NJA 2006 not 84

Den 12:e. 84.(Ö 3074-06) Begäran om yttrande enligt 34 och 34 b §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) avseende medgivande att i Polen för brott lagföra K.S., medborgare i Polen.

K.S.dömdesden 10 mars 2003 av Helsingborgs tingsrätttill fyra år och sex månaders fängelse för grov narkotikasmuggling. I domen förordnades att K.S. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit före den 10 mars 2013. Sedan K.S. påbörjat verkställigheten av det utdömda straffet gjorde Kriminalvårdsstyrelsen en framställning till Polen, enligt Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) och tilläggsprotokollet till konventionen av den 18 december 1997, om att K.S. skulle överföras till Polen för fortsatt verkställighet av straffet där. Polen förklarade sig samtycka till att verkställigheten fördes över medan K.S. motsatte sig ett överförande. Den 4 mars 2004 beslöt Kriminalvårdsstyrelsen att verkställigheten skulle överföras. Sedan regeringen den 29 april 2004 avslagit K.S:s överklagande av Kriminalvårdsstyrelsens beslut överfördes K.S. till Polen den 29 november 2004.

Polen begärde därefter i en den 5 juni 2006 dagtecknad skrivelse genom det polska justitieministeriet, med hänvisning till artikel 3.4 (a) i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen, hos Justitiedepartementet tillstånd att i Polen få lagföra K.S. för gärningar som han påstås ha förövat innan han överfördes från Sverige. De gärningar som framställningen avser framgår av ett ”beslut om framställning av anklagelsepunkter” av den 4 juli 2005. K.S. anklagas där för deltagande i en kriminell organisation under tiden från år 2000 till den 5 november 2002, narkotikabrott under tiden från år 2000 till den 4 november 2002 samt medhjälp till försäkringsbedrägeri och försök därtill under tiden den 6–10 maj 2001.

Justitiedepartementet överlämnade enligt 34 och 34 b §§ IVL ärendet till HD för prövning.

K.S. motsatte sig att medgivande lämnas till lagföring av brott.

HD:s yttrande.Av 34 b § IVL följer att 34 § samma lag skall tillämpas i de fall då den som blivit utvisad överförts från Sverige till annan stat med tillämpning av överförandekonventionen och dess tilläggsprotokoll. Av 34 § framgår att den svenska regeringen på begäran av den stat till vilken verkställigheten överförts kan lämna tillstånd att lagföra den som överförts för brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten. Ett sådant tillstånd får lämnas endast om överlämnande eller utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om hinder mot överlämnandet eller utlämningen förelegat endast på grund av straffets längd. Innan regeringen fattar beslut skall HD, om det inte framgår av handlingarna att ett tillstånd inte lagligen kan lämnas eller om den som avses med framställningen samtyckt till denna, pröva om det föreligger lagliga hinder mot att ett tillstånd lämnas. Finner HD att hinder möter får regeringen inte lämna något tillstånd.

I förhållande till de länder som lagen (1957:668) om utlämning för brott är tillämplig skall alltså HD göra en motsvarande prövning som den som ankommer på domstolen enligt 18 § första stycket i lagen (jfr 24 §). I förhållande till Polen gäller emellertid lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen). Det innebär att frågan om det föreligger hinder mot ett tillstånd att lagföra skall prövas med utgångspunkt i bestämmelserna om överlämnande i den lagen (jfr 6 kap. 8 §).

Enligt 2 kap. 2 § första stycket arresteringsorderlagen får som huvudregel överlämnande beviljas endast för gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. I fråga om lagföring ställs i lagen vidare upp ett krav på att en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer skall vara föreskrivet för brottet enligt den utfärdande statens lagstiftning. Av andra stycket i paragrafen framgår att undantag från kravet på dubbel straffbarhet gäller för vissa brott som anges i en bilaga till lagen och för vilka en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer är föreskrivet enligt den utfärdande statens lagstiftning. Det kan inte antas att undantaget i IVL när det gäller straffets längd är avsett att tillämpas även när det gäller kvalificeringen av undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.

En av de gärningar som den nu aktuella begäran omfattar är deltagande i en kriminell organisation. En sådan gärning motsvarar inte brott enligt svensk lag (jfr t.ex. NJA 2000 s. 158 och NJA 2004 N 1). Däremot är deltagande i en kriminell organisation en av de gärningar som anges i bilagan till arresteringsorderlagen. Att delta i en kriminell organisation utgör enligt artikel 258 § 1 i den polska strafflagen ett brott för vilket kan följa fängelse i lägst tre månader och högst fem år. Att det inte föreligger dubbel straffbarhet utgör således inte något hinder mot att tillåta lagföring.

En annan av de gärningar som begäran omfattar avser att K.S. på natten den 6 maj 2001 skall ha åkt med en bil till utlandet i avsikt att sälja den och därefter fingera stöld av bilen i syfte att hjälpa annan att lura till sig försäkringsersättning. Gärningen har emellertid enligt vad som anges stannat vid försök. Fråga är inte om sådant försök som avses i 9 kap. 11 § 2 st. BrB. Av begäran framgår inte annat än att gärningen enligt svensk rätt skulle vara att beteckna som försök till medhjälp till bedrägeri. Försök till medhjälp till brott är emellertid inte straffbelagt enligt svensk rätt (jfr t.ex. NJA 1993 B 1). Eftersom gärningen inte heller tillhör dem som finns upptagna i bilagan till arresteringsorderlagen föreligger hinder mot att tillåta lagföring såvitt avser denna gärning.

De övriga gärningar som begäran omfattar motsvarar enligt svensk rätt grovt narkotikabrott och medhjälp till bedrägeri. Något hinder enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen mot att tillåta lagföring för dessa brott föreligger inte.

I 2 kap. 3 § arresteringsorderlagen finns bestämmelser som innebär vissa huvudsakligen formella hinder mot att tillåta lagföring. Enligt punkt 1 får överlämnande inte beviljas om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan. Hur en arresteringsorder skall vara upprättad och vad den skall innehålla uppgifter om framgår av 1 kap. 4 §.

Den begäran om medgivande till lagföring som prövningen i HD avser är, av naturliga orsaker, inte upprättad som en arresteringsorder. Vad som kan krävas av en sådan begäran är emellertid endast att den innehåller uppgifter i de avseenden som anges i 1 kap. 4 §. Där anges bl.a., såvitt avser lagföring, att uppgift skall finnas om ett häktningsbeslut eller motsvarande verkställbart beslut.

Det ”beslut om framställning av anklagelsepunkter” som bifogats den polska begäran är, till följd av att det inte föreligger något tillstånd att lagföra från svensk sida, inte verkställbart. Det har dock inte framkommit att det i övrigt enligt polsk rätt skulle föreligga något hinder mot lagföring i enlighet med den överlämnade begäran om medgivande till åtal. Att det inte finns något verkställbart beslut kan under sådana förhållanden inte anses utgöra något hinder mot att enligt IVL tillåta lagföring (jfr NJA 2000 s. 363). Begäran får även i övrigt anses uppfylla de krav som lagen ställer i fråga om form och innehåll.

Något hinder mot att tillåta lagföring föreligger inte heller enligt någon av de övriga punkterna i 2 kap. 3 §.

Av 2 kap. 4 § framgår att hinder föreligger mot att tillåta lagföring bl.a. i det fall att ett medgivande skulle stå i strid med Europakonventionen. K.S. har gjort gällande att han är oskyldig till de gärningar som begäran avser. Någon prövning av den materiella grunden för de misstankar som ligger till grund för en begäran enligt arresteringsorderlagen skall, i motsats till vad som gäller enligt utlämningslagen, i princip inte göras. I undantagsfall kan dock en sådan prövning vara påkallad med hänsyn till kravet att ett beslut inte får stå i strid med Europakonventionen. Ingenting har dock framkommit som ger anledning till något sådant antagande. Varken på denna grund eller i övrigt föreligger det något hinder enligt 2 kap. 4 § mot att tillåta lagföring.

I 2 kap. 5 § anges ett antal i huvudsak processuella hinder mot överlämnande. Ett sådant är, med visst undantag, att gärningen prövats genom lagakraftvunnen dom i Sverige eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Enligt K.S. har såväl gärningen som avser deltagande i en kriminell organisation som det narkotikabrott som omfattas av begäran redan varit föremål för lagföring genom domen i Helsingborgs tingsrätt. K.S. dömdes där för att han den 5 november 2002 från Danmark till Sverige fört in en viss mängd amfetamin och kokain. Domen innehåller inte någon prövning av om K.S. deltagit i en kriminell organisation. I fråga om det nu aktuella narkotikabrottet framgår av den polska begäran att detta avser narkotika som K.S. skall ha fört till Norge och där överlämnat till annan, som han också hjälpt att sprida narkotikan på marknaden. Som sista dag för gärningen anges den 4 november 2002. Det får mot den bakgrunden anses stå klart att den gärning som begäran avser inte till någon del innefattar hantering av samma parti narkotika som K.S. blivit dömd för införsel till Sverige av vid Helsingborgs tingsrätt. Något hinder mot att tillåta lagföring kan därmed inte anses föreligga på grund av domen i Helsingborgs tingsrätt (jfr EG-domstolens dom den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck, REG 2006 s. I-02333 samt NJA 2003 s. 435). Inte heller i övrigt föreligger något hinder enligt bestämmelserna i andra kapitlet arresteringsorderlagen mot att tillåta lagföring.

Sammanfattningsvis innebär det som anförts ovan att det föreligger lagligt hinder mot att tillåta att K.S. lagförs för den gärning som avser att han på natten den 6 maj 2001 i Nowy Sacz skall ha försökt hjälpa en annan person att genom skenstöld av en bil på felaktiga grunder få försäkringsersättning utbetald. Beträffande övriga gärningar föreligger inte något lagligt hinder mot att bifalla den polska framställningen.