NJA 2009 s. 599

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Katarina Pålsson) meddelade dom den 14 januari 2009.

Domskäl

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Bakgrund

Vid 06.30-tiden tisdagen den 19 september 2006 detonerade en handgranat under en Volvo V70. Bilen, en taxibil, var parkerad på Klassikergatan och disponerades av M.M. Av den tekniska utredningen har framgått att föraren, enligt uppgifter i målet M.M., endast hann backa några meter innan handgranaten detonerade. På husfasaden på Klassikergatan fanns skador som efter metallsplitter samt bl.a. hål genom två fönster på andra våningen. Åtminstone två bilar invid taxibilen fick splitterskador. Under bilen blev det en 15x15 cm stor krater, 3 cm djup. Bilen fick en hel del skador, främst i underredet. Splitter orsakade skador och gick bl.a. in på baksidan av ryggstödet på passagerarstolen fram. Enligt åklagarna åsamkades inte M.M. några fysiska skador.

Vid 11.40-tiden onsdagen den 20 september 2006 detonerade en handgranat under en Audi A6. Bilen var parkerad på Storgatan, i den fjärde snedställda parkeringsfickan in på vänster sida från Vasaplatsen sett. Av den tekniska utredningen har framgått att ägaren och föraren, enligt uppgifter i målet J.C., endast hann backa några meter innan handgranaten detonerade. Sålunda har uppmätts ett avstånd om 3,6 m från trottoarens kant till bilens front. Bilen fattade eld och brann kraftigt under åtminstone tio minuter. Flera bilar som var parkerade i närheten av Audin fick också skador, de i omedelbar närhet fattade också eld och tre bilar som stod i samma rad fick omfattande skador. Av tidpunkten och den av åklagarna företedda filmen har det framgått att många människor befann sig på Storgatan vid tillfället. J.K. satt i en parkerad bil några meter från den aktuella Audin, på motsatta sidan av gatan. M.L. gick på Storgatan mot Avenyn och hade ryggen mot bilen när granaten exploderade. Fönsterrutorna i hårsalongen Saxée, som ligger på Storgatan 31 alldeles i anslutning till den plats Audin var parkerad, splittrades och flög in i salongen. L.S. arbetade där vid tillfället. Även husfasaden i övrigt och fönsterrutor på Storgatan fick skador av metallsplitter. Enligt en av åklagarna åberopad promemoria flög splitter även tvärs över Vasaplatsen och in i en tandläkarpraktik på andra våningen i en fastighet ca 100 meter från den plats handgranaten detonerade. Ungefär 40 cm bakom Audins vänstra bakdäck, ca 8 meter från trottoarkanten, blev det en 15x15 cm stor krater, 3-4 cm djup. Eftersom Audin blev helt utbrunnen gick det inte att genomföra någon omfattande teknisk undersökning av den. Dock kunde vissa skador konstateras, främst i bottenplattan. Enligt åklagarna åsamkades J.C. splitterskador i vänster arm, men denne har inte gett utredarna tillstånd att inhämta rättsintyg.

Med hänsyn till fynden på platsen av främst splitter, grepar och delar av transportbehållare samt vittnesmålet från S.H. är det klarlagt att det rört sig om samma typ av handgranat - M52 P3 från forna Jugoslavien - och att tillvägagångssätten vid gärningarna varit desamma. Sålunda får det anses utrett att handgranaten under Volvon varit fäst med ett snöre i ett stag innanför höger bakdäck. Det framstår också som övervägande sannolikt att handgranaten under Audin varit fäst med ett snöre vid vänster bakdäck.

Enligt åklagarna har de tilltalade utfört gärningarna i enlighet med påståendena i gärningsbeskrivningarna. De har hävdat att det varit M.S. som tagit initiativ till och anstiftat gärningarna. De möjliga motiven skulle enligt åklagarna vara dels att M.M. vittnat mot M.S. i en huvudförhandling som ägde rum under år 2005, efter vilken denne så småningom dömdes för utpressning m.m., dels att J.C. i egenskap av ordningsvaktchef under sommaren 2006 nekade M.S. inträde på Nivå. M.S. var anhållen som skäligen misstänkt för gärningarna under tiden den 20 till den 22 september 2006. Enligt åklagarna var telefonlistorna och de tilltalades rörelsemönster inte tillräckliga för att driva förundersökningen vidare, varför den lades ned. De tilltalade och några av vittnena hördes om gärningarna i anslutning till att dessa ägde rum.

Vid tiden för de aktuella händelserna var M.S. fullvärdig medlem och president i Bandidos, vilket han hade varit sedan klubben bildades i Göteborg 2004. Enligt egna uppgifter är han fortfarande president. L.J. och D.M. var vid tiden för gärningarna s.k. prospects, en slags provmedlem i Bandidos. J.B. var vid samma tid medlem i X-Team, en supporterklubb till Bandidos och D.L. var provmedlem i X-Team. Enligt D.L. blev han fullvärdig medlem i X-Team hösten 2006. Han lämnade denna klubb i s.k. bad standing i början av år 2008. M.S. och D.M. är dömda för att den 8 januari 2008 i Bandidos klubblokal ha gjort sig skyldiga till grov misshandel av D.L. Sedan början av 2008 har D.L. varit föremål för polisens s.k. personskyddsprogram. I början av samma år uppgav D.L. för polisen att han hade uppgifter att lämna om de aktuella bilsprängningarna. Enligt förundersökningsledaren i det nu aktuella målet träffade hon D.L. i februari tillsammans med polis och försvarare. Förundersökningen återupptogs därefter. Den 17 april 2008 hölls ett kort förhör med D.L. där han delgavs misstanke om medhjälp till dels mord, dels allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott. D.L. förnekade brott och vägrade svara på frågor. Den 2 september 2008 hölls ett längre förhör med denne.

Berättelser

- - -

D.L.: Han flyttade till Göteborg för några år sedan för att studera. Han lärde känna en del nya personer i Lövgärdet, däribland J.B. De dömdes sommaren 2005 för grov misshandel och delade bl.a. cell på häktet. Deras vänskap växte sig starkare. När han kom ut i mars 2006 lärde han känna fler personer i Göteborg, en del hade han träffat i fängelset. Han träffade även sin flickvän E.J., som han flyttade ihop med sensommaren 2006. J.B. kom ut i juni/juli 2006 och de umgicks flitigt. När J.B. ”muckade” blev denne fullvärdig medlem i Bandidos supporterklubb X-Team och introducerade honom för ”bröderna”.

Under sommaren 2006 började alltså också han umgås en del i Bandidoskretsar och det dröjde inte särskilt länge innan han blev tillfrågad att gå med som provmedlem i X-Team. Han hade vid den tidpunkten inget jobb, utbildningen som han tänkt påbörja påbörjades av naturliga skäl aldrig och han var inte berättigad till socialbidrag. Han ville ”göra bra pengar” och lockades av den gemenskap han upplevde fanns i klubben. Han var då inte helt införstådd hur Bandidosorganisationen var uppbyggd. Han fick dock tidigt höra att han inte behövde vara kriminell, men det krävdes att man begick brott för att jobba sig uppåt. När han gått med i organisationen umgicks han allt mer frekvent inom Bandidoskretsen. Det var möte på den klubbens lokal på Marieholmsgatan varje vecka där allt som rörde klubben diskuterades. Mötena följde en strikt ordning; de fullvärdiga Bandidosmedlemmarna gick in först följda av Bandidosprospectsen. Sedan Bandidosmötet avslutats kallades X-Teammedlemmarna in och sist provmedlemmarna i X-Team. Han var knuten till grupperingarna men på grund av att han endast var provmedlem kunde han när som helst kastas ut, exempelvis om det ansågs att han inte tillförde klubben något. De som inte var fullvärdiga medlemmar fick städa, servera dricka osv. De är värsta slavarna.

Ett par månader efter han gått med som provmedlem kom L.J. ut från lokalen och tog undan honom och J.B. L.J. sade att det fanns en ”mission”, ett uppdrag: Samtidigt som L.J. gjorde en gest med händerna sade han att två bilar ”skulle så”. Han tyckte inte att det var något problem att elda upp bilar, som han uppfattade var vad L.J. menade. L.J. fortsatte med att säga att han och J.B. skulle ta den ena medan L.J. själv och D.M. skulle ta den andra. Samtalet avslutades med att L.J. uppgav att det hela skulle diskuteras mer ingående vid ett senare tillfälle.

Vid ett senare möte träffades han, J.B. och L.J. igen varpå de tre gick utanför lokalen för att diskutera. Anledningen till att de alltid gick ut var att det fanns misstankar inom klubben att lokalen var avlyssnad. Därför diskuterades känsliga saker alltid utanför själva lokalen, och ibland även utanför området som sådant. Av samma anledning ringdes det sällan till M.S. eftersom det misstänktes att dennes telefon var avlyssnad. L.J. sade nu att han och J.B. skulle följa med D.M. och hämta ”äpplena”. Eftersom han inte förstod vad som avsågs förklarade L.J. att det rörde sig om handgranater och att dessa senare skulle placeras under de aktuella bilarna. Han blev lite chockad och påtalade för L.J. att någon kunde dö. Denne svarade ”Och? Vad spelar det för roll?”. L.J. menade vidare att i den världen som de befann sig i ska det bara fixas när det ges en order.

När han senare körde J.B. hem pratade han med denne om att dra sig ur och förklarade att han inte ville döda någon. Även J.B. förklarade att det var en order och att det var för sent att dra sig ur eftersom de redan visste för mycket. De diskuterade i samband med det en avhoppare som heter I., som hade vetat för mycket och som det gått illa för. Han hade hört om I. och visste redan innan han gick med i X-Team att denne var dödad. Han hade sett ett reportage på Efterlyst. Det berättades ofta liknande skrämselhistorier för att förmå folk att hålla tyst och som en varning. Budskapet var att den som snackar han dör, så är det bara. Eftersom han kände J.B. sedan innan och det var han som fått honom att gå med i organisationen litade han på denne, och han kände att J.B. litade på honom också. Han vet att det var J.B. och D.M. som hämtade granaterna senare eftersom de berättade en historia om att en av granaterna ramlat ned på golvet under färden och att de därför kastat sig ur bilen. Handgranaterna placerades sedan nere vid kanalen under några stenar, i närheten av klubblokalen.

En kort tid därefter kallades han och J.B. till lokalen för undervisning. D.M. och L.J. var redan på plats. L.J. sade att det inte var någon lek längre och att han hade fått order från ”tjockisen”. M.S. kallades ofta för ”tjockisen” eller för ”skägget” så det var alltså från M.S. som ordern kom. Vid vattnet låg tre granater gömda. Eftersom han själv inte ville fästa handgranaten vid bilen erbjöd sig J.B. att göra det. Från början var instruktionen att J.B. skulle knyta fast granaten under bilen och han skulle hjälpa till att hålla. Om något hände, skulle han dra bort J.B. L.J. visade var och hur granaten skulle knytas fast vid bilen. Det var en riktig handgranat, som låg kvar i sin behållare, men de drog inte ut sprinten. Han höll aldrig i den själv. Därefter åkte de fyra in till centrum. Efter att ha åkt eller gått förbi platsen där bilen skulle stå parkerad fick han och J.B. veta att när de kände sig redo, var det bara att placera granaten. L.J. visade var parkeringen var och de fick även uppgifter om registreringsnummer och att det var en Audi A6. De fick även höra att de skulle vara försiktiga och till en början uppmanades de att använda en stulen bil som senare skulle eldas upp. Detta avfärdades dock senare eftersom detta riskerade dra onödig uppmärksamhet till dem.

Från början visste han inte vilka som skulle drabbas av sprängningarna men fick senare från J.B. reda på att det rörde sig om en person som vittnat mot M.S. och en som nekat M.S. inträde till en nattklubb när denne bar Bandidosmärken och på så sätt förödmjukat klubben. Avsikten med sprängningarna var att skrämma vittnen samt att sända ut budskap till dörrvakter om att alla som inte släpper in dem ska veta vad som händer. L.J. uttryckte vid något tillfälle ”vem tror du kommer att våga vittna nu”, eller något liknande. När han frågade mer sade J.B. att det var lika bra att han inte visste mer, samma information fick han från L.J. Samtidigt ville han inte veta med tanke på vad som skulle göras.

Ungefär tre veckor efter de fått uppdraget, den 18 september 2006, var det möte på klubben. J.B. och han hade känt sig redo och hade varit ute några gånger och kollat den aktuella parkeringen. Den här måndagen var det fint väder och medan de fullvärdiga medlemmarna sammanträffade satt övriga ute och grillade. Efter ett tag kallades de in till mötesrummet. Han gick in och J.B. följde efter. Han upplevde att M.S. blängde på honom från långsidan av bordet där denne satt. Han hamnade så att han stod mitt emot M.S. Denne bad någon stänga dörren och tog ordet. M.S. sade att han ville göra en sak klar och sade att ”de som tror att de kan gå med i klubben och leva på namnet tror fel”. M.S. sade också att de som går med i klubben måste leva upp till namnet, det var ingen lek. Den som bara lever på namnet skulle åka ut i ”bad standing”. Hela tiden tittade M.S. på honom och J.B. Sedan sparkade M.S. undan stolen och ropade till L.J. att denne skulle ”ta tag i det här, för helvete”. M.S. skrek också att han inte kunde sova. Alla blev vita i ansiktet och ”stissiga”. L.J. tog med sig honom, D.M., J.B. och vicepresidenten ”Ridde” ut.

”Ridde” kommenterade att tjockisen var arg och sade åt L.J. att ”ta tag i det” och ”det ska ske ikväll”. Det bästa var om allt hade kunnat ske samtidigt. Det beslutades att han och J.B. skulle åka senare in till den bilen de fått i uppdrag att spränga. Det sades även att mobilerna skulle lämnas hemma, vilket var vanligt när det skulle begås brott. Om man lämnade mobilerna hemma var det lättare att senare ljuga i polisförhör och säga att man varit hemma vilket i så fall skulle stödjas av mobiltelefonens placering.

Därefter återvände han och J.B. hem, de bytte om till mörka kläder med huvor. Senare åkte de in till stan, de letade ”som fan” men inte heller denna gång hittade de bilen. Efter ett tag sa han till J.B. att de måste återvända, detta särskilt eftersom J.B. är svart och därmed skulle bli lättare att känna igen. Han skjutsade hem denne till flickvännen på Hisingen och själv återvände han hem.

Dagen efter - den 19 september 2006 - ringde J.B. när han var och storhandlade och sade att de måste åka till klubben. Han visste då inte om folk skulle vara arga för att de misslyckats. L.J. var ensam på klubben och hade vakten. L.J. sade att det var ”fixat” och att deras var ”klar”. Han tog in dem på kontoret och visade en artikel på Göteborgs- Postens hemsida som skrev om bilbomben. Han kände inte till om det var det påstådda vittnets bil som hade sprängts natten innan, och inte ville han veta det heller. L.J. berättade att granaten hade vält och att de hade sprungit och gömt sig bakom en bil. D.M. har själv inte pratat om händelsen med honom. L.J. sade åt honom att kontakta ”Sebbe”, dvs. S.B., och N., som båda var medlemmar i X-Team. Det var oklart för honom hur mycket de kände till om planerna. De skulle dock peka ut bilen. Han och J.B. mötte upp N. och Sebbe och de åkte sedan i två bilar mot parkeringsplatsen där bilen skulle stå parkerad. N. och Sebbe pekade på den aktuella bilen när de åkte förbi. Det var någon gång efter klockan sex på eftermiddagen. Detta var första gången han såg bilen. Förklaringen var att de tidigare anvisats en annan plats och det var först nu som de anvisats den verkliga parkeringsplatsen. Tidigare hade L.J. visat att bilen skulle stå parkerad på en av de tre tvärgatorna till Storgatan och alltså inte på Storgatan. De ”rekade” kring platsen ett tag och han kom sedan på att deras gemensamma bekant A.M. hade en lägenhet i närheten. Han föreslog J.B. att de skulle uppehålla sig där innan granaten skulle apteras. Vid detta tillfälle hade han mobiltelefonen med sig.

J.B. ringde A.M. och frågade om denne skulle följa med till Lövgärdet. A.M. svarade ja men först stannade de tre till vid klubben på Marieholmsgatan. På klubben träffade han bara L.J. Han förklarade för denne att han och J.B. nu visste var bilen stod placerad och att de skulle ”ta den” samma kväll. L.J. förklarade då att han och D.M. skulle följa med för att se till att det blev gjort. L.J. såg sur ut men uppgav att ”det var sagt så”. Han träffade inte M.S. på klubben men på grund av att L.J. förklarade att han fått en order om att han och D.M. skulle vara med fick han uppfattningen att M.S. och Ridde måste ha varit där, det kan dock ha varit så att M.S. lämnat klubben i nära anslutning till att de kom dit. L.J. hade vakten. För att denne skulle kunna lämna sin post krävdes att någon annan täckte upp, och för att byta en vaktpost krävs det att något viktigt kommit emellan. Av någon fick han höra att ”Mamas” skulle täcka upp för L.J. Han hörde inte dem prata om det, som det står i förhör. Mamas är identisk med K.S. De bestämde att de skulle sedan ses vid bilen runt tvåtiden. Han brydde sig inte om vems bil det var då.

A.M. var inte med när samtalet om bilen fördes och var inte medlem i Bandidos utan betraktades bara som en vän till klubben. De åkte till A.M:s vän M. Därefter skiljdes han och J.B. åt. De återsågs senare på kvällen, ringde upp A.M. och förklarade att de behövde vara hemma hos honom på Storgatan. A.M. visste inte varför. De hämtade därefter upp A.M. och begav sig till dennes lägenhet på Storgatan. De lämnade mobiltelefonerna hemma. När de svängde in mot lägenheten såg J.B. och han att J.C:s bil stod där. De sade ingenting utan gav bara varandra en blick. De kom till A.M:s lägenhet ungefär halv två.

När klockan var runt två sa han och J.B. hejdå till A.M. och gick ut. De hade då med sig granaten, men han vet inte hur den kom dit. J.B. lade den i en strumpa när de var i lägenheten och A.M. frågade ”Vad fan har ni där?” Granaten hade troligen hämtats tidigare under dagen eller kvällen från det gömställe som de använde som låg vid en kyrka i närheten av Storgatan. J.B. hade grävt ett hål för den vid en buske. De brukade ta med den men han minns inte. Granaten låg dessförinnan inte på Bandidosgården utan hade vid något tillfälle transporterats till stan. Eftersom han själv aldrig handskades med granaten visste han inte alltid var den var någonstans. Efter att granaten hämtats ställde de sig i närheten av bilen och väntade på D.M. och L.J., samtidigt som de försökte att inte synas. Han tror de var ute två gånger och kollade bilen. De kan ha rökt på, de gjorde det nästan dagligen, och han har lite grumliga minnen. D.M. och L.J., som kan ha varit maskerade, dök upp efter fem tio minuter. L.J. och D.M. fick i alla fall sedan granaten av J.B. och gick fram till bilen. Efter ungefär två minuter återvände de, lite stressade, och tog avsked. Han såg inte vem som placerade ut granaten men båda två var framme vid bilen. Han såg inte från den plats han stod. Han befann sig 30-40 meter ifrån bilen och J.B. stod på andra sidan gatan.

Under tiden L.J. och D.M. placerade granaten höll han och J.B. utkik. Det fanns inga klara instruktioner om vad de skulle göra men det kan tänkas att de skulle vissla eller göra något annat ljud om de blev påkomna eller om någon kom. Främsta anledningen till att de var med var troligen inte att det behövdes någon som höll utkik utan för att de skulle bindas till brottet. Därigenom skulle de vara mindre benägna att tala med polisen om händelsen. Att hans roll kom att bli mindre än vad som inledningsvis var avsikten ska inte ses som en ordervägran. Om någon hade tolkat det hela som att han hade vägrat följa order hade han kunnat dödas. De hoppade in i hans bil, som stod vid Hagakyrkan, och åkte mot Lövgärdet. De diskuterade vad som hade gjorts och han sade ”Tänk om han dör!” J.B., som försökte lugna honom, tyckte att det var skönt att det var gjort.

Sedan han släppt av J.B. och kommit hem hade han svårt att somna och satt uppe hela natten. Till slut somnade han. När han vaknade hade han flera missade samtal på mobilen. Han slog på text-tv och såg rubriken” Ännu en bilbomb i Göteborg”. Han bläddrade fram till sidan 317 och läste. Det kändes som en viss lättnad att mannen i bilen hade klarat sig, men allt kändes ändå för djävligt.

Senare under onsdagen, den 20 september, tog han kontakt med J.B. Han var rädd att åka fast och vågade knappt gå utanför dörren, och gjorde sedan inte det på flera månader. Senare under dagen åkte han dock med J.B. till klubben. Där skulle det hållas ett chaptermöte. På klubben var det en uppsluppen stämning och mycket folk, många hade han aldrig tidigare träffat. När han och J.B. gick in möttes de av folks blickar. De verkade nöjda, skrattade och kallade dem för terrorister, Bin Laden och liknande. Han och J.B. var själva nedstämda. M.S. kom sedan in i lokalen på sina kryckor, gav dem varsin puss på kinden och talade om för dem att de gjort ett bra jobb. Sedan sade denne åt L.J. att prata med honom. De gick ut tillsammans med Ridde och J.B. Ridde sade bl.a. att det var kört om de pratade om det här och drog fingret över sin hals. M.S. kom och viskade i hans öra att han nu var en fullvärdig medlem av X-Team. Han fick en t-shirt när han blev fullvärdig medlem. Att bli fullvärdig medlem så snabbt som han blev ger mycket hög status.

Efter ungefär en halvtimme stormades området av polisen. Han uppskattade antalet poliser till mellan 25 och 30 stycken. Han hördes i en polisminibuss och släpptes. Fullvärdiga Bandidosmedlemmar togs till stationen. L.J. och ”Mamas” hade varit och handlat mat och missade polistillslaget. När de kom tillbaka uppgav de att de blivit omkörda av polisbilarna och därför avvaktat med att återvända till platsen. M.S. kom ut direkt.

Under fredagen, den 22 september, skulle man fira M.S:s födelsedag på lokalen. Det ingick i X-Teams uppgift att fixa med baren, städa och annat. När M.S. kom till klubben gav N. denne en tidning, M.S. tittade på en bild av sig själv med sprängningarna i tidningen och utbrast ”Vem fan är Al Capone?”. Han minns inte att han i förra rättegången skulle ha påstått att M.S. använt samma uttryck då. Ridde sade att bilden såg brutal ut. Själv pratade han inte med någon om vad som hänt. Det var heller ingen som frågade men han hade inte heller sagt något även om någon hade frågat. I de kretsarna gällde det att inte lita på någon. Det var som ett ordspråk. Han upplevde dock att folk visste vad som hade hänt. Han pratade bara med J.B., och de gick ned sig totalt. Själv gick han upp 25 kg och började röka hasch.

Vid ett möte som, snart efter händelserna, ägde rum på klubben kom M.S. fram till honom, J.B. och D.M. och sade att de skulle åka till Halmstad följande onsdag för ett Bandidosmöte. Ingen av dem visste varför de tillfrågats om att medverka vid mötet. Vid mötet i Halmstad medverkade bland annat ”Clark” som är Bandidos Sverige- och Europapresident. Bandidosmedlemmarna hade därefter ett möte som varade i en och en halv till två timmar. Efter mötet plockade M.S. fram en påse som innehöll tre ringar och gav dem varsin ring. De vägde runt 40 gram per styck. M.S. sade ”Grattis!” och att bara de visste varför de fick ringarna. Strax därpå sade M.S. ”En sak till, ni är skyldiga mig 6 000 kr”. Ringen var för liten och han fick dagen därpå lämna in den på Hedens guld, klubbens guldaffär. Han minns inte att han skulle ha sagt i den förra rättegången att M.S. krävde 8 000 kr för ringen.

Den ring som de tre fick är specifik för Sverige och fungerar som ett substitut till patchen ”expect no mercy”, som fullvärdiga bandidosmedlemmar bär på sin väst. Eftersom medlemmar i X-Team inte bär väst kan de få ringen istället. Ringen innebär att man har mördat eller försökt mörda någon i klubbens namn. Det var vid den tidpunkten bara åtta stycken i Sverige som tilldelats ringen. L.J. hade redan ringen vilket var förklaringen till att han inte åkte med till Halmstad.

Efter att han tilldelats ringen och blivit fullvärdig medlem hade han mer respekt inom klubben. Han ”ändrades i huvudet”, trivdes bättre och behövde inte göra så mycket skitjobb. Han tjänade under denna period pengar på sitt eget sätt och behövde egentligen inte klubben för det.

Dagen eller några dagar efter sprängningen eldade han och J.B. upp kläderna de använt vid händelsen. L.J. hade själv eldat upp sina kläder i en tunna på gården. Han och J.B. gick upp i skogen och eldade upp kläderna på en cykelväg. När kläderna brann passerade en person. På west coast mötet, han tror det var då, diskuterade de vilka som skulle ta på sig sprängningarna i fall de åkte fast. Det är vanligt att man nekar i tingsrätten för att sedan se domen. Sedan vet man vad som händer. I hovrätten kan man ändra historien så att någon eller några tar på sig allt. Man får inte dra ned M.S. Eftersom L.J. hade barn beslutades att D.M. skulle ta på sig den första sprängningen på Klassikergatan, den andra på Storgatan skulle J.B. ta på sig. Han tror denne kände att han dragit in honom så mycket.

Under 2007 förändrades hans relation till Bandidos. Han blev misshandlad på Hisingen och vände sig till klubben. Först skulle han få hjälp men på nästa möte hade attityden förändrats. Han fick besked att han inte skulle få någon hjälp och dessutom att han skulle bli utslängd i ”bad standing” om han tog tag i det själv. Det kan ha haft samband med att han just hade tackat nej till att bli prospect i Bandidos MC. Vid mötet påtalade L.J. också att han hade blivit kaxig och uppkäftig. Han hade under den här perioden funderingar på att lämna organisationen och det hände att han inte gick på Bandidos möten. Vid ett senare möte tackade han nej till Bandidos nyårsfest på grund av att han skulle fira sin flickväns födelsedag. M.S. konfronterade honom och sade att han skulle komma. Trots detta gick han inte på festen. Veckan efter, den 8 januari 2008, kom så det möte som slutade med att han blev nedslagen och knivhuggen.

Misshandeln, och rättegången som följde, förändrade hans liv. Hans första tanke innan han gick till polisen var att han ville hämnas på M.S. genom att skjuta honom för att denne misshandlat och rånat honom och dessutom rånat hans fästmö. Allt han hade gjort för M.S. och detta var vad han fick tillbaka. Han kom dock fram till att det var smartare att anmäla M.S. I samband med misshandelsrättegången började han prata med polisen om de nu aktuella sprängningarna. Motivet till att berätta om detta skiljde sig från motivet att berätta om misshandeln. Han fick sin hämnd på M.S. genom domen för misshandel. Nu vill han bara lämna det kriminella livet och göra upp med sitt förflutna. Det var alltså för sig själv som han valde att berätta. För att det skulle gå rätt till var han tvungen att lägga alla, inklusive J.B. som han hela tiden velat hålla utanför. De var så bra vänner. De hade t.o.m. ett kodspråk. Om man ringde och sade ”Kom så spelar vi playstation”, så var det viktigt och de sågs på parkeringen. Man kan lita på L.J., men denne gillar att ljuga. M.S. drev till och med med denne om det.

Polisen kontrollerade hans uppgifter och menade att han var trovärdig. Med hänsyn till hans skador efter misshandeln och den pågående rättegången fattades dock ett gemensamt beslut att vänta till efter sommaren innan man skulle gå vidare. Han fick inte del av några tekniska protokoll eller telefonlistor innan förhören återupptogs i september 2008; dem fick han se först när han blev delgiven misstanke om brott. Han har aldrig försökt att ta betalt för att ändra sin historia, varken i detta fall eller i den tidigare rättegången. Han har i stort sett inte haft kontakt med någon utöver skyddspolisen sedan den 8 januari 2008. Han känner nu mest besvikelse och en del hat, men det är skönt att lägga allt bakom sig.

Ordern om sprängningarna var från M.S., men den kom via L.J. M.S. sade det aldrig själv. I Bandidos och X-Team är det ytterst presidenten som bestämmer. Ridde kan inte ge order utan M.S., men om denne åker bort eller sitter inne så är det vice presidenten som bestämmer. Under den vecka M.S. låg på sjukhus efter olyckan - då var han med och vaktade denne - var det alltså vicepresidenten som bestämde. Vid tiden för sprängningarna var dock M.S. tillbaka. Den som är president kan om han vill få någon mördad, vilket även har skett tidigare. Presidenten behöver troligen ett godkännande från europapresidenten. Om någon trätt in i presidentens ställe kan även denne beordra ett mord.

- - -

Tingsrättens bedömning

Bedömningen av D.L:s berättelse är avgörande för utgången av målet. En utsaga från en medtilltalad måste emellertid bedömas med särskild försiktighet. Även om den skulle framstå som mer trovärdig än de medtilltalades uppgifter är det inte tillräckligt för en fällande dom. Det krävs i så fall att utsagan vinner ett klart stöd i den tekniska utredningen eller annan stödbevisning som åklagarna lagt fram. Tingsrätten gör härvid följande överväganden.

Det kan konstateras att D.L:s berättelse är lång och sammanhängande. Såvitt framkommit har han i allt väsentligt hållit sig till samma uppgifter sedan sitt första förhör i september 2008. Att D.L. skulle ha tillåtits ta del av telefonlistorna och delar av utredningen innan dess håller tingsrätten för uteslutet. Trots pressande förhör och motförhör vid tingsrätten har han svarat på frågorna på ett klart sätt och kunnat lämna rimliga förklaringar till de tillfällen hans uppgifter ändrats eller framstått som vaga. D.L. har vidare lämnat detaljer som dels har fått ett anmärkningsvärt stöd i den övriga utredningen, dels är ägnade att ge intryck av att berättelsen är självupplevd. En sådan detalj är att D.L. beskrivit hur handgranaterna skulle fästas med ett snöre i ett däck under de aktuella bilarna och hur de skulle osäkras. Fynd på brottsplatserna i förening med vittnesmålen från L.D. och S.H. ger vid handen att denna teknik också använts vid gärningarna. Tingsrätten har uppfattat att denna uppgift inte har varit känd i media. En annan sådan detalj är det sätt på vilket D.L. beskrivit hur han och J.B. ”letade som fan” efter bilen efter det utbrott av M.S. på måndagsmötet den 18 september som gjorde de närvarande ”stissiga”. Slutligen får det antas att D.L. utsatt sig för stora personliga risker för framtida repressalier genom att ange de övriga tilltalade. Mot denna bakgrund framstår D.L:s berättelse som trovärdig. Det förhållandet att han gett intryck av att i viss utsträckning vilja tona ned sin egen inblandning medför inte någon annan bedömning.

Det ska vidare beaktas att D.L:s uppgifter får stöd i annan bevisning. Som tingsrätten nyss varit inne på har det gällt bl.a. hur gärningarna utförts. Härtill kommer att D.L:s redogörelse för hur man rört sig och vid vilka tidpunkter i stor utsträckning är väl förenliga med vad som framkommit genom telefonlistorna. Följande kan antecknas om den 19 september 2006.

D.L. har hävdat att S.B. och N. pekade ut J.C:s bil för honom och J.B. på Storgatan någon gång efter kl. 18. Det kan konstateras att både S.B:s och N:s telefoner har kopplat upp i centrala stan, den förres kl. 17.25 under masten Nordstan 180 och den senares kl. 18.17 under Haga 195. Den sistnämnda masten täcker enligt uppgift i målet ett område nära Storgatan. Uppkopplingarna är alltså förenliga med D.L:s uppgifter. Att J.B. varit i stan under eftermiddag till tidig kväll bekräftas av hans förhör och registrerade samtal. J.B. har haft åtminstone tre samtal med N. mellan kl. 15.26 och 16.50, under masterna Fredsgatan, Kaserntorget respektive Kungstorget. Vidare bekräftas D.L:s påstående att han varit i Angered för att därefter åka till stan via Bandidosklubben av uppgifterna i telefonlistorna. Vid 17-tiden och ca 40 minuter senare har han således talat med J.B. i telefonen, masterna för D.L:s telefon har då varit Hjällbo 200. Därefter har D.L. haft ett samtal - som kopplat upp mot en mast som täcker Bandidoslokalen - med J.B. Denne har sedan ringt bl.a. till M.S. kl. 18.15. Eftersom M.S:s mobiltelefon kopplat upp mot den mast som täcker hans dåvarande bostad kan redan här ifrågasättas M.S:s och S.B:s uppgift att M.S. blev hämtad vid 18-tiden. D.L. har vidare gjort gällande att han, sedan den aktuella bilen skulle ha pekats ut, kom på att de kunde kontakta A.M. och att J.B. ringde denne för att fråga om han skulle med till Lövgärdet. Samtalslistorna har bekräftat detta; J.B. har ringt A.M. kl. 18.29 och D.L. har ringt denne kl. 18.38. Klockan 19.10 har J.B:s telefon kopplat upp mot en mast som täcker Bandidoslokalen, vilket också stödjer D.L:s uppgift att de åkte vägen via klubben hem till Angered. Slutligen har D.L. ringt A.M. kl. 01.10 från Lövgärdet, också det förenligt med D.L:s uppgifter om att denne hämtades upp hos sin vän M. och att de därefter gemensamt tagit sig till lägenheten på Storgatan.

D.L. har gjort gällande att han och J.B. lade märke till att den aktuella Audin stod kvar, när de runt kl. 01.30 den 20 september svängde in från Allén och vidare in från Vasaplatsen på Storgatan i riktning mot A.M:s lägenhet bortåt Hagakyrkan. Att detta varit möjligt har framgått av både åklagarnas nytagna film och det nytagna fotografi som J.B. själv åberopat. Särskilt av det sistnämnda fotografiet har det framgått att den plats på Storgatan som J.C:s bil stod parkerad vid explosionen syns tydligt även nattetid från det motsatta hörnet av Vasaplatsen/Storgatan. Således har D.L:s uppgifter vunnit stöd även i denna utredning.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att de anförda omständigheterna medför att D.L. får anses trovärdig och hans uppgifter tillförlitliga. Uppgifterna vinner dessutom starkt stöd i annan bevisning. Härtill kommer följande.

Gärningarna är sådana att de talar för att flera gärningsmän varit inblandade. De har ägt rum inom endast två dygn och det har varit frågan om samma tillvägagångssätt vid apteringen av handgranaterna. Dessa omständigheter talar i förening med D.L:s erkännande av delaktighet i gärningen på Storgatan för att medgärningsmännen har anknytning till varandra och bör finnas i kretsen av D.L:s närmaste vid den aktuella tiden. De medtilltalade har gjort gällande att D.L. har motiv att hämnas och att han är ute efter personlig vinning. Den förra rättegången ledde dock till långa fängelsestraff för M.S. och D.M. Någon anledning för D.L. att hämnas på L.J. och J.B. har inte heller framkommit. Vidare lär D.L. inte ha någon personlig vinning av denna rättegång eftersom han erkänt delaktighet i allvarlig brottslighet och redan är föremål för polisens personskyddsprogram. Således kvarstår tingsrättens inledningsvis gjorda bedömning, att medgärningsmännen bör ha anknytning till de kretsar D.L. rörde sig i.

Berättelserna från M.S., L.J., D.M. och J.B. framstår i avgörande delar som anpassade till framför allt telefonlistorna och utredningen i övrigt. J.B. har haft påtagligt svårt att få ihop sina förehavanden den 19 september 2006 med de mastuppkopplingar som mobiltelefonerna tillhöriga honom, D.L., S.B. och N. gjort. Att J.B., som han gjort gällande, skulle ha stött på S.B. och N. i Nordstan och dessutom talat i telefon och stött på dem flera gånger till den aktuella eftermiddagen framstår som en efterhandskonstruktion. D.M. har gjort gällande att han var så dålig efter den tatuering han lät göra den 19 september 2006 att han inte hade kunnat medverka vid gärningen den efterföljande natten. De av honom åberopade vittnesförhören med S.B. och P.S. har avsett att styrka detta. Enligt tingsrättens mening utesluter dock inte den omständigheten att man kan bli ”mör” av en tatuering eller den att D.M. skulle ha varit trött vid 23-tiden att han senare under natten medverkat i gärningen på det sätt D.L. påstått. Det kan dessutom anmärkas att D.M. enligt egna uppgifter efter tatueringen utförts åkte direkt till Freeport i Kungsbacka för att handla och att han även därefter gjort flera andra ärenden. Som framgått nyss är redan det förhållandet att M.S. måste ha befunnit sig i sin bostad kl. 18.15, när han talade med J.B., ägnat att ifrågasätta påståendet att han blev hämtad vid 18-tiden av N. och S.B. Tingsrätten har i detta avseende också beaktat att M.S:s mobiltelefon så sent som kl. 19.11 kopplat upp mot masten som täckt hans dåvarande bostad. M.S. är därmed motbevisad på denna punkt. Vidare har M.S. gjort gällande att han vid den aktuella tiden fortfarande varit konvalescent efter sin motorcykelolycka. Samtidigt har det av hans egna uppgifter framkommit att han varit på Bandidosklubben vid ett flertal tillfällen och deltagit i möten där. Han skulle vidare ha tillbringat hela nätter på klubben Rush Hour. L.J. och D.M. har först vid tingsrätten påstått att de kört hem en person, ”Jamel”, efter måndagsmötet den 18 september 2006. Eftersom de hördes redan ett par dagar efter detta skulle ha ägt rum, och måste ha förstått att de skulle kunna komma att misstänkas för inblandning i gärningarna, framstår det som egendomligt att de inte då beskrev denna färd. Även om D.L. bekräftat att det finns en person med det namnet som bor i Brunsbo framstår uppgiften som en efterhandskonstruktion, anpassad till det faktum att det av telefonlistorna framgått att L.J:s telefon denna kväll kl. 21.20 kopplat upp mot en mast som täcker Klassikergatan. Täckningsområdet för den masten är för övrigt litet; 800 meter norrut från masten och ca 700 m brett. Sålunda framstår inte M.S., L.J., D.M. och J.B. som särskilt trovärdiga.

De tilltalade har åberopat vittnen för att ge stöd för antingen deras egna versioner eller för att motbevisa åklagarnas inklusive D.L:s påståenden. Att förhören med S.B. och P.S. inte haft någon betydelse för tingsrättens överväganden har redan framgått. Tingsrätten gör följande värdering av de övriga vittnesutsagorna.

A.M. har inte kunnat ange när han haft sina olika arbeten och inte vetat när han varit hemma i lägenheten. Eftersom det varit frågan om en utslussningslägenhet har han haft ett intresse av att inte medge att han haft besökare, detta särskilt om det varit personer som levt kriminella liv. A.M. har för övrigt medgett att D.L. varit hemma hos honom åtminstone en gång. Även J.B. har till skillnad från A.M. påstått att han besökt lägenheten. Mot denna bakgrund finner tingsrätten att A.M:s uppgifter är så oklara att de inte kan tillmätas någon betydelse. Därmed är D.L:s påstående, att han och J.B. vistades kort i A.M:s lägenhet innan de mötte L.J. och D.M. vid 2-tiden den 20 september 2006 på Storgatan, inte motbevisat.

S.K. har förnekat att han löst av L.J. på dennes vakt natten den 19-20 september 2006. Det kan visserligen konstateras att S.K:s telefon kopplat upp mot den mast som täcker Casino Cosmopol - där han hävdat att han befunnit sig hela natten - så sent som kl. 01.05 den 20 september 2005. L.J. har dessutom talat i sin telefon under en mast som täcker Bandidoslokalen kl. 01.49, ett samtal som varat knappt fem minuter. Uppgifterna är alltså förenliga med telefonlistorna. Vid värderingen av S.K:s uppgifter kan det dock konstateras att han förnekat att han kallas Mamas. Av samtalslistan över samtalet S.K. haft på kvällen den 19 september 2006 med M.S. kan dock dras slutsatsen att han varit inlagd som ”S.K./ Mama Pros 2” i vart fall i den sistnämndes mobiltelefon. Det sagda ger anledning ifrågasätta riktigheten av vittnets uppgifter. Härtill kommer att både L.J. och S.K. varit eller är medlemmar i Bandidos. Det har framgått av förhören med såväl de tilltalade som vissa vittnen att man inom dessa kretsar har en stark inbördes lojalitet. Gärningarna har inträffat för mer än två år sedan och de tilltalade har således haft tid att förbereda sitt försvar. Slutligen konstaterar tingsrätten att oavsett hur det förhåller sig härmed utesluter inte vittnesmålet eller uppgifterna i telefonlistorna att L.J. blivit avlöst på sin vakt och att denne hunnit till Storgatan strax efter kl. 2 den 20 september 2006.

A.Ma. och B.S. har inte velat namnge vare sig den kund eller den person som denne fört dem samman med våren 2008, med anledning av rättegången där M.S. var tilltalad och D.L. målsägande. Sålunda har uppgifterna inte kunnat kontrolleras. De har inte heller hörts under ed. Även om uppgifterna skulle godtas kan det inte heller anses utrett att personerna faktiskt har agerat på D.L:s uppdrag. Sålunda finner tingsrätten att uppgifterna från dessa vittnen inte påverkar bedömningen av D.L:s trovärdighet.

Slutligen ska beröras att D.M. har pekat på att det kan finnas alternativa gärningsmän. Detta har också varit bevistemat för bl.a. de på hans begäran hörda vittnena J.F. och Ma.Ma. Enligt tingsrättens bedömning behöver emellertid inte den omständigheten att det funnits många människor på Storgatan vid explosionen - som alltså inträffade vid lunch en vardag - och att några av dem sprang liksom den att Ma.Ma. hört röster utanför sitt fönster på Poesigatan natten till den 19 september och såg människor springa efter explosionen på morgonen ges den tolkningen. Inget av det redovisade framstår som anmärkningsvärt. Dessa vittnesmål påverkar alltså inte heller tingsrättens överväganden.

Som framgått av de redovisade skälen finner tingsrätten att det är D.L:s uppgifter i förening med den övriga utredningen som ska ligga till grund för bedömningen av åtalet framför uppgifterna från de medtilltalade. Således är det utrett att L.J., D.M., J.B. och D.L. tillsammans och i samråd handlat och agerat på det sätt åklagarna gjort gällande. Tingsrätten finner alltså, på grund av hans egna uppgifter, att D.L. inte bara kontrollerat om Audin fanns på plats på Storgatan och där hållit vakt utan att han också är ansvarig för att tillsammans med J.B. dessförinnan ha tagit emot och förvarat handgranaten.

Frågan är om M.S. har gett dem i uppdrag att utföra gärningarna. Åklagarna har hävdat att han har haft motiv till detta. Visserligen har inte D.L. fått uppdraget att placera handgranaten under J.C:s bil av M.S. direkt och han har inte heller hört denne uttala sig klart om det hela. Dock har han på ett trovärdigt sätt återgett bland annat L.J:s ord om vem som skulle ha bestämt de andra till deras gärningar. M.S:s uppträdande på mötet den 18 september 2006, vilket tingsrätten inte har anledning att ifrågasätta, förstärker intrycket att det är denne som förmått de övriga att faktiskt utföra attentaten. Vidare har det av M.S:s egna uppgifter framgått att han hyser motvilja mot både M.M. och J.C. Den förstnämnde har uppenbarligen hörts som vittne på åklagarens begäran i ett mål som ledde till en fällande dom för M.S. Den sistnämnde har nekat M.S. inträde på en restaurang när denne förutsatte att han kunde gå förbi kön. Även om gärningen framstår som en oproportionerlig hämnd har det förekommit tidigare att en sådan åtgärd kan leda till allvarliga repressalier för restaurangen eller den som nekat inträdet. Att J.C. själv reagerat på händelsen har framgått av vittnesförhöret med J.L. Den av M.S. åberopade promemorian föranleder ingen annan bedömning eftersom den endast tar upp incidenter där J.C. haft rollen av målsägande. Tingsrätten beaktar i denna del även att gärningarna också tycks ha haft budskapet att skrämma andra. Slutligen kan det konstateras att M.S:s sviter efter motorcykelolyckan, med hänsyn till vad som framkommit om hans rörlighet och aktiviteter vid tiden för gärningarna, inte kan ha medfört hinder mot den påstådda medverkan av gärningarna. På de anförda skälen och med beaktande av den beskrivning av hur Bandidosorganisationen är uppbyggd som D.L. lämnat finner tingsrätten att det är styrkt att M.S. varit anstiftare av gärningarna.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten åtalen styrkta i sin helhet. De ska därför bifallas.

Rubriceringen av gärningarna

Åklagarna har gjort gällande att handgranaterna placerats under M.M:s respektive J.C:s bilar i syfte att beröva dem livet eller åtminstone allvarligt skada dem. Även om risken för dödsfall enligt S.H. varit ganska liten har den förelegat. Det snabba och våldsamma händelseförloppet som gärningen lett till på Storgatan har varit dokumenterat på den förevisade filmen. Även om det framgått att ett syfte med gärningarna också varit att skrämma andra har omständigheterna - att placera en granat under bakdäcket på en bil så anordnad att den skulle detonera bara några sekunder efter det att föraren backat - varit sådana att de tilltalade måste ha insett att det funnits en risk att M.M. respektive J.C. skulle avlida. Trots denna insikt har de fullföljt brottsplanen. De har således förhållit sig likgiltiga till möjligheten att målsägandena skulle avlida. De får därmed anses ha haft i vart fall ett s.k. likgiltighetsuppsåt. Gärningarna ska därför i denna del bedömas som försök till mord.

Sprängningen av M.M:s bil har visserligen ägt rum i ett bostadsområde. Även om det har legat utanför gärningsmännens kontroll har såvitt framkommit inte många människor rört sig i området vid tidpunkten för sprängningen. Skadorna har varit relativt begränsade. Denna del av gärningen i åtalspunkten 1 ska därför bedömas som allmänfarlig ödeläggelse av normalgraden. Sprängningen av J.C:s bil har ägt rum vid lunchtid i centrala Göteborg. Bilen har stått parkerad alldeles intill flera andra bilar och i nära anslutning till affärslokaler, bostäder och restauranger. Många människor har befunnit sig på platsen. Gärningen har orsakat en omfattande förödelse och ett flertal personer har utsatts för en mycket stor risk att dödas eller allvarligt skadas. J.K. har endast varit en hårsmån från att förolyckas. Det har även i övrigt endast berott på tillfälliga omständigheter att gärningen inte fått ännu allvarligare följder. Denna del av gärningen i åtalspunkten 2 ska därför bedömas som allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott.

Sammanfattning

L.J. och D.M. ska dömas för försök till mord i två fall, ett fall av allmänfarlig ödeläggelse av normalgraden och ett fall av allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott. M.S. ska dömas för anstiftan av dessa brott. J.B. och D.L. ska dömas för medhjälp till försök till mord och medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott.

Gärningarna i bilagorna 2-5

D.L. har erkänt gärningarna. Då erkännandet stöds av den övriga utredningen är åtalen styrkta. De ska bedömas som åklagaren gjort gällande.

Påföljdsfrågorna

- - -

D.L. förekommer under 11 avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 21 juli 2005 av denna tingsrätt för bl.a. grov misshandel till fängelse ett år. Han dömdes därefter dels den 22 september 2005 av Växjö tingsrätt för misshandel, varvid förordnades att det tidigare fängelsestraffet skulle omfatta detta brott, dels den 14 oktober 2005 av Göta hovrätt för olovlig försäljning av alkoholdrycker till fängelse en månad. D.L. har verkställt fängelsestraffen och blev villkorligt frigiven den 10 mars 2006 med en återstående strafftid av tre månader 20 dagar. Prövotid för den villkorligt medgivna friheten har löpt till den 10 mars 2007. D.L. har inte erhållit del av åtalet inom ett år från prövotidens utgång.

Någon personutredning beträffande D.L. har inte kunnat genomföras.

För mord är föreskrivet fängelse lägst tio år eller livstid. För allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott, är föreskrivet fängelse lägst sex år och högst tio år, eller livstid. För allmänfarlig ödeläggelse av normalgraden är föreskrivet fängelse lägst två år och högst åtta år.

De tilltalade har visat en anmärkningsvärd hänsynslöshet. Inte bara har de haft uppsåt att på ett utstuderat sätt beröva M.M. och J.C. livet. De har också försatt många andra människors liv i fara. Gärningarna har mot denna bakgrund ett synnerligen högt straffvärde. Redan med hänsyn härtill är det uteslutet med någon annan påföljd än fängelse för samtliga tilltalade. Tingsrätten finner att straffvärdet för den samlade brottsligheten för envar av M.S., L.J. och D.M. uppgår till fängelse tio år. Eftersom M.S., L.J. och D.M. har begått de aktuella brotten innan tidigare domar börjat verkställas ska dock bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB beaktas vid bestämmande av fängelsestraffets längd. Tingsrätten finner att var och en ska dömas till fängelse nio år. Det förhållandet att M.S. haft reseförbud en dryg månad hösten 2006 påverkar inte straffmätningen.

J.B. och D.L. ska dömas för medhjälp till försök till mord och medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott. Straffvärdet för deras medverkan inför och vid gärningen på Storgatan är enligt tingsrättens bedömning högre än vad åklagarna gjort gällande, och uppgår till i vart fall fängelse fyra år. Också vid bestämmande av fängelsestraffets längd för J.B. är bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB tillämplig. Fängelsestraffet bör för hans del bestämmas till två år sex månader.

D.L. har frivilligt angett sig själv. Detta bör i enlighet med bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB beaktas som en förmildrande omständighet vid straffmätningen (jfr bl.a. NJA 2008 s. 359). D.L. har genom sina uppgifter vidare bidragit till att klara upp svårutredd och synnerligen allvarlig brottslighet. Även om det endast undantagsvis bör komma ifråga att beakta en sådan omständighet vid straffmätningen (se prop. 1987/88:120 s. 92 f.) finner tingsrätten att det även med hänsyn härtill är påkallat att D.L. får ett lägre straff än brottslighetens samlade straffvärde motiverar. Omständigheten bör alltså beaktas inom ramen för 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB. Det förhållandet att D.L. haft reseförbud fyra månader påverkar inte nämnvärt straffets längd, särskilt då denne omfattats av polisens personskyddsprogram och därmed ändå haft sin rörelsefrihet inskränkt. Fängelsestraffets längd bör för D.L. bestämmas till tre år.

Skadeståndsfrågorna

- - -

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde D.L. för medhjälp till försök till mord enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 och 4 §§ BrB, medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap. 3 § tredje stycket och 23 kap. 4 § BrB, olovlig körning enligt 3 § första stycket 2 trafikbrottslagen (1951:649), rattfylleri enligt 4 § andra stycket trafikbrottslagen, narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) och brott mot knivlagen enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål till fängelse tre år, varvid även 29 kap. 5 § första stycket 3 och 8 samt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB åberopades. D.L. förpliktades att solidariskt med övriga tilltalade betala skadestånd till ett antal målsägande.

J.B. dömdes för medhjälp till försök till mord enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 och 4 §§ BrB och medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap. 3 § tredje stycket och 23 kap. 4 § BrB till fängelse två år sex månader.

L.J. dömdes för försök till mord enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB samt allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap. 3 § första och tredje styckena BrB till fängelse nio år.

D.M. dömdes för försök till mord enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB samt allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap. 3 § första och tredje styckena BrB till fängelse nio år.

M.S. dömdes för anstiftan av försök till mord enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 och 4 §§ BrB samt anstiftan av allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap. 3 § första och tredje styckena samt 23 kap. 4 § BrB till fängelse nio år.

Även övriga tilltalade ålades solidariskt skadeståndsansvar.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Per Westerling och Anna-Karin Karlbom, referent, adjungerade ledamoten Annika Persson Arcangioli samt två nämndemän) anförde följande i dom den 2 april 2009.

Hovrättens domskäl

Skuldfrågan avseende L.J., D.M. och M.S.

De videoinspelade förhören vid tingsrätten med de tilltalade L.J., D.L., D.M., M.S. och J.B. har spelats upp i hovrätten. Även videoförhören med - - - har spelats upp. Såsom nya vittnen har hörts O.C. och J.N.

Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten samt även ett antal nya handlingar, bl.a. telefonlistor och fotografier. De vid tingsrätten förevisade filmerna har spelats upp även i hovrätten.

O.C. har uppgett i huvudsak följande. - - -

J.N. har uppgett i huvudsak följande. - - -

Såsom tingsrätten anför är det av avgörande betydelse för utgången av skuldfrågan om de uppgifter D.L. lämnat kan läggas till grund för bedömningen av åtalet. Hovrätten instämmer härvid i tingsrättens bedömning att D.L:s berättelse är lång och sammanhängande, att D.L. kunnat lämna rimliga förklaringar i de fall där hans uppgifter framstått som tveksamma eller vaga samt att berättelsen är detaljerad och ger intryck av att vara självupplevd. Berättelsen synes inte heller vara tillrättalagd.

Även när det gäller bedömningen av huruvida D.L:s utsaga vinner stöd i annan bevisning gör hovrätten samma bedömningar som tingsrätten. Exempelvis kan konstateras att de telefonlistor som åberopats av åklagaren ger stöd för de uppgifter som D.L. lämnat om hur olika personer rört sig under de aktuella dygnen.

Inte heller när det gäller bedömningarna av de tilltalades respektive uppgifter gör hovrätten några andra bedömningar än den tingsrätten gjort. Det kan i detta sammanhang anmärkas att de av åklagaren i hovrätten åberopade telefonlistorna över Y.F:s telefon visar att L.J. och D.M. inte kan ha kört Y.F. hem från klubben på Marieholmsvägen på måndagskvällen den 18 september 2006, eftersom Y.F. då varit på väg från sitt arbete på Volvo. Hovrätten instämmer också i tingsrättens värderingar av de vittnesutsagor som lämnats vid tingsrätten.

Den av O.C. lämnade uppgiften om att D.L. uppgett att han sprängt bilarna utesluter enligt hovrättens mening inte att även andra personer än D.L. medverkat vid gärningarna.

När det gäller J.N:s vittnesmål är det enligt hovrättens bedömning högst sannolikt att de båda personer som hon iakttog är gärningsmännen. Det hon har kunnat berätta om dessa personer utesluter inte att det varit L.J. och D.M. som hon sett.

Vid en samlad bedömning av all den bevisning som förekommit i målet konstaterar hovrätten, på samma sätt som tingsrätten gjort, att D.L:s utsaga har sådant stöd i den övriga bevisningen att utsagan kan läggas till grund för bedömningen av åtalet. Genom de uppgifter D.L. lämnat sammantagna med övrig bevisning är det således utrett att det varit L.J. och D.M. som placerat ut handgranaterna under M.M:s bil på Klassikergatan och J.C:s bil på Storgatan. Likaså finner hovrätten, på de av tingsrätten anförda skälen, utrett att M.S. gett dem i uppdrag att utföra gärningarna.

Åklagaren har gjort gällande att handgranaterna placerades under respektive bil i syfte att beröva M.M. och J.C. livet eller åtminstone allvarligt skada dem. För att L.J. och D.M. ska kunna dömas för försök till mord och M.S. för anstiftan av försök till mord krävs att de haft uppsåt att döda M.M. respektive J.C. Av D.L:s uppgifter framgår inte annat än att avsikten varit att ”skrämma vittnen samt att sända ut budskap till dörrvakter om att alla som inte släpper in dem ska veta vad som händer”. Vad som sålunda framkommit talar inte för att de tilltalade haft för avsikt att döda vare sig M.M. eller J.C.

Frågan är då om de tilltalade haft ett så kallat likgiltighetsuppsåt att döda M.M. och J.C. Av den tekniska utredningen framgår att handgranaterna var placerade under respektive bil i syfte att detonera i samband med att föraren backade ut bilen från parkeringsplatsen. Av de uppgifter vittnet S.H. lämnat framgår att om en handgranat av den aktuella typen briserar på marken och inget föremål skyddar så är risken för dödsfall eller allvarlig skada betydande. Vidare framgår av vittnets uppgifter att när handgranaten, som i förevarande fall, är placerad att detonera under en bil ger bilens underrede ett sådant skydd att risken för att föraren ska dö är ganska liten. Enligt vittnet är risken för att en allvarlig skada ska inträffa emellertid större. När sannolikheten för en viss effekt inte är avsevärd krävs för att en tilltalad ska anses likgiltig andra omständigheter som starkt talar för att det funnits ett likgiltighetsuppsåt. Mot bakgrund av att hovrätten inte vet vilken avsikt de tilltalade haft, då de uppgifter D.L. lämnat innebär att avsikten var att skrämmas och då den motivbild som finns inte räcker för slutsatsen att avsikten varit att döda målsägandena finner hovrätten det inte styrkt att de tilltalade varit likgiltiga för om målsägandena kunde dö. Därför ska L.J. och D.M. inte dömas för att ha försökt döda M.M. och J.C. och M.S. inte dömas för anstiftan till sådant brott.

Mot bakgrund av vad som framkommit vid den tekniska utredningen av bilarna samt med beaktande av vad S.H. uppgett finner hovrätten att risken för att M.M. och J.C. skulle ha skadats allvarligt varit avsevärd. Vid sådant förhållande är omständigheterna i övrigt, att placera en handgranat under en bil på så sätt att den skulle detonera endast några sekunder efter att föraren backat, sådana att de tilltalade måste anses ha varit likgiltiga inför om M.M. och J.C. skulle skadas allvarligt. L.J. och D.M. ska därför dömas för försök till grov misshandel i två fall och M.S. för anstiftan av försök till grov misshandel i två fall.

Liksom tingsrätten anser hovrätten att de utförda gärningarna även är att bedöma som allmänfarlig ödeläggelse. Hovrätten instämmer i tingsrättens rubricering av gärningarna. Gärningen på Klassikergatan ska således bedömas som allmänfarlig ödeläggelse av normalgraden medan gärningen på Storgatan är att bedöma som grovt brott.

Skuldfrågan avseende D.L.

D.L. har inte överklagat tingsrättens dom i skulddelen utan endast i påföljdsdelen. Trots hovrättens ställningstagande i skuldfrågan beträffande övriga tilltalade saknas det därför, enligt regleringen i 51 kap. 23 a § RB, förutsättningar för hovrätten att ompröva tingsrättens dom i skuldfrågan beträffande D.L. D.L. ska således, på sätt tingsrätten funnit, dömas för medhjälp till försök till mord. Han ska vidare, också i enlighet med tingsrättens dom, dömas för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse, grov olovlig körning, rattfylleri, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen.

Påföljder

Såsom tingsrätten har anfört kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga för någon av de tilltalade.

L.J. och D.M. har gjort sig skyldiga till grov allmänfarlig ödeläggelse, allmänfarlig ödeläggelse och två fall av försök till grov misshandel. M.S. har gjort sig skyldig till anstiftan av samma brott. Gärningarna har ett högt straffvärde och enbart den grova allmänfarliga ödeläggelsen har ett minimistraff om fängelse sex år. Vid bedömningen av gärningarnas sammanlagda straffvärde beaktar hovrätten att gärningarna mot M.M. och J.C. bedömts som försök till grov misshandel i stället för som försök till mord. Hovrätten anser att det sammanlagda straffvärdet uppgår till fängelse åtta år.

Av handlingarna i målet framgår att L.J., D.M. och M.S. dömts för brott efter nu aktuella gärningar. Då en gärningsman döms för brott som han begått innan en tidigare dom börjat verkställas ska straffet för aktuella brott, jämlikt 34 kap. 3 § andra stycket BrB, bestämmas så att straffet för den totala brottsligheten inte överstiger vad som skulle ådömts gärningsmannen för samtliga brott gemensamt.

Vid en sådan bedömning, som ovan redogjorts för, finner hovrätten att straffet för L.J. ska bestämmas till fängelse sju år och sex månader samt för var och en av D.M. och M.S. till fängelse sju år.

Även för den som medverkar till grov allmänfarlig ödeläggelse är minimistraffet sex års fängelse. För att gå under minimistraffet vid bestämmandet av straffvärdet krävs att gärningsmannen medverkat endast i mindre mån (23 kap. 5 § BrB). Att D.L. medverkat endast i mindre mån har inte påståtts av åklagaren och det är heller inte hovrättens bedömning att så varit fallet. Det samlade straffvärdet för de gärningar D.L. nu ska dömas för är således, enligt hovrättens bedömning, betydligt högre än det tingsrätten kommit till.

Vid straffmätningen ska emellertid, på sätt tingsrätten redogjort för, såsom en förmildrande omständighet enligt 29 kap. 5 § första stycket 2 BrB, beaktas att D.L. frivilligt angett sig. Lika med tingsrätten anser hovrätten att också det förhållandet att D.L. genom sina uppgifter bidragit till att klara upp svårutredd och synnerligen allvarlig brottslighet, enligt samma lagrum första stycket 8, ska beaktas vid bestämmandet av straffet. D.L. har, även om han redan tidigare omfattades av polisens personskydd, utsatt sig för stora risker genom att avslöja nu aktuell brottslighet för polisen. D.L. kan inte längre leva ett normalt liv. Han umgås varken med familj eller vänner, han arbetar inte och går sällan ut. De senaste 14 månaderna har han bytt bostad 11 gånger och framöver kommer han troligen att tvingas flytta utomlands och där börja ett ”nytt liv”. Hovrätten anser att de följdverkningar det fört med sig för D.L. att han berättat även om sina medbrottslingars brottslighet kan beaktas i högre grad än tingsrätten gjort. Mot bakgrund av att hovrätten bedömer straffvärdet betydligt högre än tingsrätten gjort leder denna bedömning dock inte till att straffet kan sättas lägre än till fängelse tre år.

Skadeståndsfrågorna

- - -

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande D.L.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande L.J. i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten, i stället för försök till mord, dömde L.J. enligt 3 kap. 6 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB för försök till grov misshandel och bestämde fängelsestraffets längd till sju år sex månader. Hovrätten ändrade tingsrättens dom även när det gällde skadestånd.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande D.M. i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten, i stället för försök till mord, dömde D.M. enligt 3 kap. 6 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB för försök till grov misshandel och bestämde fängelsestraffets längd till sju år. Hovrätten ändrade tingsrättens dom även när det gällde skadestånd.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande M.S. på så sätt att hovrätten, i stället för anstiftan av försök till mord, dömde M.S. enligt 3 kap. 6 och 11 §§ samt 23 kap. 1 och 4 §§ BrB för anstiftan av försök till grov misshandel och bestämde fängelsestraffets längd till sju år. Hovrätten avvisade M.S:s överklagande i skadeståndsdelen.

Domskäl

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Torgny Håstad, Anna Skarhed, referent, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog) meddelade den 21 oktober 2009 följande dom.

Domskäl

Inledning

D.L. ska i enlighet med tingsrättens och hovrättens i dessa delar inte överklagade domar dömas för medhjälp till försök till mord, medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott, olovlig körning, grovt brott, rattfylleri, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen. Liksom tingsrätten har hovrätten beträffande de två först nämnda brotten vid straffmätningen beaktat såsom förmildrande omständigheter, enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB att D.L. frivilligt angett sig och enligt första stycket 8 i samma paragraf att D.L. genom sina uppgifter bidragit till att klara upp svårutredd och synnerligen allvarlig brottslighet. Hovrätten har vidare ansett att de följdverkningar det fört med sig för D.L. att han berättat även om sina medbrottslingars medverkan kan beaktas i högre grad än tingsrätten gjort. Eftersom hovrätten ansett straffvärdet vara betydligt högre än vad tingsrätten funnit har detta dock inte föranlett någon ytterligare lindring av påföljden, som av domstolarna bestämts till fängelse tre år.

Frågorna i HD är dels om D.L. medverkat i sådan mindre mån att det enligt 23 kap. 5 § BrB ska påverka straffet, dels om det - mot bakgrund av vad han har avslöjat om sin egen och andra personers delaktighet i brotten och de svåra personliga följderna av avslöjandet - föreligger sådana omständigheter som enligt 29 kap. 5 § samma balk bör föranleda strafflindring utöver vad hovrätten funnit eller som enligt 30 kap. 4 § samma balk utgör skäl att välja en lindrigare påföljd än fängelse.

Medverkan i mindre mån

Har någon medverkat allenast i mindre mån kan, enligt 23 kap. 5 § BrB, straffet för honom sättas under straffminimum. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Bedömningen är inledningsvis relativ; en förutsättning är att den tilltalade medverkat i mindre mån än andra för att bestämmelsen ska bli tillämplig (se NJA 2006 s. 577 med där gjorda hänvisningar). Det vida tillämpningsområdet balanseras emellertid av att bestämmelsen är fakultativ. Det finns därmed i varje enskilt fall en absolut gräns där den tilltalades medverkan - även om den varit mindre än de övriga inblandades - varit av sådan omfattning eller betydelse att straffminimum inte ska underskridas.

D.L. har medverkat i de gärningar som rubricerats som medhjälp till försök till mord och medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott, på det sätt som åklagaren angett i sin gärningsbeskrivning. Det innebär sammanfattningsvis att han accepterat uppgjorda planer beträffande gärningarna, tillsammans med en medtilltalad tagit emot och förvarat den handgranat som användes vid bilsprängningen, kontrollerat om den aktuella bilen fanns på plats samt hållit vakt medan två av de medtilltalade placerade ut granaten. D.L. har således varit delaktig i hela händelseförloppet från planeringsstadiet och fram till genomförandet av den andra av de två sprängningar som varit aktuella i målet. Även om han medverkat i mindre mån än de medtilltalade har han likväl tagit sådan aktiv del i gärningens planering och genomförande att det inte kan komma i fråga att med tillämpning av 23 kap. 5 § BrB gå under minimistraffet.

Straffvärdebedömningen i målet

Minimistraffet för medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott, är sex års fängelse och för medhjälp till försök till mord får straffet inte sättas under fängelse. Det samlade straffvärdet för de gärningar som D.L. befunnits skyldig till får anses uppgå till sju års fängelse.

Billighet som skäl för strafflindring

Vid straffmätningen ska rätten, enligt 29 kap. 5 § första stycket BrB, utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta där angivna omständigheter i mildrande riktning. Av 30 kap. 4 § framgår att rätten ska beakta sådana omständigheter även vid påföljdsvalet. Omständigheterna anges i åtta punkter. De är av skiftande slag men de är alla hänförliga till gärningsmannens person eller hans handlande efter brottet. Grundtanken är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som inte hänför sig till brottet men som det, i det enskilda fallet, skulle vara orättfärdigt att inte beakta vid påföljdsbestämningen (prop. 1987/88:120 s. 47 f. och 89 ff.).

I uppräkningens sju första punkter anges, förhållandevis preciserat, typiska situationer där en lindrigare påföljd eller ett lägre straff framstår som rimligt. De omständigheter som enligt dessa punkter ska beaktas vid påföljdsbestämningen kan delas in i tre grupper. En grupp (punkterna 1, 4 och 5) riktar in sig på det som kallas sanktionskumulation, dvs. att brottet förutom en straffrättslig påföljd även får andra negativa effekter för gärningsmannen. En annan grupp (punkterna 6 och 7) hänför sig till omständigheter som gärningsmannen inte har kontroll över, men som innebär att det vore oskäligt att döma ut ett straff som motsvarar gärningens straffvärde. En tredje grupp (punkterna 2 och 3) anknyter till bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande från försök till brott och bygger på att gärningsmannen genom någon form av frivilligt handlande visar att han ångrar sig.

Punkten 8 ger domstolen en mer allmänt hållen möjlighet att ta skälig hänsyn till omständigheter som rör gärningsmannens person eller som har inträffat efter brottet och som gör det påkallat att den tilltalade får ett straff som är lägre än brottets straffvärde. I förarbetena anges att de förhållanden som kan beaktas enligt punkten 8 i princip ska vara likvärdiga med och lika tungt vägande som de omständigheter som nämns i punkterna 1-7 (a. prop. s. 95 f.).

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 ska rätten beakta om den tilltalade frivilligt har angett sig. Det är den omständigheten att den tilltalade anger sig själv som enligt denna punkt är det väsentliga. Att någon underlättar polisens arbete sedan han väl blivit upptäckt eller erkänner sedan han väl är misstänkt ska däremot inte kunna ge strafflindring enligt denna punkt (a. prop. s. 92).

I detta fall ska inom ramen för punkten 3 vid straffmätningen således beaktas att D.L. angett sig och lämnat sådana uppgifter om brottens planering och genomförande som varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar.

Den fråga som särskilt har uppmärksammats i detta mål är emellertid om det förhållandet att D.L. har avslöjat också de andra som medverkat till brotten och anknytande gärningar bör leda till att fängelsestraffet sätts ned eller att han får en lindrigare påföljd.

I det lagstiftningsarbete som föregick införandet av 29 kap. 5 § BrB diskuterades i anslutning till punkten 3 om det enligt mönster från en del andra länder borde införas ett system med s.k. kronvittnen. En gärningsman som avslöjar sina medbrottslingar eller över huvud taget andra brottslingar går enligt ett sådant system fri från straff eller får mildare straff. Fängelsestraffkommittén diskuterade frågan men ansåg övervägande skäl tala mot ett sådant system (SOU 1986:14 s. 452 f.). Departementschefen, som delade kommitténs bedömning, konstaterade att ingen remissinstans hade framfört motsatt uppfattning. I propositionen uttalades vidare att det följaktligen inte fanns något utrymme för att beakta sådana omständigheter enligt denna punkt (punkten 3) och att i den mån de helt undantagsvis skulle kunna anses motivera ett lägre straff detta fick ske med stöd av punkten 8 (a. prop. s. 92). Departementschefens uttalande ger vid handen att det, trots hennes negativa inställning till ett system med kronvittnen, kan finnas ett visst - men snävt begränsat - utrymme för att inom ramen för nuvarande lagstiftning vid straffmätningen beakta att en gärningsman har avslöjat sina medbrottslingar. Av uttalandet framgår inte under vilka förutsättningar det skulle kunna ske.

Vid bedömningen finns det anledning att ta hänsyn till de principiella invändningar som har anförts mot ett kronvittnessystem, bl.a. att bevisvärdet av kronvittnets uppgifter kan sättas i fråga och att dominerande brottslingar genom lögner om andra försöker skaffa sig egna fördelar (SOU 1986:14 s. 452 f., prop. 1987/88:120 s. 92 och SOU 2005:117 s. 86 ff.). Klart är att uppgifter som lämnas i syfte att uppnå en straffnedsättning för egen del måste bedömas med största försiktighet inom ramen för en samlad bevisvärdering och att övriga tilltalades rätt till en rättvis rättegång inte får sättas åt sidan (jfr Europadomstolens beslut i målet Cornelis v. the Netherlands, decision of 25 May 2004, Reports of Judgments and Decisions, 2004-V p. 395).

Karakteristiskt för ett utvecklat kronvittnessystem är att de brottsbekämpande myndigheterna kan förmå en brottsling att avslöja medbrottslingar genom att utlova förmåner. En sådan ordning har inte helt avvisats av Europadomstolen men är främmande för det svenska rättssystemet (jfr 23 kap. 12 § RB).

Det bör särskilt hållas i minnet att 29 kap. 5 § BrB handlar om billighetshänsyn. En tillämpning som innebär att strafflindring motiveras enbart av samhällets intresse av att brott utreds är inte förenlig med den nuvarande regleringen.

Det utrymme som departementschefens ovan angivna uttalande öppnar för bör mot den här bakgrunden beskrivas som mycket begränsat och omfatta bara sådana enstaka fall av undantagskaraktär, där det föreligger billighetsskäl som är lika starka som de som kan motivera straffnedsättning enligt punkterna 1-7 i paragrafen.

Den omständigheten att D.L. lämnat uppgifter som bidragit till att övriga tilltalade i målet kunnat lagföras och dömas utgör alltså inte i sig skäl för strafflindring enligt 29 kap. 5 § BrB.

I det nu aktuella fallet står det emellertid klart att D.L:s medverkan till utredningen av de medtilltalades brott har haft och kommer att få en väsentlig påverkan på hans personliga situation. En direkt följd av att han avslöjat och berättat om sina medbrottslingars medverkan är att han under överskådlig tid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier. Av utredningen framgår att han alltsedan januari 2008 omfattas av polisens vittnesskyddsprogram. Detta motiverades inledningsvis av den då pågående rättegången angående misshandel mot honom. Från september 2008 då utredningen av de nu aktuella brotten inleddes har dock personskyddet, enligt vad riksåklagaren uppgett, också varit motiverat av de uppgifter han lämnat i denna utredning. Hotbilden innebär att han inte längre kan leva ett normalt liv. Han lever isolerad och har hittills bytt bostad 14 gånger. Han har kunnat träffa sin familj endast vid några enstaka tillfällen och varje gång han ska lämna bostaden krävs noggrann planering. Hans situation medför påfrestningar som har krävt avlastningssamtal och psykoterapi. Bedömningen är att han på grund av de uppgifter han lämnat i denna utredning kommer att tvingas byta identitet och flytta utomlands.

Att D.L. under överskådlig tid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier, vilket påtagligt inskränker hans möjligheter att leva ett normalt liv, har ett klart samband med att han har lämnat uppgifter om sina medbrottslingar. Det skulle vara obilligt om dessa allvarliga följder inte kunde räknas D.L. till godo vid påföljdsbestämningen. Det föreligger därmed en sådan undantagssituation som utgör skäl för ett lindrigare straff enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB.

Påföljden

Att D.L. frivilligt angett sig själv motiverar i sig en avsevärd reducering av straffet. Till detta ska läggas de omfattande personliga konsekvenserna, som bör medföra en lika betydande strafflindring. Viss hänsyn bör även tas till att han sedan september 2008 varit underkastad reseförbud (jfr NJA 1983 s. 163 och NJA 2003 s. 414).

Sammantaget är omständigheterna sådana att det får anses föreligga särskilda skäl att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (29 kap. 5 § andra stycket).

Det saknas klara hållpunkter för hur kraftigt genomslag som olika omständigheter ska få vid straffmätningen och det måste till sist bli fråga om en samlad bedömning i det enskilda fallet.

I D.L:s fall är utgångspunkten ett straffvärde på sju år. Vid en samlad bedömning av föreliggande billighetsskäl finns det anledning att göra en kraftig straffreducering. Det saknas dock skäl att sätta straffet lägre än hovrätten gjort. D.L:s fängelsestraff ska därför bestämmas till tre år.

Det saknas därmed förutsättningar att välja en lindrigare påföljd än fängelse.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.

Referenten, justitierådet Anna Skarhed, tillade:

HD har i flera tidigare avgöranden prövat frågan om förutsättningarna för att vid straffmätningen tillämpa bestämmelsen i 29 kap. 5 § BrB. I rättsfallet NJA 1991 s. 255, som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till den bestämmelsen, tog HD vid straffmätningen viss hänsyn till att den tilltalade själv lämnat uppgifter om fyra av de fem smugglingsresor som omfattades av åtalet mot honom. Det framgår inte om det i detta fall förekom någon frivillig angivelse men sägs att den tilltalade i målet, sedan han efter gripandet först hade lämnat andra uppgifter i inledande förhör, när han blivit överbevisad om att ha befunnit sig i Sverige vid aktuell tidpunkt erkände delaktighet och därvid berättade om de fyra resorna. I rättsfallet NJA 1999 s. 561, som avsåg åtal för mened och anstiftan till mened, fann HD att det beträffande en av de tilltalade måste tilläggas en inte oväsentlig vikt vid påföljdsbestämningen att hon dagen efter tingsrättens frikännande dom i ett misshandelsmål där hon var målsägande hade kontaktat polismyndigheten och berättat att de uppgifter som hon och andra hade lämnat vid rättegången var osanna, vilket fick till följd att domen överklagades och att förundersökning i menedsmålet inleddes. HD hänvisade i detta fall till 29 kap. 5 § första stycket 2 och 3 BrB. I rättsfallet NJA 2008 s. 359 hade två unga tilltalade, som åtalades för att gemensamt ha förövat drygt 30 stöldbrott, sedan de anhållits på grund av misstanke om brott inte endast angett sig frivilligt beträffande nästan samtliga brott, utan också aktivt medverkat till utredningen av brotten och till att tillgripet gods kunnat lämnas tillbaka till ägarna. HD, hänvisade beträffande påföljdsvalet särskilt till 29 kap. 5 § första stycket 2 och 3. Domstolen uttalade att regleringen i punkt 2 inte direkt tar sikte på den omständigheten att en tilltalad medverkat till utredningen av brotten men att denna medverkan i det aktuella fallet inte framstod som ett självständigt moment utan snarare som ett led i de tilltalades ansträngningar att göra rätt för sig och att dessutom medverkan till utredning av egen brottslighet, i vart fall under vissa förhållanden, måste anses vara en sådan omständighet som kan beaktas enligt punkt 8.

Av det nu redovisade framgår att det i det enskilda fallet kan vara svårt att exakt bestämma att en viss omständighet ska anses hänförlig till en viss punkt i bestämmelsen och det framstår som osäkert om den omständigheten att den tilltalade medverkat till utredningen av egna brott i dessa fall har tillagts någon självständig betydelse vid straffmätningen. När den tilltalade frivilligt angett sig torde den omständigheten att han också redogjort för omständigheterna kring gärningen vara att se som en del i den frivilliga angivelsen. Att en tilltalad underlättar polisens arbete sedan han väl blivit upptäckt eller erkänner och berättar om sin egen delaktighet sedan han väl är misstänkt ska däremot enligt vad som framgår av förarbetena till bestämmelsen inte kunna ge strafflindring enligt punkt 3. När det gäller punkt 2 tar den, såsom angavs i 2008 års rättsfall, inte direkt sikte på den omständigheten att en tilltalad medverkat till utredningen av brotten. Att den punkten tillämpades i 1999 och 2008 års rättsfall torde ha sin grund i att de tilltalades agerande i dessa fall ansågs ha bidragit till att gottgöra skadliga verkningar av brotten. I förarbetena sägs beträffande punkt 2 att även om brottet har fullbordats så bör den som söker förebygga eller gottgöra skadliga verkningar av brottet kunna få ett mildare straff (a. prop. s. 91).

I förevarande fall, där punkt 2 inte är tillämplig, får mot bakgrund av det nu sagda den omständigheten att D.L. medverkat till utredningen av den egna brottsligheten beaktas inom ramen för punkt 3, dvs. hans frivilliga angivelse.