, skall över arvskifte upprättas handling som skrivs under av delägarna med vittnen. Den i målet åberopade handlingen av den 30 augusti 1978 uppfyller dessa formella förutsättningar. I handlingen, som benämns arvskifte i dödsboet efter fru E.N., står som sista punkt att läsa ”Med förestående arvskifte och därvid träffade överenskommelser förklarar vi oss härmed till alla delar nöjda”. Den språkliga utformningen av avtalet talar med avsevärd styrka för att avsikten varit att slutligt reglera arvet efter E.N.

I avtalet överenskom L.N. och H.N. att H.N. till L.N. skulle överlämna en revers som till värdet motsvarade L.N:s laglott. Vidare skulle H.N., om han sålde sig tillskiftade fastigheter, till L.N. utge en fjärdedel av skillnaden mellan försäljningslikviden och taxeringsvärdet vid avtalstidpunkten, med avdrag för reparationskostnader och realisationsvinstskatt. Det förhållande att L.N. genom avtalet endast tillförsäkrades ett belopp motsvarande sin laglott och i sådant fall får anses ha eftergivit hälften av sitt arv efter E.N. innebär inte i sig att någon rätt till efterarv kan sägas kvarstå. Tvärtom står det dödsbodelägarna fritt att i arvskiftet fördela kvarlåtenskapen på sätt de finner lämpligt. Inte heller finns något hinder mot att efterlevande make vid den först avlidne makens bortgång löser ut efterarvingar för att på så sätt få en mer rationell ordning till stånd (se Walin, Gösta, Ärvdabalken Del 1, fjärde uppl. s. 72). Frågan om H.N. fullgjort avtalet av den 30 augusti 1978 eller inte saknar betydelse för bedömningen av om L.N. skall anses ha ställning som secundosuccessor efter sin moder E.N. Vare sig avtalets materiella innehåll eller vad som i övrigt framkommit genom den skriftliga och muntliga bevisningen, talar mot att handlingen skall ses som ett avtal om arvskifte.

Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten det i målet utrett att L.N:s efterarvsrätt i boet efter E.N. upphört genom arvskiftet den 30 augusti 1978 och att L.N. således inte har ställning som secundosuccessor i dödsboet.

Tingsrätten övergår härefter till att pröva frågan om M.N:s hälft av VPC-kontot och hälft av kontot i Nordbanken samt M.N:s banktillgodohavande i Portugal rätteligen bort ha upptagits som H.N:s giftorättsgods i bouppteckningen. Det är i målet ostridigt att egendomen härrör från H.N. Fråga är således om M.N. gjort ett giltigt fång.

L.N:s anspråk på aktuell egendom är inte, enär L.N. vare sig intar ställning som borgenär eller det är fråga om konkurrerande förvärv eller liknande, av sakrättslig natur. Kravet är istället obligationsrättsligt och frågan om M.N. gjort ett giltigt förvärv skall prövas mot bakgrund härav.

Vad gäller tillgångarna i Sverige är i målet ostridigt att H.N. genom att meddela banken tillsett att M.N. insattes som medkontohavare med dispositionsrätt över aktuella konton alternativt att medlen överförts till ett konto över vilket såväl H.N. som M.N. hade dispositionsrätt. Av 4 § lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva följer att om någon, som gåva åt annan, till bank har överlämnat penningar eller annan lös egendom utan att förbehålla sig rätt att däröver förfoga, skall gåvan anses fullbordad när det givna blivit av banken mottaget för gåvotagarens räkning. Motsvarande tillämpning gäller där givaren låtit å gåvotagarens räkning överföra medel som givaren hade innestående i banken. Vad som av bestämmelsen framgår om att gåva inte blir fullbordad om givaren förbehåller sig rätt att förfoga över det givna är en princip som har giltighet även utanför paragrafens direkta tillämpningsområde. H.N. har, efter tidpunkten när M.N. skulle erhållit aktuell egendom genom gåva, haft möjlighet att disponera över tillgångarna på de svenska kontona. Att han på någon grund skulle varit förhindrad att disponera över tillgångarna till den del de motsvarade M.N:s hälft av kontona, har inte påståtts i målet. Med hänsyn till att H.N. förbehållit sig förfoganderätt över tillgångarna är gåvorna, oaktat att banken denuntierats och antecknat M.N. och H.N. som hälftenägare till kontona, inte fullbordade. På dessa konton innestående tillgångar skall därför i sin helhet rätteligen upptas som H.N:s giftorättsgods i bouppteckningen.

Vad gäller banktillgodohavande i Portugal har M.N. gjort gällande att medlen härrör från försäljning av en lägenhet vilken H.N. finansierat och där försäljningslikviden insattes på ett konto över vilket M.N. ensam hade dispositionsrätt. Något år därefter fick H.N. möjlighet att såsom medkontohavare teckna kontot. Dessa uppgifter har inte tillbakavisats av L.N. och skall därför ligga till grund för tingsrättens bedömning. Genom insättningen på kontot i Portugal avskars H.N. förfoganderätten över medlen och gåvan från H.N. till M.N. fullbordades. Det förhållande att H.N. därefter återfått dispositionsrätt till medlen föranleder i detta avseende ingen annan bedömning. L.N. har i andra hand åberopat vederlagsregeln i 3 kap. 3 § första stycket ÄB. Bestämmelsen är emellertid, enär L.N. enligt tingsrättens bedömning ovan saknar ställning som secundosuccessor i dödsboet efter E.N., inte tillämplig. Banktillgodohavandet i Portugal skall därför, på sätt som skett, i bouppteckningen upptas som M.N:s enskilda egendom.

Tingsrätten övergår härefter till att pröva frågan om M.N. skall ha rätt att utfå 10 000 kr för vård av H.N. under hans sjukdomstid. Som grund för sin rätt till avdrag har M.N. anfört att hon och H.N., uttryckligen eller i vart fall konkludent, träffat ett avtal innebärande rätt för henne att få ersättning för det vårdarbete hon utfört. M.N. får anses ha bevisbördan för detta sitt påstående. Hon har under sanningsförsäkran i allmänt hållna ordalag anfört att H.N. ville att hon skulle få ersättning för sin vårdinsats. I målet har inte påståtts att storleken på den ersättning som skulle utgå för M.N:s arbete diskuterades mellan makarna. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att M.N. inte, mot L.N:s bestridande, visat att avtal träffats med det innehåll hon gör gällande. M.N. har därför inte rätt till ersättning av dödsboet för vård av H.N. under hans sjukdomstid.

Mot bakgrund av de av tingsrätten beslutade justeringarna i tidigare genomfört skifte, föreligger behov av att skiftesman genomför nytt skifte utefter här ovan gjorda bedömningar. Ärendet skall därför återförvisas till skiftesmannen K.G.H.

- - -.

Domslut

Domslut

a) att M.N:s hälft av VPC-konto och hälft av konto i Nordbanken, såsom de anges i tvångsskiftet, skulle ha upptagits som H.N:s giftorättsgods i bouppteckningen samt

b) att M.N. ej har rätt att utfå 10 000 kr för vård av den avlidne.

- - -.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson, hovrättsråden Bengt von Reis och Eva Lönqvist, referent, samt adjungerade ledamoten Anna Rehnberg) anförde i dom den 11 december 2002:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har M.N. och L.N. hörts på nytt. Vittnesförhören vid tingsrätten med K.G.H., I.S., G.N. och H.P. har spelats upp från band. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats.

L.N:s rätt till efterarv

L.N. anförde vid tingsrätten som grund för sitt yrkande att den i målet åberopade skifteshandlingen inte är en skifteshandling i rättslig mening, men att den möjligen kan ges betydelsen av avtal om förskott på arv. I hovrätten har L.N. till förtydligande av sin inställning anfört att avsikten med skifteshandlingen inte var att han skulle avsäga sig sin rätt till efterarv och att handlingen inte innebar annat än att hans laglott reglerades. L.N. har under förhöret i hovrätten berättat att det inte var meningen att han skulle få ut några pengar från sin far vid den tidpunkt då skifteshandlingen upprättades och att detta var skälet till att det i stället skulle ställas ut en revers och att han dessutom tillförsäkrades viss betalning för det fall fadern senare skulle sälja de fastigheter denne hade tillskiftats. Han har vidare berättat att han aldrig fått ut några pengar med anledning av reversen och inte heller fått någon betalning då fadern sålde fastigheten Käringagärdet. På särskild fråga har han uppgett att han inte ansett sig ha några krav på fadern utöver vad som följde av reversen och av fastighetsförsäljningen.

Liksom tingsrätten anser hovrätten att skifteshandlingens språkliga utformning starkt talar för att parternas avsikt varit att genom skifte slutligt reglera L.N:s rätt till arv efter E.N. Det framstår för hovrätten som svårförståeligt att handlingen i stället skulle ha varit avsedd att tolkas som en överenskommelse om förskott på arv eller som ett avtal som innebar att L.N. tillskiftades sin laglott, samtidigt som parterna varit ense om att L.N. rent faktiskt inte skulle få ut någon ersättning i samband med att handlingen upprättades. Till det kommer att L.N. själv uppgett att han inte ansett sig ha några krav på sin far utöver vad som följde av skifteshandlingen. Med hänsyn till detta och till vad tingsrätten i övrigt har anfört finner hovrätten det utrett att L.N:s rätt till efterarv upphört genom arvskiftet 1978. L.N:s överklagande i denna del skall därför ogillas.

M.N:s hälft av VPC-kontot

Av utredningen i målet framgår att H.N. i brev till PK-banken den 13 november 1995 begärde att ett VP-konto för samägande skulle öppnas på VPC för honom och M.N. samt att de aktier som noterats på hans VP-konto skulle överföras dit. Det är ostridigt i målet att H.N:s aktier i enlighet med dessa instruktioner kom att överföras till ett av honom och M.N. samägt avstämningskonto och L.N. har inte framfört någon invändning i fråga om hur innehavet registrerades. L.N. har däremot hävdat att överföringen av aktier till det samägda kontot inte inneburit att en fullbordad gåva kommit till stånd eftersom H.N. alltjämt hade dispositionsrätt till det samäga VP-kontot. M.N. har för sin del hävdat att gåvan blivit gällande mellan makarna redan genom att hon registrerades som samägare till innehavet på kontot. Hon har vidare hävdat att hon och H.N. endast gemensamt kunde disponera kontot. L.N. har bestritt att så varit fallet och hävdat att makarna N. var för sig hade dispositionsrätt.

Gåva anses normalt fullbordad då gåvotagaren fått gåvan i sin besittning. Enligt 3 § första stycket lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (gåvolagen) gäller detta som huvudregel även vid gåva av aktier. Såvitt gäller gåva av rättigheter som registreras enligt aktiekontolagen finns dock särskilda bestämmelser i andra stycket av nämnda paragraf. Dessa bestämmelser motsvaras av de vid gåvan gällande reglerna i 6 kap. 2 § aktiekontolagen (1989:827), numera 6 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen), och innebär att en sådan gåva är fullbordad då den registreras för gåvotagaren i enlighet med kontoföringslagen. Något krav på tradition finns således inte i dessa fall. Inte heller finns, såsom vid gåva av bankmedel enligt 4 § första stycket gåvolagen, något krav på att gåvan skall ha överlämnats av givaren utan förbehåll om rätt för denne att förfoga över gåvan. Av detta följer enligt hovrättens mening att H.N:s gåva av aktier till M.N. blivit giltig mellan dem då aktieinnehavet registrerades hos VPC. Frågan om makarna kunnat disponera innehavet på kontot var för sig eller om de endast haft gemensam dispositionsrätt saknar enligt hovrättens mening betydelse för bedömningen av om gåvan fullbordats. Bestämmelsen i 8 kap. 1 § första stycket ÄktB om gåva mellan makar medför inte heller annan bedömning, då makarna uppfyllt vad som i allmänhet gällt för fullbordan av gåvan och någon registrering därför inte krävts. Endast H.N:s andel av aktieinnehavet på VP-kontot skall därför tas upp som hans giftorättsgods i bouppteckningen efter honom. Det har inte gjorts gällande annat än att makarna ägt hälften var av aktierna. I enlighet med vad M.N. yrkat skall därför endast halva kontobehållningen tas upp i bouppteckningen.

M.N:s banktillgodohavande i Portugal

Vad som förekommit i hovrätten föranleder i denna del inte annan bedömning än den tingsrätten gjort.

Vederlag enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB

Eftersom L.N. inte har rätt till efterarv har han, som tingsrätten funnit, inte heller rätt till vederlag med stöd av den åberopade bestämmelsen i ÄB.

- - -.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom beträffande huvudsaken endast på så sätt att hovrätten ogillar L.N:s yrkande om fastställelse av att M.N:s hälft av VPC-kontot skulle ha upptagits som H.N:s giftorättsgods i bouppteckningen.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Victor, Dahllöf, Nyström och Virdesten, referent) meddelade den 2 maj 2005 följande dom:

Domskäl

Fråga är till att börja med om L.N. i HD har ändrat sin i målet väckta talan.

När det gäller L.N:s talan om att domstolen skall fastställa en viss efterarvsdel efter hans tidigare avlidna mor innebär hans justering i HD endast en språklig förändring som inte kan anses utgöra en ändring av talan enligt 13 kap. 3 § RB.

I fråga om banktillgodohavandet i Portugal har L.N. tidigare framställt alternativa fastställelseyrkanden men gör som han slutligt bestämt sin talan endast gällande rätt till vederlag. Yrkandet om vederlag synes dock numera omfatta även andra gåvor än det omtvistade banktillgodohavandet i Portugal och denna utvidgning utgör ett nytt yrkande som inte är tillåtet i högre rätt. Till den del yrkandet avseende fastställelse av rätt till vederlag avser andra gåvor än banktillgodohavandet i Portugal skall det således avvisas.

Huvudfrågan i själva saken är om L.N. har rätt till viss del av H.N:s bo såsom efterarvinge till tidigare avlidna E.N.

H.N. och E.N. hade den 13 november 1967 upprättat ett inbördes testamente. Enligt detta skulle all kvarlåtenskap tillfalla den efterlevande av dem med full äganderätt, och efter bådas frånfälle skulle hela behållningen i boet tillfalla deras laga arvingar. Efter det att E.N. avlidit den 8 juli 1978 godkände L.N. testamentet den 28 juli samma år.

I en den 3 december 1978 dagtecknad och som arvskifte i dödsboet efter E.N. benämnd handling ingicks ett avtal mellan H.N. och L.N. I avtalet överenskoms att H.N. skulle överta dödsboets samtliga tillgångar och skulder samt att H.N. till L.N. skulle dels överlämna en revers, dels utge viss ersättning i händelse av fastighetsförsäljningar. Genom avtalet tillförsäkrades L.N. värden motsvarande hans laglott efter E.N.

På grund av att H.N. skulle överta egendom med fri förfoganderätt och att L.N. hade ställning som efterarvinge var det inte möjligt för H.N. och L.N. att träffa avtal om fullständig bodelning och arvskifte efter E.N. (jfr bl.a. NJA II 1987 s. 40 ff. och Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning i SvJT 1990 s. 3 ff., särskilt s. 13). Däremot kan det inte anses ha förelegat något hinder för L.N. att om han så önskade i avtal med H.N. avstå från sin efterarvsrätt. Frågan i målet är därför om det mellan H.N. och L.N. träffade avtalet innebar att endast L.N:s rätt till laglott reglerades, vilket L.N. påstår, eller om avtalet även innebar en reglering av hela hans arv och att han alltså avstod från sin rätt till efterarv, vilket M.N. påstår.

Ett arvsavstående är en rättshandling av så ingripande betydelse att det måste krävas att den har skett uttryckligen eller att det av omständigheterna i övrigt otvetydigt framgår att arvingens avsikt varit att avsäga sig arvsrätten. Någon utredning till stöd för att L.N. hade för avsikt att helt efterge sin rätt till efterarv saknas. Eftersom något slutgiltigt arvskifte inte före H.N:s död kunde ske med avseende på L.N:s efterarvsrätt, kan det inte tilläggas avgörande betydelse att parterna i avtalet den 3 december 1978 förklarade sig nöjda med arvskiftet och därvid träffade överenskommelser. Vid angivna förhållanden och när frågan om rätten till efterarv inte omnämns i avtalet kan det inte anses ge uttryck för en gemensam avsikt med innebörd att L.N. skulle efterge sin rätt till efterarv. Det anförda innebär att endast L.N:s rätt till laglott kan anses ha reglerats genom avtalet och att han därmed har kvar sin rätt till efterarv efter E.N., men reducerad till hälften av vad som skulle ha gällt om inte avtalet hade förelegat.

Vid denna bedömning råder inte tvist om att L.N. i egenskap av efterarvinge har rätt till vederlag enligt 3 kap. 3 § ÄB. L.N:s talan avseende vederlag ur H.N:s giftorättsgods för den minskning som skett genom gåvan av banktillgodohavandet i Portugal skall således bifallas.

Det bör ankomma på skiftesmannen att genomföra nytt skifte även i nu aktuella delar.

- - -.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken, såvitt nu är i fråga, fastställer HD att L.N. har en till hälften reducerad efterarvsrätt efter sin år 1978 avlidna mor E.N. samt att L.N. som efterarvinge har rätt till vederlag enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB för H.N:s gåva av ett banktillgodohavande i Portugal till M.N.

HD avvisar L.N:s yrkande om fastställelse av rätt till vederlag för andra gåvor.

HD återförvisar ärendet till skiftesmannen för genomförande av arvskiftet i enlighet med denna dom.

- - -.