RH 2007:58

Uppsala tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot T.N. för grovt narkotikabrott bestående i att han i Uppsala län dels i maj 2007 olovligen förvärvat, transporterat och i vart fall delvis i överlåtelsesyfte innehavt i vart fall 260 g amfetamin, dels under tiden maj 2006 - maj 2007 olovligen förvärvat, transporterat och innehaft ytterligare minst 100 g amfetamin. (Därutöver var T.N. åtalad för vissa andra brott vilka han erkänt.)

Åklagaren yrkade vidare att en i beslag tagen personbil, som ägdes av T.N., skulle förverkas. I bilen hade i samband med att T.N. greps anträffats 242,9 g amfetamin.

T.N. erkände innehav av 242,9 g amfetamin men bestred åtalet för grovt narkotikabrott i övrigt. Han bestred förverkande av den i beslag tagna bilen.

Tingsrätten (rådmannen Ingemar Persson samt nämndemännen Tomas Svegrell, Monika Högberg och Rigmor Brodin) dömde i dom den 18 juni 2007 T.N. för att, såvitt nu är i fråga, ha hanterat den narkotika som hade anträffats i bilen, vilken narkotika tingsrätten fann att T.N. åtminstone delvis hade förvärvat i överlåtelsesyfte men ogillade åtalet för grovt narkotikabrott i övrigt. Tingsrätten ogillade vidare yrkandet om förverkande av den i beslag tagna personbilen och anförde därvid följande.

Den i beslag tagna bilen - en Audi av 2000 års modell - har enligt ingivet intyg värderats till 115 000 kr. T.N. själv har angett värdet till 150 000 kr. Visserligen fanns narkotikan i bilen när T.N. greps, men någon närmare utredning till stöd för att bilen utgjort brottsverktyg saknas. Till detta kommer bilens höga värde (jfr Högsta domstolens dom den 29 december 2006 där ett förverkandeyrkande enligt 7 § trafikbrottslagen av en bil värderad till 120 000 kr ogillades trots upprepade fall av grovt rattfylleri). Förverkandeyrkandet skall mot bakgrund av det anförda ogillas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade såvitt nu är i fråga dels att T.N. skulle fällas till ansvar för grovt narkotikabrott avseende en mängd om i vart fall drygt 250 g amfetamin, dels att hovrätten med stöd av 6 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64) skulle förverka den i beslag tagna personbilen.

T.N. bestred ändring. I frågan om förverkande uppgav han i hovrätten följande.

Han förvärvade tillsammans med en kamrat den i målet aktuella bilen i september månad förra året på avbetalning. Han har ibland använt bilen för att transportera narkotika och då förvarat narkotikan i bilens två förvaringslådor. Han har emellertid tillgång även till andra fordon i vilka han transporterat inköpt narkotika. Företrädesvis åker han till Tierp och köper narkotika och då kör han bil, tar tåget eller får skjuts av någon kamrat. Bilen stod på verkstad under tiden januari till mars i år efter en krock med ett rådjur.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Linda Hallstedt, referent, tf. hovrättsassessorn Maria Hölcke samt nämndemännen Gunilla Skeppstam och Gunnel Rosengren), som i dom den 20 augusti 2007 fastställde tingsrättens dom, anförde i förverkandefrågan följande.

I 6 § andra stycket narkotikastrafflagen stadgas bl.a. att egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Bestämmelsen är fakultativ. I 36 kap. 16 § brottsbalken stadgas vidare att är i lag eller författning föreskrivet att förklaring skall meddelas om förverkande eller annan sådan rättsverkan, må detta likväl underlåtas om denna rättsverkan är uppenbart oskälig. Övervägs således ett förverkande enligt narkotikastrafflagen skall följaktligen också avslutningsvis en skälighetsprövning ske.

I förarbetena till den aktuella bestämmelsen i narkotikastrafflagen (prop. 1968:7 s. 121) anges bl.a. att en regel om förverkande av hjälpmedel är önskvärd framför allt därför att man härigenom får möjlighet att förverka apparatur och råvaror som har skaffats för tillverkning av narkotika och att det ofta kan innebära risk för fortsatt brottslighet om den brottslige får behålla sådan egendom. Det sägs emellertid inget uttryckligt i förarbetena om förverkande av fordon i vilket narkotika transporterats. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2005 s. 133 prövat en fråga om värdeförverkande av en bil med stöd av 17 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling och funnit att det fanns särskilda skäl att förklara värdet av den bil som använts som hjälpmedel vid grov narkotikasmuggling förverkat.

Även om T.N:s personbil inte varit särskilt anpassad för transport av just narkotika har den kommit till användning för detta ändamål. Vid sådant förhållande får bilen anses ha varit ett hjälpmedel vid brott enligt narkotikastrafflagen.

Fråga är då om förverkande skall ske i syfte att förebygga brott. T.N. har enligt egen uppgift ett pågående amfetaminmissbruk men är inte tidigare dömd för narkotikabrott. Inte heller kan de brott - misshandel och skadegörelse - han senast dömdes för i november 2005 anses narkotikarelaterade. Trots hans pågående missbruk får vidare hans levnadsförhållanden anses tämligen välordnade. Det finns med hänsyn till vad som sålunda framkommit inte någon särskild anledning att räkna med att bilen skall komma till brottslig användning i fortsättningen och därför inte heller skäl att förklara bilen förverkad för att förebygga brott.

Fråga är då om det i övrigt finns särskilda skäl att förverka bilen. I den ovan angivna domen från Högsta domstolen anges att det i förarbetena till lagen om straff för smuggling uttalats att denna förverkandegrund främst tar sikte på förverkandeinstitutets allmänpreventiva betydelse och att rekvisitet bör bli tillämpligt främst när det gäller sådan egendom som inte i sig utgör något typiskt hjälpmedel utan som normalt används i helt legala sammanhang samt att det kan tillämpas vid grova brott, särskilt om det gäller organiserad införselbrottslighet eller annars omfattande brottslighet av allvarligare slag. I avsaknad av närmare anvisningar i förarbetena till narkotikastrafflagen är det hovrättens mening att dessa uttalanden - med hänsyn till att det är fråga om snarlik brottslighet - bör kunna appliceras även vid en bedömning av förverkande enligt narkotikastrafflagen.

T.N. är dömd för att i den aktuella bilen vid ett tillfälle ha transporterat och innehaft en ansenlig mängd narkotika. Även om den gärning T.N. låtit sig komma till last är nog så allvarlig har den inte nått upp till gränsen för grovt brott. Det har inte heller, såvitt framkommit, varit fråga om organiserad brottslighet. Vid sådana förhållanden finner hovrätten inte att det finns särskilda skäl att förverka bilen.

Slutligen noterar hovrätten att värdet på den i målet aktuella bilen uppgår till cirka 115 000 kr och med beaktande härav samt med hänsyn till att T.N. inte tidigare är dömd för narkotikarelaterad brottslighet anser hovrätten dessutom att det vore uppenbart oskäligt att i förevarande mål förklara bilen förverkad.

Åklagarens yrkande om förverkande av personbilen skall således ogillas.

Hovrättens dom meddelad: den 20 augusti 2007.

Mål nr: B 4892-07.

Lagrum: 6 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64).

Rättsfall: NJA 2005 s. 133; NJA 2006 s. 751.

Litteratur: Prop. 1968:7 s. 121.