NJA 2006 s. 751

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Björn Sälde) anförde i dom den 15 september 2004:

Domskäl

Ansvarsfrågan

M.J. har erkänt gärningarna. Vid huvudförhandlingen har M.J. hörts närmare över åtalet. Han har uppgett att hans körkort är återkallat efter den tidigare domen för grovt rattfylleri och att han har alkoholproblem. Vid det första tillfället, den 25 mars, hade han natten före druckit cider och kanske lite vin. Hans ärende var att köpa cigaretter, men han skulle också passa på att handla på Systembolaget i Skäggetorp. Där blev han nekad att köpa och han fortsatte då till Ekholmen för att handla på Systemet där. Han tyckte att körningen gick bra. Han vet att han körde mot rött ljus men upptäckte det då han redan börjat köra. Han har fått höra att han backade på en bil, men det syntes inte något på hans bil. Han drack inget mellan besöken i Skäggetorp och Ekholmen. Efter blodprovet på sjukhuset fick han för sig att hämta bilen i Ekholmen. Han ville inte lämna den där med tanke på stöldrisken och risken för åverkan. Han hade med sig whisky och drack av den i taxin. Han stoppades sedan av polisen då han körde på Malmslättsvägen. Vid nästa tillfälle, den 8 juli, hade han fått reda på att han skulle få tillbaka bilen som varit beslagtagen. Han ville få hem bilen och hade fått en verkstadstid för den. Han hade druckit några folköl och lite whisky då han hämtade bilen. Han kände sig inte påverkad. Han körde till Skäggetorp och köpte den sprit och det vin som tagits i beslag. Då han stoppades av polisen var han på väg hem med bilen.

Tingsrättens bedömning

M.J:s erkännande vinner stöd av övrig utredning. Gärningarna skall bedömas som åklagaren gjort.

Påföljdsfrågan

M.J. förekommer i belastningsregistret under ett avsnitt. Han dömdes av Göta hovrätt den 14 maj 2004 för grovt rattfylleri till fängelse tre månader. Av personutredningen framgår att M.J. bor med sin sambo, saknar arbete och uppbär A-kasseersättning. Hans alkoholproblem har blivit mer oroande och Beroendekliniken gjorde därför en anmälan enligt LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall). Länsrätten i Östergötlands län beslutade den 11 augusti 2004 om vård enligt LVM för M.J. Vården inleddes samma dag på Beroendekliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping. Efter avgiftning är M.J. nu överförd till Hessleby behandlingshem i Mariannelund.

Tingsrättens bedömning

M.J. har kort tid efter den tidigare förseelsen gjort sig skyldig till upprepade likartade förseelser. Han har vid samtliga tillfällen haft mycket hög alkoholkoncentration och körningarna har skett relativt centralt. Även i övrigt är omständigheterna vid körningarna försvårande. Gärningarna har således ett högt straffvärde och annan påföljd än fängelse bör inte komma i fråga.

M.J. bör nu dömas särskilt för de aktuella brotten. Vid straffmätningen har beslutet om förverkande beaktats (29 kap. 5 § 1 st. 8 BrB).

Förverkande

M.J. har medgett yrkandena om förverkande av i beslag tagna drycker men bestritt yrkandet om förverkande av personbilen.

M.J. har uppgett att personbilen TMB 477 köptes ny sommaren 2002 för 160 000 kr. Han står som ägare till bilen. Hans sambo har inte körkort. De har gemensam ekonomi och det skulle därför drabba dem båda om bilen förverkas.

Tingsrättens bedömning

Enligt 7 § trafikbrottslagen får ett fordon som använts vid brott enligt trafikbrottslagen förklaras förverkat om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.

M.J. har, som anförts ovan, kort tid efter den tidigare förseelsen gjort sig skyldig till upprepade förseelser innefattande grovt rattfylleri och grov olovlig körning. Vid de tre tillfällen som åtalet gäller har han stannats av polis i samband med att han kört bil till och från olika Systembolagsbutiker. Han har berättat att han den 25 mars, då han stoppats av polis och hade lämnat blodprov, drack ytterligare alkohol och därefter åter körde bilen. En av körningarna ägde rum i omedelbar anslutning till att han återfått bilen efter omhändertagande. Mycket starka skäl talar således för att bifalla åklagarens yrkande om förverkande.

Vid bedömningen av om förverkande i det enskilda fallet är oskäligt skall enligt proposition 1993/94:44 s. 71 beaktas bl.a. behovet av fordonet för någon annan medlem av gärningsmannens familj samt förarens personliga och ekonomiska förhållanden. Även gärningsmannens eget behov måste naturligtvis vägas in men bör inte tillmätas avgörande betydelse. Även fordonets värde bör tillmätas viss betydelse. Det bör, enligt vad som uttalas i propositionen, betonas att enbart det förhållandet att fordonet har ett högt värde inte bör medföra att ett förverkande bedöms som oskäligt när ett förverkande allmänt sett framstår som motiverat. Vid oskälighetsbedömningen måste prövas huruvida ett förverkande, med beaktande av samtliga omständigheter, skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt.

Som framgår ovan har M.J. för egen del inte behov av bilen för resor till och från arbetet och hans sambo saknar körkort. Då mycket starka skäl i detta fall talar för ett förverkande bör, enligt tingsrättens mening, det förhållandet att bilen har ett högt värde inte medföra att ett förverkande bedöms som oskäligt.

Förverkandeyrkandena är lagligen grundade och skall bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.J. enligt 3 § första stycket andra meningen och 4 a §trafikbrottslagen för olovlig körning och grovt rattfylleri till fängelse 4 månader.

En i beslag tagen personbil TMB 477 förklarades förverkad. Beslaget skulle bestå.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick samt hovrättsråden Mats Lundeholm och Hans Träff, referent) anförde i dom den 10 mars 2005:

Domskäl

Genom tingsrättens dom är avgjort att M.J. gjort sig skyldig till tre fall av olovlig körning, grovt brott, och tre fall av grovt rattfylleri.

M.J. har till stöd för sin talan anfört: Hans alkoholproblematik har utvecklats så att han under den gångna sommaren bedömts vara i behov av intagning på behandlingshem för att få erforderlig vård. Han har själv haft en insikt om att han måste få hjälp men har ändå inte förmått att frivilligt påbörja sådan vård. Sedan läkare på Beroendekliniken i Linköping slagit larm om hans akuta vårdbehov ansökte Socialförvaltningen om LVM-vård. Ansökan bifölls av länsrätten i Östergötland den 11 augusti 2004. Alltsedan dess befinner han sig på behandlingshem. Den påbörjade vården kommer emellertid att avbrytas för verkställighet av en fängelsedom meddelad av Göta hovrätt. Det är med anledning härav oklart hur den inledda behandlingen kommer att fortsätta. Den nu och tidigare lagförda trafikbrottsligheten kommer sålunda att innebära att han har att avtjäna ett sju månader långt fängelsestraff. Härtill kommer den avsevärda tid han har varit och fortsättningsvis kommer att vara berövad friheten till följd av LVM- domen. Till dessa var för sig ingripande samhällsreaktioner kommer tingsrättens beslut att även förverka hans beslagtagna bil. Följden av förverkandebeslutet blir att han och hans sambo under den framförliggande vård- och verkställighetstiden kommer att drabbas av månatliga kostnader i form av bilkontraktets åtaganden. De kommer inte att kunna fullfölja dessa förpliktelser. Det kan således redan nu förutses att tingsrättens dom kommer att få allvarliga konsekvenser för hans och hans sambos ekonomi och därmed även äventyra deras möjligheter att skapa en hållbar grund för en framtid efter erforderlig vård och straffverkställighet. Eftersom han nu kommit på behandling föreligger det inte någon risk att han återfaller i brott. Med hänvisning till det anförda skulle ett förverkande drabba honom och hans sambo oskäligt hårt.

Åklagaren har anfört: Värdet på bilen är visserligen högt men detta skall ställas mot att M.J. inte har något behov av bilen. Vidare skall M.J:s eget agerande vägas in. Efter det han släppts av polisen efter den första rapporteringen åkte han direkt och hämtade bilen och påbörjade en ny körning. Beslaget av bilen hävdes den 8 juli 2004 och samma dag rapporterades M.J. ånyo. Sammantaget är det inte oskäligt att förverka bilen. Den restskuld som synes finnas på bilen förändrar inte detta ställningstagande.

Hovrätten gör följande bedömning.

Av 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott framgår att ett fordon som har använts vid brott enligt den lagen får förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.

Möjligheten att förverka fordon som använts vid brott enligt trafikbrottslagen infördes genom en bestämmelse som trädde ikraft den 1 juli 1987. Därvid förutsattes en mycket restriktiv tillämpning. Den 1 februari 1994 fick bestämmelsen sin nuvarande lydelse och i förarbetena angavs att tillämpningen var avsedd att bli mindre restriktiv än tidigare. Vidare anfördes bland annat följande. Den utökade förverkandemöjligheten kan komma till särskild användning vid t.ex. återfall i trafikbrott av inte alltför obetydlig beskaffenhet. Bedömningen av om ett förverkande behövs med hänsyn till risken för fortsatt brottslighet måste göras genom en sammanvägning av samtliga omständigheter. Det bör vara tillräckligt att risken för fortsatt brottslighet enligt vanliga bedömningsprinciper framstår som beaktansvärd. Gärningsmannens tidigare brottslighet liksom arten och omfattningen av den aktuella brottsligheten blir därvid av avgörande betydelse. Risk för återfall torde allmänt sett föreligga när gärningsmannen gjort sig skyldig till flera trafikbrott av inte alltför obetydlig beskaffenhet eller när trafikbeteendet framstår som särskilt hänsynslöst, präglat av likgiltighet inför trafiksäkerhetens krav. Förverkande skall dock inte ske om det är oskäligt. Vid prövningen härav skall beaktas bland annat behovet av fordonet för någon annan medlem av gärningsmannens familj samt förarens personliga och ekonomiska förhållanden. Även gärningsmannens eget behov av fordonet måste naturligtvis också vägas in men bör inte tillmätas avgörande betydelse. Fordonets värde bör tillmätas viss betydelse. Det bör dock betonas att enbart det förhållandet att fordonet har ett högt värde inte bör medföra att ett förverkande bedöms som oskäligt när ett förverkande allmänt sett framstår som motiverat. Vid oskälighetsbedömningen måste således prövas huruvida ett förverkande, med beaktande av samtliga omständigheter, skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt (prop. 1986/87:81 s. 10 och prop. 1993/94:44 s. 70 f.).

Av handlingarna i målet framgår att M.J. har uppenbara alkoholproblem. Han har tidigare gjort sig skyldig till grovt rattfylleri den 21 oktober 2003 för vilket han slutligen dömdes den 14 maj 2004 av Göta hovrätt. Han har nu gjort sig skyldig till först två grova rattfyllerier och olovliga körningar samma dag den 25 mars 2004, därvid bilen i fråga också togs i beslag. Beslaget hävdes den 8 juli 2004, varvid M.J. omedelbart gjorde sig skyldig till ytterligare ett grovt rattfylleri och en olovlig körning. Bilen togs därvid i beslag ånyo. Av utredningen i målet framgår att bilen inköptes den 9 juli 2002 för 160 000 kr och att den värderats till 120 000 kr den 2 april 2004.

Fråga i målet är om förverkandet är oskäligt främst med hänsyn till bilens värde. Hovrätten har därvid att utgå ifrån att bilen har ett värde på 120 000 kr. För att förverka ett fordon med ett så relativt högt värde krävs naturligtvis starkare skäl än vid förverkande av ett fordon som har ett betydligt lägre värde. I förevarande fall har bilen ifråga använts vid upprepade allvarliga trafikbrott och även om M.J. nu har undergått viss behandling framstår det som uppenbart att ett förverkande allmänt sett behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet. Hovrätten beaktar därvid särskilt att M.J. använt bilen och gjort sig skyldig till allvarlig trafikbrottslighet två gånger samma dag och därefter omgående efter det att beslaget av bilen hävdes den 8 juli 2004. Mellan dessa händelser har han också meddelats dom i det tidigare rattfyllerimålet. Enbart det förhållandet att fordonet har ett högt värde medför med hänsyn härtill inte att förverkandet kan bedömas som oskäligt.

Sammantaget kan överklagandet inte vinna bifall.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom såvitt nu är i fråga.

Beslaget skall bestå.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Håstad, Lundius och Skarhed, referent) meddelade den 29 december 2006 följande dom:

Domskäl

Frågan i målet är vilken betydelse bilens värde och ägarens personliga och ekonomiska förhållanden har vid bedömningen av om ett förverkande enligt 7 § trafikbrottslagen är oskäligt.

M.J. dömdes av tingsrätten för tre fall av grovt rattfylleri och grov olovlig körning till fängelse fyra månader. Hans i beslag tagna personbil TMB 477, en Ford Focus av årsmodell 2002, förklarades samtidigt förverkad. Beslutet om förverkande har fastställts av hovrätten.

Av hovrättens dom framgår att bilen i april 2004 värderats till 120 000 kr. Detta får anses motsvara det värde den hade när gärningarna begicks. Sedan bilen i juli 2004 togs i beslag och M.J. berövades rådigheten över den har bilen sjunkit i värde. Den bedömdes i november 2005 ha ett värde av 80 000 kr.

M.J. dömdes första gången i december 2003 för grovt rattfylleri begånget i oktober samma år. Vid de tre brottstillfällen som prövades i det nu aktuella målet stoppades M.J. i samband med att han körde bil till och från olika Systembolagsbutiker. De första två gärningarna begicks med bara några timmars mellanrum den 25 mars 2004 och bilen togs vid den andra körningen i beslag. Den tredje körningen skedde den 8 juli 2004, samma dag som beslaget av bilen hade hävts. Bilen togs därvid på nytt i beslag.

Vid tidpunkten för tingsrättens dom i september 2004 var M.J. sedan en månad intagen för tvångsvård på behandlingshem enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Han var alltjämt intagen på behandlingshem enligt LVM när hovrätten meddelade sin dom i mars 2005.

M.J. uppgav i tingsrätten att han stod som ägare till bilen och att hans sambo inte hade körkort men att det skulle drabba både honom och hans sambo ekonomiskt om bilen förverkades. Han uppgav om sina ekonomiska förhållanden att han hade förlorat sitt arbete i december 2002, ett halvår efter det att han hade köpt den aktuella bilen, samt att han fortfarande saknade arbete och endast uppbar ersättning från arbetslöshetskassa.

De nu aktuella trafikbrotten, liksom det tidigare grova rattfylleriet, är av sådan art att ett förverkande får anses erforderligt från trafiksäkerhetssynpunkt (jfr NJA 1996 s. 436). M.J:s uppgift att den behandling som han undergått för sina alkoholproblem avvärjt risken för fortsatt trafiknykterhetsbrottslighet medför ingen annan bedömning.

När det härefter gäller oskälighetsbedömningen skall prövas om ett förverkande, med beaktande av samtliga omständigheter, skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt (se prop. 1993/94:44 s. 53 och 71 samt prop. 1986/87:81 s. 11). Därvid är värdet på bilen en av de faktorer som skall beaktas. Man måste emellertid då även ta hänsyn till att bilen kan vara köpt på avbetalning med förbehåll om återtaganderätt, något som beroende på omständigheterna kan medföra att gärningsmannen endast i mindre mån drabbas ekonomiskt av förverkandet (jfr prop. 1986/87:81 s. 11 f.). Särskilda överväganden påkallas också i det fall då bilen inte tillhör gärningsmannen utan någon annan.

I förevarande fall finns det inte några särskilda omständigheter av det slag som nu senast har berörts. Såvitt framkommit i målet tillhör sålunda bilen endast M.J. och den är visserligen köpt på avbetalning men utan återtagandeförbehåll. M.J. drabbas således fullt ut av den ekonomiska följden av ett förverkande. Enbart den omständigheten att den aktuella bilen - även efter den värdeminskning som den numera har undergått - har ett förhållandevis högt värde utgör inte hinder mot att den förklaras förverkad. Med hänsyn till vad som framkommit om M.J:s personliga förhållanden, däribland den tid han varit berövad friheten för behandling och hans svaga ekonomi, satt i relation till bilens värde framstår emellertid ett förverkande som oskäligt.

Yrkandet om förverkande av bilen skall därför, med ändring av hovrättens dom, lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD yrkandet om förverkande av en i beslag tagen personbil TMB 477.

Referenten, justitierådet Skarhed tillade:

Enligt förarbetena till 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan ett sakförverkande riktas mot den som köpt ett fordon på avbetalning med äganderättsförbehåll eller återtaganderättsförbehåll. Avbetalningssäljarens rätt skyddas därvid utan att särskilt förbehåll behöver göras vid förverkandet. Detta framgår av bestämmelsen i 36 kap. 5 § tredje stycket BrB som även gäller utanför BrB:s område. Innebörden av regleringen är att avbetalningssäljaren behåller sin rätt mot staten och kan göra anspråk på den del av köpeskillingen som tillkommer honom, om försäljningen skulle ha skett utan förbehåll för hans rätt. (Prop. 1986/87:81 s. 11 f.)

Vid ställningstagande till om ett fordon har ett så högt värde att detta tillsammans med andra omständigheter medför att ett förverkande vore oskäligt, kan man inte bortse från frågan huruvida en avbetalningssäljare eller någon annan tredje man har en särskild rätt till fordonet. Om fordonet har ett mycket högt värde men är belastat med en sakrättsligt giltig återtaganderätt och köparen vid ett återtagande inte skulle få något eller bara ett mindre belopp sig tillgodo men samtidigt bli kvitt restskulden (se 27 och 28 §§konsumentkreditlagen, 1992:830), kan inte fordonets totala värde läggas till grund för bedömningen av om ett förverkande vore oskäligt. Det kan därmed, trots 36 kap. 5 § tredje stycket BrB, vara nödvändigt att prejudiciellt ta ställning till om någon tredje man har en särskild rätt till objektet.

Det bör observeras att den mot vilken ett förverkandeyrkande riktas inte har något intresse av att upplysa domstolen om att det finns en särskild rätt till fordonet, som medför att den ekonomiska förlusten vid ett förverkande skulle bli mindre än fordonets värde. Det kan därför finnas skäl för åklagaren att undersöka och i förverkandemålet åberopa existensen av en särskild rätt till fordonet.