MÖD 2010:42

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDEUmeå tingsrätts, miljödomstolen, beslut 2008-11-06 i mål nr M 923-08, se bilaga B

KLAGANDELuossavaara-Kiirunavaara AB, 556001-5835Box 952971 28 Luleå

Ombud: Advokaterna H.B. och J.R.

MOTPARTER 1. M.J.

2. Se bilaga A, punkterna 1-64

Ombud för 1 och 2: Advokaterna V.D. och G.v.B.

SAKENFastställelsetalan beträffande skadestånd för miljöskada och inlösen av fastighet; nu fråga om rättegångshinder och avskrivning

_____________

MILJÖÖVERDOMSTOLEN AVGÖRANDE

1. Miljööverdomstolen undanröjer miljödomstolens beslut 2008-11-06 i mål nr M 923-08 såvitt avser K.J:s och M.J:s talan och avskriver målet i dessa delar från vidare handläggning.

2. Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens beslut och avvisar A.A:s och medparters (se bilaga A punkterna 1-63) talan.

3. A.A. och medparter (se bilaga A punkterna 1-64) ska solidariskt ersätta Luossavaara-Kiirunavaara AB för dess rättegångskostnad vid miljödomstolen med 285 538 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 november 2008 till dess betalning sker.

4. A.A. och medparter (se bilaga A se punkterna 1-64) ska solidariskt ersätta Luossavaara-Kiirunavaara AB för dess rättegångskostnad i Miljööverdomstolen med 58 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för avgörandet till dess betalning sker.

YRKANDEN

Luossavaara-Kiirunavaara AB (nedan LKAB) har yrkat att Miljööverdomstolen ska avvisa A.A:s och medparters talan och tillerkänna bolaget ersättning för rättegångskostnader vid miljödomstolen.

A.A. och medparter har bestritt ändring.

Under handläggningen i Miljööverdomstolen har Karin Johansson och M.J. återkallat sin talan vid miljödomstolen och yrkat att målet avskrivs såvitt avser dem. LKAB har inte haft någon erinran mot yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Till stöd för sin talan har parterna åberopat och vidareutvecklat vad de anförde vid miljödomstolen och tillagt bl.a. följande.

LKAB

Skadeståndsyrkandet

Kärandena har inte åberopat några särskilda omständigheter till stöd för att ovissheten om LKAB:s ansvar länder kärandena till förfång. Ovisshet och förfång är två skilda rekvisit och det är inte tillräckligt att käranden gör gällande ovissheten i sig som ett förfång.

13 kap. 2 § rättegångsbalken är fakultativ, varför domstolen ska, om övriga rekvisit är uppfyllda, avgöra bl.a. om det för domstolen och parterna medför en fördel att en fastställelsetalan tillåts i stället för en fullgörelsetalan. Kärandeparterna uppgår till 65 stycken och antalet fastigheter till 46. Dessa har skilda boendeförhållanden. För var och en av dessa ska, såsom LKAB har uppfattat talan, det klarläggas huruvida 64 personer (en av kärandena är ett dödsbo) lidit någon personskada och huruvida de 65 fastighetsägarna lidit någon sakskada eller ren förmögenhetsskada till följd av störning som går utöver vad som skäligen bör tålas. De olika skadetyperna måste rimligtvis - oavsett om det förs en fastställelse- eller fullgörelsetalan - klarläggas eftersom ett fastställande av skadeståndsskyldigheten inte låter sig göras oberoende av skadans art eller storlek. Huruvida en störning går utöver vad som skäligen bör tålas påverkas exempelvis av i vilken grad en skada är ekonomiskt kännbar för den skadelidande. För detta krävs rimligen bevisning om skadans storlek.

Vidare ska personskador, till skillnad från sakskador och rena förmögenhetsskador, som regel aldrig behöva tålas oavsett störningens eventuella orts- eller allmänvanlighet. Lindrigare ”obehag” däremot, som inte kan klassificeras som personskador, kan dock bedömas utifrån reglerna om ren förmögenhetsskada när de påverkar den skadelidandes ekonomiska situation och följaktligen vara ersättningsgill om skadan är av ”någon betydelse”. Det är således LKAB:s uppfattning att käranden även i sådana fall, i viss mån, måste föra bevisning om skadans storlek för att ersättningsskyldighet ska kunna fastställas.

I det fall avsikten med den förda talan är att det ska prövas huruvida de 65 fastighetsägarna var för sig har lidit en person-, sak- eller ren förmögenhetsskada såsom ovan beskrivits ska detta i vart fall göras sannolikt, vilket kräver att det förs individuell bevisning för respektive fastighetsägare.

Vid eventuell slutlig framgång i ansvarsdelen vid en fastställelsetalan ska de 65 fastighetsägarna i en kommande rättegång styrka omfattning av respektive skada genom bevisning som rimligtvis delvis redan aktualiserades då fastställelsetalan avgjordes. Detta innebär att det först efter två omfattande rättegångar - där 64 personer hörs i respektive rättegång - och först efter lång tid slutligen är avgjort vilken ersättning som kan komma ifråga i stället för att dessa saker avgörs vid ett och samma tillfälle. Det kan inte vara processekonomiskt försvarbart. I vart fall motiverar inte den eventuella tilläggsbevisningen som kan komma att krävas för att avgöra ersättningens storlek att processen delas upp.

I det fall LKAB skulle ha uppfattat den förda talan felaktigt, så att det som yrkas är ett allmänt konstaterande att LKAB är skadeståndsskyldigt, måste det i en kommande rättegång för samtliga av dessa 65 fastighetsägare avgöras huruvida liden skada är en personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada. Dessutom ska ersättningens storlek då avgöras i samma rättegång, trots att såväl skadans art och storlek rimligen bör ha beaktats redan vid fastställandet av skadeståndsskyldigheten. Att tillåta en sådan uppdelning torde inte heller kunna försvaras processekonomiskt.

Yrkandet om inlösen

Fastighetsägarna har inte heller i denna delen åberopat några omständigheter till grund för att en ovisshet i denna del skulle lända kärandena till förfång. LKAB menar dock att oavsett om de formella förutsättningarna är uppfyllda eller ej, så kan inte fastighetsägarna dela på frågan om skyldighet att lösa in fastigheten och ersättningens storlek å ena sidan, och frågan om detta faktiskt ska ske och i sådana fall när å andra sidan av följande skäl.

Det är inte lagstiftarens avsikt att en domstol ska kunna fastställa såväl att det föreligger en inlösensskyldighet vid en viss tidpunkt, som storleken på själva löseskillingen, men lämna öppet till fastighetsägaren om och när inlösen ska ske. För inlösensskyldighet förutsätts att en fastighet helt eller delvis blivit onyttig för ägaren, vilket ska bedömas bl.a. utifrån hur olägenheterna påverkar fastighetens faktiska användning vid tidpunkten för inlösen.

För ovannämnda synsätt talar också regeln i 5 kap. 27 § expropriationslagen (1972:719), som anger att ersättning ska bestämmas i pengar ”att betalas på en gång”. Det framgår av kommentaren till expropriationslagen att det inte är tillåtet att frångå denna regel genom fastställande av annan överenskommelse, vilket är en regel som har tillkommit som ett led i expropriationslagens skyddsbestämmelser för eventuell panträttsinnehavare. Regeln bör dock kunna göra sig gällande på motsvarande sätt i fall av inlösensskyldighet på grund av miljöskador.

För att kunna fastställa löseskillingens storlek enligt 4 kap.expropriationslagen kommer det att krävas att fastighetsägarna för bevisning om prisutveckling på fastighetsmarknaden. Sådan bevisning lär också aktualiseras när det gäller skadeståndsyrkandet, vilket innebär ytterligare ett skäl för att processen inte bör delas upp.

Inlösensfrågan bygger på att fastigheten minskat i värde. Samtidigt begärs - såsom LKAB uppfattat det - ersättning för detta i skadeståndsdelen. Om detta är rätt uppfattat kan sådana ersättningsyrkanden inte föras samtidigt, vilket komplicerar den talan fastighetsägarna för ytterligare.

A.A. och medparter

Såväl yrkandet om skadestånd som yrkandet om inlösen rör rättsförhållanden. Res-pektive yrkande är preciserat i tillräcklig mån och domens förväntade konsekvenser för parternas förhållande är överblickbara.

Det är ostridigt mellan parterna att ovisshet råder kring rättsförhållandet. Ovissheten länder fastighetsägarna till förfång på så sätt att de varken kan planera sin boendesituation eller sin ekonomi i stort.

Skadeståndsyrkandet

Valet att dela upp processen i en fastställelse- och en fullgörelsedel har fattats mot bakgrund av att det är svårt och mycket kostnadskrävande att utreda skador och ersättningars storlek, något som måste göras vid en fullgörelsetalan. Utredningen för att fastställa skadornas storlek skulle beröra 65 fastighetsägare respektive 46 fastigheter som alla i olika omfattning lidit skada på grund av ett stort antal immissioner från LKAB:s verksamhet. På grund av de kostnader som är förenade med att utreda skadornas omfattning och ersättningens storlek har fastighetsägarna ett starkt befogat intresse av att få LKAB:s ansvar fastställt innan utredningen inleds.

Det stämmer inte att det skulle vara lika kostnadskrävande att föra en fastställelsetalan som en fullgörelsetalan. För fastställande av ett ansvar för ren förmögenhetsskada enligt 32 kap.miljöbalken krävs att skadorna inte saknar betydelse. Vidare ska genom en skälighetsbedömning avgöras huruvida störningarna ändå får tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Skadans storlek är en av flera parametrar som kan beaktas vid sådan skälighetsbedömning. Kostnaden för fastighetsägarna att visa på dessa förhållanden är dock mycket ringa jämfört med kostnaden för att utreda exakt storlek på respektive fastighetsägares skada och ersättning. Fastighetsägarna är en grupp individer som drabbats av samma sorts störningar, men som har varierande ekonomiska förutsättningar att utreda skadorna. Fastighetsägarna har inte råd att låta utreda skadorna storlek innan de fått LKAB:s ansvar klarlagt. LKAB har helt andra resurser. Följden av att en fastställelsetalan inte skulle tillåtas blir således att LKAB av rena processekonomiska skäl kan undkomma en prövning och därmed ansvar. Detta kan inte vara skäligt. Det kan därmed inte skäligen begäras av fastighetsägarna att de lägger ner pengar på att utreda exakt storlek av sina respektive skador innan LKAB:s ansvar fastställts.

Yrkandet om inlösen

Yrkandet innebär inte att domstolen ska fastställa lösenbeloppet för respektive fastighet, endast att det ska fastställas att en inlösensskyldighet föreligger. För det fall parterna inte kommer överens beträffande lösenbeloppet får en fullgörelsetalan föras beträffande beloppets storlek. Bedömningen om synnerliga men föreligger är som tidigare anförts en bevisfråga. De störningar som fastighetsägarna utsätts för är konstanta och det spelar därmed ingen roll om tidpunkten för inlösensskyldighetens fastställande och tidpunkten för begäran om inlösen skiljer sig åt. 32 kap. 11 § miljöbalken tar sikte på varaktiga olägenheter, i första hand störningar som avses i 32 kap. 3 § och inte olägenheter som föreligger just för stunden.

LKAB har påstått att fastställelseyrkandet kommer att drabba företaget för hårt på grund av att företaget vid bifall till yrkandet kommer att sväva i ovisshet om inlösen kommer att aktualiseras. Inlösensreglerna tjänar som ett skydd för fastighetsägare som drabbas särskilt allvarligt på grund av en verksamhet. LKAB är såsom verksamhetsutövare ansvarig för sin gruvdrift och är därtill ett stort och resursstarkt företag. LKAB:s behov av absolut vetskap beträffande när och om enskilda fastighetsägare kommer att begära inlösen torde i sammanhanget väga mycket lätt gentemot de drabbade fastighetsägarnas behov av att innan fullgörelsetalan inleds ha vetskap om huruvida LKAB har en inlösensskyldighet. Över huvud taget synes en sådan intresseavvägning inte låta sig göras.

Den värdeminskning som åsamkats fastighetsägarna kommer vid en fullgörelse inte att dubbelkompenseras. Ersättning för exempelvis minskat boendevärde ska utgå jämte ersättning för värdeminskning. Expropriationslagens bestämmelse i 5 kap. 27 § blir aktuell först i samband med fullgörelsedelen och utgör därmed inget hinder.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Skadeståndsyrkandet

A.A. och medparter har vid Umeå tingsrätt, miljödomstolen, yrkat att miljödomstolen ska fastställa att LKAB är skyldigt att ersätta respektive fastighetsägare för den skada som de lidit till följd av den av LKAB bedrivna gruvverksamheten, från och med år 2000 till dag för dom.

Som grund för skadeståndsyrkandet har A.A. och medparter anfört: Den av LKAB bedrivna gruvverksamhet i Malmberget och Koskullskulle medför bestående störningar i form av damning, jordskalv och vibrationer. Störningarna orsakar och leder till bl.a. hälsopåverkan, oro, störd nattsömn, sakskador på hus och hem och kraftig nedsmutsning. Störningarna och de följder de ger upphov till medför inskränkningar i fastigheternas boendemöjligheter och har även medfört minskning av fastigheternas marknadsvärde. Skadorna är inte orts- eller allmänvanliga och är av sådan art och omfattning att de inte skäligen bör tålas.

Miljööverdomstolens bedömning

Miljööverdomstolen delar miljödomstolens bedömning att det råder ovisshet om det rättsförhållande som A.A. och medparter för talan om. Vidare länder denna ovisshet kärandena till förfång. Den obligatoriska delen av 13 kap. 2 § rättegångsbalken är därmed uppfylld. När det gäller den lämplighetsbedömning som ska göras, gör Miljööverdomstolen följande överväganden.

För att en fastställelsetalan ska kunna accepteras krävs att den framstår som lämplig med hänsyn till omständigheterna (jfr NJA 2005 s. 517 och NJA 2007 s. 108). Av betydelse för den bedömningen kan vara om rättegångskostnaderna kan hållas nere genom att tvisten slutligen avgörs genom fastställelsedomen eller att domen skapar förutsättningar för en förlikning eller en förhållandevis enkel fullgörelseprocess. Om tvisten hotar att delas upp i en serie rättegångar finns det enligt vad HD anför i 2005 års rättsfall skäl att visa återhållsamhet när det gäller att tillåta käranden att föra en sådan talan. Detsamma gäller enligt HD om förhållandena i ett sådant skadefall är sådana att det inte låter sig göra att pröva frågan om skadestånd oberoende av den uppkomna skadans art och storlek.

Så som yrkandet om ersättning enligt 32 kap. 1 § miljöbalken har formulerats i stämningsansökan skulle ett bifall till yrkandet endast innebära att miljödomstolen fastställer att skadeståndsskyldighet föreligger, men inte närmare prövar vilka skador som A.A. och medparter har lidit. Därefter skulle miljödomstolen i minst ytterligare en process vara tvungen att pröva vilken slags skada (person-, sak- respektive förmögenhetsskada) som respektive kärande förorsakats samt eventuella ersättningars storlek. Om yrkandet ska tolkas så som det ursprungligen framställdes, så är fastställelsetemat allt för oprecist för att det ska finnas några processekonomiska vinster med att tillåta en fastställelsetalan.

A.A:s och medparters yrkande om skadestånd kan också tolkas så att det i talan ingår att förekomsten av person-, sak- respektive förmögenhetsskada ska prövas. Frågan om skadeståndsskyldighet enligt 32 kap. 1 § miljöbalken är beroende av bedömningen av den uppkomna skadans art och storlek, vilket medför att den bevisning som krävs i förevarande mål i stora delar är densamma som kommer att krävas vid en eventuell fullgörelsetalan (jfr MÖD 2004:11). Detta innebär att de processekonomiska fördelar som kan vinnas med att föra en fastställelsetalan inte är särskilt stora. Vidare innebär det stora antalet fastighetsägare, som bor på olika avstånd från den av LKAB bedrivna verksamheten och påstår sig ha drabbats av person-, sak- och förmögenhetsskada i olika grad, att det kan bli fråga om omfattande bevisning för var och en av fastigheterna. Detta i sig medför att det kan komma att bli fråga om två mycket omfattande processer där ett stort antal fastighetsägare måste höras vid två tillfällen om delvis samma förhållanden. Även detta medför förhöjda rättegångskostnader för svaranden.

Sammanfattningsvis finner Miljööverdomstolen att det inte är lämpligt att tillåta A.A. och medparter att föra en fastställelsetalan rörande skadeståndsskyldigheten och att talan ska avvisas i den delen.

Yrkandet om inlösen

A.A. och medparter har vid miljödomstolen också yrkat att miljödomstolen ska fastställa att LKAB vid anfordran av respektive fastighetsägare är skyldig att lösa in fastigheten. Som grund för talan har anförts att de störningar som ligger till grund för skadeståndsyrkandet medför minskat bruksvärde, dvs. minskat boendevärde, för de boende på orten, och även minskat marknadsvärde för fastigheterna samt att det har uppstått synnerligt men för fastighetsägarna vid användning av fastigheterna.

Miljööverdomstolens bedömning

32 kap. 11 § första stycket miljöbalken stadgar att om en verksamhet som avses i 32 kap.miljöbalken medför att en fastighet helt eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid användningen så ska fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran lösas in. I fråga om inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).

Kärandenas yrkande innebär att domstolen ska konstatera att det uppstått synnerligt men vid användningen av fastigheterna och att en inlösensskyldighet föreligger. Kärandena skulle enligt fastställelsetemat ges rätt att vid anfordan, vid en obestämd tidpunkt i framtiden, begära att fastigheten löses in.

Enligt Miljööverdomstolen är det inte möjligt att dela upp prövningen i bestämmelsen på det sätt som kärandena begärt. Finner domstolen vid en prövning enligt 11 § att en fastighet blivit helt eller delvis onyttig för ägaren så ska denna på ägarens begäran lösas in. Inlösenbeloppet ska samtidigt fastställas. Även om A.A. och medparter skulle kunna visa att det för närvarande innebär synnerligt men att använda fastigheterna, behöver detta inte innebära att så skulle vara fallet vid fastighetsägarnas användande av fastigheterna i framtiden när ägaren begär att den ska lösas in. Syftet med en fastställelsetalan är att avgöra om ett rättsförhållande består eller inte. En talan om att inlösensskyldighet kan komma att föreligga någon gång i framtiden bör inte tillåtas. Även A.A:s och medparters yrkande om fastställande av inlösensskyldighet vid anfordran ska därför avvisas.

Avskrivning

Fastighetsägarna K.J. (X X 2) och M.J. (X X 1) har återkallat sin respektive talan i målet. Luossavaara-Kiirunavaara AB har inte haft något att erinra mot att målet skrivs av i de delar som rör dessa fastighetsägare. Tingsrättens beslut bör därför undanröjas och målet avskrivas i dessa delar.

Rättegångskostnader

LKAB har här yrkat ersättning för sina rättegångskostnader vid miljödomstolen.

LKAB har vid handläggningen i miljödomstolen framställt yrkande om rättegångskostnader med belopp som skulle anges senare. Bolaget har inte givit in någon kostnadsräkning till tingsrätten. Genom det överklagade beslutet lämnades LKAB:s avvisningsyrkande utan bifall. Miljödomstolen har inte skiljt sig från målet och handläggningen i miljödomstolen är inte avslutad. I denna situation ankommer det på Miljööverdomstolen, att se till att innehållet i kostnadsyrkandet vid miljödomstolen klarläggs och att pröva ersättningsyrkandet (se NJA 2003 s. 445).

LKAB har nu yrkat ersättning med 290 000 kr för sina rättegångskostnader i miljödomstolen. Sedan M.J. träffat en förlikning med LKAB innebärande bl.a. att vardera part ska stå sina rättegångskostnader, har bolaget satt ned sitt kostnadsyrkande till sextiofyra sextiofemtedelar (64/65) av det yrkade beloppet. Bolaget har yrkat i första hand att beloppet ska betalas solidariskt av A.A. och medparter och i andra hand att vardera part ska svara för sin del.

A.A. och medparter har vad avser fördelning av rättegångskostnaderna hemställt att dessa fördelas per fastighet och inte per part.

Med hänsyn till utgången här ska A.A. och medparter förpliktas att ersätta LKAB:s rättegångskostnader vid miljödomstolen och i Miljööverdomstolen. Miljööverdomstolen finner att det i målet inte finns skäl att frångå huvudregeln att rättegångskostnad som ska ersättas av flera medparter ska ersättas solidariskt. Eftersom M.J. har träffat en förlikning med LKAB som innebär bl.a. att vardera part ska stå sin rättegångskostnad omfattas inte han av den solidariska ansvaret och beloppet ska minskas med en sextiofemtedel.

De yrkade beloppen får anses skäliga.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga C

Överklagande senast 2010-04-22

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås samt hovrättsråden Ulla Bergendal, Henrik Runeson och Karin Kussak, referent. Enhälligt.

Föredragande har varit Johanna Lindqvist.

_______________________________________

BILAGA B

UMEÅ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, BESLUT

RÄTTENRådmannen N-G.E. (ordförande) och miljörådet L.N.

PARTER (ej närvarande)

Käranden1. A.A.2. B.A.3. M.A.4. H.A.5. M.A.6. T.A.7. B.B.8. E.B.9. E.B.10. E.B.11. P.B.12. L.B.13. M.B.14. R.B.15. M.B.16. B.B.17. I.B.18. E.B.19. C.D.20. I.D.21. R-M.D.22. S.E.23. E.F.24. B.G.25. M.G.26. R.H.27. G.H.28. S.H.29. A.H.30. J.H.31. A.I.32. B.I.33. M.I.34. U.I.35. K.J.36. M.J.37. R.J.38. E.K.39. M.L.40. C.L.41. F.L.42. I.L.43. M.L.44. M-A.L.45. T.L.46. B.L.47. H.L.48. I-L.L.49. A.M.50. T.N.51. A.N.52. A.O.53. P.O.54. P.O.55. L.R.56. J.R.57. K.S.58. R.S.59. P.T.60. G.W.61. T.W.62. J.V.63. D.Å.64. I.Å.65. M.Ö.Ombud för 1-65: Advokaterna V.D och G.V.B

SvarandeLuossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, Box 952, 971 28 Luleå

Ombud: Advokaterna J.R och H.B

SAKENFastställelsetalan beträffande skadestånd för miljöskada och inlösen av fastighet, nu fråga om rättegångshinder.

___________________

Handlingarna i målet genomgås.

Det antecknas att Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) yrkat att miljödomstolen ska avvisa den i målet förda talan.

Miljödomstolen fattar följande

BESLUT (att meddelas 2008-11-06 kl. 14.00)

I målet är ostridigt att ovisshet råder om LKAB:s ansvar i de hänseenden motparterna för talan om. Miljödomstolen finner att den ovisshet som råder länder kärandena till förfång. På grund härav finner miljödomstolen att förutsättningar för fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § första stycket RB föreligger. Ej heller i övrigt föreligger hinder mot att ta upp kärandeparternas talan till prövning.

LKAB:s avvisningsyrkander lämnas därför utan bifall.

Part som vill överklaga beslutet ska inom en vecka från delfåendet av beslutet anmäla missnöje vid tingsrätten. Part som försummar detta har ej längre rätt att överklaga beslutet.

Som ovan

Nils-Gunnar Elisson