NJA 2006 s. 32
Försäkringstagare som förlorat ett dispaschärende har inte inom ramen för detta ansetts kunna åläggas att ersätta försäkringsbolaget för dess kostnader hos dispaschören.
Dispaschören
Makarna B.S. och U.-B.S. ägde tillsammans fritidsbåten ”Vanessa”. För båten gällde en båtförsäkring hos Länsförsäkringar Älvsborg.
Under en av B.S. företagen provtur med båten uppstod en brand som ledde till att båten totalförstördes. Skadan anmäldes hos Länsförsäkringar som emellertid vägrade att utge ersättning.
Makarna S. väckte härefter talan mot Länsförsäkringar vid Vänersborgs tingsrätt. Under hänvisning till gällande försäkringsvillkor avvisade tingsrätten deras talan och överlämnade målet till dispaschören.
Hos dispaschören yrkade makarna S. fastställelse av att Länsförsäkringar var förpliktat att utge ersättning till dem för den förstörda båten. Länsförsäkringar bestred bifall till deras talan. Som grund för bestridandet angavs att någon rätt till ersättning inte förelåg eftersom B.S. själv uppsåtligen hade antänt båten.
Dispaschören (Svante O. Johansson) fann i partikulärdispasch den 15 oktober 2002 att Länsförsäkringar inte hade förmått visa att branden framkallats uppsåtligen av B.S. Dispaschören fastställde därför att Länsförsäkringar var skyldigt att utge ersättning för båten till makarna S. i enlighet med försäkringsavtalet samt att ersätta dem för deras kostnader i ärendet.
Göteborgs tingsrätt
Länsförsäkringar förde talan mot dispaschen vid Göteborgs tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle med ändring av dispaschen fastställa att Länsförsäkringar inte skulle förpliktas att utge ersättning till makarna S. för båten. Länsförsäkringar yrkade vidare befrielse från skyldigheten att ersätta makarna S:s kostnader hos dispaschören samt ersättning för sina egna kostnader där.
Makarna S. bestred bifall till Länsförsäkringars ändringsyrkanden.
Tingsrätten (chefsrådmannen Håkan Körner, rådmännen Carl Jesperson, referent, och Stefan Olsson samt dispaschsakkunniga Sven Erik Daal, Tommy Hood och Lars Mossberg) fastställde i utslag den 1 december 2003 dispaschen såvitt nu var i fråga.
Länsförsäkringar ålades att ersätta makarna S:s rättegångskostnader i tingsrätten.
Hovrätten för Västra Sverige
Länsförsäkringar överklagade i Hovrätten för Västra Sverige med samma yrkanden som i tingsrätten.
Länsförsäkringar yrkade dessutom befrielse från skyldigheten att ersätta motparternas rättegångskostnader vid tingsrätten och ersättning för sina egna kostnader där.
Makarna S. bestred Länsförsäkringars ändringsyrkanden.
Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.
Hovrätten (hovrättsråden Claes Lindskog, Pär Zelano, referent, och Britta Ekström samt tf. hovrättsassessorn Linda Persson) meddelade utslag den 19 november 2004.
Hovrättens skäl
Hovrätten fann vid en samlad bedömning att Länsförsäkringar, med det beviskrav som normalt gäller i civilmål, hade bevisat att B.S. uppsåtligen anlagt branden. Någon försäkringsersättning skulle således inte utgå.
Vidare anförde hovrätten i skälen: Vid denna utgång skall B. och U.- B.S. utge ersättning för Länsförsäkringars rättegångskostnader såväl hos dispaschören som vid tingsrätten och i hovrätten.
Hovrättens beslut
Med ändring av dispaschen och tingsrättens utslag i huvudsaken fastställde hovrätten att Länsförsäkringar inte var skyldigt att utge ersättning till B.S. och U.-B.S. för den förstörda båten.
Med ändring av dispaschen och tingsrättens utslag även i fråga om kostnader befriade hovrätten Länsförsäkringar från skyldigheten att utge ersättning till B.S. och U.-B.S. för deras kostnader och förpliktade i stället B.S. och U.-B.S. att solidariskt till Länsförsäkringar utge 35 000 kr för kostnader i anledning av dispaschen och angivet belopp för kostnader vid tingsrätten, jämte ränta enligt lag.
Makarna S. förpliktades också att solidariskt ersätta Länsförsäkringars kostnader i hovrätten.
Högsta domstolen
Sedan B.S. och U.-B.S. överklagat hovrättens utslag såväl i själva saken som beträffande rättegångskostnader meddelade HD prövningstillstånd i fråga om hovrättens beslut om rättegångskostnader men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, varför hovrättens utslag i dessa delar står fast.
B.S. och U.-B.S. yrkade att de skulle befrias från skyldigheten att utge ersättning för Länsförsäkringars rättegångskostnader i hovrätten, vid tingsrätten och hos dispaschören.
Länsförsäkringar bestred ändring.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Rikard Backelin, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
Sedan länge är det fast praxis i dispaschärenden att försäkringstagare som förlorar ett sådant ärende inte åläggs att betala försäkringsbolagets kostnader hos dispaschören (jfr Sandström i Festskrift till Kurt Grönfors, s. 397, och Johansson i Festskrift till Jan Sandström, s. 277, samt de senare dispaschavgörandena nr 3015, 3034 och 3047). Det finns inte uttryckligt stöd i lag för att ålägga försäkringstagare sådan betalningsskyldighet. Tillräckliga skäl för en analogisk tillämpning av reglerna i 18 kap. RB kan inte heller anses föreligga när det gäller dispaschförfarandet (jfr NJA 2002 s. 613).
Med hänsyn till det anförda och då det inte på annan grund finns anledning att i förevarande ordning förplikta B.S. och U.-B.S. att ersätta någon del av de kostnader som Länsförsäkringar har fordrat ersättning för hos dispaschören skall hovrättens utslag ändras så att vardera parten får bära sin kostnad hos denne.
När det härefter gäller kostnaderna i domstolarna är omständigheterna sådana att bestämmelserna i 18 kap. RB bör tillämpas analogt på dessa (jfr t.ex. NJA 1994 s. 33 och 2001 s. 738 samt i förstnämnda rättsfall gjorda hänvisningar till tidigare rättsfall). Utifrån denna utgångspunkt saknas det anledning att frångå vad hovrätten förordnat om dessa kostnader.
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar endast på det sättet hovrättens utslag att HD upphäver vad hovrätten förordnat om skyldighet för B.S. och U.-B.S. att ersätta Länsförsäkringar för kostnader hos dispaschören.
Domskäl
HD (justitieråden Munck, Regner, Victor, referent, Håstad och Lindeblad) meddelade den 9 februari 2006 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
Justitierådet Håstad tillade för egen del:
Vid fall av brott följer av 2 kap. 2 § skadeståndslagen att part kan förpliktas att ersätta motpartens allmänna förmögenhetsskada. Bestämmelsen har tillämpats bl.a. avseende utredningskostnader i tvister om annan försäkring än sjöförsäkring (NJA 1994 s. 709). Vid tillkomsten av avtalslagen ansågs det vara självklart att svek kan ge upphov till skadeståndsskyldighet, således oberoende av om sveket utgör ett brott (se NJA II 1915 s. 243 och Axel Adlercreutz, Avtalsrätt I, 2002 s. 233).
Dessa regler torde vara tillämpliga även vid sjöförsäkring. Det framstår emellertid som opraktiskt att ett försäkringsbolag vid sjöförsäkring skulle behöva väcka talan i särskild ordning för att få ersättning för kostnad i dispaschförfarandet, när dispaschören ansett att den försäkrade inte är berättigad till ersättning ur försäkringen på grund av försäkringsbedrägeri. Frågan om svek måste ju i så fall prövas i två förfaranden. Även om utgången i själva försäkringsärendet hos dispaschören eller i högre instans har s.k. bevisverkan i skadeståndsmålet, kan det dessutom inte uteslutas att skadeståndsyrkandet ogillas fastän den försäkrade på grund av bedrägeri ansetts sakna rätt till ersättning ur försäkringen.
Frågan är därför, om det är möjligt att ålägga den försäkrade att ersätta försäkringsbolaget för dess kostnader redan i dispaschärendet. Ersättningen måste i så fall behandlas som en rättegångskostnad, och betalningsskyldigheten kommer då att omfatta fler fall än försök till försäkringsbedrägeri.
Den enda hänvisning till RB som finns i 17 kap.2 och 9 §§sjölagen rörande dispasch gäller domarjäv. Enligt 32 § lagen om domstolsärenden får en domstol tillämpa 18 kap. RB i ärende där enskilda är motparter till varandra. Ärendelagen gäller emellertid enligt 1 § bara handläggningen av rättsvårdsärenden som skall tas upp av tingsrätt (i första instans). Det saknas således stöd i lag för att ålägga en försäkrad att som rättegångskostnad ersätta försäkringsgivaren för dennes kostnader hos en dispaschör. Vid sådant förhållande blir slutsatsen i andra sammanhang, t.ex. vid tvist inför hyresnämnd, att RB:s regler om rättegångskostnad inte kan tillämpas. Det råder också en fast praxis att den försäkrade, oavsett utgången, inte åläggas att betala försäkringsgivarens kostnader inför dispaschören (se Kaj Pineus, Assuradören hos dispaschören, 1978, s. 21 f., Jan Sandström, Dispaschören och dispaschprocessen, Festskrift till Kurt Grönfors, 1991, s. 387 ff. på s. 397, och Svante O. Johansson, Båtassuradören hos dispaschören eller tingsrätten?, Festskrift till Jan Sandström, 1997, s. 271 ff. på s. 277).
Emellertid har det i rättsfallet NJA 1938 B 841 ansetts möjligt att utan stöd i lag ålägga ett sjöförsäkringsbolag att ersätta försäkringstagarens kostnader hos en dispaschör, när den försäkrade bedömts vara berättigad till ersättning ur försäkringen. Förmodligen saknades också stöd i avtal; försäkringsbolagen brukar i försäkringsvillkoren bara åta sig att betala dispaschörens kostnader. Därvid gäller dessutom förutsättningen att ersättningsanspråket inte är uppenbart ogrundat. (Från rättsskyddsförsäkring bortses här.)
I ovan nämnda arbeten har det framhållits att förfarandet hos dispaschören skall ses som en service till den försäkrade och att det inte skulle vara ändamålsenligt att ålägga denne skyldighet att utge ersättning för dispaschförfarandet. Denna synpunkt framstår emellertid inte som obestridlig eftersom den försäkrade i andra sammanhang, även vid konsumentförsäkring, inte erbjuds möjlighet att få ett bindande avgörande utan kostnadsrisk. Tvärtom framstår det som olämpligt att försäkringsbolaget vid övervägandet av ett anspråk där den försäkrade hotar med att begära dispasch måste räkna med att förfarandet oavsett utgången kommer att kosta bolaget dispaschörens arvode och egna kostnader (tillsammans ofta mer än tvisteföremålet) och vid förlust även den försäkrades kostnader.
En viss förbättring skulle åstadkommas, om den haltande ordningen för ansvar för parts egna kostnader hos dispaschören utjämnades genom att RB:s regler om rättegångskostnader tillämpades även till nackdel för den försäkrade. Lösningen har emellertid svagheten att dispaschörens avgörande inte torde vara exigibelt (se Jan Sandström, a.a. s. 398 ff.). Det gör att försäkringsbolaget ofta ändå skulle behöva väcka talan mot försäkringstagaren för att få ut sina kostnader. Härtill kommer att rättsgrundsatsen i NJA 1938 B 841 vilar på bräcklig grund samt att ett rättegångskostnadsansvar vid partikulärdispasch aktualiserar frågor om vad som skall gälla vid generaldispasch och om ansvaret för dispaschörens arvode och kostnader. Eftersom frågan om dispaschörens behörighet att avgöra konsumenttvister - med åsidosättande av RB:s bestämmelser om småmål och med tillskapande av en fjärde instans - redan lär vara föremål för regeringens uppmärksamhet (se Hugo Tiberg i SvJT 1998 s. 844 ff. samt Jan Sandström och Svante O. Johansson i SvJT 1999 s. 998 ff.), bör en ändring av det rådande, i lagstiftningen styvmoderligt behandlade dispaschförfarandet inte ske nu genom rättspraxis.
HD:s beslut meddelat: den 9 februari 2006.
Mål nr: Ö 5178-04.
Lagrum: 17 kap. 9 § och 21 kap. 12 §sjölagen (1994:1009) samt 18 kap. 1 § RB.
Rättsfall: NJA 1938 B 841, NJA 1994 s. 33, NJA 2001 s. 738 och NJA 2002 s. 613.