RH 2006:55

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Martin Holmgren) anförde i beslut den 10 mars 2006 följande.

SKÄL

I rättspraxis har Högsta domstolen - rörande fall då ansökan om bodelningsförrättare bifalls - uttalat att det följer av allmänna principer att avgörandet får rättskraft endast såvitt angår frågan om förordnande av bodelningsförrättare. Om det även vid förfarandet inför bodelningsförrättaren från ena sidan bestrids att det föreligger förutsättningar för bodelning, måste också bodelningsförrättaren pröva frågan (NJA 1993 s. 302).

Enligt 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken får talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller inte består, upptas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång.

Rätten att föra fastställelsetalan beror inte endast på den omständigheten att det skall råda ovisshet rörande ett visst rättsförhållande, ovissheten måste även vara till förfång för käranden. Av vad S.D. anfört i målet framgår att hennes intresse av att få sitt fastställelseyrkande prövat är knutet till ett ärende om förordnande av bodelningsförrättare. Enligt vad Högsta domstolen uttalat i 1993 års fall måste bodelningsförrättaren inom ramen för bodelningsförfarandet pröva frågan om det föreligger förutsättningar för bodelning om förhållandet där bestrids, vilket även S.D. själv påpekat. S.D. har således möjlighet att få frågan prövad inom ramen för den handläggningen.

Med beaktande härav kan vad S.D. anfört inte anses innebära att det föreligger något fastställelseintresse. Den ovisshet som råder, i fråga om samboförhållande förelegat, länder henne inte till förfång i den mening som avses i 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken. I konsekvens härmed skall talan avvisas.

SLUT

Tingsrätten avvisar S.D:s talan.

Domskäl

Hovrätten (Hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt samt hovrättsråden Christine Möller och Linda Hallstedt, referent) anförde i beslut den 20 september 2006 bl.a. följande.

SKÄL

Såsom tingsrätten konstaterat får ett bifall till en ansökan om bodelningsförrättare rättskraft endast såvitt angår frågan om förordnande av bodelningsförrättare varför det även kan bli aktuellt för bodelningsförrättaren - för det fall det görs invändning härom - att pröva frågan om det föreligger förutsättningar för bodelning (se NJA 1993 s. 302 I och II).

Med hänsyn till bodelningsinstitutets karaktär måste bodelningsförrättarens handläggning av olika spörsmål i samband med bodelningen, såsom t.ex. prejudiciella frågor av det slag som nu är i fråga, ofta bli mindre fullständig och mer summarisk än ett förfarande vid domstol varför en make eller sambo kan vilja få en mer ingående prövning av en sådan fråga än den som är möjlig under bodelningsförrättningen. I förarbetena till 17 kap. 6 § andra stycket äktenskapsbalken utsägs också att det förhållandet att en bodelningsförrättare även skall pröva tvistiga prejudiciella frågor av betydelse för bodelningen inte utgör något hinder mot att part samtidigt väcker talan vid domstol om en sådan fråga (se prop. 1986/87:1 s. 225). I förarbetena anges därvid vidare att om en make finner det vara så viktigt för den fortsatta bodelningsförrättningen att en prejudiciell fråga avgörs av domstol bör han eller hon ha möjlighet att föra särskild talan rörande frågan. Till följd av hänvisning i 26 § sambolagen får detta även anses tillämpligt vid bodelning mellan sambor.

Sambolagen lägger således inga hinder i vägen för den av S.D. förda fastställelsetalan. Frågan är då om bestämmelserna i rättegångsbalken om fastställelsetalan föranleder en annan bedömning.

Enligt 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken får en talan om fastställelse, huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte består, tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Det krävs dessutom att rätten, utöver de i paragrafen angivna förutsättningarna, finner att den ifrågavarande fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna framstår som lämplig (jfr NJA 2005 s. 517).

I förevarande mål råder ovisshet om huruvida något samboförhållande har förelegat eller ej mellan S.D. och Y.A. Frågan är om denna ovisshet kan anses vara till förfång för S.D. Med förfång avses enligt motiven en begränsning av friheten eller möjligheten för käranden att företa förfoganden som är beroende av det omstridda rättsförhållandet (se NJA II 1943 s. 162). I doktrinen har uttalats att ovissheten måste försvåra kärandens planering av sin ekonomiska verksamhet eller på annat sätt skapa en besvärande otrygghet (se Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s. 113).

Det framstår som klart att S.D. måste anses lida förfång av att inte veta om hennes tillgångar kommer att bli föremål för bodelning eller ej. Hon saknar så länge denna fråga är oklar möjlighet att överblicka sin ekonomiska ställning och förfoga över bl.a. sin bostad genom att t.ex. sälja denna (jfr NJA 1993 s. 507).

Fråga uppkommer då huruvida en fastställelsetalan - särskilt med beaktande av att ett bodelningsförfarande pågår - framstår som lämplig.

I 17 kap. 6 § andra stycket äktenskapsbalken stadgas att en bodelningsförrättare skall pröva sådana frågor som är av betydelse för bodelningen och som inte är föremål för rättegång. Härav följer att om en make eller sambo för en sådan tvist till domstol detta således utgör hinder mot att bodelningsförrättaren prövar frågan. Detta medför i sin tur att bodelningsförrättaren bör låta delningsförrättningen vila i avvaktan på utgången i domstolsprocessen, såvida det inte är lämpligt att göra en partiell bodelning (jfr a. prop. s. 226).

Den omständigheten att det även ankommer på bodelningsförrättaren att, vid behov, pröva frågan om ett samboförhållande förelegat eller inte mellan parterna, kan i sig medföra att en fastställelsetalan om samma sak inte är lämplig. Även det förhållandet att en särskilt förd fastställelsetalan sammantaget kan leda till högre rättegångskostnader för parterna och att andra bodelningsfrågor kan komma att prövas i ytterligare rättegång kan föranleda att en sådan särskilt förd talan inte framstår som lämplig. Har t.ex. bodelningsförfarandet kommit så långt att en bodelning är nära förestående kan det i många fall vara mer lämpligt att domstolsprövningen får ske inom ramen för en klandertalan.

I målet är emellertid upplyst att bodelningsförrättaren inte vidtagit några åtgärder med anledning av sitt uppdrag sedan hon fått besked om den i målet förda fastställelsetalan. Någon risk för att frågan skall prövas både av bodelningsförrättaren och av domstol föreligger således inte i förevarande mål. Med beaktande härav och då den slutliga domen i målet om fastställelse får rättskraft bör den särskilda prövningen av fastställelsetalan vid nu aktuella förhållanden inte medföra nämnvärt högre rättegångskostnader än om saken prövas inom ramen för en klandertalan. Vid denna bedömning och med beaktande av S.D:s berättigade intresse att få saken fullständigt prövad genom en särskild talan samt då det inte heller i övrigt föreligger några omständigheter som medför att fastställelsetalan inte framstår som lämplig bör S.D:s talan tillåtas. Tingsrättens beslut skall därför undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt behandling.

SLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrättens beslut meddelat: den 20 september 2006.

Mål nr: Ö 2709-06.

Lagrum: 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken; 17 kap. 6 § andra stycket äktenskapsbalken; 26 § sambolagen (2003:376).

Rättsfall: NJA 1993 s. 302 I och II; NJA 1993 s. 507; NJA 2005 s. 517.

Litteratur: Prop. 1986/87:1 s. 225 f.; SOU 1981:85 s. 416 f.; NJA II 1943 s. 162; Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. s. 113 och 116; Teleman, Bodelning, 4 uppl. s. 284-286; Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., s. 548 f. och 553.